Så fort man lyssnat till en nyhetssändning idag så har man ju åter blivit påmind om att människors mest basala instinkter tydligen bara måste upp till ytan och ut. Just nu visar nättidningarna bilder från Friends arena, full av rökmoln från en av klackarna. Fotbollsmatchen är bruten. Och på en annan plats i Sverige så sitter en mamma och fyra barn i chock och sorg, för pappan kommer inte hem. Han gick över ett torg med fel färg på halsduken.
Många har diskuterat om detta är sportkulturens fel, eller om det är ett problem som kommer sig av att vi har det för bra i Sverige och inga reella problem att kämpa emot. Tyvärr tror jag inte det. Historien igenom har det förekommit liknande våld som ett tecken på ett allvarligt systemfel som får sitt utlopp på den plats den hittar. I romarriket satte man det till och med i system. Folk slogs i och runt Colosseum, och de olika stadsdelarna styrdes av mer eller mindre organiserade ligor. Så länge som folk var upptagna med detta så letade man inga syndabockar högre upp i hierarkierna. Bröd och skådespel.
Jag orkade inte med att läsa så mycket längre i artiklarna, utan ägnade mig istället åt den trösterika sysselsättningen att läsa matporr. Ni vet, den sortens glassiga artiklar fullproppade med mat som man orkar laga på helgen och som låter lika aptitliga i beskrivningarna som de smakar i verkligheten. Men så läste jag den här artikeln: http://www.dn.se/mat-dryck/recept/appelkaka-med-brynt-smor/
Och insåg att det nu inte längre räcker med att baka äppelkaka. Nu ska man först göra sitt eget smör för att ha i sagda äppelkaka. För då smakar det så, så mycket bättre
Där gav jag upp. Där går gränsen för vad jag tänker göra. Då har man gått från lugnande matporr till ren matförnekelse.
Jag ger mig sjutton på, att under romarrikets sista dagar så stod det säkert någon matrona med rynkade ögonbryn och försökte lista ut om det verkligen kunde räknas som tillräckligt bra att bjuda på bara vaktelägg när senatorns fru bjöd på de friterade fågelbona också.
För nästan fyra år sedan, 2010, blev jag först anlitad för att marknadsföra och sköta info och web för ett EU-finansierat projekt som gick ut på att få nybyggnationer på landsbygden. Redan från början var det en del av projektet som väckte stort intresse och som också jag blev väldigt förtjust i - mest för att det startade med en man som längtade efter att bli sjökapten, men när det inte gick började bygga in vatten överallt där han bodde. Och till sist kom han över en åker som gick att göra till en sjö. En skitstor sjö.
Jag har bloggat om den sjön förut, det vet jag. När jag först började så såg den ut så här:
På bilden ser man ungefär en fjärdedel av vattenspegeln.
Ägaren Jonas, som är en smart man, ansökte om bygglov för hus, samtidigt som han sökte tillstånd från länsstyrelsen för att anlägga sjön. Varken länsstyrelsen eller Jonas trodde väl att det någonsin skulle bli en så himla stor och naturtrogen sjö med ett så fantastiskt fågelliv som det blev, så alla tillstånd gick igenom och byggloven utfärdades utan strandskydd. Det gav upphov till en unik plan, där tre hus kunde byggas i princip på stranden. Från altanerna kommer det kanske att vara tre - fem meter ner till vattnet vid ett av husen.
För nu står det tre hus där. Nästan klara. Jag kommer ihåg när jag först såg ritningarna:
...och så här blir de:
Dessutom ser hantverket på insidan enormt fint ut. Nästa gång jag besöker platsen kommer förhoppningsvis en av stugorna (som ska hyras ut på korttidskontrakt) vara möblerad, så jag får göra ett riktigt inredningsreportage. Men potentialen är så tydlig redan:
I det här vardagsrummet skulle jag kunna tänka mig att sippa på ett glas vin med altandörrarna öppna ner mot vattnet... eller mysa framför täljstenskaminen med en kopp té och titta ut på höstlöven som speglas i sjön. Utan att lida alltför mycket. Om man säger så.
Lyckliga dem som får hyra dessa hus! Och lyckliga mig som fått följa projektet.
Är det möjligt att bestämma sig för vem man vill spendera resten av sitt liv med på 90 dagar? Den frågan har jag funderat fram och tillbaka på under hela dagen. För i morse, när jag satt och stretchade på vardagsrumsgolvet och kanalsurfade under tiden så såg jag reklam för ett program som handlade om just detta. Ledsen, men fråga mig inte vilken kanal det var på eller vad det hette... jag var inte så uppmärksam! Men gissningsvis var det ett TLC-format.
Programmet bygger på det 90 dagars besöksvisum som utfärdas i många länder, till exempel USA och Australien. Ett par som träffats online måste under den tiden bestämma sig för om de ska gifta sig (innan visumtiden går ut) eller om den besökande personen måste åka hem igen. Det var i princip hela trailern, och det startade en lång tankekedja hos mig.
För är det möjligt? Att på tre månader avgöra om man älskar en person så mycket att man kan tillbringa resten av livet med den? Och sedan gifta sig direkt innan de 90 dagarna var slut?
Till en början var jag tveksam. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag och min man väntade åtta år innan vi gifte oss. Men om man bortser just från det där faktumet att det är en vigsel med i bilden (en stor och väldigt vuxen sak för de flesta i vårt land) hur blir det då?
Egentligen kanske 90 dagar är väldigt gott om tid?
I serien flyttar i princip den utländske partnern in hos den andra under dessa dagar. Och det mesta hinner man enligt mig lära sig om en person om man spenderar så gott som all ledig tid med den människan under tre månader. Lägg därtill att de här personerna ska ha gjort ett litet förarbete under olika lång tid - skypat, mailat, chattat...
Sedan lär man ju känna olika människor olika fort. Förmodligen beroende på hur villig man är och hur villig den andra människan är att "släppa in" en. En del personer känner man knappt alls trots att man umgåtts i 15 år. Andra blir man nära vänner med efter en helg. Med kärlek tror jag det är samma sak. Lite timing, mycket mod och kompatibla gener. Så kan man förmodligen vara färdig för äktenskap efter en vecka.
Eller vad tror ni? Väg gärna in om detta.
(tror jag hittade ett avsnitt av serien på YouTube - ni får kolla om ni ids)
Ska strax gå och försöka träna bort en monsterspänningshuvudvärk, så det här blir ett kort inlägg. Men jag ville bara dela med mig av att mina manipulationsnivåer är rätt uppenbara för vänner och elever: i morse fick jag följande bild i mailen från vännen T.
Texten som medföljde var ungefär: Det här kan väl du använda dig av på dina elever!
Det skulle jag förstås kunna. Som har läst vartenda ord av samtliga böcker och sett varenda minut av serien. Minst tre gånger. Fast eleverna hade förstås redan sett bilden på facebook. Och bönföll mig utan alltför stort dröjesmål att låta bli. De var nog ganska säkra på att jag faktiskt skulle kunna göra det.
Och än så länge kan jag väl vara snäll... men om klassnärvaron sjunker alltför lågt...
Problemet med räkmackor är egentligen tvådelat. Dels tar de väldigt lång tid att göra, och dels är det väldigt många som gillar dem. För oss som driver ett bokcafé så är det dessutom ett av sommarens klurigaste problem att lösa. Hur vi ska klara av att få ut cirka 100 stora räkmackor på en timme (för så många går det åt i värsta rusningen) utan att folk får vänta för länge.
Alla mackorna måste göras direkt, eftersom det inte finns plats att spara dem på och det får rum 40 i taget på garneringsbordet. Varje räkhink öppnas sådär en 30 sekunder innan de börjar läggas på mackorna och inom 10 minuter efter de lagts på mackan så börjar en kund äta dem. Det går undan. Och det är så det blir sådan här kö utanför caféet i en timme i sträck:
Ikväll ska vi ha ett möte och se om vi kan effektivisera hanteringen lite till. Det största problemet just nu är att frakta mackorna från köket till kaffebuffén. Vi får se om vi kan lösa det. Och sedan står receptkorrektur av nya caféboken och en massa annat på dagordningen.
Och ja, datum för personalens kick off, också. Viktiga grejer.
...och demokrati fungerar åt båda hållen, något som Sverigedemokraternas ungdomsförbund fick veta då de skulle ställa upp ett bokbord på Globala gymnasiet i Stockholm idag.
SDU ville använda sig av sin rätt till en åsikt för att komma in på skolan och eleverna ville använda sig av sin rätt till en åsikt och stoppa dem från att göra detsamma. Och det är så yttrandefrihet i praktiken fungerar. Den som får den största folkmassan på sin sida vid ett tillfälle, vinner vanligen rätten att yttra sig med störst genomslagskraft. I efterhand har SDU givetvis pipit i media och kallat det hela en skandal och ett hot mot demokratin. När det snarare var ett fint exempel på direktdemokrati i praktiken.
Men det är ju ofta så det funkar. Vi människor vill helst att regler och lagar ska gälla för alla andra, men inte för oss själva. Förr eller senare kommer vi förhoppningsvis på att det inte är riktigt så enkelt.
"I know you'll never forgive me. But you don't know how much it hurt me to do it to you."
Citatet här ovan kommer från filmen V för vendetta, och mina trogna bloggläsare - här kommer bakgrunden till detta lååååååånga blogginlägg för att vara en måndag. Ni minns kanske när jag för drygt ett år sedan kom i debatt med en kompis om Fifty Shades-serien och var tvungen att förklara mig i ett likaledes långt och mycket läst inlägg som kallades: Femtio argument om femtio nyanser (läs den som orkar). Nu har jag gjort det igen. Men den här gången måste jag alltså förklara i text på blogg inför alla att läsa varför filmen ovan inte får mer än ett "Mjääh..." av mig. Om ni inte sett filmen: beware - texten innehåller spoilers.
Filmen bygger alltså på serieböckerna om V av Alan Moore och David Lloyd. I böckerna har Storbrittanien förvandlats till en totalitär stat och USA har gått under. Motståndsrörelsen leds av den mystiske V.
Filmen skulle ha kunnat bli en ganska klassisk origin-story, i det här fallet ursprunget till Evy, (eller E.V.), den kvinnliga motståndshjälten. Och det är redan nu som jag börjar få stora problem med tematiken i filmen. Så det är lika bra att jag tar upp det kontextuella först. Filmen skulle lika gärna ha kunnat heta: "Gör din egen drömkvinna som tycker precis som du!"
Det man gjort är att klistra på en ganska exakt kopia av Fantomen på operan-storyn på en vanlig Låt-oss-bekämpa-nazisterna-berättelse och jag antar att det också är fullt medvetet, eftersom en av de sista replikerna i Vendetta är: "That music!"
"Yes... His music..."
Det är inte första gången man gör mixen mellan en klassisk man-kvinnaproblematik och ett motståndsdrama, det har funkat sedan Casablanca. Men det har funnits många filmer där detta gjorts skickligare.
Vad var då Fantomen på operan? Jo, en missbildad man som döljer sig bakom en mask lurar ner en ung körflicka i katakomberna under Parisoperan och lär henne sjunga, samtidigt som han hotar och mördar fritt och till sist kontrollerar flickan så totalt att hon ser honom överallt. Till sist dör fantomen och hon slipper fri. Oh, jag skrev att detta utspelas i 1800-tals Paris, va? Okej. Nu är det gjort.
I Vendettas dystopiska framtidsversion ska Evy, uppsminkad och i höga klackar, ta sig till sin chef på TV-kanalen. Hon blir utsatt för ett våldtäktsförsök, och V dyker upp för att rädda henne. Efter några veckor i hans katakomber (oh ja, han har sådana, fulla med konst och musik) släpps Evy fri för att försöka hämnas sina döda föräldrar. Hon utsätts för ett nytt våldtäktsförsök, räddas av V igen, och den här gången behåller han greppet om henne genom att stänga in henne i ett låtsat statligt fängelse, tortera henne, hjärntvätta henne och sedan släppa henne fri som den perfekta, känslolösa hämnaren. (men inte förrän han yttrat det citat ni har allra övers i detta inlägg) Naturligtvis återvänder Evy till V för en sista, asexuell dans innan det är dags för V att dö i motståndskampen. Evy lägger hans döda kropp på en bädd av rosor i ett tåg fullt av sprängämnen V förberett och avslutar sedan hans verk genom att spränga Big Ben.
Jag har så många problem med dessa teman att jag knappt vet var jag ska börja - men jag kan väl lika gärna starta med ett som dessutom representerar ett av de största problem som finns i strävan efter jämlikhet mellan män och kvinnor: kvinnor behöver inte bli räddade! Man räddar barn, svårt utsatta eller sjuka. Och i vissa storys kan en kvinna behöva blir räddad - men inte bara och uteslutande på basis av att hon tillhör det könet. Redan under de första fem minuterna tar man ifrån den som skulle kunna bli filmens protagonist (Evy) all chans att någon gång bli det på allvar genom att ta ifrån henne chansen att agera. Hon går från att vara filmens agerande subjekt till att bli ett objekt som ska formas för ett syfte. Av en deformerad man. Toppen. Det gör att man som tänkande kvinna känner sig en aning (rätt så jävla) lurad eftersom filmen beskrivs och säljs på ett sätt som får en att tro att man ska få se en film om en kvinnlig motståndskämpe.
Detta förhållningssätt speglas också i kostym och skådespeleri - till en början är Evy stereotypt feminin med höga klackar, långt, lockigt hår, läppglans och mjuk, ljus röst. Hon kommer närmare och närmare rollen som subjekt genom att fråntas alla kvinnliga förtecken. Hennes hår rakas av, hon magrar och klädes i formlösa kläder, utan smink. Mot slutet av filmen är hon V:s färdiga produkt, och får då tillbaka delar av sin sexualitet (skildrat i en V-ringad tröja utan BH med synliga och erigerade bröstvårtor i dansscenen med V) men endast riktad mot sin tidigare mentor/kidnappare. Det gör lite ont att tänka på hur otroligt bra Natalie Portman som spelar Evy var i Leon. Det är synd att peaka när man är 12.
Varje gång en sådan film görs så kan jag inte hjälpa det. Jag grinar lite illa. Barb Wire med Pamela Andersson som futuristisk serietidningshjälte passerar Bechdeltestet. Vendetta gör det inte. Nog med feminism och vidare till det formalistiska.
Filmens regissör är James McTeigue och V för Vendetta är hitintills den enda storfilm han regisserat. Han har däremot varit second unit-regissör och regiassistent på ett antal namnkunniga filmer, som till exempel Dark City och alla tre Matrix-filmerna. Jag borde därför per automatik gilla en film han gjort, och han borde på grund av samma anledningar vara den perfekta regissören för en sådan film. Men det gör jag inte. Och jag måste säga - det är han inte. Det finns en klar fara i att vara för bekant med en viss genres troper och det finns också en klar fara i att ha varit i närheten av betydligt mer nyskapande regissörer som syskonen Wachovskij och den ganska anonyme Alex Projas. Risken är att man kopierar istället för att tänka eget. Och man ser det inte förrän man är klar. Om ens då.
V för Vendetta är så full av grovhuggna och återanvända troper att det blir svårt att titta emellanåt. Det totalitära riket måste givetvis a) ha en diktator som med stirrande blick skriker åt massorna, b) uniformer som är svarta och röda med en grafisk symbol i hakkorsliknande former c) slemmiga underhuggare i bakslick och kostym. Okej, sådant är också serietidningstroper, så där kan jag väl ge lite utrymme för brist på originalitet. Men att på samma sätt ge polisdetektiven en skrynklig trenchcoat med uppfälld krage? Kom igen... Dock var det kul att se Rupert Graves göra originalet till Lestrange i Sherlock långt innan den serien var påtänkt. På samma sätt måste man ju fråga sig om det inte fanns en enda brittiska som kunde göra Evy, istället för att ta in Portman och låta henne göra rollen med rätt okej brittiskt uttal? Sedan tyckte jag att det var mer än lovligt klyschigt att låta Stephen Fry spela Daddy Dietrich, en mediaperson som är gay i hemlighet och hjälper motståndskampen för att få leva i frihet.
Vidare så tycker jag att filmen mestadels känns stilistisk förvirrad. Det finns element av cyperpunk och steampunk strösslat lite här och där, något som kan ha varit tänkt att likna sci-fi art deco, men som istället såg lite ut som ett set ur Skönheten och odjuret från 1980-talet. I somliga scener finns en snygg sepiabrun-grön ton som påminner om klassisk white chapel/brit drama-film (eller första Matrix), men den försvinner utan anledning och ersätts av någon sorts Bladerunner-svart som övergår till någon sorts oplanerad platthet så fort karaktärerna är inuti TV-studion eller en vanlig lägenhet. Så, viss förvirring i produktionsdesignen lär det ha varit. Vissa scener är dessutom raka citat - eller stölder, beroende på hur man ser det - från andra filmer. Scenen då V kommer ut ur hissen och kameran panorerar upp från hans grova, svarta kängor till den fladdrande svarta kappan, hissen låter "ding!" och sedan startar explosionerna. Den har vi sett förr. Sedan kan vi bara gå lite snabbt förbi det faktum att V allteftersom filmen går låter mer och mer som Agent Smith. Inte ens Hugo Weaving kan göra allting perfekt. Och det är inte dåligt. Bara... inte så bra.
Ska man då se V för Vendetta. Visst. Det är en helt okej film. Men ska man se en dystopi med kvinnlig protagonist med rakad skalle som får vara ett agerande subjekt i en totalitär stat baserad på tecknad serie så föreslår jag:
..som dessutom passerar Bachdeltestet med råge och innehåller humor,snygga animationer och sex med muterade kängurur. Från det skinande korta ögonblick på 90-talet då det fanns lite hopp för kvinnliga protagonister i film. Sedan gick det över.
Vi har tydligen fått ett nytt husdjur. Så måste man väl ändå se det när man får in ett kryp som känns liiite för stort för att mosa med en bit toapapper. Just detta exemplar är tre centimeter från framfot till bakfot. Pojkarna tycker vi ska döpa den till Peter (Parker).
Jag får förmodligen gå in och ta tag i problemet strax. Ofta kan man lita på att katterna ser spindlar som knapriga små mellanmål, men de är ute just nu.
Efter en himla massa år på landet har jag blivit alldeles för van vid att avliva ohyra. Inte för att jag någonsin varit den sortens tjej som hoppat upp på en stol vid åsynen av en spindel (jeeez...) men ribban har lagts högre. Vissa djur måste man ju rädda. Vi höll på en halv natt och försökte fånga en fridlyst fladdermus i ett durkslag för att släppa ut den, alltmedan vi hela tiden undrade om den eventuellt kunde ha rabies. Jag har också klättrat på en hel del stegar för att rädda svalungar som kraschat lite obetänksamt och som inte kan lyfta från marken.
Och ibland erbjuder ohyran stor humor. Som den gången en mus hade lagt sig i innerfickan på makens arbetsjacka och sedan vaknade till liv efter att han tagit jackan på sig och dragit igen dragkedjan. Jag skrattade så jag nästan svimmade, och senare samma dag fick vi faktiskt åka in två veckor för tidigt till förlossningsavdelningen för att föda fram yngste sonen.
Sedan tycker jag i hemlighet att det är lite roligt när katterna ställer sig med tassarna på grodor så de låter:
...men det får ni inte säga till min svärmor som tycker man ska krypa in i buskarna och rädda de utrotningshotade små stackarna. Det gör jag bara inte. Jag skyller på ett decenniums desensiteringsträning.
Inte en Narnia-film alltså. Eller en film om en garderob. Eller ens en film man ser i garderoben, lite hemligt. Utan helt enkelt en film som haft inflytande på ens garderob. Har ni en sådan? Jag tror, att de flesta kanske lite omedvetet har en. Vanligen en som man sett i ens mest formativa år. Det skulle kunna vara en artist av annat slag också, förstås. Men just nu gällde frågan - film.
Jag har under gårdagskvällen och i morse tittat på 90-tals film. Det var ett årtionde då jag gick ofta, ofta på bio och nästan alla filmer från den eran är förknippade med folk som jag såg filmerna med. Så när jag hittade filmen Sliver från 1994 så var mina första tankar: "Bra story, dåligt skådespeleri och jag såg den med en rödhårig kille med vikingaskägg som hette Peter." Det var mina minnen av den rullen innan jag började titta.
Efter ungefär 40 minuter började jag inse att filmen kanske påverkat mig mer än så. Den är, eller har varit, min garderobsfilm! Jag har ägt varianter av nästan varenda outfit som huvudrollsinnehavaren har i filmen. Vill ni se hur samtliga såg ut, så titta här:
Jag vet inte vad det berodde på. Så bra är inte filmen. Ira Levins bok är bra, men herregud... Baldwins agerande i denna film är så...ickebra att man lider lite varje gång han har en scen. Stone är inte supertrovärdig som frånskild och sexuellt hämmad redaktör i början av filmen heller. Men jag minns att jag gärna hade velat ha hennes lägenhet i filmen. Kanske tänkte jag att jag fick nöja mig med kläderna? I alla fall tror jag inte det gått över helt, eftersom jag för bara någon månad sedan köpte en marinblå klänning som är misstänkt lik den från filmen:
Och jag har ju sedan länge insett att min stilbas också är en blandning av Agent Scully
(Den här frisyren hade jag halva 90-talet och har haft igen flera gånger sedan dess)
..och Vänner-Rachel. Outfiten på bilden har jag haft en identiskt, fast jag tror min tröja var ljusare brun.
Eftersom 90-talet var så grått, brunt och marinblått, så gick jag därför en extravända på stan idag och samlade på mig en hög tröjor i färger som inte alls har med 90-talet att göra:
Jag var jättestolt över mitt medvetna stilbyte. Ända tills jag insåg att jag inte utvecklats alls. Jag har bara bytt till en garderobsserie. Nu för tiden så har jag samma garderob som Courtney Cox. I Cougar town (som ju är det nya vänner...)
Men vad fan... det följer ju ett stort vinglas med den stilen i alla fall.
Från och med i morgon är det vår. I alla fall dagsljusmässigt. Det är lite svårt att tro på när man tittar ut genom fönstret och ser snö, men inte desto mindre är det vårdagjämning idag. Som ni redan vet så bor jag på en plats där man under hednatiden såg den här dagen som partynight extraordinaire - det vårblotades i trakterna så det stod härliga till. Förhoppningsvis inte alltför många trälar, sådant var ändå rätt dyrt och mer för det fina folket runt Uppsala stenar och så...
Men kanske de följde de andra riterna, för att åkrarna skulle bli bördiga och barn födas friska och så. Vårdagjämningen handlar mycket om sådant i till exempel keltisk tro. Gudinnan Eoster firades under vårdagsjämningen, och hennes namn sägs betyda "ägg". Ägg som fruktbarhetssymboler och så vidare. Visst, det kanske bara är skrock. Men jag har fött barn på en vårdagjämning och blivit med barn nummer två under den nästföljande. Så jo, jag får nog ta med i beräkningen att detta är en tid på året då det händer grejer.
Inte undra på att den kristna tron kapade åt sig den här tiden som originalpåsk när norden skulle inlemmas i kyrkan.
Rent symboliskt så ska också vårdagjämningen stå för idéer som väntar på att realiseras, pånyttfödelser och från som tar grodd och börjar växa på allvar.
Låter fint. Det ska bli intressant att se i sommar vilka av alla idéer som slår rot på allvar.
Vi har haft födelsedagskalas för den här killen - min äldste son. Så jag har saker att plocka undan och sockerstinna ungar att få i säng.
Det känns inte så väldigt underligt att ha en nioårig son. Jag har trots allt varit med om varje steg i utvecklingen. Men det känns rätt så underligt att ha ett barn som kommer att växa om sin mamma innan han fyller 12. Förmodligen innan 11.
Bevis för detta? Ja, ni kan ju gissa vem som fick tröjan på bilden nedan i födelsedagspresent. Och ni kan ju gissa på vem samma tröja sitter just i fotoögonblicket...
Ett stort antal gånger förr har jag bloggat om att jag saknar att jobba hemifrån en aning. En stor aning. Det var ju så skönt att lämna av barnen vid skolan och sedan återvända till datorn där jag kunde multitaska i lugn och ro - äta frukost, svara på mail och titta på Food Network samtidigt, till exempel. Jag hade tid med allt jag ville göra hemma, för jag behövde bara flytta mig "plopp" från datorn så stod dammsugaren där. Det var inte en pendlingssträcka på 14 mil om dagen, som jag har nu direkt.
Fast det blir inte mindre gjort nu av någon anledning. Det är ungefär samma nivå på matlagning och städning och träning som förut. För när man jobbar hemma och har all tid i världen utan någon annans krav på sig (och utan att någon ser en) ja, det är då man för för sig att göra alla möjliga underliga saker. Inte Breaking Bad-underliga saker. Men ändå.
Idag har jag VAB:at en halvdag och gav mig då attan på att jag inte skulle så mycket som svara på ett enda jobbmail på förmiddagen! Så det gjorde jag (nästan) inte. Jag skulle umgås med min son istället. Nu ville ju inte han umgås så mycket med mig. Han ville titta på dumma, korkade klipp på YouTube istället. Så jag fick roa mig själv.
Först städade jag ur min garderob och lade undan alla tjocka jeans och tröjor och tog fram sommarklänningarna istället. Strunt samma att det är minusgrader ute. Sedan var jag tvungen att prova alla klänningar av helt okänd anledning. Jag är en eller två storlekar mindre än förra säsongen, så varför bry sig nu?
Ja, sedan började jag utforska den nya grejen, det nya universal/mirakelmedlet som alla pratar om:
Just det. Kokosolja. Som ska vara bra för allting från magsår till psoriasis till viktnedgång och depressioner. Ja, sedan kan man ju använda den utvärtes också, som skönhetsmedel. Den kan vara en bodylotion, en hårinpackning och tusen andra saker. Inte vet jag. Som öronvaxrensare eller glidmedel, kanske?
Vi hade två burkar av ovan visade märke hemma, köpta av den hälsomedvetne maken. Jag bestämde mig för att vara konservativ och testa att göra en hårinpackning. Och jovisst, det funkade rätt bra. Men så sitter man där och luktar som en kokosboll och inser, att en timme har gått åt till att fiffla med saker som egentligen inte behöver fifflas med... och den timmen får man ju aldrig tillbaka.
Ni hörde väl vad som hände med Wasalopps-siten idag? 1,5 minuter efter att bokningarna för nästa års Wasa och stafett-Wasa öppnade var alla platser bokade. Innan dess hade siten redan kraschat en gång. Vi fick höra detta genom en familj i bekantskapskretsen där mannen åkt skidor sedan han var barn och har åkt Wasan fler år än jag vill tänka på - han kom inte med. Alls.
För alla ska ju göra lopp nu. Tjejmilen och den svenska klassikern och wasan och vätternrundan och gud vet allt.
Det påminner mig om den där artikeln som publicerades i början av året: den där norska undersökningen som visar att vi inte alls tränar så mycket som vi tror. Klicka här för att läsa. Speciellt män hade en tendens att överdriva hur mycket och hur hårt de tränar, och underskatta hur mycket tid de är stillasittande. Efter den artikeln var det ju många som teoretiserade om varför.
Jag håller med dem som tror att det är ett utslag av det faktum att det börjar likaställas med pengar och status att vara vältränad. Och vice versa - är du fet blir du förmodligen sedd som fattig och dum. Jag avskyr hjärtligt den synen på människor, men inte desto mindre tror jag att den är ett faktum.
Så alltså vill väldigt många kunna säga att de "håller på med en klassiker" eller "tränar för maraton". Det är status. Något folk lätt kan känna respekt för. Att dessa personer sedan sköter sin kropp så illa att de med nöd och näppe tar sig runt banan på tävlingsdagen, ja, det spelar mindre roll. Och det är sådan statusjakt som kraschar Wasaloppsservrar. Jag har gett upp hoppet om att köpa nya löpartights, förresten. Samma jakt har gjort att byxor som för två år sedan kostade 199:- nu kostar 499:- för nu ska alla springa.
Jag får helt enkelt springa i mina gamla brallor tills hålen blir så pass stora att det känns pinsamt. Här ute riskerar man ändå bara att visa skinn för släkten eller ett och annat vildsvin. Och de senare är ju bekanta med begreppet fläsk sedan gammalt.
Idag har jag prioriterat bort en bokrelease jag var bjuden på, eftersom jag tyckte det var viktigare att baka maränger.
Å andra sidan prioriterade jag också bort att baka kakor, eftersom dessa fanns att köpa:
Och morgondagens kalas har trots allt superhjältetema. Av samma anledning har jag också prioriterat bort det mesta av städningen - för det kommer tio grabbar i ålder 7-11 som ska leka superhjältar i morgon. Vad är poängen, liksom? Jag skrapar väl av det värsta så eventuella föräldrar som vill fika inte tycker det verkar läskigt att sätta sig i huset.
Till sist har jag också prioriterat bort att börja städa i trädgården. Det har blåst storm hela natten och hela dagen och det är lika bra att vänta tills man kan konstatera om skiten har blåst ut ur trädgården eller inte.
Men nu ska jag faktiskt prioritera min egen rumpa ett tag och ge mig ut på en springtur. Kampen mot tantrumpan får aldrig upphöra! Speciellt inte när det finns så mycket socker i huset som det gör den här helgen...
Vill ni veta hur min arbetsdag varit idag, då? Jo, först tittade jag med några elever på valda delar av denna film:
...och diskuterade sci-fi troper och klyschor.
Sedan pratade jag med en annan klass om hur sti-comgenren uppstod och tittade på sånt här:
Efter lunch tvingade jag en klass att titta på den här filmen (som jag tycker är wierd and wonderful)
..och till sist var jag med och arrangerade rum för att filma konferensreklamfilm där saker försvinner ut till höger i mjukt ljus med stämningsmusik i bakgrunden, typ:
Fast förhoppningsvis väldigt mycket snyggare i slutändan.
Vi har varit på cirkus. Typ. Varje år samlas alla andraklassare i hela stan till en gemensam konsert, och alla föräldrar och syskon och ett osorterat antal farmödrar och morfäder köar i en timme för att komma in. Vi stod där, i en rätt uniform rad av föräldrar i 30-40-årsåldern med kvinnor i skinnyjeans och män i mörka vindjackor från sportaffärer med vita detaljer på och knappade på våra telefoner, medan yngre syskon stod bredvid och balanserade på ett ben i taget iklädda färgranna softshell-jackor. Ni vet.
Så kom vi in och blev ordentligt underhållna. Av då cirkushästar:
Sonen är den bruna hästen i mitten som skrapar med hoven.
Den 12 mars idag och min tolfte mil i 40 innan 40-utmaningen. 28 kvar innan den 12:e maj att nöta alltså. Det ser lovande ut. Just den här milen fick bli intervallöpning ute på vår största åker. Det låter kanske märkligt, men det har blivit ett av mina älsklingspass. Dels är det nära hem. Man får aldrig den där hopplösa känslan "Åh, nej! Jag har sprungit för långt åt ett håll, jag kommer aldrig att orka hem..." och så får man gå skammens latvandring resten av vägen. Och så kan jag träna när som helst, eftersom ungarna bara kan sticka ut huvudet genom dörren och gapa på mig om något händer. Jag är inne hos dem på 30 sekunder som mest.
Och sedan är det något speciellt med stubben som blir efter havren. Den är riktigt vidrig och består av 1,5 och 2 dm långa strån som om man inte lyfter på fötterna ordentligt fastnar i skorna och slår mot fötterna med ett tandilande gnissel. Så man lyfter på fötterna. Och får ett perfekt steg helt automatiskt. Lysande.
På bilden: samma åker fast med cross-åkande unge på. Den är bra för sådant också. Notera majsen i bakgrunden! Där ser ni vad vi har att tampas med för skräckfilms-inspirerad gröda resten av året. Den är också effektiv i löparsyfte.
Jag spurtar förbi varje gång. För jag har ju sett Children of the corn mer än en gång...
Det är många som har åsikter om vad det egentligen är som ligger bakom när det plötsligt går riktigt bra på något plan i livet. Tur, säger många - det gäller att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Andra säger vilja, man ska vara medveten om vad min vill ha och jaga efter det med all sin kraft och energi. Andra säger att iblann har man flyt, det kan till och med vara karma. Något man kallar in i sin existens. Eller timing.
Eller tusen andra saker.
Idag har jag haft en sådan där osannolik tur/timing/ödebestämd händelse/flyt. Eller också är det en serie händelser som kommit av hårt arbete och uppmärksamhet? Eller lite av varje?
Jag vet faktiskt inte. Jag vet att jag har en väldigt stark vilja och att jag vanligen får den igenom på något sätt. Och jag vet att jag är bra på människor. Men i övrigt...
Alltid när något verkligen lyckas så börjar jag tänka på de gånger jag inte lyckats, då jag inte kunnat hjälpa eller påverka eller rädda eller läka.
Jag har saknat min syster så mycket idag. Gått med hennes ring i en kedja runt halsen. Jag undrar om det någonsin slutar? I morgon ska jag vara glad igen, uppskatta min tur, njuta av effekten av hårt arbete.
Det är nu prick en vecka kvar till äldste sonens kalas och detta är tårtan han helst av allt önskar sig till detta kalas:
Värt att notera i sammanhanget är att veckan innehåller en massa extra aktiviteter som till exempel att samma son ska vara med på en stor konsert där han dessutom ska vara häst med bruna kläder (han har inga bruna kläder) och inte heller äter tårta. Så det finns inte en chans att hinna med en sådan här skapelse. Inte en chans.
Och så säger barnet: "Men mamma, du kan väl försöka?"
Man säger ju ofta att snålheten bedrar visheten, men idag har jag bevisat motsatsen. Genom att vara snål har jag tvärtom uppfört mig mycket vist. Jag har jobbat ganska hårt den sista tiden och även om allt gått mig ovanligt väl i händerna så har det varit krävande och jag kände inte alls för att fortsätta med annat jobb den här helgen. Men så var planen.
Tills dess att jag stod på en affär och tittade på en tavla av ett träd som var nedsatt från 799:- till 599:-. Och blev snål. Och tyckte att det var för mycket pengar att betala för ett datagenererat träd på en kanvasduk
Men så i nästa affär hade de målarduk på 1x1 meter för 100:-
Och det är ju inte dyrt någonstans. Så det här har jag ägnat mig åt under seneftermiddagen.
På yngste sonens inrådan sitter det fyra fåglar i trädet. Två stora och två små. Nice.
Så nu har jag haft fyra timmars kreativ laddning av hjärnan. Jag tror inte en enda impuls farit genom den vänstra halvan, inte ett enda grubbel. Jag kan inte komma ihåg att jag tänkte något alls. Och i morgon kommer jag att vara dubbelt så effektiv som vanligt, det känner jag redan nu.
Dags för lite lagom kvasivetenskaplig forskning då, innan helgen sätter igång på allvar. I ett nyhetsbrev idag fick jag veta att man faktiskt kan återställa hjärnfunktioner och snabba på återväxten av nya hjärnceller på ett mycket enkelt sätt. Genom att ha sex.
Innan ni nu kastar er i kommentarsfältet och skriver åt mig med versaler, vill jag skynda mig att tala om att detta påstående är underbyggt av en vetenskapligt utförd och värderad undersökning på University of Maryland. Det är ju inte Harvard. Men ändå. Det är inte The institute of light and magic heller.
När man har sex ofta och regelbundet ökar nybildandet av celler i Hippocampus, du får bättre minne, lättare att koppla ihop nya och gamla erfarenheter med varandra och får på det hela en mycket fräschare hjärna. Studierna visar att det till och med föryngrar hjärnans funktioner. På samma sätt visar det sig att om man inte har sex under långa perioder så sjunker intelligensen markant.
De dåliga nyheterna i sammanhanget är att studierna än så länge bara är utförda på möss.
De goda nyheterna är att studien inte specificerade om man måste ha en partner med i sexakten eller inte. Så det kanske bara är att öhm... hjärnboosta lite på egen hand om man känner sig trög.
Åh, just det. Sen var det det där med att studien utförts på premisserna att man ska ha en halvtimmes sex per dag. Japp.
Själv sitter jag och hänger vid bordet i matsalen iklädd grå onepiece, håret i Lilla My-tofs och världens kanske fulaste fluffiga rosa sockor. Det ser på ett ytligt plan inte helt lovande ut för intelligensträningen ikväll. Men å andra sidan är jag ju gift, vilket ju är detsamma som att man lovar varandra att ställa upp med sex hur illa den andre än ser ut (är det inte?) och jag kan ju alltid komma med argumentet "Jaha, men då får du ta hand om mig när jag blir för tidigt senil, då!"
Närmast i raden att fylla år i familjen är nu äldste sonen. Han vill ha ett superhjältekalas. Vi har ju redan klarat av Angry Birds-kalas och spelkalas och Star Wars-kalas, så jag antar att det är dags nu. Äldste sonen vill vara Batman eller möjligen Captain America. Fullt dugliga superhjältar, båda två. Men i hemlighet tycker jag kanske att de är lite hm, mainstream.
Tack och lov brås ju yngste sonen mer på sin mamma. Han ska vara Rocket Racoon från Guardians of the Galaxy. En pytteliten, bilstjälande, svärande och argsint tvättbjörn med en trädman som husdjur/livvakt. Groot. Här ser ni dem:
Ibland älskar jag den där lille knasbollen sjukt mycket. Naturligtvis älskar jag storebror också, precis lika mycket. Men vi förstås varandra inte på samma sätt som han och hans pappa gör. Själv vill jag ju naturligtvis ha tag på en Gomora-dräkt i storlek 34-36, men jag vet inte om jag hinner på det. Svärdet har jag ju redan i alla fall.
Det har förekommit en hel del osanktionerat användande av repliken "I'm sorry - I didn't know how this machine worked..." här i huset. (se trailer varför)
Själv jobbar jag på mitt eget födelsedagslöfte - 40 mil innan 40. Löpning eller cykling. På grund av förkylning och därpå följande skitväder i form av någon sorts halvflytande isregn har jag hittills bara hunnit med 4. Men jag ämnar se till att det tar sig under helgen!
I ett tag nu har jag varit väldigt fascinerad av spelling bees. Ni vet, de där man någon gång har sett på amerikansk film som i denna:
Men jag har nog aldrig riktigt fattat vilket blodigt allvar detta är. Kanske beror det på pengarna? I Scripps Spelling Bee, som är den mest kända tävlingen är prispengarna inte dåliga direkt. Vinnaren i finalen får 30 000 US dollar, tvåan 12. 500 och trean 3 000 och så vidare. Det motsvarar två collegeår för vinnaren, ett för tvåan.
Och det är för att stava rätt. Något man egentligen kan göra från vilken samhällsklass eller social ställning som helst, så länge som skolan eller biblioteket har en Websters dictionary (som alla orden hämtas ifrån). Givetvis måste man ha ro att plugga och inte vara dyslektiker osv, men man behöver ju inte heller ha föräldrar rika nog att betala för dyr sportutrustning eller musiklektioner eller så.
Jag ger mig f-n på, att hade jag varit tvungen att växa upp i USA så hade jag nog gått spelling bee-vägen jag också.
Hur är orden då, som man måste klara i finalen? Ja, här ser ni finalomgången från ett par år sedan:
Det kanske känns som en totalt missvisande bild med tanke på att större delen av detta inlägg handlar om diktatorer, gränser och hur man kan ge bort delar av en kontinent utan att tänka efter först. Men i alla fall. Här är en bild på en av de tre semlor med cappucinogrädde jag gjort och svullat i mig idag för att fira fettisdagen. För så ska man göra. Frågan är nu om man sagt a (svulla semlor) också måste säga b och nu fasta i 40 dagar fram till påsk. Måste man följa hela traditionen eller kan man plocka valda delar? Hm?
I morse när jag åkte till jobbet blev jag på radion påmind om det faktum att landsnamnet Ukraina betyder gräns, eller gränsland. Och ja, det påminde mig om att just den trakten är en sådan där hotspot för trubbel och krig som tycks dyka upp lite varstans på jordklotet. Ett sådant där ställe man kan gissa på när man får en fråga om var ett uppror eller världskrig startat i TP. Det är alltid något rike som slitit och dragit i Urkaina - egentligen var det väl bara under Sovjetväldet som det var helt oviktigt var dessa gränser gick (och det var ju inte ett idealiskt och harmoniskt läge i sig...). Och - inte att förglömma, det var ju då som Crustjev fick för sig att ge bort Krim som present till sin gamla landsdel. Där har man ju ett stort jäkla felslut i sig som alltid görs och aldrig får något lyckat utgång. Att man ger bort en bit av ett land som någon sorts dåligt-samvetes-present. Som Israel. Eller Krim, då. Vi här i Sverige har väl gett bort Danmark och Skåne några gånger... det har ju inte varit helt friktionsfritt.
Så nej, jag har inte egentligen varit förvånad över hela utvecklingen Ryssland-Ukraina. Jag tycker fortfarande att det hade varit en god idé att hålla sig borta från OS (men herreguuuud, då hade ju inte folk fått se Kalla åka skidor och hur hade vi DÅ överlevt...), men jag är inte förvånad. Det som däremot förvånar mig i sammanhanget är detta:
1) Folk som tror att det skulle göra någon som helst skillnad om vi börjar rusta upp det svenska försvaret inför rysshotet. Detta inkluderar vår egen statsminister som antingen måste ha lyssnat på någon mediarådgivare som övertygat honom om att pöbeln håller sig lugn om han agerar landsfader och flyttar några flygplan till Gotland, eller också är han dum i huvudet på riktigt. Även om vi lade alla våra resurser på att omedelbart och fullständigt började rusta upp det svenska försvaret mot Ryssland, så är motsvarigheten lika betydelsefull som att ge en 45kg sjuttonårig tjej en självförsvarslektion via xbox kinect och sedan skicka henne på Finlandskryssning med fem stycken tidigare sexbrottsdömda cage fighters i en klänning gjord av kräppapper.
2) Samma folk som på något sätt tror att Putin ska uppföra sig logiskt och rationellt. Varför tror man alltid att diktatorer, korrumperade statsmän och psykopater i allmänhet ska agera som normalmänniskor? Då hade de först och främst aldrig kommit till den positionen och hade framför allt aldrig kunnat behålla den. I det här fallet gissar jag att åtminstone medlarna som anlänt till Ryssland betraktar Putin med all misstro och misstänksamhet de kan uppbåda, just därför att det är det enda man kan göra i läget. Det går inte att förvänta sig ett rationellt agerande enligt de fakta vi blir presenterade med nu. För under ytan är det någon snedvriden agenda som pågår. Vi vet egentligen ingenting just nu.
Jag hade tänkt blogga om Ryssland-Ukrainasituationen idag. Jag var till och med riktigt laddad. Hyfsat påläst. Jag hade tänkt skriva om makttekniker och om hur de korrumperar varje människa till viss grad, mer och mer ju längre de används. Och jag hade tänkt skriva om våra öststatsgrannars långa historia av att välja ledare som är singulart olämpliga för uppgiften.
Men så råkade jag titta i debattrutans livechat om det så kallade "rysslandshotet". Och när jag läste "folks" kommentarer så blev jag
1) sjukt less
och
2) benägen att istället vilja annektera delar av vårt eget land omedelbart och förse dessa personer med konstant tal- skriv- och nätförbud.
Så istället tänker jag skriva en kort rad om årets Oscarsgala.
Den var skittrist.
Och sedan bara tala om att jag gillade följande klänningar:
Återkommer i morgon om jag kommer över min motvilja över "folk".
Okej, det är väl dags att sätta ner foten då - ni ladies som kommer att göra detta i ordnad form gemensamt utan mig *snyft* får meddela hur jag hamnade i poängligan i efterhand. Här kommer min tipsrad för årets Oscarsgala:
Bästa film: American Hustle (jag tror 12 years... är för politisk för årets Oscar och själv hade jag gärna sett Gravity som bästa film eftersom den enligt mig var det. Men jag tippar denna film.)
Bästa manliga huvudroll: Matthew McConaughey (bara en känsla jag har av att det är hans tur i år. Sedan tyckte jag faktiskt att DiCaprio var ett mycket övertygande äckel i The Wolf of Wall Steet så han kan vara en tänkbar gardering)
Bästa kvinnliga huvudroll: Kate Blanchette (det hade varit så, så kul att se Sandra Bullock få en Oscar, men jag tror tyvärr hon är chanslös...)
Bästa manliga biroll: Jared Leto (men tänk om det blir Fassbender istället :-O )
Bästa kvinnliga biroll: Lupita Nyong'o
Bästa regi: Alfonso Cuarón, för Gravity (Steve McQueen blir som vanligt underskattad, men Scorscese är alltid med i räkningen...)
Bästa animerade: Frost
Bästa dokumentär: The Act of killing
Bästa original score: André Desplat för Philomena
...och sedan tar Gravity och Hobbit storslam bland alla tekniska priser.
Resultat i arla morgonstund i morgon. Så får vi se.
Eftersom det är lönehelg och dystert väder ute så var det inte så underligt att vårt lokala men inte särskilt stora köpcentrum var proppfullt med folk. Folk i alla sorters stilar och alla sorters storlekar och alla sorters kläder.
Man hinner fundera rätt mycket över mode och stil när man står i kö. Min egen stil, till exempel. Jag vet fortfarande inte om jag har någon, men jag anpassar mig numera ganska lätt efter situationen i alla fall. Det var länge sedan jag hade den där känslan av att vara helt fel klädd. Ni vet, den där fritt fall-känslan man kunde få i magen när man var tjugo och gick på fest i glittrig kortklänning och högklackat och alla andra tjejer var klädda i hippietunikor och sandaler... Den biten är tack och lov passerad. Har jag någon egen stil så lutar den kanske åt preppy casual. Nog om mig. Där är jag inte intressant alls.
Men i övrigt led Köping ingen brist på individuell stil idag. Nej, då. På bara fem minuter fick jag trendspana den senaste nya hårfärgen för vuxna män. Nämligen denna:
Gräsgrönt. I det här fallet satt håret på en man i 25-30-årsåldern med brunt, yvigt hipsterskägg och örhängen a la rocker. Och så då, grönt hår som såg ut som en gräsmatta. Om jag vore hans sambo (han hade en, hon stod strax bredvid med barnen) skulle jag aldrig kunna motstå frestelsen att ständigt sätta fast saker i detta hår när mannen sov. Som små svampar, en blomma eller två, en minimal rosa flamingo eller varför inte en liten, liten gräsklippare från något Barbie-hus?
Sedan såg jag dagens stilmästare. Jag är inte säker på att det var helt avsiktligt, men så där obegripligt hip kan inte 90-talisterna bli med flit. Denne rundlagde man i 40-årsåldern hade
1) 90-talspage som var hemmablekt till
2) orangegult hår.
3) en fleecetröja med en solnedgång och två gigantiska gråa björnhuvuden på.
Tänk om man hade en sådan? Då vore man inte lättförglömlig i alla fall.
