Svartfredag och svart fotografi

Idag anstränger jag mig för att blir riktigt osams med så många av er som möjligt, känner jag. Men jag kan inte heller låta bli. Först vill jag bara sticka ut hakan och säga att hela den svenska julhandeln kollektivt borde ställa sig i ett hörn och skämmas för att de blivit så amerikaniserade att de infört Black Friday. Ett av de mest cyniska kommersiella idiotjippon som någonsin har uppfunnits och som endast kommer att placera fler svenskar i skuldfällor - nu bara före jul istället för efter. Och till dem av er som då var ute och "fyndade" igår på samma "rea": Ni borde deporteras till Ullared allesammans och bo där i resten av era liv.

Så, då har vi väl satt den lättsamma tonen för resten av inlägget, eller? Bra. För på facebook delas just nu en rad briljanta foton av fotografen och skådespelerskan Susan Copich.

Så här beskrivs fotoserien: Susan Copich, actress and a mother of two from New York, has taken a dark approach to traditional photography with a series of daring images entitled “Domestic Bliss.”

Copich spent years taking pictures of her family, but when she reached her mid-forties, she realized that she was missing from almost every photo. That’s when she decided to take things into her own hands, creating photos that would reflect all of her feelings – even the ambiguous or negative ones.

“If you’ve met me, I have a very seemingly sunny disposition, but I have a whole interior world where at different times I’ve felt depression and angst. For many years, I put it in a little ball, and I decided to just explore it this time. It’s been so fun to bring those feelings out and give them light,” she says. Each image has what Susan calls a ‘twist of darkness’ that challenges the ordinary perception of family happiness.  darkly humorous approach towards traditional family 

Samtliga av fotona i serien Domestic Bliss är mörka, mörka - men de innehåller så mycket galghumor också. Till alla mammor därute som jag vet under julen kommer att få den där "kvinnor på gränsen till nervsammanbrott"-känslan, varför inte ta en titt och känn att ni a) inte är ensamma och b) att det kunde vara värre.

Hela serien hittar ni här: http://www.boredpanda.com/domestic-bliss-family-photography-susan-copich/

Morgondagens roadtrip

I morgon ska jag ta en liten roadtrip. Om man nu med liten menar fraktas tillsammans med 100 andra personer i buss. Först ska vi besöka filmutbildningarna på Dalarnas högskola (där jag kommer att vara avundsjuk på alla deras resurser) och sedan ska vi vidare in till Falun för att titta på nycirkus.

Det vi ska se är Cirkus Cirkörs föreställning Underart - ode till en kraschlandning. Och jag ser verkligen fram emot det. Det måste vara femton år sedan, alldeles i nycirkusens början som jag såg dem för första gången. Det var på en utomhusscen under Liljeholmsbron. Och det var fantastiskt. Lovar att rapportera om hur denna föreställning var. Här har ni den lagom underliga trailern till den!

Religionens bonusmaterial

Om några minuter har solen gått ner helt och jag ska sätta in årets första omgång saffransbröd i ugnen. De här två sakerna följer dagens tema ganska snyggt. Min äldste son går i tredje klass och de läser världens religioner just nu. Olika symboler och högtider skvalpar runt i barnets hjärna och det märks att han grubblar över dem. Idag hade han till exempel fått för sig att han ville prova att Ramadan-fasta. Det tyckte jag att han kunde få om han ville. Det är ju inte som ett välfött barn inte klarar sig utan mat i de sex timmar som solen är uppe en novembersöndag. Men, eftersom samma barn inte är van att vara utan mat så länge, så går han nu och stampar och väntar på mörkret,

Det här med vad man får och inte får äta i olika trosinriktningar är för mig som religionens bonusmaterial - sådant som egentligen inte alls hör till filmen, men som ändå finns med på DVD:n. Och visst är det praktiskt. Att införa regler som egentligen hör till vad som pågår i ett samhälle rent socioekonomiskt och säga: "nä, det är religion! Sådant måste man följa om man ska till himlen/paradiset/nirvana/inte återfödas som dyngbagge."

Sedan kan det fascinera mig i all oändlighet hur viss mat blir sedd som nästan helig på inga andra grunder än att den är väldigt sällsynt eller väldigt bra att ha. Som salt, till exempel. En så nyttig mineral att den förekommer världen över i all sorts vidskeplighet. Eller just saffran, som ju i vissa fall varit helt förbjuden för vissa samhällsklasser för att den var så helig (eller dyr och sällsynt). Vit mat har ju också ansetts som helig i den kristna världen under lång, lång tid. Som det vita brödet eller det vita fiskköttet. Men det har vi ju verkligen gått ifrån, och många ser istället vitt mjöl, socker och mjölk som rena giftet. Det går trender även i mats värde, minsann.

Ägget är kanske den mest symbolladdade maten av dem alla, och helt rätt antar jag. Något jättebräckligt och oerhört starkt samtidigt, både ursprunget till allt liv och en perfekt föda. Och nödvändigt också för bullbak.

Det finns alltid risker

Vi blir alla en aning avtrubbade av våra yrken, så är det förstås. Man vänjer sig. Desensiteras. Begravningsentreprenörer har inga problem att se en död människa ena timmen och gå och äta lunch nästa timme. Det är jobb. Själv kan jag helt enkelt inte bli skrämd eller äcklad av något jag ser på film längre. Och läkare är riktigt bra på att berätta historier om alla de fysiska märkligheter de har sett.

Det fick jag återigen uppleva igår när jag släpade mig till familjeläkarjouren för att få antihistamin innan jag helt enkelt kliade huden av mig. För ni minns den där antibiotikakuren som gjort mig så trött att jag inte ens orkat blogga? Ja, den har gett mig i princip alla biverkningar som går att få med undantag för svart tunga och andnöd.

Till exempel ser jag ut så här på stora delar av kroppen:

Rödflammig. Jag tappar också hår och har klåda, ont i magen, vit på tungan och är extremt trött. Kuren är nu avslutad och jag väntar nu ivrigt på att alla biverkningar ska gå över och kroppen rensa sig själv. Om det nu inte kommer fler. För läkaren jag träffade igår hade minsann ingen brist på historier om saker som gått fel i vården. När jag gick därifrån med mitt lilla recept så kände jag mig rätt lycklig och tursam över att ha överlevt.

På något sätt så har vi inte kommit långt från medeltidens "ont ska med ont fördrivas". Jag fick alltså en så stark medicin för ett kattbett att jag blev sjukare än jag varit på... säkert femton år. Och det enda jag lärt mig av det är att jag nästa gång tänker vänta åtminstone tills jag ser att bettet inte blir bättre innan jag uppsöker vård. Nu är målet att undvika kortison. För med tanke på hur lättpåverkad jag är av kemikalier så lär inte det bli någon positiv upplevelse det heller.

Bloggbättring utlovas. 

Så snart jag slutat klia.

Medan jag sov

Om ens katt får epilepsi och man blir biten av denna katt - ja, då får man en riktigt rejäl antibiotikakur på rekordtid av vården. Och av denna antibiotikakur så blir man (jag) trött. Inte bara lite hösttrött, utan näst-intill-medvetslös-borde-jag-verkligen-köra-bil-?-trött. Jag har släpat mig till jobbet, hem från jobbet, bönat och bett barnen om att lägga sig tidigt och sedan rasat i säng klockan nio på kvällen.

Så, om någon av er noterat min bloggfrånvaro så vet nu nu orsaken. Jag kunde helt enkelt inte hålla mig vaken nog för att skriva en endaste rad.

Medan jag sov, så har det tydligen blivit jul. Åtminstone om man tror på skörden av alla tidningar som jag inte orkat läsa och som jag nu tar tag i i samlad klump.

Den övergripande känslan av årets trendjul är att den är lite murrig. Dov. Och tack och lov för det, säger jag. Som jag har väntat på att det där kritvita juleländet skulle gå över. Det ska bli intressant att diskutera den lilla perioden i svensk designhistoria med barnen så småningom, när den vitklädda granen skulle stå bredvid den vita soffan i det kritvita vardagsrummet.

I år känner jag istället att jag kan gosa ner mig i nyanser som inte alls är blanka och skarpa, utan lite dämpat röda, grå, elfenbensvita, dalablå och plommonlila. Det känns fint och avslappnat.

Jag blev i själva verket så avslappnad av tanken på en murrig och mysig jul att jag ville dricka glögg. Men jag tänker hålla mig till första advent. För jag har bestämt att min dova, dämpade jul också ska hålla på traditionerna och inte tjuvstarta med något.

Det blir extra enkelt nu när man inte behöver städa så himla noga för att hålla juldekorationerna vita och fräscha.

Dokusåpor som ännu inte gjorts

Personligen så är jag lite förtjust i tävlingsprogram som innehåller någon form av talang eller skicklighet. Jag menar nu inte Idol eller något i den stilen - utan de format som liknar Project Runway eller Masterchef. Alltså, där folk måste besitta en viss kunskapsnivå för att över huvud taget ta sig in i tävlingen. Den sista veckan har jag tittat på säsong sju av Face Off, dokusåpan där specialeffekts/make up-artister tävlar mot varandra. De är skickliga.

 

Men det finns lite väl många... bara bland dem jag själv skrivit om finns ju en dokusåpa (eller två) om att handla billigast (Extreme couponing och Cheapskates) och en om att shoppa bäst (Personal shopper) och som vi sett exempel på i Sverige nu senast - en tävlingssåpa om att städa bra. Sveriges städmästare.

 Där kände jag att jag nog nått min gräns för vad jag vill titta på. Jag studerade förstås första avsnittet och insåg det absurda i att sitta och glo på hur två personer tävlar om vem som kan stryka ett par linnebyxor på bästa sätt. 

Så jag kom på lite andra potentiella format som kanske någon vill plocka upp. Även dessa är baserade på skills man använder i hushållet.

1. Remote control wars (tävlingen sker inom familjen - vem kan övertala de andra att titta på just deras tv-program.)

2. Pack-attack (vem av deltagarna kan packa den ultimata resväskan för olika destinationer, viktrestriktioner och antal resdagar. Finalavsnittet borde innehålla ett försök att flyga Ryan Air med bara handbagage utan tilläggsavgifter)

3. Alive (deltagarna tilldelas 20 olika sorters krukväxter, tre guldhamstrar, en guldfisk och två undulater. Den som kan hålla samtliga objekt levande längst vinner)

4. Propp-stopp (en lampa som inte fungerar. Ett gammaldags proppskåp med bara omärkta proppar)

5. Sveriges värsta sovare (tio småbarnsföräldrar tävlar om vem som kan klara sig längst utan sömn utan att glömma barnen någonstans eller glömma bort hur man kör bil)

6. Sveriges bästa avloppsrensare (allt från leksaker till hår från ett helt damlag i fotboll ska rensas upp ur golvbrunnen)

Vad sägs? Och innan ni förkastar dessa helt, så spara den här bloggen. Om något år sitter ni och hejar då "Linus" tävlar mot "Madde" i att packa en ryggsäck för tredagars fjällvandring. 

Om veckan som gått

Med tanke på att det går älgar på barnens skolgård, jobbet var utan internet i två dagar (vilket nästan orsakade myteri hos eleverna som bor på internat), jag har haft fler möten än vad jag kan räkna och just nu löper jag risk för att få en svart, hårig tunga - så märkte jag helt enkelt inte att jag inte bloggat på några dagar.

Jag ska förklara ett par av sakerna i alla fall. Älgarna är en ko som kommer tillbaka med sin kalv varje år och liksom bara "hänger" på skolgården på morgonen och på eftermiddagen. Älgar är stora djur. Så min lille son berättade härom dagen att han "Först stod och tittade, men sedan förstod jag att det nog var bättre att bara backa bort och leka på andra sidan skolan". Det var ju bra att hans instinkter fungerade rätt.

Undrar vad den där älgkon egentligen gör på skolgården? Hon kanske tycker att hennes kalv behöver lite bildning och kontakt med jämnåriga?

Den svarta tungan är lite mer komplicerad. Visste ni att katter kan få epilepsi? Det visste inte vi i alla fall. Så när minsta katten slängde sig ner och krampade och väste på makens fötter klockan halv ett en natt så trodde ju vi att hon höll på att kvävas. Så vi gjorde vad man vanligen gör när man tror att något sitter fast i halsen på någon - vi vände katten uppochner och försökte känna efter om det fanns något som satt fast.

Needless to say - det är inte att rekommendera att stoppa fingret i halsen på en katt men konvulsioner. När anfallet var över började katten spinna, gick till matskålen och vräkte i sig en jätteportion mat, gick på lådan och kom sedan tillbaka till oss där vi satt helt förvirrade på köksgolvet och höll om våra blödande fingrar. Hon fick ett anfall igår också, och stöter i saker när hon går ibland, men är annars okej. Vi håller henne inne och väntar på utredning om hon ska medicineras eller ej.

Men våra fingrar blev en hel historia i sig. Kattbett är ju extremt giftiga, så sjukvårdsupplysningen tog fram sina hemliga jourtider åt oss omedelbart när vi ringde. Så vi fick raskt Hans och Hennes penicillin utskrivet. Ett värsting. Ett sådant som tar typ... allt. Så nu blir vi alltså oerhört botade från eventuella infektioner. Eller?

Det var ju det där med att läsa bipacksedlar. Den biten om biverkningar. Mitt penicillin kunde till exempel orsaka "kollaps". Det tyckte jag behövde specificeras lite. Kollaps som vad? Brist på muskelkontroll? Avsvimningar? Kollapsa i hysteriskt skratt? Sådant kan ju vara bra att veta när man kör bil i 100km/h i två timmar varje dag.

Jo, så kan man få "svart och hårig tunga" också. Ja, det ser man ju fram emot. Det, och extremt hudavfall av 30% av huden.

Känner redan hur det börjar klia på kroppen....

(det här har jag att se fram emot)

Förtroenden

I januari ska jag bli skickad på en fortbildningskurs. Den heter "Det svåra samtalet" och handlar om hur man ska hantera stora och svåra förtroenden och agera gentemot den som berättar. Alla som varit på den säger att kursen verkligen är bra - och det tror jag säkert att den är också.

Det ironiska är att jag jobbat med människor sedan jag började som tränare vid den späda åldern av 16 år, och ända sedan dess fått förtroenden som skulle chocka den mest härdade psykolog. Folk är trasiga. Och många unga människor är som ett trådslitet lapptäcke där bitarna hålls ihop av garnändar och tejp.

Det är bara tisdag idag och jag har redan hunnit få en årsskörd av svåra samtal den här veckan. Sådant går i vågor förstås, och lite beror det väl också på att Sverige är mörkt som en kolsäck just nu. Men det, och kursen, har fått mig att fundera på om jag har en metod för att hantera svåra samtal. Och jag fick fram följande punkter. När någon ger dig ett svårt förtroende:

1. Håll klaffen och lyssna. Försök inte fixa eller lösa något om ni inte blivit uttryckligen ombedda att göra det genast.

2. Släpp det du har för händer och ge personen tid. Brända middagar och parkeringsböter är inte så farligt i sammanhanget.

3. Titta på personen.

4. Prata av dig själv med någon du litar på, men nämn inga namn om du inte fått tillåtelse.

När jag väl varit på kursen ska jag berätta om jag gjort rätt eller fel under alla dessa åt. Tills dess fortsätter jag, helt enkelt.

Halloweenskräck del 3

Avslutningen och sedan tillbaka till det vanliga programmet i morgon!

Två veckor senare kom Jennifer ner i källaren där Tobias just höll på att montera tillbaka bakstycket på torktumlaren. Sista gången de tumlat handdukar hade han kunnat ana ett hackande ljud från maskinen och han hade trots allt inte gett upp jakten på en logisk förklaring. Av samma anledning hade han också låtit Lumberjack-Jack stå kvar på sin plats på skänken.  Han var en vuxen, klartänkt man som inte var rädd för dockor.

”Du, jag orkar fan inte med en natt till med avbruten sömn” började Jennifer. Hennes hjärtformade ansikte såg blekt och medfaret ut och hon gnuggade sig trött i pannan medan hon pratade. ”Igår natt väckte du mig tre gånger för att lyssna efter det där ljudet som inte finns.”

”Det finns visst” svarade han defensivt. ”Jag hör det ju!”

”I alla fall åker jag hem till Kattis ikväll och är borta till på söndag. Jag måste få sova ut ordentligt ett par nätter, annars blir jag galen.”

Tobias nickade utan att säga något mer. Det gav honom två nätter i ensamhet att äntligen reda ut varifrån hackandet kom. Det var en utmärkt plan.

Så snart det blivit någorlunda mörkt övergav Tobias sängen och satte sig i soffan istället. Vardagsrummet låg mitt i huset och den perfekta platsen för att lyssna i alla riktningar. Hackandet kom tillbaka strax efter klockan ett, starkare än någonsin. Det lät nära, nästan som om det kom inifrån rummet. Men varje gång Tobias vände huvudet mot skänken vid fönstren tystnade det.  Tobias stirrade på den dumt grinande dockan i flera, långa minuter och vände sedan på huvudet. Efter några sekunder började hackandet igen. Klockan tre hade Tobias inte en logisk tanke kvar i huvudet. Han hoppade upp, grabbade med en rysning tag i dockan och halvsprang ut i tvättstugan. Där slängde han ner skogshuggaren i en tvättkorg, stängde locket och ställde för säkerhets skull en tung hink med tvättmedel ovanpå. Sedan gick han och lade sig. Huset var välsignat tyst. I några minuter. Sedan startade hackandet igen, fast dämpat nu. Mycket dämpat.

Det behövdes tre koppar kaffe för att få Tobias i vaket skick nästa morgon. Så snart bokstäverna i tidningen bildade ord istället för oläsliga chiffer slog han upp annonssidan. Det skulle vara en bakluckeloppis ute vid en bygdegård samma eftermiddag. Han visste att det var en chansning, men han måste få prata med kvinnan som sålt dockan. Hon fick väl tro att han var galen, helt enkelt. Först trodde han att han sett fel, men han hade trots allt studerat försäljerskans snygga ben ganska noga, och hon satt med dem dinglade på samma sätt från sin SUV. Han hade hittat henne, bara minutrar efter att han anlänt till loppisen.

”Hej!” sa hon igenkännande så snart han kommit nära nog. ”Är du också här?”

”Ja, jag tittar runt lite… Jo, du jag undrade lite över skogshuggardockan jag köpte av dig sist. Var det… har du märkt något speciellt med den?”

”Annat än att den skrämmer livet ur mina barn? Neeej. Men jag kan ju berätta att min mans gamla mostrar Elna och Edla var nästan besatta av den där gubben. Särskilt Elna. Oj, hon borstade till och med skägget på honom på söndagarna och vände på honom så han inte skulle bli blekt på ena sidan av solen.”

”Jaha. Kan man få prata med Elna om dockan kanske, jag är så intresserad av den här sortens leksaker.”

Hon skakade beklagande på huvudet.

”Tyvärr. Elna dog för flera år sedan.”

Samma natt började hackandet igen vid ettiden. Den här gången starkare än någon annan natt. Och den här gången kom det definitivt från tvättstugan. Tobias stod i den mörka hallen och stirrade på tvättstugedörren. I handen höll han en hockeyklubba. Han var trött, så trött, men fast besluten att lösa situationen en gång för alla. Han var bara rädd att bli galen på riktigt, om han nu öppnade dörren och fick se skogshuggardockan stå där med yxan i högsta hugg. Plötsligt hördes ett knak, en stor smäll. Och sedan total tystnad. Tobias höll andan och sträckte fram handen mot dörrhandtaget.

Tvättstugan var tom. Korgen där han lagt dockan var omkullvält och tvättmedlet låg utspritt över golvet. Bakdörren var öppen. Och något rörde sig utanför. Han samlade kraft, höjde klubban och rusade med desperat mod ut genom dörren. Han svingade, och klubban träffade en solid kropp.  Allt blev stilla. Tobias snubblade in i tvättstugan igen och slog till strömbrytaren vid dörren. Uteplatsen badade i ljus. Alldeles vid trappan låg den gamla kvinnan som ringt på hans dörr för ett par veckor sedan. Han kände igen henne direkt på den virkade mössan. Skillnaden nu var att hon låg alldeles stilla, och det vinröda garnet blöttes sakta igenom av ljusare rött. Blod strömmade från tantens huvud. Tobias närmade sig försiktigt. De gamla ögonen stirrade rakt upp i natthimlen. Hon var klart och tydligt död. Han hade slagit ihjäl henne. Han hade dödat henne. Med sin hockeyklubba. Han använde samma klubba för att peta upp den långa koftan. Det satt en fastsydd lapp inuti, en sådan som dagis och äldreboenden använde. Edla Henriksson.

Han insåg att han glömt fråga efter den andra systern.  Utmattad och chockad sjönk han ner på golvet. Nu såg han tydligt vad som åstadkommit det hackande ljudet. På stenplattorna låg en skruvmejsel, och på den bastanta trädörren syntes en mängd märken. Tanten hade suttit där och hackat och hackat tills hon till sist fått loss en list och kunnat bryta sig in. Han undrade stilla hur länge hon krupit runt i buskarna utanför huset i jakt på sin älskade docka. Han undrade om hon spionerat på dem genom de stora fönstren på nätterna. Han undrade väldigt mycket över vad Jennifer skulle säga när hon kom hem och hittade honom bredvid ett gammalt lik på uteplatsen. Men han var för trött, helt oförmögen att röra sig. Han bara glodde på den växande blodpölen runt mössan. Och mest av allt undrade han var Lumberjack-Jack tagit vägen. För han kunde inte se dockan någonstans.