onsdag 30 april 2014

Utsugare och kreatörer

De senaste dagarna har jag träffat alla sorters människor, men det är två av dessa människoarter som sticker ut - kanske för att jag vid det här laget lärt mig att känna igen dem ganska omedelbart. Det är något jag klappar mig själv på axeln för eftersom båda arterna är mycket nyttiga att ha koll på.

Den första sorten är den otrevligaste. Och kanske den typ som jag har riktigt svårt för. Utsugaren. I lördags mötte jag den här personen för andra gången, och det räckte för att jag skulle kunna bekräfta mina iakttagelser. Helt klart en person som anstränger sig för att lirka till sig varenda liten fördel som går att få utan att för en sekund se till att motparten får något ut av det - självklart inte! För typiskt för dessa personer är också att de alla anser att deras blotta närvaro i ett rum borde vara belöning nog för alla som får privilegiet att se på.

Missförstå mig rätt, jag agerar själv ganska ofta i den moraliska gråzonen, men jag försöker att alltid ha som huvudregel att jag ska lämna människor i ett bättre skick än när jag fann dem. Tack och lov, eftersom jag i viss mån måste ha med den här människan att göra i viss mån i fortsättningen också, så känner de flesta av den kalibern sig som stora bedragare på insidan. De vet om att de måste fuska till sig det de vill ha. Och det gör dem till riktiga papperstigrar.
Den andra typen är mycket, mycket trevligare. Folk som gör något, som skapar något för att de kan och vill och varför inte, liksom. Jag hade igår en mycket trevlig inspirationskväll där jag lyssnade till Isabelle McAllister och hennes tips om hur man driver projekt och företag.

Jag vet inte om jag lärde mig så mycket, eftersom vi är i samma ålder och har jobbat inom liknande jobb med liknande människor. Däremot var det givande att höra sina egna lärdomar bekräftade av någon som gjort ungefär samma resa.

Där jag nickade som mest igenkännande var förmodligen då McAllister pratade om det här med att jobba, jobba - stöta på svårigheter, ta en annan väg och sedan inte snåla med sina idéer. Det kommer ju alltid fler.

En sak som förvånade mig lite och som jag trodde jag var ensam om i rummet, var att föreläsaren också hade den där inställningen att det inte är nödvändigt att ha en superklar målbild för det man vill åstadkomma. Det har jag nämligen aldrig, och ofta har jag känt mig lite medioker som inte har en minutiöst nedritad affärsplan med varje månads mål inskrivna. Men fördelen som McAllister berörde och som jag alltid har känt, är att man aldrig blir besviken över ett resultat. Man blir bara klar, och kan utvärdera projektet för var det blev istället för hur man trodde det skulle bli. Det är skillnad, det.

Lika stor skillnad som det är på folk och folk.

tisdag 29 april 2014

Fixa alla möjliga rum

Ikväll ska jag på inspirationskväll med Fixa-rummet-Isabelle (McAllister) som ska prata om hur man stilar upp allt från olika event till enskilda rum. Vi blev också ombedda av arrangören tidigare idag om att förbereda frågor om projekt vi har på gång.

Jag skulle kunna fråga om pojkarnas rum, förstås. För de ska få skilda rum för första gången nu i sommar. Vi ska flytta ner till deras gamla sovrum och sedan ska vi sätta upp en vägg i mitten på vårt gamla sovrum. Den ene vill ha ett rum med speltema och den andre vill ha ett rum med djungeltema. Men jag tror faktiskt att jag fixar det utan hjälp. Pojkarnas rum är de jag alltid brukar bli mest nöjd med. Vi har tidigare gått från detta:
















till detta, och det tog inte mer än en helg inklusive handmålad rymdvägg. Så där känner jag mig hyfsat kompetent. Så jag ska fråga om något annat projekt, istället.

Frågan är bara vilket.

Jag återkommer i morgon med rapport om vad det blev. Men jag tror eventuellt det kan ha något att göra med fotona från gårdagens blogg.

måndag 28 april 2014

Regelbundenhetslistan och från en bio

Komboinlägg idag, med några bilder från lördagens filmfestival. Jag hade gärna visat en på mig, men på varenda foto så är det fullt med folk runt omkring som jag inte frågat om lov att få lägga ut på en blogg. Så tyvärr. En smartare kvinna hade sett till att ta en selfie. Men - nä, jag kan inte riktigt med det beteendet, så där ljög jag! Här är i alla fall lite bilder från den helt otroliga förkrigs-biografen + filmpriser och affischer:




 

Fortsätter sedan raskt med Astas Med regelbundenhets-lista:

En gång om året:
Tröttnar jag totalt på att ha långt hår och kapar det i käkhöjd (ska försöka stå emot i år)
Fyller jag år och äter upp en hel Schwarzwaldtårta själv till frukost dagen efter.
Besiktar jag bilen.
Ställer jag undan cykeln för vintern och klappar den på sadeln som sista grej.
Blir så arg att jag nästan sprängs och är farlig på allvar för min omgivning. Så det är tur att det inte händer oftare.

En gång i månaden:
Svär jag över att jag efter 27 år fortfarande inte kan räkna ut på vilken dag jag ska ha mens.
Betalar mina räkningar och gör min bokföring.
Säger jag: "Jag kan inte fatta att det här är mitt liv!" antingen på ett positivt eller negativt sätt.
Sover jag dåligt, tittar ut och konstaterar att det är fullmåne.

En gång i veckan:
Upptäcker jag något nytt och otroligt intressant hos en människa jag trodde mig känna.
Hittar jag en ny TV-serie att följa.
Ser ett foto eller läser en text som gör mig andlös.
Står jag på trappan och skriker åt en katt som aldrig vill komma in.
Skurar jag badkaret med kalkborttagning.

Varje dag:
Rasar jag i säng så trött att jag knappt vet vad jag heter.
Vaknar pigg igen, oavsett vad klockan är.
Kramar jag min familj alldeles för mycket.
Skrattar jag rakt ut.
Är jag två sekunder från gråten.
Är jag jävligt tacksam över att få vara jag.

söndag 27 april 2014

Hela vägen dit och tillbaka igen

Jo, jag vet att jag nämnde att det var filmfestival för eleverna igår och jag var konferencier - men ni får vänta på bilder eftersom vännen T. var vänlig nog att agera fotograf och jag väntar helst på hennes bilder. Jag brukar bli bra på dem. Lite fåfäng kan jag kanske få vara.

Istället har jag gjort något jag lovade redan förra året. Jag brukar ju säga att min standard-träningsrunda på cykel är som att cykla genom något hämtat ur sagan om ringen. Och jag lovade bildbevis. Så här kommer några, helt enkelt. Någon gång i sommar ska jag ta systemkamera med ordentligt objektiv med mig, men tills dess kanske ni ändå kan se potentialen?

Jag börjar hemma i ådalen.

Fortsätter till dammen. 


















Förbi dammluckorna

Upp längsmed åsen



Korsar ån nere i dalen.

 
Upp på åsen igen via "God, have mercy!"-backen.


 

Genom skogen där man rätt ofta cyklar ikapp med älgen.

 

Och så hem över hagarna.

Till sist kan jag meddela att ligga ute-säsongen tydligen har inletts. Jag cyklade bakom ett lätt sjavigt par i femtio plus-åldern som rätt som det var stannade till och knatade ner hand i hand i ett buskage på ett mycket målmedvetet sätt. Hälften av mig tänkte "Åh, fan - det är vill jag inte se!" och andra halvan tänkte "Fint att det finns hopp i en femton år framåt i alla fall.

God eftermiddag.

fredag 25 april 2014

Bildillustrerat problem

Efter ett glas vin kan man fortfarande köra bil.





















(det stora glaset rymmer 57 cl - jag fyller snart år, förresten)

I morgon går nästan hela dagen åt till filmfestivalande. Hörs söndag.

torsdag 24 april 2014

Om du vill titta

Tydligen är jag inte ensam om att gilla kvasivetenskap om hur människor blir attraherade av varandra. Det är något som svt:s programdirektörer också gör. De har därför tagit in Henrik Fexeus som programledare till ett dejtingprogram där man på vetenskaplig väg ska välja partner. Kärlekskoden, heter det.















Bland annat ska det göras blindtest på lukter, kroppsrörelser mm. Kan bli kul! Länk till programinformation har ni här: http://www.svt.se/karlekskoden/ (det börjar i kväll)

Och länkar till mina egna inlägg om samma forskning finns bland annat här, här och här.

Det var allt för ikväll. God afton.

onsdag 23 april 2014

Bakom mina solglasögon

Världen är vacker just nu. Än vackrare för att jag just har skaffat mig de ultimata solglasögonen. Rosa pilotglasögon. För att inte bryta mitt löfte från förr-förra blogginlägget tänker jag inte skriva om vad de kostade eller visa hur de ser ut på mig. Jag tänker bara konstatera att folk, byggnader och träd har fått en vacker rosagyllene ton som i en gammal italiensk film, och det gör mig gladare till sinnes.















I vilken färg vi ser världen har större effekt än vad man tror. Man har konstaterat att människor med vissa sorters störningar i färgseendet lättare får depressioner, till exempel. Personer som länge haft ett alkoholmissbruk kan drabbas av blåsyn, att de blå nyanserna i synspektrat förstärks så att allt ser lite dystert ut. Deras chanser att förhålla sig positiva och nyktra förbättrades märkbart då de i en studie fick ljus/färgterapi som bland annat innebar färgade glasögon.

Jag tänker i alla fall hålla kvar i mina rosa. Allt blir snyggare genom dem.

Utom pyttipanna, då. Det finns inget som hjälper mot påspytt.

måndag 21 april 2014

Filmfestival och EU-miljoner

Nästa vecka- som då är den här veckan- kommer att bli komplicerad. Den har för få dagar och för få timmar för det som ska göras. Inget av det som händer är särskilt svårt eller tråkigt, men det är bara mycket som ska fungera.

Redan i morgon får jag reda på hur mycket som egentligen kommer att ske i den styrelse jag sitter med i och som delar ut EU-stöd till olika sorters projekt (före detta LEADER som från 2015 ska heta något annat). Efter månader och månader av byråkrati ska vi nu äntligen få veta hur vi kommer att kunna jobba och hur många miljoner vi får tilldelade oss att vidarefördela. Och sedan ska ju den gamla perioden utvärderas och stängas ner. Jag förväntar mig ett långt möte och en kväll där jag inte kommer att kunna göra något annat än detta och att sedan ramla i säng med huvudet fullt av paragrafer.

I mitt filmlärarjobb så ska vi på lördag ha kortfilmsvisning av elevernas filmer, och de ska sedan tävla om ett antal priser i god festivalanda. Där är det mycket kvar att göra och få ihop, men inga svåra saker. Just när det gäller evenemang så tror jag att jag förlorade förmågan att se sådant som svårt runt 2002, när jag inom loppet av tre månader först var projektledare för ett nordiskt mästerskap och sedan en utbildningsmässa direkt efter.

Men det är fortfarande en del att komma ihåg och ta reda på.



Här har ni några smygtittar på elevernas filmer: Legendsvision Tärna

















Själv har jag laddat för veckan genom att stå under ett träd och titta upp. Men så är det ett väldigt speciellt träd också. Nästan lite magiskt.
















Speciellt i skymningen.

söndag 20 april 2014

Hej tonårstjej

Hej, tonårstjej, här kommer ett inlägg från generationen som svek dig. Ibland läser man en artikel som får en att känna sig matt och hjälplös. Ofta handlar det om stor sorg eller nöd i världen, och ibland är det mindre sorgliga men ändå lika viktiga saker man fastnar för. Idag läste jag en debattartikel i Aftonbladet som skrivits av 19-åriga Sofia Bjursåker - ni har länken här:  http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/medier/article18680544.ab

Sammanfattningsvis så handlar den om den enorma press tonårstjejer har på sig för att vara eller verka perfekta, och den påverkan som media har i detta fall. Innehållet i artikeln har vi alla läst tusen gånger förr, men problemet är att för Sofias generation så är det nytt och fortfarande ett problem.

Och det som verkligen tog mig hårt i sammanhanget är att min egen generation egentligen hade möjligheten att göra något åt saken - men vi sumpade det. Vi kvinnor som är födda under den senare delen av 70-talet och den tidigare delen av 80-talet hade mödrar med p-piller och dagis och jobb och även om det givetvis fortfarande finns gott som strukturellt motstånd inom många branscher så har vi haft en valfrihet som ingen annan generation innan oss. Jag valde mellan att bli något inom språk (med tanken att bli författare eller journalist) och att bli arkitekt (vilket min pappa ville) till exempel - och det var inte mitt kön eller familjens ekonomi som satte några hinder i vägen utan min totala oförmåga att förstå högre matematik. Trots mycket hjälp från engagerade pedagoger, ska tilläggas.

Så vad har vi då gjort, vi som alltid har haft möjligheten att tjäna egna pengar, ha barnen på dagis, delat föräldraledigheten med en jäkligt jämlik generation män - ja, inte mycket. Ungefär hälften av oss har förvandlat oss till någon sorts prestationsprinsessor som jobbar och utbildar oss samtidigt som vi lagar pulled pork och fixar barnens rum och ordnar tjejmiddagar och gör en svensk klassiker. En annan stor portion av oss är utbrända eller precis på gränsen (undra på det) och en pytteliten del av oss jobbar aktivt för feminismen och blir grundligt näthatade för det. Ja, och sedan är det quisling-delen av 70-talisterna som just nu är chefsredaktörer för de tidningar som Sofi Bjursåker skäller ut i sin artikel, och som är inköpschefer och marknadsförare på klädkedjorna... det är också vi. Sorry.

Jag har ju sett hur pressen ökar hos de yngre tjejerna. Det är ganska lätt när man inte har döttrar själv och lite perspektiv. Jag ser tjejerna i kassan på mataffären, till exempel. De klär sig snyggare och är mer tillfixade för ett fyratimmarspass vid bandet på Ica än vad jag är på nyårsafton.

Många gånger har jag tänkt att det snällaste kanske vore om vi i min generation bara gav upp och blev tanter snarast möjligt för att visa att det faktiskt går att leva och vara en bra människa då också - med rynkor och grått hår och celluliter och kläder som sitter bekvämt. Men hur stor är chansen för det? I år har tre stycken i min bekantskapskrets som är i min ålder eller äldre lagt i silikonbröst i smyg. För sin "egen skull". Visst. Lika många till ska sätta band runt magsäcken så de ska bli smalare. För sin "hälsas skull".

Det kommer inte att hända. De flesta av oss är tyvärr helt på det klara med att mycket av det vi har och uppskattar, som ett bra jobb, respekt från våra kollegor och uppdragsgivare, en högre lön, motsvaras direkt av hur välskötta och framgångsrika vi ser ut att vara. Vi har med flit bombmattat kvinnans osynliga ålder och ni tonårstjejer får sopa upp skärvorna. Jag ber om ursäkt för det.

Jag tänker inte heller ljuga och påstå att jag kommer att ändra mig själv heller särskilt mycket. Men jag kommer att fortsätta göra några saker:

Jag kommer inte att skriva om hur mycket jag tränar på den här bloggen.
Jag kommer inte att skriva om vilka skönhetsprodukter jag använder eller inte använder på den här bloggen.
Jag kommer inte att göra smygreklam eller visa bilder på märkeskläder eller väskor eller skor på den här bloggen.

Det är inte mycket. Men det kan jag i alla fall lova. Och hålla.

torsdag 17 april 2014

En påskberättelse

Tar ett par dagars blogguppehåll men som traditionen bjuder lämnar jag först ifrån mig en berättelse. Glad påsk på er.













Nattvandra

Bara det svaga ljuset från en gatlykta utanför fönstret lyste upp paret i sängen. Hon låg tryggt förskansad med ryggen mot hans bröstkorg och njöt av den kittlande känslan av hans viskning mot den känsliga huden i nacken.
-          Det är så konstigt, men det känns precis som om vi gjort det här förut…
Hon log för sig själv och nickade. Det var deras första natt tillsammans, det var sant. Men på samma gång var det också deras fyrahundraåttioförsta. Det var bara det att han inte visste om det.

Om hon tänkte tillbaka så kunde hon inte riktigt svara på precis när hon insett att hon förälskat sig i honom. Förmodligen var det samma dag hon insett att han inte kände riktigt på samma sätt. Det var inte så att han var otrevlig på något vis. De passerade varandra säkert tjugo gånger på en dag och han hade alltid något att säga henne, alltid ett leende på läpparna. Men hon visste med sig, visste med säkerhet att han inte tänkte på henne en enda minut efteråt. Själv kunde hon spara på en komplimang från honom i timmar, ta fram den ur minnet som en skatt och återuppleva den hundra gånger om.

Ifall det funnits något sådant som kärleksmagi så hade hon använt det. Oavsett alla de följder som sagor och sägner varnar för. Men även om det inte finns någon besvärjelse, någon magisk dryck eller hemlig rit som framkallar äkta kärlek, så finns det förstås andra sorters magi att ta till. Sådan magi som är en barnlek att utföra för någon med rätt förmåga. Så varje natt hade hon gått hem, lagt sig i sin säng och öppnat alla sinnen. Och hittat honom i drömmen.

Efter bara någon vecka kunde hon med lätthet färdas rakt in i hans sovrum, se honom ligga där i sin vanliga sovställning på höger sida med den ena handen inkörd under hakan tillsammans med ett hörn av täcket. I drömmen slank hon ner tätt bakom hans rygg, andades in doften från hans kropp och från sköljmedlet i lakanen och stannade där så länge hon kunde. Så snart hennes egen sömn djupnade rycktes hon tillbaka och vaknade i sin egen säng.

Natt efter natt fortsatte samma ritual. Det stal kraft från henne, hon magrade och blev mörk under ögonen men hon kunde ändå inte sluta. För snart kunde hon se hur han kom henne allt närmare också på dagen. Hur han alltid stod alldeles bredvid henne, förstrött rörde vid hennes axel eller hand, eller lutade sig mot henne då de satt bredvid varandra. Inte som två människor som knappt kände varandra utan som… ja, som ett par som redan sovit tillsammans i veckor. Hon kunde inte sluta.

Ett par gånger hade hon tvingat sig själv att låta bli. Det sammanföll förstås med de gånger hon drömvandrat till hans säng och funnit att det redan låg en annan kvinna i den, en kvinna av kött och blod som tagit hennes plats. Hon hade svävat där i rummet, fylld av raseri och svartsjuka, redo att köra klorna i deras belåtet sovande sinnen och ge dem mardrömmar, mardrömmar!  Men med det hade koncentrationen brustit som en såpbubbla och hon hade stirrat upp i sitt eget tak, kallsvettig och med en bultande migrän spännande över tinningarna. Efter en sådan natt kunde hon hålla sig borta i kanske tre, fyra nätter. Men aldrig längre än så.

Efter nästan ett helt år, trehundrafemtioen dagar, åt de också alla måltider tillsammans. En minut i nio, en minut i tolv eller en minut i tre kunde hon titta upp och se honom stå och vänta på henne ett par meter bort. Hon var den första han hörde av sig till då han stängt av alarmet på mobilen på morgonen, och hon var den han alltid skickade ett god natt till på kvällen. Själv fann hon det svårt att nu hålla isär det som hände i vaket tillstånd på dagarna och det hon såg i drömmen. Hon kom på sig själv med att vilja fråga hur hans lakan alltid kunde dofta så rent, hur ofta han egentligen tvättade – men hejdade sig eftersom hon aldrig varit i hans sovrum på riktigt. Hon var förstås vid det här laget väldigt trött. Tunn och skör som glas av att vandra, natt efter natt, till honom.

Nu, efter fyrahundraåttio nätter fick hon äntligen vila. Äntligen en natt med kropp och själ på samma plats. Hon log medan han, sekunder från sömnen vände sig på höger sida och stoppade ena handen under hakan. Som vanligt, fast nu helt annorlunda, tog hon sin plats mot hans rygg och stack in sin hand under hans.
-          Så här känns det också som om vi har sovit tusen nätter redan, mumlade han och gäspade sedan stort.

Hon blundade. Inte tusen nätter, kanske. Men fyrahundraåttioen. Och fler därefter.

onsdag 16 april 2014

Bullerbyträdgården

Just nu älskar jag min trädgård vilt och passionerat. Fram i maj kommer detta att gå över. Då måste man klippa 3000m2 gräs och kanttrimma skiten ur sig. Och eftersom jag delar trädgård med min svärmor som dessutom ser fram emot att gå i pension till midsommar för att ha tid att "göra något med trädgården" så kommer jag vid det laget också att ha haft 480 stycken diskussioner om samma trädgård. Alla dessa kommer jag att ge mig i för gårdsfridens skull. Och alla planer som ska "underlätta skötseln" kommer i slutändan bara att leda till att det blir FLER rabatter att rensa. Nåja. Än så länge är det frid.

Jag utlovade bilder på min Bullerby-trädgård. Med tillägget att i den här Bullerbyn ligger det plastslangar, hinkar, Nerf-skott och sladdar till vattenpumpar överallt. Ignorera detta då det syns på någon bild.






tisdag 15 april 2014

Årets sommardrink

Jag tittar bara in för att berätta att jag nog av misstag snubblat över något som kan bli årets sommardrink 2014 åtminstone för dem av oss som gillar syrliga och kalla saker.

Man tar valfri mängd citronlikör och/eller citronvodka och blandar i ett cocktailglas tillsammans med detta:

"Italiensk" bubblande citronlikör som säljs för billig peng på Lidl just nu. Funderar på att hamstra ett antal flaskor.


















Sedan tillsätter man krossad is och dricker med ett sådant där snyggt rostfritt kort sugrör a la 20-tal på solig plats och livet är rätt okej.

Jag har också upptäckt det perfekta sättet att göra krossad is till drinkar snabbt:

Just det - ungarnas slushy maker. Men försök inte hälla i hela drinken, för den klarar varken citrussyra eller alkohol. Det vore en fyndig idé annars. Litegrann som när vännen S. provade att göra champagne genom att kolsyra vitt vin i Soda Streamern.

Det funkar inte heller.

Men man får städa köket sedan.





måndag 14 april 2014

Om att leka historieätare och spela gifta

Jag har reclaimat 1980-talet här hemma den senaste månaden. Mm. Till och med vad det gäller påskprydnaderna, som demonstreras på bilden nedan.

Eftersom pojkarna velat ha en dag med mat som var som när jag var lika gammal som dem, så har jag också draggat i medvetandet efter vad jag åt en dag som sjuåring. Vilket var Skogaholmslimpa med ost som frukost, spagetti och köttfärssås med knäckemacka till lunch och om det var fredag lövbiff med pommes och pulverbea till kvällsmat.

Hela upplevelsen fick mig att tänka på svt-programmet Historieätarna, så jag bestämde mig för att se om första säsongen. Efter en stund märkte jag dock att jag inte alls fokuserade så mycket på maten den här gången, utan istället satt som en voyeur och försökte komma fram till om man kunde se på Lotta Lundgren och Eric Haag att tyckte uppstått under arbetets gång. Och så fick jag dåligt samvete över att jag gjort det. Tecken på två kraschade äktenskap är ju inget att sitta och spana efter. Fast - i ärlighetens namn - för alla som betraktat det blivande paret på avstånd måste det ha varit solklart. Vissa människor har en sådan kemi och en sådan repår redan från start att det inte kan sluta på annat vis.

De tankarna fick mig att fundera vidare på om seriens upplägg skyndat på processen. Och hur mycket. Serien går ju ut på att Haag och Lundberg ska spela ett gift par som testar vardagslivet för ett gift par under olika epoker. Och att spela gifta verkar många gånger vara en klar ingång till att slutligen bli ihop. Det händer ju hela tiden i film, till exempel. Vi är lättlurade, hormonstyrda små varelser trots allt, vi människor. Och följer man en av den kognitiva beteendeteorins grundprinciper "Fake it til' you make it" så kan två människor säkert på samma sätt övertyga sig själva att de är ett par bara genom att bete sig som ett. Hålla hand, sitta bredvid varandra, sova i samma säng, hjälpa varandra med kläder och hår och ta hand om varandra när man är låtsassjuk. Sådant kan påverka en mer än vad man tror.

Så vad är kontentan av detta inlägg, då? Spela inte gift med någon du inte kan tänka dig vara gift med på riktigt? Eller kanske bara att man man tyckte var gott när man var liten gillar man fortfarande när man blivit stor. Fast jag har bytt ut pulverbean mot Lohmanders numera.

söndag 13 april 2014

En rosa häst med en ros i munnen

För första gången på sådär tio år sov jag till halv tio i morse och är nu sjukt pigg. Igår kväll var jag inte riktigt lika pigg, utan gjorde en sådan där sexig medelålders krasch i soffan när det egentligen var meningen att jag skulle titta på Oceans 13 för ja, 13:e gången.

Eftersom jag inte brukar sova så mycket så vaknade jag klockan 4 istället och lade mig i soffan igen och kanalsurfade mellan program man i vanliga fall inte tittar på. Ett tror jag hette något i stil med "Min motbjudande kropp" (!) och där lärde jag mig att flatlöss inte kan spridas till vanligt hår eftersom det är för glatt, men mycket väl kan spridas till brösthår och till skägg. Säkert en nyttig kunskap att ha.

Sedan låg jag och gjorde meningslösa tester på facebook. Och efter en stund kom jag fram till att om jag vore en blomma så vore jag en ros:
You have a noble and sophisticated bearing. You are an eternal romantic, and a firm believer in the power of love, which makes you a thoughtful and caring friend.
 (verkligen?) om jag vore en färg så skulle jag vara rosa (VERKLIGEN?) och mitt spirit animal är en häst (ni vet de där långbenta varelserna som blir rädda för omkringblåsande papperspåsar). Det låter ju precis som det stämmer. Jag är alltså en My little pony.






















Sjukt likt. Det är precis så jag föreställer mig själv.

Jag vet ju vilka psykologiska mekanismer som ligger bakom alla sådana där tester. Vi vill ju gärna känna att vi har kontroll över oss själva och insikt i vårt beteende. Och gärna också kontroll över vårt eget öde. Vi vill veta vad som ska hända. Det är därför som astrologi aldrig dör ut trots att det ju inte direkt ligger någon hård vetenskap bakom planeternas inverkan på vår personlighet. Själv har jag den inställningen att jag tror stenhårt på astrologi så länge som horoskopet säger att jag ska ha stor tur, få massor med pengar, komma överens med alla människor och ha massor av sex. I annat fall är det bara trams.

Så här ser dagens horoskop ut för mig:

Today, you thrive on being useful and helpful, and if you are not appreciated for all that you do, you might feel a little discouraged, dear Taurus. The trick now is to do it for yourself first, even if the task is about helping others - do it because you feel good about helping. Others tend to appreciate our efforts most when we don't have an aura around us that seems to be looking for praise. While you can be focused on details and practical matters, you're also likely to be quite bored with the routine of things, so that you might be at your best if you work on something productive in new, unusual ways, or work some inventiveness into everyday tasks.

...och som ni ser skulle det också kunna stämma överens med varenda annan människa på jordklotet. Så bra.

lördag 12 april 2014

Halvjobbiga insikter

Vissa insikter, som att man är en något bortskämd, halvgnällig i-lands-Svensson, kan ju drabba en sådär utan förvarning en lördagseftermiddag också. Dagen började kanske inte helt optimalt, eftersom den första mänskliga röst jag hörde var äldste sonen som stod nedanför trappan till ovanvåningen och ropade:
"Mamma! Jag mår inte bra, kom och hjälp mig när jag spyr!"

Så då gjorde jag det och sedan lagade jag frukost åt mig själv, för jag ät inte hur jäkla vek som helst... Sedan verkade dagen räta upp sig igen och jag åkte iväg för att handla. Eftersom solen sken så tog jag vägen förbi Jysk och njöt av att kunna köpa matchande allting (dynor osv) till terrassen utan att behöva titta på prislapparna. En liten belöning till mig själv för att jag jobbat så sjukt mycket på sistone.

Men så var det som om jag drogs med av detta litegrann och åkte hem och startade sjuhundra olika projekt på en gång. Skruvade ner varenda pryl jag skruvat upp under de sista tre åren på sagda terrass, till exempel. Mätte för att såga till foder till fönstret - för på samma sätt som bagarns barn inte får några bullar så får byggingenjörens fru minsann inga lister i huset. Nåja.

Sedan mitt i allt så tog energin bara slut. Och jag insåg att jag var trött. Och hade ont i nacken. Och träningsvärk från igår. Och då ville jag att det skulle komma någon trevlig, vuxen, person och fixa färdigt alla halvdana projekt åt mig.

Ja, och så insåg jag ju att det är jag som är den där vuxna personen.

Så nu har jag istället gått in och sitter och tittar på bilder på andra människors bloggar och ser hur snyggt de har gjort på sina altaner och terrasser och i deras uterum. Min ser fortfarande ut så här:















...och några efterbilder till den förebilden lär det inte bli på ett tag. Jag tänker fika.

fredag 11 april 2014

Spökparfym

De sista två dagarna har jag brottats med två möjligheter - att jag drabbats av en hjärntumör alternativt har fått ett spöke i huset. Inget av alternativen har känts särskilt behagliga att överväga, men jag höll ju tummarna för ett spöke. Det borde ju finnas ett eller två hur som helst på en såhär gammal gård och en än äldre bosättningsplats.

Det hela började med att varje gång jag öppnade ytterdörren möttes av en doft jag inte kunde associera till något jag äger. En tung, kryddig parfymdoft som kom svävande runt köket och spred sig ut i hallen. En Mata Hari doft, en Tusen och en natt-doft. En sådan parfym som en exotisk, mörkögd skönhet med olivfärgad hy och kläder i varma juveltoner skulle kunna bära.

Att det var min parfym var jag säker på från början. Sådan kan jag helt enkelt inta ha på mig, jag blir illamående av mig själv och väljer alltid de lättare doftnoterna, som lavendel, liljekonvalj och melon - ingen sandelolja, patchouli eller mysk för mig.

Så vems var parfymen?

Ingens, visade det sig förstås. Det var mitt apelsinträd som börjat blomma och som doftar 10 gånger starkare än vad man förväntar sig av sådana här små skira blommor:















Doften sprider sig till och med en våning upp, in i vårt sovrum. Det ska bli intressant att se vad jag drömmer i natt! Jag överväger till och med att flytta upp trädet till sängen och låtsas att jag är på semester i någon italiensk apelsinlund.

Ute börjar trädgården se ut som Bullerbyn med blå scilla, gul vårlök och vitsippor runt alla gamla knotiga äppelträd. Tar bilder i morgon om det är bra väder.

onsdag 9 april 2014

Kommer inte ut

Nu är det officiellt - jag kommer inte ut på någon löptur idag. Nope. Nix. Kommer inte att hända. Det är bara för bittert väder ute. Idag har till och med min ultimata playlist inte fått mig längre än ut i hallen. Det har aldrig hänt förr.

Konstigt. Jag gillar den listan.

Jag börjar alltid med denna som uppvärmning - skönt, jämnt tempo att starta med:

...och fortsätter med den här
 

och nöter hjärndött och envist denna tills jag kommer hem

 

Idag - inte en ryckning. Jag kanske behöver en ny, fail-safe-lista?? Hjälp mig den som kan. Förslag mottages gärna.

Annars får våren gärna komma tillbaka, det hjälper nog också.

tisdag 8 april 2014

Genialiskt

Humor är svårt. Och individuellt. Gränsen är absolut hårfin mellan vad som fungerar och vad som är stötande. Jag tycker nog att jag har en ganska tolerant humor, även för sådant som kanske ligger på gränsen till det osmakliga. (Okej, jag erkänner - sådant finner jag extremt kul...) I förra veckan såg jag till exempel reseschemat för en klass elever som skulle iväg på studieresa till Polen för att besöka platser i förintelsens spår. Och på papperet stod: Onsdag, 12.00 Lunch i Auschwitz.

Alltså det är inte kul. Man borde inte skratta åt sådant. Fast det gjorde jag.

Och den personen som gjorde detta mot sina medmänniskor är helt enkelt ett komiskt geni. Det står jag för.

måndag 7 april 2014

De ultimata frågorna

Om ett par veckor ska filmeleverna ha en kortfilmsvisning under en kulturnatt i närheten. Filmerna ska tävla mot varandra i några kategorier också - bästa film, bästa skådis och så vidare. I samband med detta så kommer förstås en massa folk ställa frågor om filmerna de gjort, så under de närmaste dagarna kommer jag att be dem (säga åt dem) att öva på att svara på frågor om sina verk. Det är svårare än vad man tror. Kanske beror det på att man är så nära det man gjort - man tror att eftersom man kan varenda liten detalj utantill så kan man också hur lätt som helst berätta om dem på ett redigt och logiskt sätt.

Men så är det inte.

I själva verket är det få som utan träning kan framföra något begripligt alls i en intervjusituation. Tro mig, jag har under åren (räknade jag nyss efter) gjort reportage om ungefär 220 personer (!) och av dem så har kanske 10% varit sådana människor som i princip bara kunnat prata på och jag har nickat och antecknat. Resten har det varit svårare med. Där har jag fått ställa fråga efter fråga tills det har kommit ett svar det faktiskt gick att hitta en ingång i artikeln med. Ett sådant där svar som ger ett litet "Där! Där har vi historien!"-pirr utmed ryggraden.

Man kan lära sig att ge sådana svar ganska lätt, dock. Och då får man bra press. Nästan hela tiden.













Fast det var inte det jag skulle skriva om. Jag funderade på om det finns frågor som är bättre än andra för att verkligen lära känna en person. Om man mötte någon helt okänd människa som man var tvungen att lära känna på ett djupt, personligt plan på fem minuter. Vad skulle man fråga då?

Jag har ju en tendens att fråga folk om karaktärer de gillar i filmer och böcker, för det säger mycket om vilka de identifierar sig med. Som "Vem skulle du vara om du var med i Game of Thrones?" (Arya Stark...) men då gäller det ju att både utfrågare och intervjuoffer har samma intertextuella kopplingar. Så nej, det funkar inte alltid.

Men de här tre frågorna fungerar ganska ofta, enligt min mening:

1. Kan du nämna tre ögonblick i livet som ändrat din syn på allt omkring dig?
2. Hur långt är det längsta förhållande du haft, och om det tagit slut - vad tror du var orsaken?
3. Kan du berätta om ett tillfälle när du var yngre än 10 år gammal och ansåg dig riktigt orättvist behandlad?

Fundera på dem ni, och lämna gärna svar i kommentarerna om ni så önskar.

Dessa frågor är nog mer för vänner och blivande par (eller etablerade par) kanske. Eller någon vars memoarer man ska skriva. Annars kan man väl egentligen  fråga nästan vad som helst, så längre som man undviker idrottsklassikern: "Hur känns det nu, då?"

söndag 6 april 2014

En sån tur!

Jag minns ju att det fanns en tid då helgen innebar vila och rekreation. Sovmorgnar, lite träning, lite shopping, kanske en fest eller bio på kvällen. Så kommer jag ihåg det.

Den här helgen har vi:

Storhandlat
Tvättat 8 maskiner tvätt
Vårbrukat och därmed gjort av med diesel för 4 000:-
Servat traktorer
Bytt till sommardäck på två bilar
Tvättat sagda bilar
tvättat traktorerna
Tagit bort döda grenar från 3000m2 trädgård
Torkat lakan utomhus och bäddat rent
Vaktat gudson
Haft fikabesök x 2
Läst bokmanus
Skivcoachat
Fotat
Uppdaterat hemsidor
Gråtit blod över andra hemsidor som bara inte vill fungera
Sett film
Skjutsat barnen till kalas
Gjort affischer och reklammaterial
Handlat presenter till två födelsedagar
Varit på musikskolans öppet hus och provat instrument
Styrketränat och tagit långpromenader
Handlat snabbmat på Max
Lagat tacos, panerad rödspätta och fetaostbiffar (dock inte samtidigt)
och skickat böcker med medföljande fakturor

Så på det hela taget så är det väl tur att det är måndag i morgon så man får åka till ordinarie jobb och vila upp sig.

p.s. Vi har redan gullvivor i trädgården! Undrar hur länge man klarar sig från att klippa gräs...

Ja, jag vet att det är krokus på bilden! :-D Det var dem jag råkade ha kort på.

fredag 4 april 2014

Fota vatten utan bäver i

Klockan halv sju såg himlen fortfarande ut såhär hemma hos oss:















...och mannen och svärfar har börjat så. Det är tidigt som bara den för att vara mälardalen, men över hela bygden ser det ut så här:















Eftersom ingen i familjen behövde mig för tillfället så gick jag ner till ån som ligger 50m från huset. Jag hade tänkt att jag skulle få syn på gnagaren som håller på att bygga denna sommarvilla:















Men det var förmodligen lite tidigt på kvällen för bäverspaning. Försöker lite längre fram i vår när det är ljust ännu längre. Och sedan blev jag i alla fall så fascinerad av hur vårhimlen speglades i vattnet att jag satt och lekte med kameran och knäppte och knäppte och har nu ett minneskort fullt av sådana här bilder:

















Säkert kul att göra något av en dag, men knappast sådant som seriösa bäverfotografer sysslar med.

torsdag 3 april 2014

Shut up, shut up, shut up!

Det är ju svårt för att inte säga omöjligt att förtränga att en stor och väldigt vuxen (gammal) födelsedag närmar sig när man kommer hem och hittar sådant här i brevlådan:
















Just det, lokaltidningen vill uppmärksamma denna stora födelsedag på familjesidorna.

Ja, detta ledde ju till ett mindre bryt där jag lade pannan mot köksbänken en stund och tänkte: "Inner peace! Inner peace!" Sedan vände jag mig surt till maken.
"Varför fick inte du ett sådant där kuvert inför din 40-årsdag?!"

Han svarade:

"Jo, förstår du! Kvinnor blir gamla när de är 40, men män blir ju inte det förrän de blir 50!"

Nu har han åkt till gymmet och jag överväger att byta lås på dörren tills han kommer tillbaka.

onsdag 2 april 2014

Härmed lovar och svär jag

... absolut inte, på några villkors vis köpa mönstrade byxor eller leggings i vår eller sommar. Jag har idag sett flera stycken som haft sådana här på sig, och nä - det blir inte bra. På någon.














NEJ!

















NEJ!!


Det här kommer förmodligen inte att ändra någons åsikt om byxorna ifråga, men vänta bara ett år eller två... dessa kommer att gå till historien tillsammans med skipants, rosa Tarkano-overaller, baggypants och tanktop från world gym, turbolugg och 90-talets man-page som saker man inte borde ha gjort mot sig själv.

Go'eftermiddag

tisdag 1 april 2014

Before the rains

En stor fördel med att undervisa andra i film är att man kommer på saker man trodde sig ha glömt. Idag på eftermiddagen satt jag och sökte efter alla de filmer som producentduon Merchant och Ivory gjort innan Ivory dog för ett par år sedan. Och till min stora förvåning återupptäckte jag en film som jag då jag såg den tyckte det var en av de vackraste filmer jag sett.

Och sedan har jag helt förträngt att den fanns. Så himla märkligt! Eller kanske inte märkligt alls. Jag kan ha gjort det med flit. Här kommer anledningen:

Filmen heter Before the Rains, och ramberättelsen handlar om området Karela i Indien under början på 1900-talet, då man byggde vägar genom djungeln för att få igång kryddodlingar. En brittisk vägingenjör, Moore, inleder en kärleksaffär med sin gifta hushållerska Sajani, medan hans egen fru är på besök hemma i England. Och med besök så är det alltså inte en helg det gällde, utan månader. När Moores fru och barn återvänder Sajani till sin hemby och arbetar bara hos familjen ibland istället för att bo där ständigt. Det är bara det att några av byns barn sett Sajani och Moore vid en gammal tempelruin och talar om det för Sajanis våldsamme make.

Jag vill inte avslöja mer om handlingen, men jag känner ändå att jag måste varna dem som eventuellt vill se filmen senare. Detta är inte en rom-kom. Det är en tragedi. Det finns inte en chans till ett lyckligt slut för de inblandade. Så. Nu är ni beredda.

Eftersom filmen kom ut 2007 och jag måste ha sett den 2008. Det var inte ett bra år för mig, och med tanke på allt som hände då så tror jag att jag medvetet glömt bort den. Jag menar, jag var så sorgsen och sönderstressad att blöjreklam kunde få mig att gråta! Inte läge då för svek och ångest även om den utspelades i vacker miljö.

För filmen är så, så vacker! Jag har precis sett den igen, jag kunde inte motstå. Regissören, Santosh Sivan är också förste fotograf och ljuset och färgerna tar andan ur mig. De där drömlika, djupt blågröna färgerna, turkos och guld tillsammans med skarpa kontraster i rött - ja, det är så mina skönaste drömmar ser ut. Jag kan inte beskriva det annorlunda. Och då kanske man får stå ut med det mänskliga dramat? Jag skulle säga, och de kritiker jag läst tycker ofta samma sak - det gör till viss del att man inte riktigt känner det lika djupt.

Jag är i alla fall glad över återupptäckten. Om det är någon som vill se den och inte hittar den (det finns många filmer med liknande titlar, trots allt) hör av er till mig via kommentarsfält eller FB så ska jag försöka länka er rätt.














(från tempelscenen, där man ser huvudpersonernas ansikten som en spegelbild på dammens yta)