Är det du eller jag som pratar nu?

Eftersom jag fick min första bok publicerad 2005 och har gett ut andras böcker sedan 2010 så blev jag lite konfunderad när jag tittade på mina kontrolluppgifter för förra årets royaltys. De gick fasen inte att tyda. Och då kändes det som om det inte var mitt fel.

Utan storförlagets.

Men sedan tittade jag på förra årets utdrag från mina sparfonder, och jag kunde inte tyda dem heller.

Så, jag har felsökt problemet och kommit fram till att det måste bero på någon av dessa anledningar:

1) Jag har fått en stroke (föga troligt eftersom jag kunde googla fram strokesymptomen)

2) Alla stora företag anlitar samma ekonomiföretag som gjort det till en hederssak att krångla till det för folk i deras deklarationer. (Kan hända.)

3) Jag blir långsamt dummare och dummare (hmmm...)

4) Det var en väldigt lång, lång väg hem ikväll i pissedåligt snöyrväder och jag är helt enkelt slut.

Jo, det är nog det sistnämnda. Men hem kom jag!

Intelligens i kvadrat

Är du lättövertalad? Jag kan vara det ibland, mestadels när det gäller nya projekt eller nya ting. Det är en del av min personlighet tror jag, att inte förkasta möjligheten att ett projekt går att genomföra förrän saken är undersökt och utforskad. Men när det gäller vissa ideal är jag helt enkelt inte öppen för att ens väga argumenten. Det finns ingen som skulle kunna få mig att tro att det är rätt att slå barn, till exempel.

Jag gillar att lyssna på skickligt genomförda debatter. Sådana där som verkar mer som verbal svärdsfäktning än de vanliga lätt förklädda grälen och karaktärsmorden man ofta ser till exempel i morgon-TV. Här nedan är ett exempel:

 

Några av mina favoritdebatter just nu går att hitta på Youtubekanalen IntellegenceSquaredDebates. Publiken får rösta om de håller med eller emot ett påstående som till exempel "Google är farligare än utländska spioner" och sedan håller två talare från varje sida varsitt framförande innan publiken röstar igen. Så får man se om de låtit sig övertalas.

Den här är särskilt bra, där dreamteamet Hitchens och Fry får argumentera på mot-sidan om påståendet "Katolska kyrkan är en god kraft i världen". Se och njut av briljant retorik.

Kontroll

Hur har ni det med hälsan, hör'ni? (jo, jag vet redan hur det ser ut för en del av er läsare - det är blandat för att inte säga katastrofalt för en del av er, så se den där frågan som en retorisk en). Jag har idag varit på en av mina fyra kvartalskontroller som ordnas genom det genetiska register som jag blev inskriven i 2006. Som ni vet dog både min mamma och min lillasyster alldeles för tidigt i en mycket aggressiv och hormonorsakad cancer och sedan dess tycker tack och lov den svenska sjukvården att jag är värd att hålla ögonen på.

Än så länge är jag glad att kunna säga att min hälsa är perfekt. I själva verket är jag rent läskigt frisk.

Trots det så skulle jag aldrig drömma om att boka av eller ens boka om en av mina kontrolltider. Kalla det vidskeplighet eller noggrannhet, men det händer helt enkelt inte. Jag tar ledigt från vilket jobb eller uppdrag som helst för att passa de här tiderna. Främst för att man under dessa kontroller vanligen får träffa experter och aldrig behöver vada genom husläkarträsket. Idag har till exempel en överläkare visat mig mina äggstockar på en skärm, vilket som vanligt är en lite udda upplevelse. Men där fick jag mig en ny tankeställare om kontroll också - det var en ruskig massa svarta prickar på de bilderna. Ägg. Det var som en jäkla kycklingfarm därinne.

Tydligen så har jag bestämt mig för att barnalstringsåren är över utan att först konsultera mina fortplantningsorgan (de förrädarna!) som inte alls verkar bry sig om att jag faktiskt fyller 40 utan har laddat förråden med si sådär ett tioårsupplag.

Så resten av dagen har jag ägnat åt att ta kontroll över min preventivmedelsregim.

Och nu ska jag ta kontrollen över presentinslagning - innan vi ska gå på kalas där jag kommer att tappa all kontroll inför fikabordet.

p.s. Alla kvinnor som läser detta går duktigt på sina gynkontroller och mammografier, eller hur? ELLER HUR!? Inget fusk, lova...

Sentimental fool-ery

Det har pratats mycket om Zlatans reklamfilm för Volvo de senaste dagarna. Ni har väl alla sett den? Den har trots allt delats i mängd på FB. (men här är den om ni levt under en sten de senaste dagarna)

Filmen är gjord av monsterframgångsrika reklamfirman Forsman & Bodenfors. De står bakom reklamerna för Tele2, Marabou, IQ, och IF, bland annat - och där har de i stort sett följt det patenterade svenska sättet att göra tevereklam: det ska vara lite fyndigt, med allvarlig botten men inte så allvarligt att man byter kanal.

Man började se en skillnad tycker jag i och med Unicefreklamen som nu blivit branschstandard för jul-dåligt-västvärldssamvete. Där fick man enligt min åsikt se starten på det som nu är på väg att bli ett ogenerat reklamspråk som satsar på att peta och peta hårt på alla känslomässiga triggers man kan. Naturligtvis då också genom att ta användning av otaliga väl inövade troper från filmbranschen.

Det är så smarta genvägar. Och de träffar så rätt. För vi är vid det här laget så, så invanda att reagera på visuella cues. Fåglar som lättar från en stormig havsyta, en man som springer genom ett snölandskap utan att bli trött - frihet... En blond liten pojke som blir buren i säng av sin pappa i gyllene, varmt ljus - trygghet. En skärpedragning från en kvinnas ansikte till mannens alldeles intill - intimitet.

Vad vi ser just nu är reklam anpassad för nästa generations köpare. Ni vet, dem jag tjatar om rätt regelbundet. Nyromantikerna. Som är runt 25 nu och så småningom ska bilda familj och som samtidigt vill åka miljövänligt och ändå åka ut i skogen och skjuta något eller fridyka i ett stormigt hav. 

Det är intressant, och det ska bli än intressantare att se hur länge den varar, den här trenden. Innan vi tröttnar på det sentimentala säljspråket.

Min favorit från reklamserien? Ja, kanske den här:

 

Tre månader och tre veckor

...så lång tid är det innan Bokcaféet slår upp dörrarna för sommarsäsongen. Alltid när vi börjar med mötena där vi bestämmer årets kalender och verksamhet, så börjar det på allvar kännas som om det kan bli först en vår och sedan också en sommar. Egentligen kommer vi ju att tjuvstarta lite i år, också.

Vi har bestämt, att eftersom vi fortfarande inte fått någon ny bokhandel i vår lilla stad (där affärerna lägger ner med beklämmande hastighet) så kommer vi att hålla bokloftet öppet en månad extra före och efter den ordinarie säsongen. Men då bara för medlemmar. Som kan komma dit och byta, köpa eller låna böcker varje vecka och också få ett lite enklare fika.

 

Det som jag tycker är roligast med idén är förstås att jag får mera tid att faktiskt vara i mina "domäner". Det var egentligen bara första året vi hade caféet som jag kunde tillbringa hela öppetkvällarna där, sedan dess har jag ju vacker fått hålla mig i garneringen eftersom jag vanligen har hand om dessa:

 

Och jag har ju saknat den där interaktionen med dem som kommer och besöker oss - som blir alldeles till sig av att hitta en bok som de letat efter i evigheter (för fem kronor!) och som pratar om romaner de läst med drömmande blick. De, som tycker att det är en upplevelse att handla böcker. En skattjakt och en utflykt.

Sedan ska det bli trevligt att få den där överblicken igen, där man vet var varenda bok står och kan hitta den på ett ögonblick. Den överblicken som bara är möjlig alldeles i början på säsongen. Mitt i juli, då två - trehundra böcker byter ägare per gång, ja, då finns det inte en chans till det.

(vi meddelar när bokloftet har öppet på skolansbokcafe.se förstås)

Skämsmat

Förra veckan så diskuterade ett av morgonprogrammen på radio den sortens mat man gjorde när man kom hem från skolan i högstadiet och var sådär sjukt godissugen och det inte fanns något "riktigt" godis hemma. Det var ju fullt tydligt att alla hade sina hemliga laster åt det hållet, för deras telefoner blev omedelbar nedringda. Där var de som körde lite mainstream och gjorde chokladbollssmet men struntade i att rulla bollarna, eller de som gjorde sockerkakssmet och åt den direkt ur bunken. Sedan var det den mer rationella gruppen som blandade ut oboypulver med lite mjölk så det blev typ chokladsås, eller drack ljus sirap i huttar direkt ur flaskan.

Ja, sedan hade vi överpresterarna som faktiskt bakade något eller gjorde microkola. Det tyckte jag var att ha missförstått det hela. Har man hungern under kontroll så pass att man orkar blanda mer än tre ingredienser och dessutom vänta på att ugnen ska bli varm - ja, då är det inte panikgodis det handlar om. Däremot var det ju några som var riktigt innovativa. En man ringde in och berättade om sitt efter-skolan-före-träningen-mellis. Han bredde en limpmacka med smör, strödde på socker och lade ett lager kalaspuffar på tallriken. Så vände han smörsidan på mackan ner mot kalaspuffarna och bankade på mackan tills han hade ett jämt lager över hela skivan. Och så åt han. Beundransvärt. (Faktum är att tanken slog mig bara så där att den killen vore kul att ha sex med - men jag har ju i och för sig alltid hävdat att det finns en stark koppling mellan mat och sex).

Till sist måste jag ju nämna de personer som var så hard-core med det där med desperationsgodis att det nästan gick för långt. En tjej rullade bollar av smör i socker och åt (Jeez!) och en kille drack ur hostmedicinen, för den smakade lite lakrits. Det är att gå lite långt.

Jag har ju också haft sådan där mat man skäms lite för att man ätit. Svullat. Jag har gjort i runda slängar två skottkärror fulla av chokladbollssmet i mina dagar, det är jag säker på. Men framför allt minns jag den enorma MÄNGD av mat jag kunde äta till exempel i nian och ettan på gymnasiet. Jag kunde köpa en pizza själv och äta upp den på fem minuter utan att ens rapa. Nu brukar vi dela på två pizzor jag och mina söner och jag äter minst.

Hur är det med er? Vad käkade ni när ni var runt 14 - 15?

Tom Cruising

En helt normal kväll i det Lundqvistska hemmet. Jag kollar på en dokumentär om Ed Wood som heter Ed Wood-Look back in Angora (Ha!) mannen surfar Blocket efter en fyrhjuling (till) och pojkarna håller på med Tom Cruising.

Ni vet inte vad det är? 

När man springer jättefort med höga knän och helt raka händer. Som i klippet nedan:

 

(Det ser mycket snabbar ut om man springer med raka händer...)

Hallå, Freud?

Ni som arbetar som lärare därute kanske är medvetna om att det alltid finns en elev i varje klass som har en förmåga att dyka upp lite varstans, och som gärna håller sig i närheten av lärarna på rasten för att...ja, lyssna på samtalen. Oftast är det ju av ren nyfikenhet, för att se en annan sida av den där figuren längst fram i klassrummet.

Idag hade jag en kort avstämning med min yngre, manliga kollega på filmutbildningen (som hädanefter ska benämnas BRW ). Vi pratade om vad jag tagit upp i en klass på en lektion i analys och dramaturgi. Ni vet, en sådan där modell med anslag-konfliktupptrappning-point of no return-vändpunkt... och då kom den här eleven som vanligt insmygande lite tidigare än de andra i klassrummet.

Rätt som det är avbryter eleven samtalet med frågan:

"Vad någonstans skulle man placera en sexscen i en sån dramaturgi?"

Varpå jag utan att reflektera svarar:

"Konfliktupptrappning."

Och BRW nästan lika snabbt svarar:

"Karaktärsfördjupning."

Ja, det borde ju en gång för alla avgöra vem som är romantikern av oss två, i alla fall. Hello, Freudian slip.

Finagles lag och resistentialismen

För några år sedan hade min man en period då han ständigt påstod att saker attackerade honom. Det hände upprepade gånger att jag kom hem och hittade avbrutna tandborstar utkastade på gräsmattan, till exempel. När jag frågade varför, så sade han att "Tandborsten petat honom i tandköttet!"

Jag himlade då med ögonen så hårt att jag såg min egen medula ablongata och frågade med mild röst om det inte var så att tandborsten hållits med hans egen hand? Kanske? Men nej, min bättre hälft fortsatte insistera på att det var tandborsten själv, på samma sätt som han också alltid påstått att dammsugaren attackerar hans hälar med flit.

Man ska ju inte bli medberoende i galenskapen, så jag har alltid fnyst åt detta. Okej, jag kunde ju hålla med om att jag också var lite övertygad om att faxen (kommer ni ihåg då man hade en fax?) var besatt av en demon eftersom den fortsatte att fungera även efter att man dragit ut sladden... men det handlade ju ändå om demoner, inte egentligen som ett dött ting. Då. Om ni förstår distinktionen där.

Men så idag fick jag plötsligt reda på att det finns en hel filosofi uppbyggd runt tron att döda ting gör sitt bästa för att ta livet av en då man minst anar det! Alltså kanske min man inte är lite lagom galen utan bara en väldigt klarsynt filosof? Låt mig förtydliga.

Jag satt och läste på om en trope som kallas Finagles lag, och som är "storebror" till Murphys lag. Ni vet, Murphys lag som ju är dyster nog: "Klart det ska jävlas, det gör det alltid!" Men Finagles lag går ut på att allt som över huvud taget kan gå fel går fel, och det gör det dessutom vid värsta möjliga tidpunkt! Det här är ju dessutom basen för all actionfilmdramaturgi. Ni vet, den jetlaggade hjälten får bilen bortbogserad i snöstorm medan han väntar på sin frus plan samtidigt som hela flygplatsen blir tagen som gisslan av terrorister, alltmedan fruns plan får mindre och mindre bränsle OCH så är det julafton.

Som ett tillägg till detta nämns då resistenstialismen, tron att inuti varje föremål då ser så ligger den potentiella möjligheten att det genom en galet sammanträffande kommer att ta livet av dig. Som bevis för detta ges ett flertal exempel på speciellt ondsinta och retfulla föremål. Som trädgårdsslangar som alltid lindar upp sig hur noggrant man än hänger upp dem, spelkulor som rullar över golvet och får en att snubbla, nycklar som alltid kommer bort och LEGO!!!! (en bit på golvet i hela huset, och nog är det den man sätter hälen på mitt i natten)

Så se upp, för allt ni ser omkring er idag är en potentiell dödsfälla, och allt som kan gå fel kommer att gå fel vid sämsta möjliga tidpunkt! Eller?

Kvinnofrid

Det är många nu som på bloggar och i andra medier diskuterar begreppet kvinnofrid. Det är inte nytt, precis. I vårt land instiftades lagen av Birger Jarl och bekräftades under Alsnö stadga år 1280. I lagen sades att den som skändade en kvinna skulle få betala med dödsstraff eller med 40 marks böter. Som alla lagar i samma stil medförde den en hel del krångel vad gäller bevisbörda osv - men det som kanske är remarkabelt i sammanhanget är att lagen helt var borta mellan 1864 och 1998.

Jag har funderat över det mycket, och konsekvenserna av det som hände idéhistoriskt under den tid som lagen avskaffades som uråldrig och inaktuell. I den europeiska idéhistorien höll man samtidigt på att befästa synen hos borgarklassen att om en kvinna följde sina lustar och inte höll sig i hemmet - ja, då var det hennes eget fel vad som eventuellt hände henne. I bok efter bok - Therese Raquin, Madame Bovary, Anna Karenina. En lustfylld kvinna är en i värsta fall död och i samtliga fall utstött och förnedrad kvinna.

Och nu hittar vi inte tillbaka. Eller också är vi på väg att hitta tillbaka och är mitt i smeten av det hela.

Jag har konstaterat två saker - jag känner inte längre att vi har kvinnofrid i det här landet, trots återinstiftandet av lagen i fråga. Jag upplever att kvinnor känner sig mera otrygga än någonsin. Det dyker hela tiden upp små obehagliga tankar hos mig som jag inte hade för tio år sedan. Som när jag och vännen T. var på bio sist (Hobbit). När vi kom ut skulle vi gå till varsin parkering, men stod och pratade en stund först. Precis när jag sade hej och gick över gatan åt mitt håll, gick två män in på samma parkering. Och jag hör genast T. ropa: "Du SMS:ar när du kommer hem, va!"

Det hade hon inte gjort annars. Och jag var glad för det. För att det fanns någon som visste var jag var klockan halv tolv en vanlig söndag på en mörk parkering.

Jag är inte van att känna mig fysisk otrygg, och jag är det fortfarande nästan aldrig. Jag jobbar varje dag med nästan uteslutande män - och de flesta av dem är dessutom jättestora jämfört med mig. När blev det obligatoriskt för 20-åringar att växa till 1.90 och ha 45 i skor? Jag litar till hundra procent på dem alla, så gott som. Men jag skulle ändå inte gå själv på fest med dem. Om inte klassens enda tjej skulle gå dit, för då skulle jag känna mig tvungen att gå med för hennes skull.

Det är ju galet.

Och mitt i den smeten av misstro och otrygghet och ilska ska vi också kräva total sexuell ärlighet av varandra? Fråga om och begära samtycke till och svara rakt av? Ja, det är en intressant utveckling med ett bagage som mer påminner om en godsvagn istället för en ryggsäck. Men jag är glad att den diskuteras. Och nu har jag också dragit mitt ambivalenta strå till den stacken.

Kapat hus med klädkod

Det verkar inte som om det blir så mycket mer med den där vinterkräksjukan. Men redan då jag skriver orden så knackar jag i bordet, mer skrockfull än hoppfull. Själv sov jag tolv timmar i sträck i natt och är mer utvilad än på länge. Huset, däremot, är kapat. Mitt favoritrum till exempel, matsalen. Det är nu täckt på varje ledig yta av innehållet i dessa kartonger:

Rätt gissat, mina pojkar ska få sina första riktiga gamer-datorer, och eftersom vi då har en längtan efter att lära barnen att bli självständiga så får de vara med och bygga dem.

Själv får jag inte vara med. Däremot får jag vara med och bygga lego, som kommer att vara den andra helgaktiviteten nu när vi inte riktigt vet om vi vågar oss ut bland folk eller alltför långt från en toalett med barnen. Men det var på vippen att jag inte fick vara med där heller. Alla som gör storbyggen i Lego måste enligt lille sonen från och med nu 1) sitta på golvet och 2) vara klädda i onepieces. Och jag har ju ingen.

Eller... jag HADE ingen!

Jag kanske inte kan montera processorfläktar, men jag kan fasen shoppa saker till rätt pris. Som 99:- för en onecpiece, till exempel. Mer betalar jag ju ogärna för ett så pass osmickrande plagg.

På tal om fläktar, förresten - se nedan.

Till vänster fläkt från normal, stationär PC. Till höger: de nya datorernas fläktar. 'nuff said.

Golvläge

Det är något speciellt med golv och sjukdomar då man mår riktigt pestigt. Eller känslotillstånd som är riktigt svåra. Förmodligen är det något atavistiskt, primitivt och nedärvt från det kapitlet i mänsklighetens historia då en svårt sjuk eller sårad neanderthalare släpade sig in i någon liten grotta för att gömma sig från de sabeltandade tigrarna.

Vi har haft golvläge idag - och i natt. För pojkarna har vinterkräksjuka. Och eftersom vinterkräksjuka alltid yttrar sig hos barn (tycks det) med att de först sätter sig upp och kräks i sängen och sedan kommer på att de mår illa. Sade jag att pojkarna har våningssäng? Och att det var den pojken som sover överst som blev sjuk först...

Jag kommer ihåg flera andra tillfällen då golvet varit det enda alternativet. Några av dem har varit självförvållade, eftersom golvet varit det enda stället som inte snurrat. Andra har varit av extremt nödtvång. Jag och maken delade ju den gemensamma upplevelsen då vi var 26 respektive 28, att få vattkoppor som vuxna. Jag hade 319 stycken. Och min man fick hjärnhinneinflammation. I kombo med just vattkoppor så får man då inte visa sig i närheten av ett sjukhus om man inte blir medvetslös. Lägg till det att hans föräldrar inte heller har haft vattkoppor, så de kunde inte hjälpa till. Alltså sov vi på golvet på varsin madrass, och jag hade order att en gång i halvtimmen tills febern gav sig, väcka min man och kontrollera att han inte fallit i koma.

Jag skulle också kunna nämna några minnesvärda eftermiddagar med två barn under två år då sömnbristen var så överhängande att det enda som fanns att göra var att låsa in sig, bygga ett kuddbo på vardagsrumsmattan, lägga sig med båda ungarna i mitten, slå igång Disney Junior och hoppas på det bästa.

Sedan vet jag ju att jag haft ett antal mycket mer positiva upplevelser i golvläge också. Som också innebar en del starka känslor av påträngande och akut slag av rent motsatt art. Men det är ändå inte de som faller mig i tanken först när jag hör frasen "ligga på golvet". Konstigt.

Men vi får väl se vad det lider, om detta är en sådan kräksjuka man kan vara immun mot. I annat fall vet ni var jag kan hittas. På golvet. Bredvid en röd plasthink.

Dåligt informerad

Jag får helt enkelt skylla på att jag i hela mitt liv inte sett en enda episod av "Ensam mamma söker", eftersom jag mest tycker formatet är en aning banalt och jobbigt. Så det var förstås därför som jag förutom att jag missat att jag har "Telia-Micke" som elev...

 

...faktiskt också har Ensam mamma söker-Nickolaj som elev. Om det säger er mer än mig (och det gör det nog) så var han en av "Mys killar" ??? http://www.tv3.se/ensam-mamma-s%C3%B6ker/killarna/my%C2%B4s-killar 

För mig, som bara kollade deras arbetsprover och betyg i förväg, så var de respektive en otroligt duktig fotograf och en väldigt begåvad manusförfattare. Men ni kan se ett prov på vad de gör nu i följande klipp från deras pilotproduktion deras grupp gjorde på filmutbildningens första två dagar:

http://www.youtube.com/channel/UC_k7eE4tWnRYRtjzmpchUCg 

(Jo, det finns bara en tjej på utbildningen. Nej, det är inte "hen" i rosa peruken)

Så har det redan vänt

Hallå, hörni - trots frånvaro på bloggen så kan jag försäkra om att jag fortfarande lever. Det har bara tagit alldeles för mycket tid att till exempel pendla den här veckan sedan snön kom. Förra veckan drog vi igång med en ny klass på det utbildning jag nu ansvarar för: Filmarbetarlinjen. Många av eleverna kommer till oss med mycket förkunskaper från andra filmutbildningar, eller från högskole/universitetskurser. Det de ska lära sig hos oss är att arbeta som ett filmproduktionsbolag, bredda sina kunskaper och få branschkontakter.

Hittills går det fint, de är skrämmande ambitiösa och roliga att ha att göra med. Just nu är de uppdelade i tre olika team och gör en musikvideo till en riktig artist. Det är deras andra uppdrag för terminen. Så ja, de får jobba hårt. Jag lovar att börja sprida deras filmer även här i slutet av denna vecka eller början av nästa. Men, som ni kanske förstår så kräver en utbildning med sådant tempo ett visst tempo av lärarna också. Jag jobbar mycket nu.

Det som jag egentligen skulle blogga om var våren. Det låter konstigt, särskilt som det för första gången den här vintern faktiskt ser ut som vinter. Men det har faktiskt redan vänt! Det är de små tecknen som gör att jag faktiskt känner att vi är på rätt sida av midsommar nu. Som när jag kom hem och hittade detta i ett söderfönster:

Det är honungsmelon-groddar. Redan 3 centimeter långa. Så kanske får vi provsmaka hemodlade sådana i år, då! Det gick ju riktigt bra att odla vattenmelon här i mälardalen förra året:

Veckans hjälte och gyllene glober

Veckans självklare hjälte hemma hos oss på gården denna vecka är den här mannen:

Mina svärfar som här syns med pojkarna nere vid "vår" å i full färd med att dra upp småfisk som ingen direkt äter sedan.

Han går upp varje morgon klockan 6 och sätter i motorvärmarna till resten av familjen, sopar av bilar och skottar snö. Och sedan släpper han in katterna när de fryser och ställer fyllda vedkorgar färdiga att bäras in på trappan. Det är fasen ovärderligt.


I övrigt var det lite överraskande för mig att se att American Hustle fick så många priser igår natt på Golden Globe-galan - den måste jag kolla upp bättre. Detsamma gäller för Kate Blanchette i Blue Jasmine. Det vore ju synd om Sandra Bullock skulle bli snuvad på pris när hon nu äntligen gjort en roll som håller måttet.

Ska jag nämna något om klänningarna också? Okej, jag är väl tjejig,då... Jag tyckte det mesta var ganska fult, faktiskt. Det är något med de där blanka, neonfärgade klänningarna som skriker för mycket 80-tal i mina ögon. Men jag hade gärna haft på mig någon av dessa:

(Roberto Cavalli)

(Versace)




Och ska man ändå visa baby-bulan så kan man göra det så här:

I gucci.

Golden Globes i natt

Jaha, i natt är det dags för den filmgala som brukar vara mest indikativ för vilka filmer som man kommer att kunna tjäna pengar på om man slår vad på Oscarsgalans resultat. Jag ligger personligen lite efter när det gäller att se många av filmerna men betar av vartefter. Men - jag kommer ändå att ge mig på några tippningar inför kvällen.

Storslam kommer någon av följande filmer att ta:

Gissningsvis kommer Chiwetel Eijofor att få bästa manliga huvudroll i sin kategori och Sandra Bullock bästa kvinnliga i sin. Fassbender får bästa manliga biroll i sin kategori.

Möjligen kan denna film erbjuda konkurrens:

Men i kombinationen Martin Scorscese och DiCaprio så hade det de senaste åren varit "always a bridsmaid, never the bride!" för Leo när det har varit galor. Tydligen ska han vara ärkevidrig i denna rulle, så det kanske kan finnas prishopp för honom av den anledningen. Jag återkommer när jag lyckats se denna.

Vad det gäller TV-serier kanske man passar på att ge Breaking Bad några priser nu, eftersom den serien inte har några fler chanser.

Svenskintresse, då? Jo, The White Queen är nominerad i ett par kategorier, med svenska Rebecka Ferguson i täten och titelrollen. Vi får se. Där är konkurrensen stenhård från American Horror Story och Jessica Lange. (Klicka på taggarna "film" och "TV" till höger i min länklista, så hittar ni tidigare inlägg om dessa serier och filmer. Om ni vill.)

Tills dess, en liten påminnelse om The White Queen här:

 

Återkommer med resultat i morgon :-)

Ute i god tid

Vännen T. ringde för cirka en timme sedan och avslöjade de slutliga planerna inför hennes närstående 40-årsdag. Det är ju det vi fyller i år. *djupt lugnande andetag*

Hon har planerat att vi och ett antal andra ska äta Tacosbuffén på bowlingen, bada bastu och sedan gå ut i vår lilla hemstad. Det är vad hon tycker är kul att göra, det blir inte en massa grejs att förbereda innan och ingen festlokal som måste städas innan klockan 12 dagen efter... så, en väl uttänkt plan.

Men med anledning av detta så började frågan ställas vad jag vill göra på min egen födelsedag som ju kommer i maj. Alltså offentliggör jag planen nu:

Jag vill ha en barnfri långhelg någonstans där det är jäkligt lyxigt, finns enormt bra mat och där jag blir så ompysslad och utvilad att jag kommer därifrån så fräsch att folk tror jag ljuger när jag säger att jag nyss fyllt 40. Så gott som alla ställen på denna hemsida ligger bra till: http://www.svenskaspahotell.se/

Kanske inte Färna, dock. Lite väl nära. Men varför inte detta:

Och i födelsedagspresent vill jag ha en 7 x 10 meter stor örtagård.

Tack för uppmärksamheten.

Omdömesgillt

Det här har min arbetsdag bestått av:

1) Först pratade vi om 1950-talets TV-kultur och hur den påverkade uppkomsten av de superglamourösa och ouppnåeliga filmstjärnorna som Elizabeth Taylor och Paul Newman. Vi pratade också om varför Anita Ekberg har en vit kattunge på huvudet i början av fontänscenen i La Dolce Vita.

2) Sedan strök jag en tre gånger fem meter stor green screen som legat hopknöcklad i en garderob eller nåt. Två gånger.

3) Efter lunch teoretiserade vi runt varför det viktorianska Englands romaner är sådana favoriter för filmatiseringar än idag, och ja - jag valde att visa klipp från Jane Eyre med Fassbender som Mr Rochester istället för att visa snuttar av Pride and Predjudice med Gamla Spadhakan som Elizabeth Bennet.

4) Till sist lämnade jag sex stycken 20-åriga killar i besittning av fyra filmkameror och naturtrogna repliker av automatvapen med uppmaningen "Var så kreativa ni kan!"

Jag undrar så här i efterskott om det var klokt.

Förresten tyckte jag redan från början att det var något bekant med en av killarna i klassen. En av de lite tystare.

De visar sig att jag har "Telia-Micke" som elev.

Ingen jävla semester

Jag har alldeles nyss tittat klart på dokumentären om Petter - Ingen jävla semester. Den spelades in av Acne film under förra hösten, under tiden före och under jubileumsspelningen på Berwaldhallen med Sveriges Radios symfoniorkester. Länken till svtplay har ni här: http://www.svtplay.se/video/1680479/petter-ingen-javla-semester

Se den - som dokumentär välgjord och snygg, och ljudet är bra så man verkligen kan njuta av vad en symfoniorkester kan göra med hiphop. Sedan är det ju fler än jag, den erkänt uttalade röstfetischisten, som gillar Petter. Den här dokumentären har knappast saknat tittare.

Jag fastnade för två saker (förutom det redan nämnda). Dels tittade jag med stort nöje på de scener som visade dirigenten som satte ihop orkesterarrangemangen - Hans Ek. Där kunde man verkligen se en människa som gjorde musik med hela kroppen, som markerade ett glissando med handen, och stråkknäpp med ögonbrynet och ett pukslag med armbågen. En sådan som inte hör musik utan känner den.

Sedan lyssnade jag väldigt mycket på de bitar av dokumentären där Petter försöker besvara varför och hur han kan genomföra alla projekt han tar sig an. Jag jämför mig inte med supermediale artisten, producenten, föreläsaren, restaurangägaren och författaren Petter. Det finns nivåer och det finns omständigheter. Men på grund av min egen situation som filmlärare, förläggare, författare och med bondgård, familj och bokcafé att hålla reda på så känner jag på sätt och vis en släktskap. Jag tror aldrig att jag har haft mindre än tre jobb - undantaget är då barnen var mycket små då jag downsizade med beslutsamhet och envishet.

Ett par gånger pratar Petter om hur hans adhd påverkar hur han tacklar livet. Jag har aldrig ens övervägt att det skulle ligga en diagnos bakom mitt beteende och jag tror inte heller att det gör det. Däremot tror jag att en del människor helt enkelt är funtade så att de inte kan låta bli att packa livet fullt. Jag brukar ju skylla på en medvetenhet om att ens liv är begränsat, som kommer sig av att min lillasyster dog när hon var 29 och mamma då hon var 43. För ungt. För tidigt.

Men jag vet inte om det är det som är orsaken heller.

Jag vet bara att jag ibland brukar känna att det vore skönt att ha ett "vanligt" jobb. Om det nu finns ett sådant. Att packa något i en kartong och lägga det på en lastpall eller så. Något jobb man inte tar med sig hem på kvällen. Ett där man inte ibland vaknar mitt i natten för att man funderar på något svårt problem. Jag tänker ibland på hur det skulle ha varit om jag stannat på grillbaren där jag jobbade som 16-åring. Ingen högskola, inget universitet, inga böcker, inga andra jobb. Skulle jag ha klarat det? Skulle jag ha varit lycklig?

Nej, jag hade inte klarat det. Jag känner mig. Risken är överhängande att jag på tio år skulle ha köpt ut den gamle ägaren, bytt koncept och öppnat filialer i grannstaden, vare sig det var smart eller inte. Och nu då, när jag ska sätta mig och jobba en timme till innan det är dags att rasa i säng för att gå upp skittidigt i morgon och börja om, är jag lycklig då?

Ja.

Reaktioner

Hur många fler än jag hamnade i någon sorts fysisk kris av att börja jobba efter jul igen, kan man fråga sig? Jag var i chocktillstånd till någon gång framåt tiotiden i alla fall. Nu, när jag väl hänger här hemma vid datorn igen (dock utan mysbyxor - det var alltså vid 39 års ålder som jag äntligen blev den där vuxna typen som kan hantera att vara i sina arbetskläder ända fram till läggdags. Jobbigt.) så inser jag att jag däremot inte orkar hantera hårda nyheter idag.

Utan istället reagerar på de där tramsnyheterna som sticks in på sidan av de svältande barnen och pedofilerna. Idag har jag, till min skam läst dessa "nyheter":

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article18131182.ab

Ryktet går att David Lynch ska göra en tredje säsong av Twin Peaks. Till det vill jag bara säga: Neeeeeeeeeeejjj!!! Tänk på Star Wars, tänk på star wars!! Man ska, man kan inte få till samma känsla och succé igen - varför riskera att solka minnet av en bra serie?

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article18131080.ab

Stadens King's Langley i England funderar på att byta namn till King's Landing, för att heta detsamma som huvudstaden i Westeros från George RR Martins böcker. Okej. Då bor väl vi i Winterfell, då. Vi har ju varg på gården och allting.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article18132047.ab

Leif Mannerström fick ett frispel när en tävlande i Sveriges Mästerkock bjöd honom på pulversås. Den tävlingen har en bra publicist och jag förstår ju att de måste skapa lite drama nu när Moberg är borta. Frågan är bara om Mannerström var medveten om att producenterna tagit in den där donnan eller inte. Jag tror eventuellt att han var det.

Sisådär, nu är det bäst jag stillar samvetet med att researcha allvarlig artikel ett tag, så inte hjärncellerna smälter helt och börjar rinna ut ur öronen.

Tävla i att vara snål på TV

Dagen har gått åt till att förbereda morgondagens jobb och till att umgås med vänner, men jag passar ändå på att slänga in en liten blogg om en grej jag hittade när jag researchade nya dokusåpa ämnen. Jag har hittat en realityshow som gjorts av en bank i USA. Här kan ni se första avsnittet:

Formatet är det vanliga, det är cirka 10 tävlande som får olika uppgifter varje avsnitt. En per gång får åka hem och sedan får vinnaren 10 000 dollar. Det man tävlar om är att få mest värde för pengarna. Billigast resa, inreda en rum för lägst peng - eller, som i första avsnittet, köpa och förbereda en näringsriktig måltid för tre personer för ca. 175 sKr.

Får jag bara säga - jag skulle ligga bra till för att vinna den såpan, i hård konkurrens med en del av er andra trogna läsare. Och varför inte en dokusåpa som denna? Smartare än Naked and afraid, i alla fall.

Har jobbat på min överflödighet

Ja, jag skippade ju att blogga igår på grund av detta - att jag jobbat på min egen överflödighet. Ibland märks det så väldigt tydligt hur präglad jag är av min uppväxt att jag nästan måste stanna och skaka på huvudet åt mig själv. Vad jag gjort? Inget särskilt, jag har bara fortsatt att uppfostra mina söner till att klara sig själva.

Som några av er kanske kommer ihåg blev jag och min syster i princip föräldralösa när jag var tretton och hon var åtta. Mamma dog och vår pappa klarade knappt av att överleva, än mindre ta hand om oss. Om inte jag redan hade kunnat tvätta, städa och laga mat, gå upp på morgonen och få iväg mig och min syster till skolan, gå ut med hunden... jag undrar hur vi hade klarat oss? Jag vill helst inte tänka på det.

I alla fall. Mitt mål har hela tiden varit att uppfostra barn som klarar sig själva. Kompetenta barn. Med lite tur behöver de inte de här kunskaperna förrän de är i 20-årsåldern. Men med tanke på min uppväxt så tar jag inga risker. Så, jag och maken har helt enkelt varit med pojkarna hela helgen och låtit dem hänga på oss. Reparera saker. Laga mat. Plantera frön. Sådant vi brukar göra.

Till exempel lärde jag äldste sonen hur man steker det perfekta ägget, utan att det fastnar det minsta lilla i stekpannan. (Tricket är att stänga av värmen helt i rätt tid och "vagga" ägget på samma sätt som man gör en klassisk omelett.) Och jag har sällan sett honom bli så stolt över någon nytillägnad kunskap. Han var inte lika stolt över att lära sig simma eller åka motorcross, till exempel. Det är något speciellt med de där basala överlevnadskunskaperna, ändå. Som att kunna laga sin egen frukost.

Jag ska erkänna att jag har lite svårt att förstå de föräldrar som helt utesluter sina barn från allt var vardagssysslor heter "För att de har så mycket annat!" Tyvärr är det en ursäkt jag hör ganska ofta. Lilla Kajsa/Viktor kan inte följa med och storhandla, för hon/han har ju så mycket ändå med fotbollen/hockeyskolan/kören/cheerleadingen. Barnet kan inte heller packa sin egen skolväska, hittar inte sina egna gummistövlar och tror att fisken simmar fyrkantig och panerad i orange smulor i havet.

Men huvudsaken är ju en massa aktiviteter, så barnet stimuleras. Eller? Eller också handlar det om att vi vuxna inte vill se möjligheten i ögonen att vi kanske bara inte finns där en dag. En hemsk tanke. Men en viktig än.

Ja, nu har jag väl gjort en stor del människor upprörda, eftersom det är bland det värsta man kan göra, att anmärka på hur någon uppfostrar sina barn. Men jag måste nog tyvärr stå fast vid min åsikt. Jag kan inte annat.

Ynk

Det är faktiskt lite synd om mig. Jag började mitt filmlärarår med att:
a) räkna saker
b) linda upp sladdar
och
d) flytta all filmutrustning från ett hus, två trappor ner, till ett annat hus 200 meter bort, och uppför tre trappor. Sade jag att jag dessutom på den vägen var tvungen att visa låskortet två gånger och trycka in två koder. Utan att ha händerna lediga. Don't ask.

Det var nu inte så farligt. Det gjorde mest ont i benen framåt den tredje vändan (FYYYY vad tunga de stora stativen är.... speciellt om man bär fem på en gång...) och jag kommer inte att behöva träna benen idag. Eller alls förrän i nästa vecka.

Men sedan fick jag för mig att jag skulle vara snäll mot min man och gå in på IKEA och köpa den nya kontorsstolen han måste ha. "För," resonerade jag "det kommer jag varken ha tid eller ork till på flera veckor framåt."

Det var bara det att det ÄR fredag idag. Och det var rea på allt på hela IKEA. Vi kan ju bara konstatera att jag inte var själv därinne. Och (Murphys lag) när jag var näst längst fram i kön så gick en vara in till fel pris och kassörskan började nu ringa till, inte vet jag, alla på hela varuhuset för att få reda på rätt pris. Utan att lyckas. Jag var sekunder från det sanna och slutgiltiga IKEA-psykbrytet och kasta mig fram, göra Spocks sömngrepp alternativt schysst ninjamove och sedan släpa kunden i fötterna fram till lagret och gömma honom under en hylla. "Kunden? Nä, jag vet inte var han tog vägen".

Till sist kom den 60-åriga kassachefen fram och avgjorde saken med ett "Det här tramset har vi inte tid med, dra av pengarna och låt det vara bra sedan." Och då var jag nära att hångla upp en 60-årig tant för första gången i mitt liv. Men jag behärskade mig. Jag höll på att svimma litegrann när jag fick veta att man inte får ta med sig de gula IKEA-pirrorna ut från butiken. Men det gjorde jag inte. Jag bar iväg på kontorsstolen Torkel i hans inte-så-platta-paket istället.

Ja, sedan trodde jag bara att bilen blivit stulen en stund för jag var på fel parkering och sedan åkte jag hem.

Hur har er dag varit?

Ta kort på mat

Jag läste i någon sorts nyårssammanfattning att de bilder som folk irriterar sig mest på på facebook och instagram är folks matbilder. Jag kan hålla med. Det är då förskräckligt vad folk ska fota precis allting de äter! Antingen det är för att visa hur duktiga de är på att laga mat, eller som någon sorts allmän information om vad som serveras på ett uteställe, eller som en komplimang till kocken, eller till och med som någon sorts illustration på hur dåliga de är på att föda sig själva (sådana bilder som vanligen är rätt kul och visar en vidbränd burgare med en symbolisk morot bredvid). Oh, och så bilderna på dietmat förstås. Det kanske i och för sig behövs för att på allvar ska tro på att alla dessa viktminskningsmenyer smakar gott på riktigt. Bildbevis.

Hur som helst så ger det stora överflödet av matbilder lite prestationsångest när man ska fota mat "på riktigt". Ni vet, till en kokbok, till exempel. Igår kväll höll jag på att mixtra en bra stund för att få en bild med saffranscheesecake på som både var a) illustrativ och b) någorlunda snygg och c) julaktig. Det är när man står hopvecklad som ett z över kamerna och puttar en ljusstake centimeter efter centimeter åt vänster för att få rätt ljus genom granatäpplekärnorna som man märker att matbilder blivit avsevärt mer matporr än de var för några år sedan. Och att man självklart påverkas av alla "Lunch med finaste!"-bilderna.

Från igår....

Och från min 80-talskokbok. No mood light required.

Queen of love and beauty

Undrar hur många gånger man legat i soffan och tittat på Ivanhoe på nyårsdagen egentligen? Serien sändes första gången i Sverige ca 1983, så jag borde åtminstone ha haft möjlighet att se den en 25-30 gånger. Vissa gånger har jag legat i soffan övertygad om att detta var den sista film jag skulle se i mitt jordeliv innan baksmällan gjorde slut på mig för gott. Så var det inte idag. Jag låg i soffan och tittade på TV eftersom jag varit så himla redig att jag sprungit intervaller ute på stubbåkern för att ge ben och cirkulationssystem en omgång. Och så blev jag trött.

Det var nu några år sedan jag fick tillgång till en TV mitt på dagen (pga konkurrens från x-box- spelare och cartoon network-tittare) så på sätt och vis var det en ny upplevelse. Jag noterade följande.

1) Jag kan alla repliker utantill. Undrar hur mycket plats det tar i hjärnan.

2) Alla kostymer och all scenografi ser ju för taskig-a ut! Jag satt och skrattade högt flera gånger. Allt tyg ser till exempel ut som om det var gjort av samma tyg som man hade i 80-talets indiantält och låtsaskiosker. Det var förmodligen det också. Den där saken med spelkortshjärtan som Lady Rowena har på huvudet - den är ju för jäkla rolig helt enkelt!

Det är sådana här gånger som det verkligen märks vilken ofantlig utveckling TV-mediet gått igenom. Tänker jag på en medeltida fantasiskildring med en blondin i nu så tänker jag nog inte på Rowena i en plastkrona som säger "Help him! Somebody please help him!"

Utan snarare på den här blondinen som är mer benägen att säga: "Call me sister again and I'll have you strangled in your sleep!"

Utveckling? You decide.