Jag får förmodligen gå in och ta tag i problemet strax. Ofta kan man lita på att katterna ser spindlar som knapriga små mellanmål, men de är ute just nu.
Efter en himla massa år på landet har jag blivit alldeles för van vid att avliva ohyra. Inte för att jag någonsin varit den sortens tjej som hoppat upp på en stol vid åsynen av en spindel (jeeez...) men ribban har lagts högre. Vissa djur måste man ju rädda. Vi höll på en halv natt och försökte fånga en fridlyst fladdermus i ett durkslag för att släppa ut den, alltmedan vi hela tiden undrade om den eventuellt kunde ha rabies. Jag har också klättrat på en hel del stegar för att rädda svalungar som kraschat lite obetänksamt och som inte kan lyfta från marken.
Och ibland erbjuder ohyran stor humor. Som den gången en mus hade lagt sig i innerfickan på makens arbetsjacka och sedan vaknade till liv efter att han tagit jackan på sig och dragit igen dragkedjan. Jag skrattade så jag nästan svimmade, och senare samma dag fick vi faktiskt åka in två veckor för tidigt till förlossningsavdelningen för att föda fram yngste sonen.
Sedan tycker jag i hemlighet att det är lite roligt när katterna ställer sig med tassarna på grodor så de låter:
...men det får ni inte säga till min svärmor som tycker man ska krypa in i buskarna och rädda de utrotningshotade små stackarna. Det gör jag bara inte. Jag skyller på ett decenniums desensiteringsträning.
Jag klarar det mesta, uppvuxen på landet som jag är, men spindlar, där går gränsen. Sonen har säkert fått trauma för livet vid alla de tillfällen jag hysteriskt skrikit DÖDA DEN när han, Jesus som han är, förtvivlat försökt få undan spindeln, levande och med alla ben i behåll, från galna blodmordiska mamman...
SvaraRadera