söndag 31 augusti 2014

Gnissliga skor för feta tanter

Det är flera stycken bloggare jag följer just nu som infört eller funderar på att införa köpstopp av olika skäl. Jag lyckades ju överdosera mitt handlande rätt mycket i somras, men eftersom jag i skäl och hjärta är en sådan snåljåp så belastade det inte plånboken så mycket. Mest bara garderoben. Hur som helst, jag tyckte att jag handlade vettiga grejer och inte behövde pålägga mig själv en massa restriktioner. Förrän igår.

Då jag skulle handla mig ett par svarta skor. Och kom ut med ett par gnisslande skor som jag är säker på tillverkats med feta tanter i åtanke. Feta tanter med fotsvett.
















För inte bara är stilen "mjäh", de är också tillverkade i äkta skinn med ventileringshål på suspekta ställen, en extra fotvänlig sula och KARBORRE-KNÄPPE! Ja, och så gnisslar de när man går på platsgolv.

Sedan kostade de 650:- också, så jag måste väl använda dem nu när jag väl börjat... Vi får väl se om jag lyckas stajla upp dem på något sätt.

Övriga familjen utvecklas också till det mer underliga hållet. Min yngste son, den lille söte med Harry Potter-glasögon som väger lika mycket som en katt ungefär, han har hittat något nytt att vara på Halloween.

Hulken? Spindelmannen? Super Mario?

Nejdå. Han vill vara Smiley, han. Det blir ju lyckat. Förra året var mina barn så läskiga på kalasen de gick på att de andra föräldrarna berättade att deras telningar fått mardrömmar. Vi får väl flytta i november, då.



lördag 30 augusti 2014

Krikonmarmelad och honungstomater

Min favoritmånad närmar sig med stormsteg och åtföljande gyllendagar och silvernätter. Det känns lite konstigt att samtidigt följa oroligheterna i Stockholm och undra över de vänner och bekanta som skulle dit och sedan själv gå omkring i den totala friden hemma på landet. Det är helt vindstilla, mild sol och lata fjärilar.















Jag håller på att laga krikon- och nektarinmarmelad, nu när jag vet vad det är för ett träd jag äger! Mirabeller/krikon ska funka bäst i marmeladform, och än så länge verkar det lovande eftersom hela huset luktar sött och somrigt.

Jag var ut en sväng i växthuset också och kan konstatera att det går långsamt med tomaterna.

Lite ironiskt, eftersom vi tidigare år haft överfullt med tomater och jag inte gillat dem alls. När jag nu för första gången i mitt liv hittat ett sätt att äta tomater i mängd - då finns det inga.

Men jag kan ju tipsa om metoden. En snabbdressing som med fördel kan ätas med fetaost eller färskost och en köttbit eller någon form av lantbröd.

Man tar två msk balsamvinäger och en msk flytande honung till 1/2 dl olivolja och rör ihop. I med klyftade tomater, salta och krydda med t.ex. oregano och sedan på med plastfolie och låt stå i kylen en timme (minst). Klart.

Nu ska jag vara ännu lite husligare och göra blåbärssylt och äppelmust. Ses i morgon.

torsdag 28 augusti 2014

Mysterieträdet

I några år nu har vi väntat på att mitt mysterieträd äntligen skulle bära frukt så vi fick veta vad det var för sort. Och nu gör det faktiskt det. Inte för att det hjälper.

Från början var det ett persikoträd, men en sort som ympats in på något annat träd för att bättre tåla svenska förhållanden. Jag hade inte koll på att man måste plocka bort hälften av frukten på ett så ungt träd, så det blev fullt av persikor första året och stammen knäcktes på hälften av tyngden. Jag klippte ner allting nästan ända till roten och lät sedan det vara till nästa vår då det började växa som besatt och blomma med de vackraste vita blommor man kan tänka sig.













Från i våras.


I alla fall så ser frukten ut så här:















Typ som plommon fast hälften så stora och med hårdare konsistens + att de är klotrunda. Vad är detta?

Om någon vet, kommentera här eller på facebook tack. Jag har just ätit ett par och hoppas ju att de inte är giftiga.

tisdag 26 augusti 2014

Hål i hela huvudet

Precis när man tror att inte världen kan bli dummare så dyker det upp någon nyhet som bara stärker tron på att en sjätte förintelse av hela den dominerande arten på den här himlakroppen (vi) inte är en så himla biologisk dum idé i alla fall.

Vad jag syftar på nu? Jo, den trend som tydligen finns i Norge, där blivande mammor bantar för att få mindre barn, eftersom de själva och framför allt den nätta och vid födseln underviktiga bebisen kommer att se bättre ut på bild. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19425197.ab Klicka på länken för att läsa och förfäras själva. I artikeln säger en förlossningsläkare att detta är hål i huvudet på de blivande mammorna på riktigt. Ja. Svårt att argumentera med det uttalandet.

Jag nämnde tidigare idag för en person att jag är så himla lycklig att jag föddes på 70-talet och slipper vara 20 nu (för 20-åringarna idag verkar helt enkelt inte ha lika kul som jag hade när jag var det...) och nu är jag också jätteglad för att jag inte ska ha fler barn. Inte för att jag någonsin tror att jag skulle gå på en så idiotisk trend som att göra någonting i den stilen. Jag kan säga att inte ens halvvägs genom selfie-utmaningen jag gör just nu där man ska ta en självis om dagen är jag så trött på att se mitt eget face i mobilen att jag vill SPY åt det. Hur viktigt får det egentligen vara att se bra ut på bild? Orka...

Det är lite lagom tragiskt när man hittar en läkarbok som heter "Om kvinnan" från 1930-talet och inser att de hade bättre grepp om kroppsideal bara sju år efter att kvinnor fick rösträtt i Svedala.

















Allt detta ansågs vara normalt och fullkomligt friskt då. Nu? Tja, vad säger ni själva.

måndag 25 augusti 2014

Husmorsfilmer

The boys are back in town - and some of them are actually girls! Vad jag vill säga med detta är att det har rullat in nya och nygamla filmklasser på jobbet nu, vilket gör dagarna så mycket intressantare och samtidigt så mycket jobbigare. Hur som helst. Medan jag förberedde för de kommande veckorna genom att titta på gamla valfilmer på filmarkivet.se hittade jag en liten skatt! Husmorsfilmer från 1950 - 1970-talet. De är som att titta in i en historiebok från sin egen barndom (och längre bak). Så här beskrivs de av filmvetaren Tytti Soila:

På femtiotalet började man i Sverige skörda resultaten av den politik som hade stakats ut av de "sociala ingenjörerna" och samhället präglades av optimism. De tre honnörsord som för samhällsplanerarnas program förtätades i hette tillväxt, full sysselsättning och prisstabilitet. Man skulle kunna säga att det fanns - både i samhället och hos enskilda individer - en strävan efter bättre förhållanden på många olika plan. Detta fick sitt uttryck i önskan att ersätta det som ansågs förlegat med det moderna, en process som inletts under trettiotalet men avbrutits av umbäranden som orsakades av det andra världskriget. 



Den "målinriktadhet" som nu präglade det nya samhället sträckte sig ända in i hemmen, och ett intressant dokument för den här tiden är Husmors filmer. Dessa filmer, som ser ut att inte bara marknadsföra produkter för hemmet utan även den nya tidens ideologi, producerades av ett bolag med samma namn från år 1952 till 1976. Bolaget samarbetade med Kooperativa Förbundet, Statens Institut för Folkhälsan, Hemmets Forskningsinstitut och många andra mer eller mindre officiella instanser som hade att göra med hus, hem och familjeliv. Filmerna visades på dagtid gratis i biograferna på ett par hundra olika tätorter runt om i landet. De var synnerligen populära och sågs årligen av mellan 300 och 500 000 åskådare. Många människor berättar om hur de själva eller med sina mammor slank in i bion under en shoppingtur och informerade sig om senaste nytt inom hemdesign eller matlagning. Husmors filmer hade ett starkt demagogiskt tilltal och riktade sig främst till kvinnan i hennes egenskap av den person som stod för familjens mesta inköp. 

Varje program bestod av ett antal kortare avsnitt som i huvudsak rörde sig inom fyra områden: 1) hemmets faktorer som till exempel matkultur, inredning, byggande och bohag, 2) aktiviteter i hemmet som kunde innebära information om olika tekniker för städning och matlagning, eller familjesamvaron och fritidssysslor. Ännu ett tema fokuserade på 3) familjemedlemmarna: kläder, hälsa och utseende men också deras inbördes relationer, eller familjens gäster och umgängesregler. Ett överordnat tema för alla dessa tre var 4) den ideologi som var tämligen enhetlig och signalerade att meningen i och med ett hem är att skapa och upprätthålla "de tre t-na": trevnad, trygghet och tillväxt. 


Så här i valtider är det extra intressant att se dessa filmer! Hur filmen skapar samtiden och samtiden skapar filmen. Kort sagt, samma mekanismer jag redan tjatat om i inlägg om IKEA. Och för alla er som också älskat Historieätarna, så är detta exempel på lyyyyysande underhållning. Autentisk sådan!

Här är länk till ett av dessa program från 1975 (Med Lasse Berghagen som värd!!!)
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=747&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3dhusmors

Ha det så roligt. Välj ert eget födelseår, vettja, om ni är gamla nog att ha det med :-)

söndag 24 augusti 2014

Fastna i tiden

För första gången på veckor har jag haft en extremt produktiv söndag. Det måste vara närheten till september som gör det - min favoritmånad. Jag hade i och för sig bara två mål med dagen 1) göra klart saker och 2) laga god mat. Och då vet man ju. Till exempel gjorde jag klart/om vårt matrum som tidigare hade grå/gröna väggar och numera ser ut så här:















Sedan har jag också äntligen fotograferat färdigt bokcaféets trädgård (fast det var mest försenat pga ihärdigt regnande stup i kvarten).





















Till sist har jag också läst ut denna:

Potensgivarna, av Karin Brunk Holmqvist, som handlar om de sjuttioåriga systrarna Elida och Tilda som upptäcker ett hemmagjort potensmedel och börjar sälja det på postorder för att få råd att bygga en toalett inomhus istället för utedasset.

Holmqvist skriver nästan alltid böcker om folk som liksom fastnat i tiden och det har ju dessa systrar också. De lever i ett hus som ser exakt likadant ut som det gjorde när deras föräldrar gjorde det. Och som vanligt utspelas det hela på landsbygden. Och hon har ju inte fel - överallt här omkring så finns det hus som i princip har sett exakt likadana ut i 60 år. Vanligen så har de bosatta där varit en mamma och en ungkarl till son som då mamman dött inte förmått ändra något och varit för gammal för att skaffa egen familj. Det är på en gång djupt tragiskt och mycket rart och det händer hela tiden. Sonen kommer inte iväg, han har det lite för bra där han är och är lite för väl omhändertagen. Så jag ska väl genast börja missköta sönerna lite lagom. Och sedan ska jag gå på nästa bok av Holmqvist som ligger och väntar i bokhyllan: Rapsbaggarna. Lättläst och kul och hög igenkänningsfaktor antar jag att slutbetyget på den första boken blir i alla fall.

lördag 23 augusti 2014

Lagom är för losers

Tanken var ju att vi skulle köpa en soffa som vi alla skulle få plats i, i ett flertal år framåt. Tanken var också att vi inte skulle snåla och ta till för dåligt den här gången, som vi har haft en tendens att göra, utan verkligen se till behovet. Nu har vi fått hem den nya soffan. Och på något sätt så känns det som om vi tänkte på allt utom möjligen på rummets storlek.

Förhoppningsvis ser det lite bättre ut när allt är hopmonterat.


fredag 22 augusti 2014

Fredagsöverväganden

Vad jag borde...





















Vad jag vill...





















Allvarligt talat, hörni... det har varit en jävligt tuff vecka...

torsdag 21 augusti 2014

Box office rumble in the djungle

För bara ett litet tag släpptes rättigheterna till Djungelboken av Rudyard Kipling helt fria (den skrevs 1894, så alltså har copyrightreglerna slutat gälla). Såå, ingen behöver längre förhandla rättigheter och ersättning med något dödsbo. Så, som ibland händer, kommer det nu inte bara en ny Djungelboken-film, utan två. Warner Brothers gör den ena och Disney gör den andra. Båda kommer att vara animerade och båda kommer att släppas så gott som samtidigt.

Det är ju inte helt okänt att två nästan identiska filmer dyker upp samtidigt. Som Tombstone/Wyatt Earp eller Armageddon/Deep impact eller Volcano/Dantes Peak.

Men det här blir extra intressant eftersom det inte är ett övergripande tema som är gemensamt utan så gott som hela intrigen. Novellen Djungelboken bygger på är inte så lång...

I alla fall är det många av oss som redan börjat se detta som The Battle of the Kahns - för återigen ska Benedict Cumberbatch få spela en sådan! Han är Shere Kahns röst. I den andra filmen är det Idris Elba, och han är inte dålig han heller, för att underdriva en smula. Så ja, jag ser fram emot en del spännande tigermorranden. Det måste jag erkänna. Båda filmerna kommer under 2015.

onsdag 20 augusti 2014

Självisk terapi

För någon vecka eller så sedan skrev jag i förbigående att Kim Kardashian ska ge ut en bok. Det kom som lite av en överraskning, men - tänkte jag - det finns ju duktiga spökskrivare. Sedan visade sig ju det hela vara en bilderbok, och då blev det mera logiskt. Dessutom en bilderbok med bara the Kimsters självisar. 350 stycken av dem. Och boken heter förstås Selfish.














Där har ni omslaget.

Jag ska erkänna att jag inte riktigt begriper det där med selfies. Eller, jag fattar varför man gör dem och jag fattar också att det förmodligen lätt blir en vana och något nödvändigt, en återspegling av ens jag, eller en dokumentation av dagen. Men jag tar dem sällan. Någon gång gör jag en tillsammans med någon annan, och ibland tar jag en bild på mig själv och skickar till någon för att visa något. Som en tröja, eller extra mörka ringar under ögonen eller så. Men aldrig en dagens outfit, eller en träningsbild eller så... nu har jag inte Instagram iofs. Kanske går det fortare att skaffa sig selfie-vana när man inte har text att luta sig mot.

Hur som helst, så är det nu fler och fler som böjar skriva om användningen av selfies som terapi. Ibland kan det vara för att få ökad acceptans över sin egen kropp/sitt eget utseende. Ibland kan det vara riktade selfies, som på denna sida: http://therapyselfies.tumblr.com/ där man försöker få bort stigmat med att gå till psykolog genom att ta bilder i väntrummet och öppet deklarera att man behöver hjälp och att det inte är skamligt.

Så jag ska göra ett försök att verkligen begripa detta fenomen genom att gå med i en bloggutmaning - man ska varje dag i en månad ta en selfie, sedan lägga ut dem alla tillsammans och därigenom få en visuell överblick över en vanlig månad i ens liv. Alla ska tas med mobil och utan hjälp av någon annan. Jag är lite nyfiken på vad resultatet kommer att bli? Kommer jag att skaffa instagram nu? Kommer någon av bilderna att innehålla ducklips? Kommer bilderna att bli bättre eller sämre efter fyra veckor? Än så länge har jag hunnit med två bilder - så om 28 dagar får jag väl lägga ut resultatet. Om jag pallar med.

Jag är redan nu lite orolig för att någon ska hitta mobilen och tro att jag är världens mest självupptagna människa, med bild efter bild av mig själv...


tisdag 19 augusti 2014

Präktiga, duktiga, pyssliga, miljövänliga IKEA

Den har kommit nu, den glossiga och lättlästa bibel som talar om för svenskarna exakt hur de ska vara under det kommande året. Den som viskar "Vi är precis som du, fast bara lite bättre! Följ normen till lycka!"

Just det. IKEA-katalogen är här. Till dem av er som följer den här bloggen så vet ni att det är ett återkommande inslag här, och ni blir säkert också glada att höra att jag prickade det övergripande färgtemat i katalogen helt rätt: turkos, klargul, vitt och olika nyanser av grått. Lägg till det en uppsjö av naturnyanser som mjukt grönt och brunt och en fruktansvärd massa obehandlad fura så vet ni hur katalogen ser ut. Om ni dessutom tittade på bilderna jag lade ut från mina barns rum tidigare i veckan så... ja, jag är en slav under medelsvensson-smaken, uppenbarligen.

Hur ska vi då vara under det närmaste året? För att passa in i normen? Jo, det märks tydligt att vi dels har bostadsbrist i Sveriges större städer, för överallt uppmanas läsaren att dela utrymmen med andra för att det är mysigt. Det märks också att vi är många skilda singelhushåll, eftersom det ofta är barnen som ska få en varannanhelgs-vrå i det i vardagsrummet, helt gömd bakom någon läcker textil. Vidare ska vi vara väldigt miljövänliga:


Helst av allt ska vi inte flyga någonstans i onödan, eftersom man kan fixa en egen oas hemma bara man har lite gröna fingrar och lite schyssta textiler. Sedan ska vi förstås tänka på att ta hand om maten. Helst organisera den till max i seriemördarstaplade och likadana plastbyttor i kylen, bredvid den egenhändigt inlagda frukten.

Över huvud taget är det organiserade temat stort. Förra årets katalog hade som ni kanske minns konstfärdigt tillskrynklade filtar och hackade grönsaker lite varstans, tillsammans med boktravar och glas och koppar på alla bord. De är borta nu. Nu ska vi vara duktiga och hålla ordning. Och så ska vi pyssla.

Helst med barnen. Ta gamla t-shirts och trä genom trådkorgar och göra egna sänghimlar och så. Och så ska vi aktivera oss. Alla människor i årets katalog gör något. Pluggar. Spelar gitarr. Pusslar. Och överallt är små hobby-föremål uppställda, som racercyklar, skateboards, systemkameror på stativ, en biodlarhatt med gummistövlar under. Vi ska aktivera oss. Göra något vettigt.

För två år sedan vimlade katalogen av människor som låg och vilade på schäslonger. De är helt borta nu, tillsammans med förra årets mysiga tjejfester och grannmiddagar med vinglas i högsta hugg.

Nu ska vi vara seriösa. Aktivera oss. Ta ansvar. Och jag tror att IKEA:s produkteam i och med detta också förutspått valutgången ganska bra... nya tider. Ansvarsfulla tider.

Sedan måste jag också erkänna att det verkligen känns som om IKEA har spionkameror i hem lite varstans. För alldeles innan jag öppnade katalogen hade jag gjort detta:

Hjälpt sonen i hans furublonda och gröna rum att sortera alla sina pysselsaker i återanvända kak-burkar från 1960-talet, som går att stapla. Och på bilden syns fyra IKEA-produkter. (grön stol, matta, orm, grön tidningssamlare)

måndag 18 augusti 2014

Fly

Om du var tvungen att resa dig upp och gå, gå nu - raka vägen från ditt hem - vad skulle du bära med dig? Det är rätt många världen över som under sommaren fått ta tag i den frågan på riktigt. Jag tänker till viss del på den stora branden i Västmanland, förstås. Där är det för de flesta lätt att relatera, för de som flyr ser ut som oss, har likadana hus som oss, samma jobb som oss. Jag har förstås sympatiserat med alla dem som förlorat sina hem, sin skog, sina husdjur under den tiden. Och jag har varit glad över hur villigt alla skänkt mat och husrum, leksaker och kläder och pengar, som gett av sin tid och sin medmänsklighet och sitt mod.

Samtidigt så gnager det en liten tanke längst bak i mitt huvud. Jag undrar, varför vi är så väldigt villiga att ge av våra resurser och vår tid till våra grannar, men inte till familjer som ser ut så här?


Är vi verkligen så outvecklade och primitiva att vi bara an sträcka ut en hjälpande hand åt dem som är "precis som vi"? Som om vi vore någon sorts... lemurer eller något, som bara tar hand om dem som har svarta ränder på svansen för de tillhör gruppen och alla andra kan bli uppätna av fossas utan att det spelar någon roll. Just nu är fler människor på flykt i Europa än det varit sedan andra världskriget. Det är en humanitär katastrof. Och här i Sverige hör jag (tyvärr väldigt ofta från den generationen som mest dragit nytta av det Sverige som skapades efter andra världskriget) att vi absolut inte kan tänka oss att ta emot fler flyktingar. För då vet man ju, att då blir det bara kött tre gånger i veckan på ålderdomshemmet och inte fler än nio kabelkanaler... Jo DET är ju ett brott mot mänskligheten.

Vi glömmer så lätt att den välfärd vi har i Sverige inte är skapad av oss, utan av tiotals generationer bakåt i tiden. Vi äger den inte, vi förvaltar den för nästa generation. Jävligt dåligt ibland. Och vi har alltså ingen självklar rätt till den. Jag hör många som säger "Jag har jobbat i hela mitt liv och har rätt till att ha det bra!"

Nej. Det är inte självklart alls. För just det jobbet som personen haft kanske inte ens hade funnits om inte tidigare generationer kämpat för rätten till utbildning för alla, eller upplösandet av skråsystemet eller herregud, för avskaffandet av träldomen i Sverige! Vi står alla på någons axlar. Lite ödmjukhet och medmänsklighet skulle inte skada.

Om jag någon gång blir tvungen att lämna mitt hem på det viset hoppas jag att jag kan tänka rationellt och bara ta med sådant som säkrar min familjs fortsatta överlevnad. Saker är saker och jag har alldeles för många i alla fall. Den som behöver får gärna säga till, jag kan lugnt dela med mig. Oavsett härkomst.

(Bilden i inlägget är tagen av en Pixabay.com-fotograf som kallar sig ArmyAmber och är från Afghanistan. Titta gärna på hennes bilder.)

söndag 17 augusti 2014

Avslutningar

För en stund sedan, efter en lunch med lax, fetaostkräm och tomater i honung och balsamvinäger, så tänkte jag på att vi den här sommaren har ätit väldigt bra. Inte väldigt mycket, men bra och vällagad mat. Svenskarnas stora matintresse sipprar igenom ner även till Svensson-nivå så småningom. En annan sak jag tänkte på, var att rätt många evenemang under sommaren blivit precis så som jag föreställt mig dem. Det är lite ovanligt.

Igår var jag med om avslutningen av ett projekt som pågått i fyra års tid och som gått ut på att folk ska hitta ut till landet och bygga nya hus där. Det blev precis ett sådant evenemang. Uppskattat antal inbjudan gäster kom, parkeringsplatsen var tillräcklig, maten var god och räckte precis, ingen funktionär verkade särskilt stressad och det började regna exakt en kvart efter att vi plockat bort det sista. Så jag har nu tagit tillfället i akt att faktiskt känna mig nöjd med min lilla bit av det hela. När någonting väl gått i lås så behöver man faktiskt uppskatta det ordentligt.












Bilder från gårdagen.


Samma sak gäller bokcafesäsongen, där allt gått ovanligt smidigt och alla har känt att de hängt med under serveringarna. Även om det varit jobbigt, så har det inte varit överväldigande. Och vi är också jättenöjda med pojkarnas rum, som de faktiskt flyttade in i igår. Det första äldste sonen sa när han kom ner från sitt rum var "Mamma, jag har redan bäddat hos mig!" (hurra!) och det första min yngste son sa var "Jag har sovit jättebra hela natten!" (hurra!) På bilderna nedan ser ni före och efter.





fredag 15 augusti 2014

This is 40

Kräftskiveutrustning:
















Varma skor, vindtät jacka, magtabletter och reflexväst.

Party on.

torsdag 14 augusti 2014

Ett litet vik-freak, del 2

Igår avslutade vi på sätt och vis bokcafésäsongen... fast ändå inte. Till att börja med vill jag bara berätta att avslutningsgången hade galet mycket folk och vi sålde slut på allting utom två glas med frozen soyghurt som vi inte vågade ställa fram. Jag lyckades sno åt mig en hemmagjord biskvi, men hann inte scora en macaron med vaniljsmörkräm. Man gör så gott man kan.

Nu inleds eftersäsongen, och under den ska vi bland annat vara värdar för en kurs i hur man gör om gamla böcker till konstverk och smycken.


Så nu har jag återigen gripits av en väldig lust att vika saker. Inte kläder i en garderob den här gången, utan papper. Klicka gärna på bilderna så de blir större och se vad man kan göra. För den som vill finns det också massor av instruktioner på youtube, om man nu tycker det känns lite långt att åka till Köping för att vara med på kursen! Jag lägger ut ett klipp nederst i inlägget. Ha det så kul med vikandet!






tisdag 12 augusti 2014

Ridi, pagliacci, ridi!

Det känns som om jag skrivit just ett sådant här inlägg förr. Och det har jag. Nästan identiska, till min sorg och fasa. Ni vet, den där gamla historien om en kreativ man i filmbranschen, en som alla beskrev som ett lysande intellekt, en stor begåvning, en som levde mer än alla andra människor.

Och sedan inte orkade leva mer.

Robin Williams var kanske det ultimata exemplet på en sådan man, och jag är på sätt och vis häpen över att han "klarade" så längre som till 63 år. Vilken styrka det måste ha krävts. Och alla som någonsin sett en film med den mannen kan inte ha undgått att ha sett det där sköra, bräckliga och samtidigt urkraftiga som alltid finns där hos dem vi kallar för kreativa genier.

Frågan är lika uråldrig som konsten själv - kan man skapa stor komedi utan det svartaste av inre? Kan man älska passionerat utan att lida samtidigt? Kan man gråta uppriktigt utan att fortfarande ha förmågan att känna glädje?

Den här dualismen är kreativitetens största gissel och ljuvligaste tillgång samtidigt. Och den skrämmer mig alltid. För chansen finns, att de människor som skänker oss den största glädjen också är dem som kan orsaka den största sorgen. De som lever lite mer än alla andra.






















La commedia é finita.

måndag 11 augusti 2014

Trädkojor i min stil

Idag var det tillbaka till mitt allra vuxnaste vuxenliv och planeringskonferenser med personalinformation och tjänstefördelningar och antagningsintervjuer. Även om det var kul att träffa kollegor igen, så fick ändå hela upplevelsen mig att längta efter en enda sak:

Att flytta långt ut i skogen och bo i en trädkoja tills dess att någon hittade mig och drog mig tillbaka!

Jag hoppas att känslan har gått över tills i morgon - men dela trädkojeide'n är fortfarande något jag nog skulle vilja göra på riktigt. Förutsett att trädkojan såg ut som något i den här stilen, förstås:














Speciellt koja nummer två vore ganska fantastisk att ha...

Om det finns någon därute som liksom jag också skulle kunna tänka sig ett liv bland trädtopparna, så vill jag tipsa om yngste sonens nya favoritprogram, som vanligen går på Animal Planet : Treehouse masters. Där bygger man just sådana här skapelser i varje avsnitt. Nedan har ni några klipp.

 


 

Varsågoda och titta. Själv ska jag skicka en pressrelease och sedan ska jag gå ut och titta om vi har några lämpliga träd för ett bygge någonstans. 



söndag 10 augusti 2014

Lappsjuka

Att informera folk är en konst. Att få folk att göra som man vill är en ännu större konst. Och den arga lappen - den är f-n en konstform i sig. För några veckor sedan diskuterade vi i ett gäng vänner som alla tränar i samma gymkedja att ägaren av just denna gymkedja har ett svårt fall av lappsjuka.

Denne man har alltså ett stort gym i den största "stan" och sedan satellitgym i de tre mindre orterna närmast den. Löser man medlemskort i ett kan man träna på alla, så det är ju alldeles lysande. Man behöver inte trängas om man inte vill. Gemensamt för alla dessa träningsställen är dock den överväldigande förekomsten av lappar! Lappar som ska få folk att sköta sig.

Jag tränar på ett av de mindre satellitgymmen, och det har ett liiiiiitet omklädningsrum för damerna, kanske 10kvm. Som ett studentrum, ungefär. Och på dessa 10 kvm finns det följande lappar:

















(Jag tror de vill att man ska ta av sig skorna!)

Men fram tills dess att vi diskuterade saken hade jag faktiskt inte ens lagt märke till dessa lappar! Blir det för många så ser man dem helt enkelt inte. Man blir... lapp-blind. Det rätta i det här fallet vore nog att bara ha en endaste lapp. Och flytta på den varje dag. Så att det första folk gjorde när de kom till gymmet var att tänka "undrar var de satt lappen idag, då!?" Det är informationsteknik, det.

Vill man läsa mer om lappar så kan jag rekommendera argalappen.se, förresten. Där fastnade jag alldeles för länge idag. Här kommer ett exempel på de lappar man kan hitta där:

fredag 8 augusti 2014

Medeltida

Just nu pågår medeltidsdagarna i Arboga. Vi besökte dem igår, på andra öppetdagen och då brukar det vanligen vara ganska lugnt. Vi tittade på en smed, åt flatbrödspizza och jag köpte ett par riktigt hippieaktiga byxor för den facila summan av 20:- (och fick omedelbart dåligt västvärldssamvete för att någon stackars Thailändsk kvinna sytt dem i någon sweat shop för ingenting...) Allt var ganska avslappnat, och inte sådär hysteriskt som det kan bli ibland på medeltidsdagar där folk tar sina kostymer lite väl mycket på allvar.

Sedan var vi också på riddarspelens första dag, som vanligt arrangerad av Arbogakuskarna med lite hjälp från olika teaterföreningar. Ännu så länge var det hela lite oslipat, men riddarnas karaktärer fanns där redan. Vill ni läsa om dessa så finns de här: Arbogakuskarna

Och här är bild på två av dem innan spelet:














Jag, som inte är någon hästtjej blir alltid så imponerad och lite smånervös av att sitta på första raden med bara två små flimsiga rep mellan mig, barnen och hundratals kilo hästkrafter som man ser är på ordentligt lekhumör och tycker att showen är lika rolig som ryttarna. All heder till den träning som går åt för att genomföra ett sådant evenemang utan att något allvarligt händer.

Och även om jag inte är någon hästtjej, så anar jag att det ändå snart blir hästliv i familjen. Yngste sonen är så taggad på allt som har med sådana djur att göra att han definitivt kommer att börja rida så snart det går. Så i stallet verkar jag hamna i alla fall... 25 år för sent, liksom.

torsdag 7 augusti 2014

Actionhjältinnans handbok

Det fina med att ha en bokcafe är förstås att få snoka i bokkassarna först, och igår hittade jag några riktiga pärlor som jag kommer att presentera vartefter. Den första läste jag medelst asgarv i morse.

Den heter alltså Actionhjältinnans handbok och gavs ut av DN förlag 2003. Den är mestadels skriven av en kvinna som varit stuntdouble för bl.a. Carrie Ann Moss (Trinity) och Jennifer Garner. Så vissa av tipsen i boken, som hur man får en MC att stanna på framhjulet funkar på riktigt...

Men nu var det inte därför jag föll pladask, utan för att varje kapitel börjar med ett citat från någon trevlig pre-2003-hjältinna. Den innehåller pärlor från den grymt ouppskattade Prinsessan Leia, från Trinity, Ripley (OCH Vasquez från Aliens - min favorit), Buffy, Scully, Clarice Starling - all the Girls. Jag fick till och med nöjet att läsa ett av mina favoritcitat från En kvinnas list:

Mike: Jag vet inte, jag börjar känna mig som...
Bridget: ...ett sexobjekt?

(Detta fanns under rubriken Hur du gör en man till din sexslav - bara så ni vet.)

Det är förstås ytterligare en fördel med att boken kom ut 2003 - de gnöliga tonårshjältinnorna som egentligen inte gillar sex får inte vara med - så inga Katniss eller Tris eller andra småtjejer.

(Actionhjältinnan studerar manualen i sin hemliga grotta...äh. jag sitter i tvättstugan.)











Så vad innehåller boken, då? Ja - den tar upp ämnen som hur man hanterar de ödöda (dödar dem - inte trånar efter dem med plutande underläpp, om de inte är snygga som David Boreanaz, för då kan man likt Buffy välja att ligga med dem istället) hur, man skyddar ett barn från monster, hur man kuvar motståndaren med piska, hur man avslöjar en seriemördare osv. Här har ni ett exempel:







Vilket faktiskt beskriver exakt vad man behöver göra om en oväntad förlossning inträffar, så det var lite kul...



Eller den här ovärderliga kunskapen:

Hur man tar sig genom ett rum fullt av laserstrålar genom diverse yogaövningar. Kort sagt - den här boken är egentligen en genomgång av kvinnliga actionprotagonister inom film på ett mycket kul sätt. Så den ska få följa med mig till jobbet om en vecka!

Först måste jag givetvis bara bläddra igenom den en gång till så jag inte missat något extra användbart knep. I så fall återkommer jag med det!

tisdag 5 augusti 2014

Det bästa och det värsta

Idag kände vi brandrök i Köping också, från branden i Sala. Så givetvis har det varit svårt att tänka på så mycket annat. Även om vi just nu skulle vara väldigt betjänta av att det fortsätter vara torrt tröskeväder i flera dagar till, så har jag ändå gått och stirrat upp mot himlen och tänkt: "Regna!!"

Det gjorde det ju litegrann också. I trettio sekunder ungefär. Det skulle knappt släcka en tändsticka ens en gång.















Stora katastrofer väcker alltid på samma gång det bästa och det värsta hos människor. I en perfekt värld skulle väl balansen vara en annan, men tyvärr så är det så mycket av det fantastiska som tas ner av människornas... ja, mänsklighet. För just nu så är det tyvärr en hel del folk som alldeles medvetet försätter sig i fara och måste räddas av de personer inom räddningstjänsten, polisen och hemvärnet som faktiskt behöver göra annat. Vi behöver väl inte ens nämna de asgamar som blockerat vägarna för vattenfordon och räddningsfordon bara för att de ska få en perfekt bild av elden? Nej, vi kan väl gå direkt på dem som tyvärr, tyvärr nu tar tillfället i akt och riskerar livet både på sig och andra genom att börja plundra i de hus som blivit utrymda.

Man tror ju inte att någon ska vara så in i hel...skotta dum att de ger sig in i ett sådant område frivilligt för att köra iväg med lite fyrhjulingar och några datorer, men det gör de. Många av dem som kommer tillbaka till sina hus kommer att ha haft inbrott i dem. Det är inte en vacker tanke.

Finare är det att fokusera på alla dem som hjälper till med omplacering av djur och som fraktar mat, dryck och kläder till dem som utrymt sina bostäder. På hotellen som erbjuder rum gratis. Det känns bättre. Men det vore också fint nu, så snart det är säkert, att se grannsamverkanslag börja åka runt till dem som inte än hunnit tillbaka till sina bostäder. Saker är visserligen bara saker - men de kan ju också vara bra att ha kvar.

måndag 4 augusti 2014

En enda liten vecka

En enda liten vecka har jag kvar på den här semestern och i Mälardalen har augusti hittills varit het som en bakugn och liksom... avvaktande. Idag är ett utmärkt exempel. Just nu blåser det halv storm, men vinden är varm. Det är som att stå mitt i en gigantisk hårtork. Den sortens vind som man kanske förväntar sig någonstans i närheten av ekvatorn, men inte här i norden, direkt.

Jag ska erkänna, den här sortens väder gör mig bara rastlös och orolig. Det är för varmt för att ta sig för något jobb på allvar och för blåsigt för att bara ligga stilla. Överallt i trakten går det dessutom omkring oroliga bönder och tittar på åkrarna. Det säger "frrräääässss..." så fort man rör sig i närheten av havren, så torra är stråna. Men i axen är det fortfarande grönt, och det är nu ett rent vågspel om allt hinner mogna innan det kommer en gigantisk åskstorm och slår ner alla korn på marken. Och då blir det klent med pengar.
















Jag undrar lite vad en sådan här vind kallas? Det finns ju vindar med namn - som Chinooken (indiannamn för snösmältande vind i klippiga bergen) eller Mistralen, som är en kall fallvind i Rhone-dalen. Denna borde ju höra till någon av de mer dramatiska vindarna, som Siroccon - en het, torr, dammfylld vind som blåser i Nordafrika. Eller... Khamsin (som i princip verkar vara samma vind bara på våren istället) Oh, eller varför inte en Simoom, som ibland rör upp röd sand från Sahara och blåser den med sig norrut, så att det ibland regnar rött "blodregn" över nordsjökusten.

Så länge det blåser så här är det väl i alla fall bara att ge upp sömnen och gå brandvakt istället. Regnet ska inte komma förrän på onsdag. Då är det välkommet.

söndag 3 augusti 2014

Mediatystnad

Med tanke på att det här ska vara "supervalåret" 2014 - har det inte varit osedvanligt tyst i den politiska debatten de sista veckorna?

Hörni, jag gissar att det är med flit. Och cynikern i mig gissar också att detta är en mycket medveten grej som är stor inom de flesta PR-byråer just nu. Att våga vara tyst i media. Den taktiken är relativt ny och det är mig veterligt den första valkampanjen vi ser detta i. Det har inte varit aktuellt tidigare. Mellan 2010 och nu så har politikernas närvaro i sociala medier ökat något vansinnigt - till den punkt där det märks mer om man INTE säger något än om man gör det. Och självklart är detta något som mediarådgivarna snappat upp.

Vi har förstås sett en del - Reinfeldt i Pride-tåget, till exempel - men med minimal impact. Inga braskande uttalanden eller så. Ingen kritik av motståndarna. Den som lyckas bäst i det här spelet är det parti som sist vågar bryta mediatystnaden - men naturligtvis inte väntar för länge, så de övriga partierna hinner göra för allvarliga karaktärsangrepp och man hamnar i en defensiv position. Det är ett politiskt "play chicken" eller stirra-leken.

Jag har gått och väntat på att något parti ska bryta tystnaden och därmed visa att de inte haft tillräckliga resurser att anlita de proffsigaste rådgivarna. Och idag kan jag meddela vilket det första partiet är här i mellansverige i alla fall:


















Folkpartiet. Inte med den här affischen, utan med en med sloganen "Rösta för skolan".

Nu får vi se i vilken ordning de övriga följer. FI kommer att vänta läääänge, i alla fall.

Om en vecka är folk tillbaka på sina jobb på allvar och då brakar det loss. Njut av tystnaden så länge den varar, och ta tillfället i akt och bestäm er nu, så kan ni välja frivillig mediatystnad senare.

fredag 1 augusti 2014

Stora pojkar och chilla djur

För första gången på nästan två år (och skandalen då djurparken ifråga avlivade djur som ingen tittade på längre) så var vi tillbaka på Parken Zoo, pojkarna och jag. Och kanske tusen andra människor. Återigen fick jag en sådan där påminnelse om att mina pojkar börjar bli hemskt stora och självständiga. Ingen av dem behövde till exempel bäras till bilen efteråt. Och jag var helt befriad från att åka med i några av karusellerna - nu åkte de allt själva och jag var reducerad till bärare av vattenflaskor och ryggsäck.

Som ni ser av bilden, så har också Parken Zoo nu för alltid ersatt Fantomenland med den sortens djurparksdjur som bara kan ställa in i ett förråd när hösten kommer. Den animatroniska sorten. Och jag tyckte att det i allmänhet var färre djur än sist vi var där. Den ekonomiska kris som djurparken hamnade i efter all dålig press måste väl komma fram någonstans.




Jag bidrar i alla fall med några bilder på riktigt chilla djur som tog dagen på det lugna sättet, och sedan ska jag försöka göra likadant.