Lägg aaaaaav....

Precis när man tror att världen inte kan bli dummare... ja, då dyker SÄLLSKAPSSPELET Femtio nyanser upp.

Så här beskrivs det i nätshoppen:

Samla ihop ett gäng vänner och avslöja dina inre hemligheter i detta roliga, frigörande och roliga partyspel.  50 nyanser av honom kommer att underhålla dig och dessutom överraska dig på hur du ser på dina vänner och hur dina vänner ser på dig.

Hur man spelar...
Tillsammans skriver ni ned en lista med åtta personer som alla spelare är bekanta med - de “undergivna” - och tävlar sedan om att pricka in vilka av dessa personer som bäst stämmer in på frågorna i spelet. När fnittret och protesterna tystnat, vinner du en spelmarker om du svarat 
likadant som uppläsaren, eller som majoriteten svarat. Den som först fått ihop 20 spelmarker vinner spelet. Superlätt, och superkul.

Hur ser frågorna ut.
I grundspelet är frågorna snälla och lär inte ge upphov till allt för många röda kinder. I expansionen Sammetsröda Rummet däremot... höjs temperaturen några grader. Här är några exempel på frågor från grundspelet respektive expansionen:

Några exempel på frågor
Vem av dina vänner är alltid först med att öppna vinflaskan?
Vem av dina vänner tror du har en hemligt begär?
Vem av dina vänner skulle kunna skriva på ett Christian Gray-kontrakt?
Vem av dina vänner tror du vet mest om sex?
Vem av dina väninnor tror du skulle vilja ha en glödhet affär med en brandman?
Vem av dina vänner är den största romantikern?
Vilken gudinna skulle hellre få ett par nya skor än att ett ligg?

Följande saker följer med till 50 nyanser av honom:

• 300 frågekort i ”vaniljstil”
• 150 inre gudninnamarker
• 1 blocke med ”undergivna” listor
• 4 Svarsblock
• 1 block med ”sekretessavtal” 

Ett block med sekretessavtal. Jaha, ja.

Vem ska man spela detta spel med, egentligen? Är det detta man ska föreslå nästa gång det är dags för teambuilding på jobbet?

(p.s. Den förste man jag träffar på krogen som har ett block med sekretessavtal i fickan i raggningssyfte kommer jag att smälla till så hårt att han tror det är tisdag.)

Lite kort...

...och kort. Vad tror ni om detta?

Jag är ju inte så mycket för att man ska göra om klassikerna... men hur illa kan det vara? Jag har också sett att det finns päronglögg i år. Där är jag lite tveksam.

(okej, kan rapportera att rullen mest smakar mjuk pepparkaksdeg med för lite kryddor. Ni kan hoppa över den produkten.)

Val

Nu i höst har jag suttit med på två föreläsningar på den skola där jag undervisar. Den ena, i början av terminen, var med livscoachen Olof Röhlander, som var där för att peppa och motivera. Som någon kanske minns, så gjorde den föreläsningen mig mest arg.

Idag har jag lyssnat på Annika Östberg, som satt 28 år i amerikanskt kvinnofängelse innan hon flyttades till Sverige. Ni kanske minns historien? Om inte, följ denna länk: http://sv.wikipedia.org/wiki/Annika_%C3%96stberg

Om ni har chansen, så lyssna gärna på någon av hennes föreläsningar just för att man så sällan nu i Sverige får chansen att höra någon med en stor historia men ett behärskat sätt att framföra den. Jag blev imponerad av hennes sätt att bara berätta, rakt av, med viss distans och ironi. Och fast det inte förekom en enda powerpointbild eller ens något vidare känslomässigt kroppsspråk, så satt flera stycken och torkade tårar flera gånger under timmen. (ja, jag med. Lika bra att erkänna.)

Det som mycket av Östbergs föreläsning handlande om var alla de gånger hon kunde ha gjort ett val som fått hennes liv att bli annorlunda - eller nej, jag tar tillbaka. Det handlade nog egentligen om hur man lever med de val man har gjort och faktiskt förlåter sig själv för att man gjort dem.

Och inte en enda gång (det var nog det jag uppskattade mest) sade Östberg något i stil med att "mina val har gjort mig starkare och jag kan inte ångra något som gjort mig till den jag är" . Tack och lov. För, som ni vet, tycker jag sådant är den värsta sortens dravel.

Vill ni vara med på en föreläsning läggs datum för öppna föreläsningar ut här: http://www.annikaostberg.se/forelasningar
och man kan också boka henne via Talarforum.se

Julklapp till den som har allt!

När vet man att man har för mycket pengar? Jag har en teori om detta. Häng på en bit ner i inlägget.

En av mina elever har en sådan där flugpappershjärna för saker som är lite udda. Han säger inte så mycket, men när han väl väljer att yttra sig så är det vanligen något intressant som kommer ur hans mun. Väldigt Silent Bob-esq.

Idag, efter en lektion där vi pratat om foodie-trenden och alla snobbiga omskrivningar för saker man stoppar i munnen på fina restauranger (Vet ni vad ventrèchee fumé är? Bacon.) presenterade han en ny trend för mig. Det finns tydligen ett piller man kan köpa och äta, som innehåller guld. Enda anledningen till att man ska ta detta piller? Så att det ska glittra i toaletten när man bajsar.

Här är produkten:

Om och utifall ni känner någon som verkligen har allt redan.

Det är DÅ man verkligen har för mycket pengar. När man på allvar säger "I'm so rich I'm shitting gold!"

Lussa järnet

Hur känner ni inför det här med Lucia? Hur var era barndoms luciafiranden, till exempel? Det första luciatåg jag kan minnas att jag deltog i var det som arrangerades på lekis (innan det hette förskola) och innehöll papparkaksgubbar (utan att någon drog rasistiska paralleller). Så här såg det ut.

En symfoni i sjuttiotalsbrunt, i en skola som sedan inte renoverades förrän sent 80-tal. Jag är den pyttelilla lucian till vänster i vita strumpor och jag tror jag står mellan två tjejer som hette Agneta och Jenny.

Till en början tror jag att jag åkte dit på lussandet just på grund av att kronan jämnade ut längdskillnaden en aning. Jag har alltid varit en kortis. Men sedan, i en oväntad tvist, just när jag trodde att dagarna längst fram i luciatåget var över, så hände något annat.

Jag sjöng i olika körer under flera år, och just under luciadagen var jag ständigt upptagen av att tröska runt i stadens kyrkor och företag på firanden. Och ett sätt att säkra sig om att den valda lucian (kom ihåg, detta var tidigt 90-tal innan Idol) såg lång och snygg ut och få det hela att låta rätt, var att ställa två korta brunetter med hyfsat tonsäkra sopraner på varsin sida om henne.

Så där fick jag stå igen. Och det syntes ju litegrann om man försökte fuska bort sången eller smita undan.

På grund av detta var jag sååååå över lucia i en hel massa år. Riktigt länge, faktiskt.

Och sedan slog hormonerna till. Jag satt, höggravid med äldste sonen, på en gymnasieskola där de hade ett fantastiskt estetiskt program och blev gris-äckligt sentimental för att de sjöng så himla vackert (sa jag att jag var mkt gravid?). Det har till viss del hållit i sig, måste jag skam till sägandes erkänna. Jag blir lite grinfärdig av att se luciasång.

Men det gäller inte alltid. Inte på luciaövningar, till exempel. Ikväll ska vi iväg och öva med pojkarna. Då tänker jag sitta i hallen och läsa en bok. Och spara på tårkanalerna tills de behövs bättre.

De blivande nyromantikerna

Här i "Bloggdala" finns en bokcirkel, vars recensioner jag följer varje gång en ny bok är utläst. Just den här omgången hade de tagit sig igenom Förr eller senare exploderar jag, av John Green. Den handlar om en sjuttonårig tjej med obotlig lungcancer och hennes vänskaper och tankar. Åsikterna om boken var blandade, men alla recensenterna var (tror jag) eniga om att det naturligtvis är tragiskt när en ung människa dör i en svår sjukdom och ett viktigt ämne att skriva om.

Jag kom, medan jag läste, på en till sak som är ganska tragisk den med. Unga människor som inte riktigt vågar leva. De senaste månaderna har jag stött på en förvånansvärd mängd av dem, eftersom jag nu jobbar med 20-åringar. Det förvånade mig lite. Mycket. Att så många av dem bara tycks tassa runt i utkanten av sina egna liv utan att ta för sig med den självklarhet som jag tycker mig minnas att de flesta hade den gång för länge sedan när jag var i samma ålder (runt 1827...). Ni vet, då man trodde att man var odödlig, trots att alla bevis pekade på motsatsen.

Jo, de gör samma saker som 20-åringar alltid gjort: reser, diskuterar, slösar bort pengar, blir kära, festar och så vidare... men det känns inte som om det gör det med någon jätteglädje eller engagemang. Snarare med en lätt ironisk livsleda som verkar lite märklig med tanke på att de knappt har haft något liv. Visst, många kanske vill anföra att de genom att vara informationsålderns barn har sett så mycket elände att detta påverkat dem negativt. Tja, kanske det.

För någon vecka sedan kände jag mig rent av provocerad av inställningen. Jag är ju präglad av det faktum och den otroliga medvetenhet av att tiden kan ta slut när som helst som man får när ens ursprungliga familj inte finns längre. När min lillasyster dog vid 29 så blev jag ännu säkrare på att jag ville leva helt och hållet på mitt sätt och få ut mesta möjliga av livet. Jag var inte på något sätt lat i mitt liv innan, men det släppte en del av de återstående spärrarna då. Så nej, jag kunde inte förstå den inställningen.

Sedan tänkte jag efter och gjorde en liten stillsam omvärldsanalys.

Vet ni, jag tror vi kanhända har en generation nyromatiker på gång. Ett nytt gäng Oscar Wildes, Lord Byrons, Mary Shelleys och Dante Rosetti Alighieri. Lika försiktiga och ironiska i starten och sedan (med största säkerhet) ka-blam! och känslokaos extraordinaire.

Naturligtvis är det ingen idé att diskutera detta med dem. De är ju fast beslutna att de inte kommer att leva till 30 eller någonsin hitta någon att älska på allvar (man kan ju nöja sig med att bara vara med en kompis tills vidare...).

Men det kommer att bli roligt att iaktta resultaten så småningom.

Pretty wife, happy life?

Bloggsystern (i dubbel bemärkelse - ha!) Asta lade idag i ett annat socialt medie ut en länk till en Expressenartikel. Där avslöjades att i de lyckligaste och längsta äktenskapen är kvinnan snyggare än mannen.
(länk till artikel: http://www.expressen.se/halsa/lyckligare-aktenskap-med-en-snyggare-fru )

Det ska, enligt psykologen Andrea Meltzer, göra att mannen blir mer benägen att ta hand om och vara uppmärksam på sin frus behov om hon så att säga spelar i en annan utseendeliga än han själv. I motsatsförhållandet, där mannen var snyggare än kvinnan så var inte mannen benägen alls att ta hand om sin partner... och för kvinnor spelade det ingen roll om mannen var snygg eller inte. Graden av uppmärksamhet var densamma.

Jag behöver väl inte avslöja att artikeln var amerikansk. Och baserad på ren kvasivetenskap.

Men ändå, när det dyker upp sådana där artiklar så blir jag lite orolig för att någon ska ta det på allvar och sitta där med ett kraschat äktenskap och tänka: "Det måste ju vara mitt fel, jag var helt enkelt för ful!"

I sådana fall kan jag avslöja att dessa kvinnors före detta, avsevärt fulare män, inte heller hade fått det memot.

P.s. I en avsevärt mycket större undersökning avslöjades det, att de par som var mest fysiskt kompatibla (bra sex, lätt att fortplanta sig, långa äktenskap) hade exakt lika långa långfingrar. Det var den enda fysiska utseendefaktorn som gick att identifiera. Så partycke sitter tydligen bara i långfingrarna. Kanske dags för alla dejtingsiter att införa en ruta för långfingerlängd, då?

Björnar, blockljus och filmmusik

Det blev en relativt sen hemkomst för mig idag. Jag var tvungen att ta mig in på humongazoid-köpcentrat och gå på IKEA. Jag skulle köpa textil, men kom också ut med dessa:

Ja, det är blockljus. Don't judge me!

Eftersom jag var så sen hem bjöds jag och barnen på pannkaka av barnvaktande farmor och farfar. Men med pannkakorna kom en del otrevliga nyheter. På granngården har man hittat spår och spillning efter en sådan här:

och två sådana här:

Det var onödigt nära. Och tidigt. Hoppas det blir kallt så nallen går och lägger sig...fast då har vi förstås en grinig och morgonsur en att umgås med i vår.

I övrigt sitter jag och planerar en lyssnaruppgift för en klass till helgen. Vi ska börja med filmmusik i nästa vecka, och jag återstiftar bekantskapen med några favoriter:

Den här kan jag lyssna på "bara för att"...

Världens sexigaste män?

Det är den tiden på året igen - då People magazine publicerar världens (just nu levande) sexigaste män. Jag kan väl konstatera att listan kanske skulle mått bra av att inkludera en del döingar. Inte hade den blivit sämre i alla fall. Här har ni den:

1. Adam Levine, 34

2. Idris Elba, 41

3. Luke Bryan, 37

4. Jimmy Fallon, 39

5. Bruno Mars, 28

6. Jonathan och Drew Scott, 35

7. Justin Timberlake, 32

8. Chris Pine, 33

9. Pharrell Williams, 40

10. Ronan Farrow, 25

11. Justin Theroux, 42

12. David Beckham, 38

Och här är länken ifall, ni som jag, behöver titta efter vilka några av dessa personer är:

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article17875870.ab 

Jag måste väl vara helt ute/förvirrad/i osynk med världen - men jag tycker inte någon av dessa män är särskilt sexiga. Jimmy Fallon är jätterolig (men inte sexig) Justin Tiberlake gör musik jag gillar (men jag tycker inte han är het) Chris Pine har snygg kropp (men är så usel skådis att man inte ens tänker på den) och Justin Theroux? Tja, bara för att Aniston är ihop med honom så är han inte som vissa andra av hennes pojkvänner...

Och Ronan Farrow? I vilket universum då?

Kom tillbaka, 2012 års lista, allt är förlåtet!! 

Länken till den listan har ni här: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article15534540.ab

Fast det var ju fint att Pattinson äntligen blev detroniserad. Åsikter?

Charm-karma?

Idag kom skolkorten. Pojkarna gillade förstås att se sig själva på bild, det gör de alltid. Medan de beundrade sig själva så studerade jag gruppfotot (eftersom de går i så liten skola är alla eleverna med på samma kort) och jag konstaterade att nu börjar de bli så stora att man kan börja urskilja hur de kommer att se ut som vuxna. I förskolan är de flesta barn så runda och odefinierade att de mest bara är...  gulliga barn.

Men nu börjar man kunna ana, och tydligare se kombinationen av föräldrarnas utseenden också. Jag vet att man förmodligen inte borde säga så om barn, men visst kan man så tidigt som på lågstadiet se vilka barn som kommer att passa in i den gängse mallen för skönhet och vilka som kanske kommer att få lite mer uppförsbacke. Jag konstaterade till exempel att en av tjejerna kommer att bli så bländande vacker att vi eventuellt kommer att se henne på ett och annat tidningsomslag så småningom. Blicken dras till henne vart man än tittar på fotot. Och genast kände jag en tack-och-lov-känsla baserad på att jag vet att hennes föräldrar kommer att vaka över henne. Det är trots allt bara sju år kvar innan det är dags att skaffa sig en agentur i så fall (brrrr....).

Av min äldste sons skolkort kunde jag konstatera att ett släktfenomen förmodligen kommer att slå till där... lite då och då i vår släkt dyker det upp en person som får det onödigt lätt att komma överens med det motsatta könet. Om man säger så. Min morfar var en sådan, har jag hört. Ett par av mina kusiner.Och jag själv i viss mån. Det är inte så att vi nödvändigtvis drar nytta av det (tvärtom, skulle jag påstå, vi har alla stadgat oss i tidig ålder). Men vi har alla fått mer uppmärksamhet än våra ganska normala utseenden befogat.

Jag tror son nummer ett kommer att bli en sådan. Det är något med det där leendet som börjar visa sig på alla kort.

Det där är ett "How you doin' "-leende. Bevare mig. Och min man skyller ifrån sig och menar att eftersom han påstår sig ha exakt noll koll på det här med att flirta och charma folk (sant, det var jag som fick styra upp den saken) så är det jag som får ta hand om eventuell skada orsakat av detta genetiska arv.

Jag antar att det är karma. Och jag har en liten isande känsla i magen över vad som kan komma.

Hur tidigt kan man börja prata preventivmedel med sina söner? Egentligen?

Vi litar på dig - lita på mig

När jag var liten gick jag i scouterna. Jag minns inte så mycket av det. Lägren minns jag, förstås. Både de som var på en lägergård och de som hölls i tält som luktade hyfsat starkt av fukt och kiss. Minns jag rätt så hade jag slutat när jag var sådär elva eller möjligen tolv år. Mina sammantagna kunskaper från den tiden är (utan inbördes ordning)
1) Hur man lagar pinnbröd och granskottsdricka.
2) Hur man knyter en råbandsknop.
3) Hur man kissar i skogen utan att kissa på byxor och/eller gummistövlar.
4) Hur man svänger med en kanot.

Nu har mina två pojkar just fått sina första märken som spårarscouter och sitter och bläddrar genom denna bok:

Ja, receptet på pinnbröd finns med, tillsammans med recept på hur man lagar sockerkaka i ett apelsinskal. Fyndigt. Sedan har jag också lärt mig att spårarscouterna inte säger "Var redo!" "Alltid redo!" utan: "Vi litar på dig!" "Lita på mig!"

Något senare kanske jag till och med tränar på en knop eller två. Fast silvertejp funkar ju annars bra till det mesta.

Mad about the boy

Antal utlästa böcker:                  1.
Antal läsminuter:                      260.
Antal spontana asgarv:            minst 7.
Antal gånger jag brast i gråt:    8. (överraskande många)
Antal gånger barnen ropade "Maa-maa!" under läsningen:      okänt
Antal alkoholhaltiga drycker druckna under läsning: endast en. Mkt bra.

Ett inlägg om nyaste Bridget Jones-boken måste förstås börja med en Bridgetlista. Hur skulle det annars se ut? Jag har just lagt ner Mad about the boy och baddat ansiktet en aning eftersom jag var tvungen att gråta en skvätt igen. Innan jag går vidare med boken måste jag berätta att texten kommer att innehålla en liten spoiler eller två. Men det mesta avslöjas redan i kapitel ett, så jag tror inte jag kommer att förstöra så mycket.

När vi träffar Bridget har hon blivit tvåbarnsmamma. Och änka. Japp, Fielding gjorde en George RR Martin och tog livet av Mr Darcy. Och där får man också en första aning om att Fielding under sin bortavaro har blivit en skickligare författare. Hon beskriver med rent kuslig precision den där bakhållssorgen som så många av oss känner till. Den som sveper över en som en mörk tsunami och jämnar en med köksbordet, helt utan förvarning.

Efter fem år som knappt levande försöker nu Bridget med en åttaårig son och en femårig dotter hitta någon som kanske åtminstone vill ha sex med henne. Mitt i hennes *dramatisk viskning* medelålder. När vi träffar Bridget igen har hon nämligen nyss fyllt 51. På sedvanligt Bridget-sätt lyckas hon också ovanligt väl, genom att via Twitter lite ofrivilligt få tag på en supersnygg 29-årig man (by the way, NÄR blev det en så etablerad grej att skaffa sig tjugo år yngre älskare? Jag tycker fortfarande att den grejen smugit sig på på ett väldigt underligt sätt. Jag skyller på Demi Moore.) Men kan man leva lyckligt med en toy boy, och hur är det egentligen med den nye musikläraren, Mr Wallaker, som på något sätt påminner om James Bond?

Sedan är det så skönt att vara i händerna på en författare som vet hur man ska använda en litterär referens! Det är så man vill ta boken och mosa in den i ansiktet på Stephanie Mayer och E.L. James och skrika "Så här! Så här, bitches!!" Bridget håller nämligen på att adaptera Ibsens pjäs Hedda Gabler till ett filmmanus. Det är bara det att Bridget förstås tror att pjäsen heter Hedda Gabbler och är skriven av Chekov. Stycket där Mr Wallaker talar om detta för Bridget... stor humor.

Sedan vill jag inte säga så mycket mer om boken annat än att den skildrar småbarnslivet med förväntad skicklighet. Till exempel har väl alla föräldrar varit med om ett tillfälle med barn som inte kan prata rent ställer till det. Bridgets dotter kallar racoons för fuckoons vid ett par minnesvärda tillfällen. Påminner i alla fall mig om när min yngste son inte kunde uttala "K" utan sade "T" istället. Och vänder sig till mig på banken med nappen i handen och säger "Här mamma, stoppa den här i fickan!"

Hörni, läs. Ni kommer inte att bli besvikna. Ni kommer att grina en del - men å andra sidan har Fielding gjort ett bättre jobb med sexscenerna den här gången, så där får ni lite igen för tårarna. Ha det så trevligt.

P.S. Daniel Carig kommer att spela Mr. Wallaker. Eller också lovar jag äta upp boken.

Avbrott pga paket

Här skulle det ha varit ett längre inlägg.

Men det har kommit lite saker emellan. Ber om ursäkt. Men läs gärna om lite äldre inlägg så länge, jag har för mig att jag var rätt välformulerad i början av året ;-)

Återkommer så snart jag är klar med Ms. Jones. Så imorgon, alltså.

Lyssna sönder

Jag sitter framför fönstret och kan konstatera att kalla det jag ser för mörker är något av en underdrift. Fredagslugnet har sänkt sig över huset och medan pojkarna spelar något som förmodligen är cube world (för man kan aldrig få nog av spel med fyrkanter i) så håller jag på att lyssna sönder några låtar.

Jag gör ofta så, när jag hittat något jag gillar. Jag vill lyssna om, och om, och om igen tills jag klämt varenda ton ur musiken och uppfattat och absorberat varenda ord. När jag var liten och musiken fanns att tillgå på vinyl eller kassett så fick jag lägga restriktioner på mig själv, eftersom de dyrt införskaffade skivorna annars blev repiga och ospelbara. Jag antar att det var en god övning i disciplin för framtida liv. De bästa låtarna sparade jag alltid för att höra på alldeles innan jag skulle somna.

Sedan har jag också alltid haft vissa låtar som måste spelas vid vissa tillfällen, eller som får mig att minnas vissa personer intensivt. Fortfarande har jag en tendens att lyssna på "Dog days are over" varenda gång jag är klar med ett stort projekt eller extra jobbigt jobb, och blir jag tillräckligt arg så har det mer än en gång hänt att jag sjungit med Skunk Anansie. Sedan kan jag inte heller låta bli att tänka "vaggvisa" varenda gång jag hör "Sweet child of mine" och det är väl inte riktigt vad man förknippar Guns N Roses med. Men jag sjöng vaggviseversionen för mina pojkar.

Just nu håller jag på att lyssna dessa låtar i bitar:

Otrolig röst - sammetssvinto.

och:

 för jag gillar enkelheten i melodin...

och:

För då kan man dansa och laga mat på en gång.

Hur lyssnar ni? En fredag som denna?

Den magiska egenskapen

Igår fick vi - tyvärr - återstifta bekantskapen med barnakuten. Läget är under kontroll igen, men i vanlig ordning så fick vi gå igenom ett antal tester och undersökningar som tog ungefär sex timmar att utföra. Jag tyckte ändå att vi fick mycket gjort, om man nu får tänka i de banorna när det gäller hälsovård. Som en bonus upptäckte läkaren till exempel att barnet (som var inne av helt annan orsak) hade en två centimeter lång fjäder av okänd fågelart fastklämd någon centimeter ner i örat. Ingen vet när den kom dit, men där har den suttit ett tag av skicket att döma. Bara underligt att barnet inte har haft så värst ont i örat...

I alla fall, den läkaren vi hade, hon var riktigt bra hon. Inte bara för att hon var snabb och skicklig och faktiskt hade tagit sig tid att läsa hela journalen innan hon kom in, hon hade den där magiska egenskapen som vi alla vill ha - förmågan att få saker gjorda. Som luttrad akutenbesökare så tror man inte riktigt på det, när en läkare säger att hon ska se till att man ska få en tid till röntgen så snart som möjligt fast klockan är efter fem på kvällen. Men efter en halvtimme stod vi där med blyförkläden på.

Jo, jag inser att det kan ha varit ett rent sammanträffande, det där. Men samma tendenser visade sig hela kvällen. Saker gick bara... smidigare.

Visst är det något som man också gärna vill bli betraktad som? Som den som kan fixa allt? Vi har en sådan person på skolan där jag har mitt filmlärarjobb. Hen upprepar ofta och gärna, att alla anser att ska man få något gjort så ska man vända sig till hen. Jag vet ännu inte om det stämmer, och jag hade kanske valt hen som en möjlig trea eller fyra på enforcerlistan,  men jag märker ju tydligt att det är en viktig roll för den här personen.

Jag har också hört samma sak främst från mina kvinnliga singelkompisar, att det är en egenskap de verkligen letar efter. En partner som kan fixa saker, som får saker gjorda. Inte bara skruva i proppar och slå ner inbrottstjuvar och sådant, utan bara någon som löser saker. Så man inte behöver själv. Förmodligen en av anledningarna till att Bonde söker fru är så oerhört populärt. Enligt min åsikt är bönder ofta bra på att lösa problem. Inte sällan med ståltråd och eltejp.

Så enligt det resonemangen måste världens sexigaste man vara... Macgyver?

Vänta lite nu...

En liten påminnelse

Efter hela fem (inte alls så långa) dagar, har tyfonen Haiyan som tog livet av någonstans mellan 10 och 15000 personer halkat ner ett rubriksnäpp om dagen tills nyheten nu ligger någonstans under Zlatans tal då han fick sin 8:e guldboll men strax över snubben som spikade fast pungen i Röda Torget (kallt såg det ut att vara också).

Det gör mig förstås aningen beklämd. Det är en så oerhörd katastrof att vi här i Sverige inte riktigt kan få våra hjärnor att fatta, och så drabbar det ju land dit inte så många av oss brukar åka på semester. Jag är ledsen att vara cynisk, men det verkar inte som om folk har särskilt mycket sympati till övers.

Hur som helst, biståndspengarna som redan har skickats från Sverige är redan slut. Jag slänger ut några snabblänkar till biståndssidor om det är någon som känner sig manad. Kanske kan man donera en slant strax över det man köpt kakor för, för att stödja skolresan för grannungen, men strax under det man kommer att betala för årets skolkort...

Spelade jag ut medelklass-i-sverige-dåligt-världssamvete-kortet?

Oh, ja. Det gjorde jag.

http://www.raddabarnen.se/stod-oss/gava/

http://www.redcross.se/

http://www.lakareutangranser.se/ge-gava/privatperson

Faktiskt bara fyra månader sedan

..som det såg ut så här:

och så här:

 

och så här:

 

 

Det känns som om det vore lurendrejeri, allvarligt talat.

Pappas paranormala dag

Fars dag har firats med de sedvanliga rutinerna här hemma, och som alltid är jag tacksam över att mina söner har så bra förebilder som sin far och sin farfar att hämta inspiration till sitt eget föräldraskap om de en dag väljer att skaffa barn. Det går inte att sätta ett pris på sådant och naturligtvis är det omöjligt att ge presenter som visar nog med uppskattning.

Min man valde att liksom bjuda sig själv och familjen på en tidig farsdagspresent. En sådan här:

En övervakningskamera som lagrar bilder då något rör sig, natt som dag. Den ska sitta någonstans utomhus på gården som larmkomplement.

För att testa den här kameran bestämde sig mannen för att ladda den och låta den stå på över natten inomhus. Så fort jag vaknade och insåg detta så insåg jag också att JAG kommer då inte att vilja titta på de bilderna. Aldrig.

Jag har minsann sett alldeles för många skräckfilmer där man plötsligt får veta vad som egentligen rör sig i huset om nätterna. Då är jag nog hellre ovetande...

Istället får min man ägna kvällen åt att gå igenom filmen. Pappas paranormala dag. Undrar vad han kommer att hitta?

Dags att mata krokodilen

Om man kunde se en bild av mitt överjag just nu så skulle hon förmodligen se ut som en 80-kilos finsk armbryterska på steroider. Hon klubbar ner de flesta impulser just nu med mycket lite möda och motstånd. Idag ville jag inte alls göra något vettigt, till exempel. Jag vaknade med en nackvärk från avgrunden och ont i bihålorna, och om jag fått precis som jag velat så hade jag spenderat dagen på soffan och tittat på nio säsonger av Supernatural i sträck (Ja, jag har just upptäckt serien. Ja, jag tycker den är bra.)

Istället har jag fixat maskeradkläder åt barnen, skjutsat till kalas, storhandlat, hämtat från kalas, lagat lunch, stått i lotteristånd och snurrat chokladhjul för att samla in pengar till poliovaccin, tvättat, paketerat och postat böcker, skrivit fakturor, bjudit in extended family till farsdagslunch, bakat bullar och bakat bröd och hjälpt barnen göra Minecraftsvärd i kartong (fast de har riktiga av den där neoprenvarianten...) och slagit in farsdagspresenter.

Så ja, jag har uppfört mig som en Extremt Vuxen och Ansvarsfull Person (EVAP).

Men är det så bra, det egentligen?

Jag får nämligen känslan av att min reptilhjärna förmodligen kommer att få nog och utveckla egna superkrafter alternativt mutera till något liknande zombiealligatorn i Resident Evil (se nedan).

Vad som kommer hända då är väl oklart, men rent allegoriskt kan man väl säga att jag är lite rädd för att zombiealligatorn då fattar ett fast tag runt den finska armbryterskans bastanta midja och släpar in henne i de mörka tunnlarna, never to be seen again... och det är nog inte bra. För någon.

Bäst att mata reptilen med lite skräp-TV eller något så den lugnar ner sig. 

Will have small glass of wine

Jag har skrivit om det förr, det där att vissa bokkaraktärer åldras med en, så till den grad att man börjar betrakta dem som kompisar eller släktingar. Förut har jag skrivit om till exempel Sookie Stackhouse från "Dead after dark"-serien (som blev TrueBlood), en nu avslutad bokserie som ändades till min allmänna belåtenhet och om Janet Evanovich prisjägande Stephanie Plum. Både dessa damer har varit som en yngre och en jämngammal kompis som roat mig med jämna mellanrum. Ett guilty pleasure.

Men jag var lite oförberedd på att min bokliga storasyrra skulle dyka upp igen efter tio år.

Bridget Jones är tillbaka!

Boken är nu beställd och på väg hem till mig, men jag vet redan det mesta som kommer att hända i den. Jag har nämligen läst denna recension: http://www.nytimes.com/2013/10/20/books/review/helen-fieldings-bridget-jones-mad-about-the-boy.html?_r=0

INNAN NI KLICKAR - RECENSIONEN INNEHÅLLER MASSOR AV SPOILERS! BE WARNED!

Det enda jag tänker avslöja är att Bridget nu är 40+, har två barn, är författare och kan inte riktigt hantera sin smartphone. Det kommer förmodligen att gå att relatera till.

Lovar att recensera så fort jag läst. Men det ser lovande ut.

Fifty shades of KappAhl

Alltså, bläsch. Jag är rädd för att jag måste skriva ett par rader om hur trist jag tycker hela KappAhls kampanj/samarbete med Fifty shades of Grey är. Jag behöver inte skriva mer om vad jag tyckte om bokserien, den diatrapen har ni här: http://asalundqvist.blogspot.se/2012/12/femtio-argument-om-femtio-nyanser.html

Men jag måste nog förklara varför jag tycker att den här kampanjen bara känns sjaskig och inte ett dugg sexig. Boken 50 shades... handlar som de flesta vet om en 19-årig kvinna och en 24-årig man som inleder en sexuell affär med S&M-inslag och som sedan slutar förutsägbart med att de gifter sig, får barn och lever lyckligt och rikt resten av livet. KappAhl har aldrig i mina (eller de flestas ögon) varit en klädeskedja som riktar sig till den åldersgruppen, och det gör de inte nu heller vad jag kan uppfatta.

Istället riktar sig kampanjen mot den betydligt äldre läsekrets som gillar boken - kvinnor i åldern 30-50.

Nu vill jag bara fråga - har vi, Sveriges medelålders kvinnor någon sorts kollektiv kris? Eller är vi bara väldigt fantasilösa?

Vem är det egentligen vi identifierar oss med i dessa böcker? Är det huvudpersonen Ana? Den oerfarna 19-åringen? Det är väldigt länge sedan vi var där, mina damer. Och om det vore så att någon av våra egna döttrar stötte på en överkontrollerande pojkvän så vore vi de första att protestera.

Jag har sett ett flertal kvinnor som till exempel på facebook kommenterat att de är lite småkära i Christian Grey. Om det bara vore grejen att de tycker en avsevärt yngre, snygg man vore kul att leka med - så visst. Men att de går igång på den där "dominante miljonären"-grejen som om det vore ett mansideal att hylla samtidigt som samma kvinnor klagar på att "män alltid får högre lön och bättre villkor" - nä, det går inte ihop.

Alltså blir resultatet en lite flåsig och småsvettig känsla, som den där knepiga farbrorn i hörnet på varje fest som smygkikar på tonårstjejerna.

Köp gärna fina underkläder, fira er sexualitet på det sätt ni väljer - men inte genom den här kampanjen. Ni kommer att må lite illa av det efteråt...Vi är inte oerfarna, 19-åriga pushovers längre, och det är det vi borde vara lyckliga över. Inte av att det dyker upp underkläder med en boktitel på.

Kubens återkomst

Hur många av er ägde en sådan här som barn?

Jag hade förstås en, som barn av 80-talet. Jag klarade dock aldrig av att lösa den.

När vi besökte tekniska museet i förra veckan så upptäckte äldste sonen kubens existens och ville genast köpa en. Det fick han. Och en dag senare gick barnens farmor upp på vinden och hittade min mans gamla kubsamling, så nu har vi tre vanliga och ett antal utav de där raka varianterna med trekantiga bitar.

Nu har rubiks lilla uppfinning gjort det ännu klarare för oss i familjen att vi reagerar på olika sätt. Två av oss (äldste sonen och min man) satte sig ner och försökte räkna ut det hela. När de misslyckades, gick de ut på nätet och hittade metoden för att lösa kubar, och lärde sig sedan den. De övriga två, jag och min yngste son, tycker att kuber är ett obegripligt nonsens och det bästa sättet att lösa dem är att tänka utanför lådan så att säga. Genom att ta bort alla bitarna och plocka ihop dem igen.

Hur ser ni på saken? Fusk eller kreativ lösning? Ibland är gränsen lite suddig.

Heja BR Leksaker!

Det är sällan jag i bloggen uppmuntrar till konsumtion, och helst inte innan jul. Men jag kan bara tala om att jag kommer att handla barnens julklappar i år på BR leksaker. Varför? Jo, för att de har skapat en leksakskatalog utan flick- och pojkleksaker. Utan rosa och blå sidor. Det är ta mig tusan värt en fanfar och ett hipp-hipp-hurra!

Vad har då BR gjort som jag tycker är så bra? Jo:
1) Sidorna har vit bakgrund med en röd BR-flik.
2) Man har inte delat i flick- och pojkavdelning, utan efter lämplig ålder.
3) Sidorna där det visas t.ex. leksaksspisar, maskeraddräkter och spionleksaker kallas helt enkelt för "rollspel". För det är ju det de är. Oavsett om man väljer att dammsuga eller slåss med ninjasvärd.
4) Både flickor och pojkar leker med alla typer av leksaker, som

... de har alltså inte gått i 70-talsfällan och övermarkerat genustillhörighet som i barnböckerna från den epoken då mammorna konsekvent var mekaniker och papporna sjuksköterskor.

5) I de fall där leksakstillverkaren bestämt färg på katalogsidan (jo, det kan de om de är tillräckligt stora) som vid Barbie och Star Wars, har man vakt att inte visa bilder på barn alls. Bara på produkterna. På så vis slipper barnen få en fingervisning om vilka de är som man riktar reklamen till.

Kort sagt, jag är jättenöjd. Och BR kommer förmodligen att bli det också. Varför? Jo, för att min son gjorde för första gången på länge något som förmodligen kommer att generera en längre önskelista. Han bläddrade igenom HELA katalogen, istället för att bara slå upp de blå sidorna.

Vet ni vad det bästa är? Leksak(skatalogen) från BR.

Tyngdlös film

Igår var jag med vännen T och såg Gravity i 3D. Det slutade inte så bra. För T. Hon blev nämligen fruktansvärt, fruktansvärt åksjuk av filmen och höll på att spy åtminstone en gång i kvarten. Jag vet inte riktigt vad som hände där, jag har inte hört att någon annan fått en så extrem reaktion - men man vet ju aldrig hur sådant funkar. Ibland är man oerhört känslig för synintryck.

Jag kunde däremot opåverkad se på filmen och njuta av en sådan där rulle som man redan på förhand vet kommer att bli filmhistorisk.

Förutom att det är en oerhört vacker film så är den fullspäckad av en massa symbolik som filmvetare kommer att diskutera framöver. Men jag känner att jag inte kan göra så mycket av den biten här och nu i detta inlägga, eftersom det blir en stor, stor risk för spoilers då.

Vad jag skulle vilja säga, är att många kommer att känna sig bekanta med symboliken i att falla fritt i sitt eget liv. Att inte ha något fotfäste, att snurra utan att veta vad som är upp eller ner och utan att ha någon chans att orientera sig. I att vara ensam, trots att man ser hela världen bre ut sig framför en. Jag har sällan sett ett så tydligt porträtt av enorm sorg och isolering som Bullock presterar. Hon kommer att vara lågoddsare när award season börjar efter jul.

 Sedan skulle jag vilja se filmen igen för att greppa hela symboliken runt det här cirklar - cirklar som en livmoder, en tår, ett återfödande. Saltvatten förekommer också som en symbol för liv och bön och återfödelse vid flera ställen. Mycket intressant. Jag återkommer om detta.

Var filmen då sevärd? Oh, ja. Det var den. Men - med T:s mående i åtanke - ät ordentligt innan och se till att ni inte har huvudvärk eller nackspänningar när ni går dit...

Lönsamma elever

Just det här inlägget har jag grubblat på i ett par dagar, av den anledningen att jag verkligen vill vara tydlig med det jag skriver. Den senaste veckan har en friskolechef med åsikter som förmodligen är mer utbredda än vi vill tro, visat hur systematiskt så kallade "ruttna äpplen" väljs bort vid intagningen till gymnasiet. Med ruttna äpplen menas då elever med för låga betyg, med en diagnos av något slag eller med ett bråkigt förflutet. De räknades i hans värld som olönsamma.

Även om det är svårt, så tycker jag vi ett ögonblick frångår det faktum att det är gräsligt att en man av den kalibern ska få bestämma över något viktigare än ett... lotteristånd på en julmarknad, och istället tittar på det här med lönsamhet. Jag gissar att lönsamhet i den här meningen betyder en ung människa som går vidare till att bli en produktiv del av samhället, gärna en som betalar stora mängder i skatt, kanske startar ett företag eller får en idé som ger andra människor sysselsättning. Eller någon som bidrar till samhällsutvecklingen genom en kulturgärning eller ett forskningsarbete. Och, enligt samma teori, kan dessa inte komma från personer med låga betyg, en bokstavsdiagnos eller någon som är uppväxt i fel område.

Eller kan de de?

Sällan eller aldrig har någon missförstått något så grundligt som denna skolledare. Tittat vi bakåt i historien så är det nämligen tvärtom. Det är oerhört svårt att hitta en så kallad stor, historisk person som man INTE med lätthet skulle kunna hänga på allehanda diagnoser. Vill ni ha några exempel? Många forskare anser till exempel att August Strindberg förmodligen hade någon form av adhd. Han hade mycket svårt att mäta och anpassa sina reaktioner till andra människor. Det berättas att han som yngre, i konstnärskolonin i Grez, ständigt pratade, pratade och pratade sönder alla de övriga, och att de hade Carl Larsson som hans ständige vaktare, som när det blev för mycket sade till honom "August! Nu får du gå iväg en stund!" (Carl Larsson, förresten, där har ni en kille till med fel adress och taskiga grundskolebetyg). Om inte en ung förläggare vid namn Nordstedt sett bakom Strindbergs alla tics och gapigheter och verkligen trott på honom, blivit hans "edsvurne man" - då hade stora delar av svensk kultur- och litteraturhistoria sett annorlunda ut.

William Churchill påstås ha haft någon sorts empatistörning av det allvarligare stadiet, annars skulle han aldrig ha kunnat ta de beslut som var nödvändiga för att vinna andra världskriget. Det hade påverkat en person med mer normativa känslor för mycket. Moa Martinsson hade flyttat så ofta att hon inte hade ett enda betyg som var bra och bråkade ständigt i skolan, tills dess att hon träffade en lärare som såg intelligensen bakom bråket. Franz Kafka, svårt bipolär, samma sak med Sylvia Plath, förmodligen Tora Dahl också. Fröding... ja, vi vet ju hur det gick med honom. Samma sak med en av världens främste matamatiker, John Nash. Svårt schizofren.

Vad sägs om ett nutida, svenskt exempel då, som inte heller skulle få komma in på friskolan. Petter. Artist, producent, författare och restaurangägare - som också är dyslektiker och gick ut högstadiet med dåvarande 2,3 i betyg. Efter råd från sin mamma lyckades han kvotera in sig på gymnasiets humanistiska linje. Olönsam för Sverige? Knappast.

Eller den här killen, då? Som slöade sig genom större delen av grundskolan?

Just det, det är Bill Gates. Han såg ingen anledning att anstränga sig i skolan alls, förrän hans föräldrar fick in honom på en privatskola i 9:an. Tur att det inte var i Sverige, för då hade han ju nekats inträde. Och det hade varit Jobs och Wozniak för hela slanten. Ja, fast vänta nu - Steve Jobs avskydde skolan och ville inte göra något alls förrän han i fjärde klass träffade en lärare som helt enkelt mutade honom till att göra saker. Hon gav honom av sina egna pengar och godis mot att han skulle göra uppgifter. Så, ingen Jobs heller då... (sådana där borde ju gå i obs-klass så de inte stör de duktiga eleverna...)

Har jag varit supertydlig nu? Bra. För jag har nämligen högvis av dessa elever i mina folkhögskoleklasser just nu. Jag har förmodligen en blivande Strindberg, en Jobs och en Moa Martinsson framför mig på daglig basis. Och jag vet att det räcker med att jag eller någon annan lärare når hela vägen fram med något vi säger till en endaste elev för att vi ska ha skapat ett ekonomiskt mervärde för Sverige som är enormt. Som uppväger våra mediokra lärarlöner exponentiellt. Jag tror jag till och med ska anstränga mig för att nå fram till två eller tre på allvar, så jag reparerar den skada som vissa friskolechefer ställt till med.