En bloggutmaning så här på söndagskvällen, så trevligt! Ska göra mitt bästa för att denna bokhelgen till ära svara på några frågor som ställts i ämnet: reading habits
1) Har du en speciell plats där du brukar läsa?
Svar: Nej, jag läser överallt - sängen, kökssoffan, bilen (inte när JAG kör) vid matbordet, soffan, fåtöljer, picknickfiltar... you name it.
2) Riktigt bokmärke eller random papperslapp?
Svar: Jag önskar jag hade sådan koll att jag ens enbart lade papper i böckerna. Jag lägger dem uppfällda, eller med en penna, nagelfil, platskort eller vad som ligger närmast. Jag älskar och misshandlar mina böcker.
3) Kan du sluta läsa när som helst, eller måste det vara efter ett visst antal sidor eller i slutet av ett kapitel?
Svar: Jag slutar vanligen när jag blir för trött för att urskilja orden. Så, nej.
4) Äter och/eller dricker du något när du läser?
Svar: Inte i sängen. Men annars, ja. Dricker gärna té.
5) Brukar du lyssna på musik eller ha TV:n på när du läser.
Svar: Ibland. Det stör inte min koncentration i alla fall.
6) En bok i taget eller flera samtidigt?
Svar: Flera samtidigt. Vissa kan man inte läsa när man ska somna, för de är för otäcka, andra kan man inte läsa när man äter, för de är för äckliga...
7) Läsa hemma eller överallt?
Svar: Överallt.
8) Läsa högt eller tyst i huvudet.
Svar: Jag läser förstås inte mina egna böcker högt, men jag är familjens utsedda högläsare eftersom jag gör rösterna i barnböckerna. Mina Harry Potter-röster är kick ass!
9) Hoppar du fram i boken, eller hoppar du över stycken?
Svar: Ibland är boken så spännande att jag måste bläddra fram och kontroller om kärleksparet ska få varandra eller om hjälten kommer att överleva... och i böcker jag läst flera gånger hoppar jag över stycken.
10) Bryta rygg eller inte?
Svar: På vissa böcker, som extremt tjocka pocketböcker. Annars orkar jag sällan.
11) Brukar du skriva i böcker?
Svar: bara i facklitteratur.
12) Vilka taggar du?
Svar: ber att få återkomma, jag måste kolla vilka som inte gjort den här utmaningen än!
söndag 29 september 2013
lördag 28 september 2013
Kort om perspektiv
Jag har ju under hela odlingssäsongen skrutit om hur bra allt växter i år - meloner som pumpor, gurkor som squash och potatisar stora som volleybollar:
Jag kan ju meddela att den säsongen är över nu. Så ni vet.
Jag kan ju meddela att den säsongen är över nu. Så ni vet.
fredag 27 september 2013
Upplevelser på facebook
Den första frågan jag vill ställa i bloggen idag är: Är det obligatoriskt att vara brunett och skriva saker om man heter Åsa? Det känns som vi är grymt överrepresenterade.
Som Åsa Larsson...
eller Åsa Avdic...
eller den Åsa som det här inlägget ska handla om - Erlandsson:
I sin krönika i Aftonbladet idag tog hon upp nätdejting 3.0 - ett ämne som jag inte vet ett dugg om. Jag har möjligtvis en vag aning via vänner som är singlar, men jag ska erkänna att jag inte lyssnat supernoga. Jo, jag har uppfattat att man blir puffad och förfrågad baserat på enbart en mer eller mindre retuscherad profilbild, men själv har jag bara klickat blockera när det händer, så jag vet inte vad dessa människor egentligen har velat mig. Få någon sorts hjälp i Candy Crush, förmodligen.
Det som jag undrade över var detta citat ur Erlandssons krönika:
Facebook har också seglat upp som ett enda stort swingersparty där gamla ex tar kontakt med sina gamla ex och blir kära på nytt: I en finputsad version av dem själva. Till skillnad från på krogen, kan man inbilla omgivningen att man är både snygg, smart och rolig - tack vare photoshoppade snyggobilder och stulna oneliners.
Är det verkligen så? Ofta blir ju ex just ex av en anledning, och jag har då aldrig haft en tanke på att kontakta sådana spöken från förr (även om det medges att det var ett tag sedan dessa spöken fanns i mitt liv). Sedan undrar jag ju också var allt detta svingande pågår? Har man inte sin man/fru/sambo som facebookvän, eller sker allting lite hemligt i PM? Nog skulle jag väl se det som liiiiite tveksamt om min man började lägga till gamla flickvänner kors och tvärs. Ni får helt enkelt bilda mig i frågan, ni som kanske gör annat på FB än delar filmklipp och blogginlägg och lägger upp bilder på ungarna.
Som Åsa Larsson...
eller Åsa Avdic...
eller den Åsa som det här inlägget ska handla om - Erlandsson:
I sin krönika i Aftonbladet idag tog hon upp nätdejting 3.0 - ett ämne som jag inte vet ett dugg om. Jag har möjligtvis en vag aning via vänner som är singlar, men jag ska erkänna att jag inte lyssnat supernoga. Jo, jag har uppfattat att man blir puffad och förfrågad baserat på enbart en mer eller mindre retuscherad profilbild, men själv har jag bara klickat blockera när det händer, så jag vet inte vad dessa människor egentligen har velat mig. Få någon sorts hjälp i Candy Crush, förmodligen.
Det som jag undrade över var detta citat ur Erlandssons krönika:
Facebook har också seglat upp som ett enda stort swingersparty där gamla ex tar kontakt med sina gamla ex och blir kära på nytt: I en finputsad version av dem själva. Till skillnad från på krogen, kan man inbilla omgivningen att man är både snygg, smart och rolig - tack vare photoshoppade snyggobilder och stulna oneliners.
Är det verkligen så? Ofta blir ju ex just ex av en anledning, och jag har då aldrig haft en tanke på att kontakta sådana spöken från förr (även om det medges att det var ett tag sedan dessa spöken fanns i mitt liv). Sedan undrar jag ju också var allt detta svingande pågår? Har man inte sin man/fru/sambo som facebookvän, eller sker allting lite hemligt i PM? Nog skulle jag väl se det som liiiiite tveksamt om min man började lägga till gamla flickvänner kors och tvärs. Ni får helt enkelt bilda mig i frågan, ni som kanske gör annat på FB än delar filmklipp och blogginlägg och lägger upp bilder på ungarna.
onsdag 25 september 2013
I de djupa rummen
Jag har varit på skolutflykt idag. M-mm. Till Sala silvergruva. Det var i runda slängar 25 år sedan sist, så det var väl på tiden. Tillsammans i grupper om tjugofem personer, fördes vi ner i underjorden som packade sillar i en industrihiss som tog fyra minuter på sig att åka ner till 155 meters djup. Där väntade trånga gruvgångar och stilla gruvsjöar över gömda djup. Två saker var oerhört positiva - vi kom upp allesammans utan att någon fick ohanterlig cellskräck och utan att tappa bort någon. Vi hade också turen att få rätt guide.
Det finns en ekokammare i gruvan med otrolig akustik, och där fick alla släcka ficklampor och facklor i stå i mörkret medan guiden sjöng en psalm i bästa gregoriansk munk-stil. Jag behöver väl inte skriva vilken trevlig upplevelse det var för en röstfetischist som jag? (På tal om det vill jag bara inflika att jag har insett att Petter och Lars Ohly har exakt samma röst och jag måste tyvärr, tyvärr av den anledningen stryka Petter från sexigaste rösterna i Sverige-listan)
Anyway. En annan kul sak med att åka någonstans med filmklassen är att jag aldrig behöver känna mig ensam när det gäller att tänka smått störande tankar.
Jag stod just och reflekterade över de gångar som nu är vattenfyllda och oåtkomliga därnere, då en elev frågar: "Har man hittat alla gångar (alltså igen) som finns här nere?"
Guiden svarade att nej, det hade man förstås inte.
Hmmm....
Vad kan döljas i dessa djup då, mån tro? Och för er som redan vet vad en av mina noveller i den nya skräckantologin från LiLmedia handlar om - det är inte bara jag som funderar över sådant! Så det så.
Det finns faktiskt också en bröllopssvit på 155 meters djup. Den ser ut så här:
Vad säger ni? Romantiskt eller creepy? Jag kunde inte riktigt bestämma mig. På ett sätt tyckte jag att det var en urläcker idé att sova nere i en gruva och bara ha radiokontakt med en joursovande personal uppe på ytan...
Och även om det skulle vara svårt att sova, så är det väl inte det som har prioritet i alla fall på en bröllopsnatt? Man kan ju vara vaken och...göra annat? (om mannen är av sådant virke att han kan prestera med miljarders ton sten över huvudet...)
Fast sedan fick jag reda på att man måste gå ut i själva gruvan med en ficklampa för att komma till toaletten i en annan gång.
Och då lade jag ner den tanken.
Det finns en ekokammare i gruvan med otrolig akustik, och där fick alla släcka ficklampor och facklor i stå i mörkret medan guiden sjöng en psalm i bästa gregoriansk munk-stil. Jag behöver väl inte skriva vilken trevlig upplevelse det var för en röstfetischist som jag? (På tal om det vill jag bara inflika att jag har insett att Petter och Lars Ohly har exakt samma röst och jag måste tyvärr, tyvärr av den anledningen stryka Petter från sexigaste rösterna i Sverige-listan)
Anyway. En annan kul sak med att åka någonstans med filmklassen är att jag aldrig behöver känna mig ensam när det gäller att tänka smått störande tankar.
Jag stod just och reflekterade över de gångar som nu är vattenfyllda och oåtkomliga därnere, då en elev frågar: "Har man hittat alla gångar (alltså igen) som finns här nere?"
Guiden svarade att nej, det hade man förstås inte.
Hmmm....
Vad kan döljas i dessa djup då, mån tro? Och för er som redan vet vad en av mina noveller i den nya skräckantologin från LiLmedia handlar om - det är inte bara jag som funderar över sådant! Så det så.
Det finns faktiskt också en bröllopssvit på 155 meters djup. Den ser ut så här:
Vad säger ni? Romantiskt eller creepy? Jag kunde inte riktigt bestämma mig. På ett sätt tyckte jag att det var en urläcker idé att sova nere i en gruva och bara ha radiokontakt med en joursovande personal uppe på ytan...
Och även om det skulle vara svårt att sova, så är det väl inte det som har prioritet i alla fall på en bröllopsnatt? Man kan ju vara vaken och...göra annat? (om mannen är av sådant virke att han kan prestera med miljarders ton sten över huvudet...)
Fast sedan fick jag reda på att man måste gå ut i själva gruvan med en ficklampa för att komma till toaletten i en annan gång.
Och då lade jag ner den tanken.
tisdag 24 september 2013
Ljug för mig
Mord och blod i Köping i natt igen. I ett ganska oroligt område, en man som nu på ett väldigt permanent sätt sett till att kvinnan som lämnade honom aldrig någonsin kommer att vara med någon annan i alla fall. Ja, det är inte vackert. Och inget nytt.
Som alltid kommer frågan upp - kan man se och veta vad en människa kommer att göra mot en annan. Och kan man i efterhand få reda på vad som egentligen hänt? Vännen T. har varit på mig i några veckor att titta igenom serien Lie to me på allvar, eftersom hon blivit smått besatt av den. Eftersom jag också blev påmind om samma serie tidigare idag så satte jag lite smått igång.
Serien handlar om en Sherlock-House-aktig beteendevetare/psykolog som tolkar människors mikroreaktioner, kroppsspråk och ansiktsuttryck för att ta reda på olika saker i t.ex. polisarbete - var bomber har gömts, vem som är mördaren osv. (Tim Roth spelar huvudrollen med viss brittisk bravur).
Jag vet inte än hur mycket jag gillar serien. Det mesta i den känns gjort. Men upplägget är intressant. Att sanningen alltid finns där i våra ansikten hur mycket vi än försöker dölja den. Möjligen kan felet ligga i att mottagaren är lite dålig på att tolka budskapet.
Här följer ett klipp. Titta gärna och säg vad ni tror, brukar ni kunna avslöja lögner när ni "ser" dem?
Som alltid kommer frågan upp - kan man se och veta vad en människa kommer att göra mot en annan. Och kan man i efterhand få reda på vad som egentligen hänt? Vännen T. har varit på mig i några veckor att titta igenom serien Lie to me på allvar, eftersom hon blivit smått besatt av den. Eftersom jag också blev påmind om samma serie tidigare idag så satte jag lite smått igång.
Serien handlar om en Sherlock-House-aktig beteendevetare/psykolog som tolkar människors mikroreaktioner, kroppsspråk och ansiktsuttryck för att ta reda på olika saker i t.ex. polisarbete - var bomber har gömts, vem som är mördaren osv. (Tim Roth spelar huvudrollen med viss brittisk bravur).
Jag vet inte än hur mycket jag gillar serien. Det mesta i den känns gjort. Men upplägget är intressant. Att sanningen alltid finns där i våra ansikten hur mycket vi än försöker dölja den. Möjligen kan felet ligga i att mottagaren är lite dålig på att tolka budskapet.
Här följer ett klipp. Titta gärna och säg vad ni tror, brukar ni kunna avslöja lögner när ni "ser" dem?
måndag 23 september 2013
Lättgooglad
Blogspot är effektivt i sitt samarbete med Google, det måste man erkänna. Idag, på en lektion bad jag eleverna leta info om olika sorters medeltidsfenomen. En av grupperna hade örtagårdar och medicin. Och från den gruppen hör jag plötsligt. "Du, du heter Lundqvist i efternamn, va? Har du en blogg?"
Tydligen hade google med den informationen hittat mitt inlägg från tidigare i år då jag var och gjorde reportage från Santa Karins örtagård i Arboga.
Jag började genast i viss panik tänka igenom inläggen i bloggen (ni vet, 300+) för att försöka komma ihåg om jag där skrivit något jag inte vill att eleverna ska veta om mig. Jo, jag vet att de är vuxna och att jag i alla fall inte censurerar varken språk eller åsikter särskilt mycket - men ändå. Det är ett speciellt förhållande det där, lärare och elev. Man kan inte vara hur mycket kompis och privat som helst, för i slutänden ska den ene sätta betyg på den andre.
Men sedan tänkte jag om en aning. Bloggen, som visserligen innehåller en hel massa av mina privata tankar är ändå rätt redigerad. Jag får till exempel sällan sådan där frispel som jag ibland får på Facebook (vissa av er vet). Jag brukar hinna lugna ner mig och moderera mitt språk. Inte heller hänger jag ut vänner med namn och foto. Och sedan blir det mer rättvist.
Jag begär sällan in uppgifter från mina elever som inte innehåller någon form av personlig reflektion eller åsikt. Jag ser det som själva poängen med undervisning, att man ska tänka till om det man hör. Det är ett ganska stort förtroende att be om - skriv ner era tankar och funderingar så ska jag bedöma dem.
Så ja, det är väl bara att säga välkommen till de av mina elever som verkligen kommer att titta in här i fortsättningen - vi har ju pratat om "contrapasso" nyss - det här kanske är rätt åt mig?
Lämna en kommentar, anonym eller inte, och säg hej här också om ni vill.
Tydligen hade google med den informationen hittat mitt inlägg från tidigare i år då jag var och gjorde reportage från Santa Karins örtagård i Arboga.
Jag började genast i viss panik tänka igenom inläggen i bloggen (ni vet, 300+) för att försöka komma ihåg om jag där skrivit något jag inte vill att eleverna ska veta om mig. Jo, jag vet att de är vuxna och att jag i alla fall inte censurerar varken språk eller åsikter särskilt mycket - men ändå. Det är ett speciellt förhållande det där, lärare och elev. Man kan inte vara hur mycket kompis och privat som helst, för i slutänden ska den ene sätta betyg på den andre.
Men sedan tänkte jag om en aning. Bloggen, som visserligen innehåller en hel massa av mina privata tankar är ändå rätt redigerad. Jag får till exempel sällan sådan där frispel som jag ibland får på Facebook (vissa av er vet). Jag brukar hinna lugna ner mig och moderera mitt språk. Inte heller hänger jag ut vänner med namn och foto. Och sedan blir det mer rättvist.
Jag begär sällan in uppgifter från mina elever som inte innehåller någon form av personlig reflektion eller åsikt. Jag ser det som själva poängen med undervisning, att man ska tänka till om det man hör. Det är ett ganska stort förtroende att be om - skriv ner era tankar och funderingar så ska jag bedöma dem.
Så ja, det är väl bara att säga välkommen till de av mina elever som verkligen kommer att titta in här i fortsättningen - vi har ju pratat om "contrapasso" nyss - det här kanske är rätt åt mig?
Lämna en kommentar, anonym eller inte, och säg hej här också om ni vill.
lördag 21 september 2013
Stipendier och sånt
Som vanligt, eftersom det är tredje helgen i september, ska vi ha höstmarknad på bokcaféet i morgon. Och, för tredje året i rad så delta vi ut stipendier till några förtjänta personer. Femtusen kronor går till en kvinna som, trots att hon har ett funktionshinder som gör att hon inte ens orkar stå upp i långa stunder, kämpar för att lära barn och kvinnor från olika länder skriva och läsa. Hon förstår att det är av yttersta vikt för demokrati och jämlikhet att alla kan skriva under sina egna papper och läsa nyheter och kontrakt och lagar. Det andra stipendiet, på lika mycket pengar, går till en ungdomsgård här i stan i kyrkans regi så de kan köpa en till läxhjälpsdator.
Medan jag satt och skrev ut någon sorts diplom som ska medfölja pengar och blomsterkvast under utdelningen, så slog det mig hur detta är det som hela det så kallade medelklassupproret handlar om.
De senaste åren har jag helt enkelt börjar ge bort mer och mer pengar till sådant som jag som barn såg som självklart att det skulle betalas för genom skattepengar. Och då menar jag inte att jag betalar pengar till WWF för någon bergsgorilla eller till något barnhem i Vietnam, utan till behövande i Sverige.
Det började med att jag efter min systers död var med och startade upp en stipendiefond för unga med cancer, eftersom så många av dem, redan då, ansågs som för lite sjuka för att få hjälp från försäkringskassan.
Sedan dess har det ökat och ökat.
Och nej, jag vill verkligen inte heller ha någon skattelättnad. Jag förstår ju att det är meningen att hyfsat välbeställda människor som jag antar att vi kan räknas som, ska blir frestade att spendera mer på saker. Hålla konsumtionens hjul snurrande. Men jag kan inte det. Frågan är vilka människor som har mage att köpa nyare och dyrare saker medan det finns dem bland barnens klasskompisar som riskerar att bli vräkta från sina hem (och jo, det var dryga dussinet barn vars familjer blev just det i detta län också, trots att det strider mot barns rättigheter och grundtrygghet)?
Nej, ju sämre mina medmänniskor har det, desto snålare blir jag. För jag tänker att det kanske kommer en dag när mina pengar behövs för att hjälpa någon närstående i kris. Det är viktigare för mig än en extra semesterresa.
De senaste åren har jag helt enkelt börjar ge bort mer och mer pengar till sådant som jag som barn såg som självklart att det skulle betalas för genom skattepengar. Och då menar jag inte att jag betalar pengar till WWF för någon bergsgorilla eller till något barnhem i Vietnam, utan till behövande i Sverige.
Det började med att jag efter min systers död var med och startade upp en stipendiefond för unga med cancer, eftersom så många av dem, redan då, ansågs som för lite sjuka för att få hjälp från försäkringskassan.
Sedan dess har det ökat och ökat.
Och nej, jag vill verkligen inte heller ha någon skattelättnad. Jag förstår ju att det är meningen att hyfsat välbeställda människor som jag antar att vi kan räknas som, ska blir frestade att spendera mer på saker. Hålla konsumtionens hjul snurrande. Men jag kan inte det. Frågan är vilka människor som har mage att köpa nyare och dyrare saker medan det finns dem bland barnens klasskompisar som riskerar att bli vräkta från sina hem (och jo, det var dryga dussinet barn vars familjer blev just det i detta län också, trots att det strider mot barns rättigheter och grundtrygghet)?
Nej, ju sämre mina medmänniskor har det, desto snålare blir jag. För jag tänker att det kanske kommer en dag när mina pengar behövs för att hjälpa någon närstående i kris. Det är viktigare för mig än en extra semesterresa.
torsdag 19 september 2013
Tenn eller aluminium
I morgon blir det något av en dag. Först och främst så är det studiedag för skola och barnomsorg i vår stad. Jag har lektioner i Tärna hela dagen, och tänkte att jag i alla fall skulle ge rektorn en chans att väga in, så jag skrev till henne: "Vill du att jag stannar hemma och vårdar barn eller att jag tar med dem till jobbet?"
Ja, jag trodde ju inte att hon skulle tacka ja till det andra alternativet. Så i morgon kommer alltså en 6 1/2-åring och en 8-åring askultera på mina lektioner. Vilken "tur" att vi ska prata om barn TV:s utveckling, då. Direkt efter lektionernas slut har jag i alla fall lovat att vi ska åka till Toys R Us som har stor Lego-bonanza hela helgen. det kan bli en ännu intressantare utmaning.
Jo, sedan det allra viktigaste. Vi firar 10-årig bröllopsdag också. 10 år är tenn eller aluminium. Undrar vad maken har tänkt i present till mig? Lite folie, kanske ;-)
Alltså - i morgon lär ni inte få se mig på bloggen. Men på lördag. Ses då.
Ja, jag trodde ju inte att hon skulle tacka ja till det andra alternativet. Så i morgon kommer alltså en 6 1/2-åring och en 8-åring askultera på mina lektioner. Vilken "tur" att vi ska prata om barn TV:s utveckling, då. Direkt efter lektionernas slut har jag i alla fall lovat att vi ska åka till Toys R Us som har stor Lego-bonanza hela helgen. det kan bli en ännu intressantare utmaning.
Jo, sedan det allra viktigaste. Vi firar 10-årig bröllopsdag också. 10 år är tenn eller aluminium. Undrar vad maken har tänkt i present till mig? Lite folie, kanske ;-)
Alltså - i morgon lär ni inte få se mig på bloggen. Men på lördag. Ses då.
onsdag 18 september 2013
Dagens asgarv!
Jag behövde verkligen skratta idag. Verkligen. När jag öppnade datorn i morse såg jag att Christian Gidlund dött - det påminde mig om en personlig förlust och jag har sedan dess känt mig bräcklig. Lägg på det en nacke som gav mig riktigt obehaglig migrän: jag fick tigga till mig tabletter från receptionisten (som har allt).
Kort sagt - ett förlösande asgarv var precis vad jag behövde. Och jag hittade det. Jag höll på att klicka runt på YouTube efter ett filmklipp och fick den här sidan föreslagen som relaterat ämne:
http://www.youtube.com/watch?v=jh1uTIeyRjk
Jag är ledsen att ni måste klicka er vidare, blogspot vill inte riktigt samarbeta med mig idag. Men jag lovar att det kommer att vara värt det!
Det här kan möjligen vara det dummaste jag hört på mycket, mycket länge :-D
Enjoy.
Kort sagt - ett förlösande asgarv var precis vad jag behövde. Och jag hittade det. Jag höll på att klicka runt på YouTube efter ett filmklipp och fick den här sidan föreslagen som relaterat ämne:
http://www.youtube.com/watch?v=jh1uTIeyRjk
Jag är ledsen att ni måste klicka er vidare, blogspot vill inte riktigt samarbeta med mig idag. Men jag lovar att det kommer att vara värt det!
Det här kan möjligen vara det dummaste jag hört på mycket, mycket länge :-D
Enjoy.
tisdag 17 september 2013
Nå fram
En del behöver en mjuk och stilla röst bland allt oväsen för att spänna öronen och lyssna. Andra behöver någon som river i ordentligt. Min svärfar är en 70-årig man som arbetat på sin egen gård som bonde sedan han var 15. Han har just aldrig haft några problem med fysiken. Förutom nu, då han ramlade för någon månad sedan och gjorde illa ryggen. Doktorn förklarade på doktorsspråk vad som var fel, och det gjorde absolut ingen verkan. Svärfar satt i traktorn och på tröskan som vanligt och fick bara ondare.
Att vi framförde att vila nog vore en bra sak, det togs inte emot med särskilt mycket uppmärksamhet. Svärfar tyckte, att han var ju i alla fall inte lika dålig som granngubben, som måste sitta i en fåtölj och sova för att han har för ont för att ligga ner.
Hur som helst så lyckades min man övertala svärfar att besöka hans sjukgymnast. Första gången var hon ganska rakt på sak, men det höll bara en vecka. Sedan var svärfar ute och plockade en halv åker potatis i alla fall.
Men den här gången nådde hon tydligen fram. Hon hade spänt ögonen i svärfar och sagt: "Hade du varit en hund eller en häst så hade det varit nödslakt och inget annat. Nu tar du det lugnt."
Tja. Det tycks ha funkat.
Go team sjukgymnasten.
Att vi framförde att vila nog vore en bra sak, det togs inte emot med särskilt mycket uppmärksamhet. Svärfar tyckte, att han var ju i alla fall inte lika dålig som granngubben, som måste sitta i en fåtölj och sova för att han har för ont för att ligga ner.
Hur som helst så lyckades min man övertala svärfar att besöka hans sjukgymnast. Första gången var hon ganska rakt på sak, men det höll bara en vecka. Sedan var svärfar ute och plockade en halv åker potatis i alla fall.
Men den här gången nådde hon tydligen fram. Hon hade spänt ögonen i svärfar och sagt: "Hade du varit en hund eller en häst så hade det varit nödslakt och inget annat. Nu tar du det lugnt."
Tja. Det tycks ha funkat.
Go team sjukgymnasten.
måndag 16 september 2013
Misstag av olika omfattning
Som ni kanske uppfattat från olika media håller just nu kryssningsfartyget Costa Concordia på att bärgas efter två års mindre värdig vistelse på sidan utanför Italiens kust. Vad jag kommer ihåg från händelsen är väl att den representerar ett exempel på väldigt malplacerad manlig bravado, där kaptenen sklle visa hur nära kusten han kunde köra. Ja, och sedan gick det lite...fel.
Det som förvånade mig en aning efteråt var kaptenens blånekande till att han gjort något fel. Jo, jag menar verkligen det, för vissa olyckor framstår som så stora att man bara måste ta ansvar och bekänna sitt misstag för att inte plågas av ett extremt dåligt samvete i resten av sitt liv. Det är inte som om man råkat buckla någons bil i ett parkeringshus eller råkat hångla lite i kapprummet med fel person på julfesten - nej, det här handlar om 32 döda människor och en större båt än Titanic som plötsligt ligger på fel ledd i vattnet. Jag hade nog bett dem låsa in mig och slänga bort nyckeln. Hoppas jag.
Det som förvånade mig en aning efteråt var kaptenens blånekande till att han gjort något fel. Jo, jag menar verkligen det, för vissa olyckor framstår som så stora att man bara måste ta ansvar och bekänna sitt misstag för att inte plågas av ett extremt dåligt samvete i resten av sitt liv. Det är inte som om man råkat buckla någons bil i ett parkeringshus eller råkat hångla lite i kapprummet med fel person på julfesten - nej, det här handlar om 32 döda människor och en större båt än Titanic som plötsligt ligger på fel ledd i vattnet. Jag hade nog bett dem låsa in mig och slänga bort nyckeln. Hoppas jag.
Oftast är det lättare att bekänna direkt om man gjort något fel eller begått ett misstag. Jag insåg det för ett antal år sedan. Det blir så mycket värre om man väntar, och sedan blir upptäckt ändå. Men alla fungerar inte så. På skolan där jag arbetar om dagarna nu har vi pärmar som innehåller elevfakta. Det mesta är bara gamla betyg och ansökningshandlingar, sådant som är offentliga handlingar. Men ibland ligger det en anteckning från en läkare i någons mapp, om någons epilepsi eller frånvaro eller hemförhållanden. Sådant är privat, och får därför inte flyttas från administrationen. Men för en vecka sedan försvann en av dessa pärmar ändå. Inga studenter kommer in i det rummet, utan pärmen ifråga fanns alltså i någon lärares arbetsrum.
Det var bara det att ingen kom fram och talade om att de hade pärmen.
Den dök istället upp på bordet i ett klassrum på fredagseftermiddagen och hittades av en vaktmästare som låste in den.
Då är ju frågan vem av alla nya kollegor som uppfört sig så pass ryggradslöst. Det är inte en kul fråga att grubbla över. Alla kan ju glömma - det hade väl varit en enkel sak att komma springande med pärmen och säga: "Förlåt! Jag min idiot hade ställt in den bredvid tre likadana pärmar, jag ber om ursäkt!"
Men det hände inte. Och jag undrar bara varför. Har ni någon teori?
söndag 15 september 2013
Fysisk rädsla
En av mina favoritbloggare, den icke-tråkiga Tråktanten, skrev häromdagen om olustkänslan hon hade då hon var tvungen att ta sig hem ensam en mörk kväll. Det är en känsla som många, många delar och som jag funderat på i ett par dagar. Främst eftersom jag aldrig haft den. Jag har ofta undrat om jag har fötts utan en del viktiga komponenter i min genetiska uppsättning. Det här är en av dem. Jag har aldrig varit rädd för fysisk smärta eller skada.
Det borde jag vara. Jag har alltid varit en person i smurfstorlek som det inte - egentligen - vore så svårt att göra fysiskt illa. Jag är 1.60 lång, och upp till 20-årsåldern innan jag upptäckte att det var kul att lyfta tunga vikter och sätta ner dem igen så vägde jag runt 50 kilo drypande våt från duschen med skidpjäxor på om man så säger. Så det finns ingen fysisk orsak till den känslan.
Den kom inte heller då jag började träna kampsport som 15-åring. Det fanns redan innan. Jag minns att när vi var små så brukade min lillasyster hämta mig för att jag skulle försvara dem mot de större killarna när de var dumma. Jag minns också att jag i fyran blev förföljd av klassens "bully" som slog mig allt vad han hade på samma ställe på armarna varje dag tills jag var full av stora, svarta blåmärken och skolan flyttade honom till en annan klass. Jag hade aldrig sagt något, eftersom jag inte var rädd för honom, aldrig tvekade att gå till skolan och inte tyckte att blåmärkena var något att bråka om. Det finns incident efter incident som jag kommer på - som när jag femton år gammal blev stoppad av tre killar i tjugoårsåldern sent en kväll på väg hem från en kompis. Jag bara höll i cykeln, såg lugnt på dem ett tag och mosade mig sedan igenom dem med cykeln före. Jag gick bara vidare, fortsatte hem, i ganska lugn takt. Ett par år senare fick jag ju höra om saker som dessa tre brukade göra. Det var inte muntert. Jag borde ha varit rädd.
Men det var jag inte.
Taskiga hemförhållanden med en pappa som drack för mycket och som ibland fick en snedfylla istället för att somna. Jag borde ha varit rädd.
Men det var jag inte.
Jag undrar om bristen på rädsla har varit ett skydd i sig. Människan är en primitiv varelse som fortfarande till stor del fungerar på instinkt och låter reptilhjärnan regera. Det kan vara fullt möjligt att jag blivit bortvald i ett antal våldsverkares screeningsprocess eftersom de sett lättare offer än jag. Kanske är det så. Då borde jag vara tacksam.
Egentligen är jag mer tacksam för att jag inte gått över gränsen åt det andra hållet. Att jag blivit en sådan som slår. Blotta tanken på att göra någon, som en partner eller ett barn illa, gör mig sjuk. Jag har känt ett stort och enormt raseri mot andra människor och oftast har det varit riktat mot någon som utfört en våldshandling mot en svagare eller någon försvarslös. Jag tror att jag lätt skulle kunna passera gränsen i försvar för någon annan.
Hittills har jag varit ganska förskonad där också. För det är jag verkligt tacksam.
Det borde jag vara. Jag har alltid varit en person i smurfstorlek som det inte - egentligen - vore så svårt att göra fysiskt illa. Jag är 1.60 lång, och upp till 20-årsåldern innan jag upptäckte att det var kul att lyfta tunga vikter och sätta ner dem igen så vägde jag runt 50 kilo drypande våt från duschen med skidpjäxor på om man så säger. Så det finns ingen fysisk orsak till den känslan.
Den kom inte heller då jag började träna kampsport som 15-åring. Det fanns redan innan. Jag minns att när vi var små så brukade min lillasyster hämta mig för att jag skulle försvara dem mot de större killarna när de var dumma. Jag minns också att jag i fyran blev förföljd av klassens "bully" som slog mig allt vad han hade på samma ställe på armarna varje dag tills jag var full av stora, svarta blåmärken och skolan flyttade honom till en annan klass. Jag hade aldrig sagt något, eftersom jag inte var rädd för honom, aldrig tvekade att gå till skolan och inte tyckte att blåmärkena var något att bråka om. Det finns incident efter incident som jag kommer på - som när jag femton år gammal blev stoppad av tre killar i tjugoårsåldern sent en kväll på väg hem från en kompis. Jag bara höll i cykeln, såg lugnt på dem ett tag och mosade mig sedan igenom dem med cykeln före. Jag gick bara vidare, fortsatte hem, i ganska lugn takt. Ett par år senare fick jag ju höra om saker som dessa tre brukade göra. Det var inte muntert. Jag borde ha varit rädd.
Men det var jag inte.
Taskiga hemförhållanden med en pappa som drack för mycket och som ibland fick en snedfylla istället för att somna. Jag borde ha varit rädd.
Men det var jag inte.
Jag undrar om bristen på rädsla har varit ett skydd i sig. Människan är en primitiv varelse som fortfarande till stor del fungerar på instinkt och låter reptilhjärnan regera. Det kan vara fullt möjligt att jag blivit bortvald i ett antal våldsverkares screeningsprocess eftersom de sett lättare offer än jag. Kanske är det så. Då borde jag vara tacksam.
Egentligen är jag mer tacksam för att jag inte gått över gränsen åt det andra hållet. Att jag blivit en sådan som slår. Blotta tanken på att göra någon, som en partner eller ett barn illa, gör mig sjuk. Jag har känt ett stort och enormt raseri mot andra människor och oftast har det varit riktat mot någon som utfört en våldshandling mot en svagare eller någon försvarslös. Jag tror att jag lätt skulle kunna passera gränsen i försvar för någon annan.
Hittills har jag varit ganska förskonad där också. För det är jag verkligt tacksam.
fredag 13 september 2013
Springa i brittsommaren
Jag vet att hela Sverige påstås vara mer inbitna löpare än någonsin. Men alla dessa vuxna i alla fina, nya träningskläder, har de verkligen roligare än så här?
I övrigt kan jag meddela att dessa är på väg att flytta nu. Ses nästa år!
torsdag 12 september 2013
Vuxna människor
I morgon ska jag åka på en specialvisning på en lokal filmfestival med en filmklass. Den består av män i åldern 19 - 29 och jag har hittills hunnit hota dem fyra gånger med att jag kommer att tvinga dem ha på sig reflexväst, gå två och två och hålla handen om de inte uppför sig som Ansvarstagande Vuxna Människor.
Men så hade jag möte med bokcaféets styrelse ikväll, och insåg att det där med vuxenheten kanske är lite klen även hos människor som är 15-20 år äldre än mina elever. En av männen hade till exempel lyckats gå i sömnen efter en kräftskiva, och istället för att som han trodde, kliva in på toa så föll han handlöst rakt nerför trappan från andra våningen med ett ljud som hans fru beskrev som "någon som knuffar en tung byrå utför trapporna". I fallet hann han, enligt uppgift, tänka två tankar: 1) Det här kommer att göra ont! och 2) Jag måste rulla ihop mig till en liten, liten boll!
På samma möte satt en man som hittills åkt sin nya, stora crossmotorcykel i vanliga kläder och med Bierkenstok på fötterna. Han fick nyss se sin kompis köra på en sten i full blås på fyrans växel och därmed tog det tvärstopp och ambulans fick tillkallas. Det hade "Gett honom en liten tankeställare". Jaha.
Åh andra sidan, fick jag också veta att en tredje person på samma möte nu har gått i pension. Vid fyrtiofem års ålder. Han har lagt ner sin rörmokarfirma och jobbar nu bara någon gång ibland om och när han känner för det. Han hade förstås lite andra pensionärsdrag redan innan. Till exempel betalar han inte med kort, för de "Funkar aldrig". Istället går han och tar ut kontanter på sin bank. Vilket är en prestation, eftersom den banken är kontantlös. När han kommer in så sätter han sig i en soffa, och så får en av personalen gå och ställa sig i bankomatkön med ett av bankens uttagskort och hämta kontanter ÅT honom.
Det är kanske att bli lite väl vuxen.
Det kanske är vi som ska ha reflexvästarna istället - speciellt som vi alla ska träffas och ha kräftskiva på lördag.
Men så hade jag möte med bokcaféets styrelse ikväll, och insåg att det där med vuxenheten kanske är lite klen även hos människor som är 15-20 år äldre än mina elever. En av männen hade till exempel lyckats gå i sömnen efter en kräftskiva, och istället för att som han trodde, kliva in på toa så föll han handlöst rakt nerför trappan från andra våningen med ett ljud som hans fru beskrev som "någon som knuffar en tung byrå utför trapporna". I fallet hann han, enligt uppgift, tänka två tankar: 1) Det här kommer att göra ont! och 2) Jag måste rulla ihop mig till en liten, liten boll!
På samma möte satt en man som hittills åkt sin nya, stora crossmotorcykel i vanliga kläder och med Bierkenstok på fötterna. Han fick nyss se sin kompis köra på en sten i full blås på fyrans växel och därmed tog det tvärstopp och ambulans fick tillkallas. Det hade "Gett honom en liten tankeställare". Jaha.
Åh andra sidan, fick jag också veta att en tredje person på samma möte nu har gått i pension. Vid fyrtiofem års ålder. Han har lagt ner sin rörmokarfirma och jobbar nu bara någon gång ibland om och när han känner för det. Han hade förstås lite andra pensionärsdrag redan innan. Till exempel betalar han inte med kort, för de "Funkar aldrig". Istället går han och tar ut kontanter på sin bank. Vilket är en prestation, eftersom den banken är kontantlös. När han kommer in så sätter han sig i en soffa, och så får en av personalen gå och ställa sig i bankomatkön med ett av bankens uttagskort och hämta kontanter ÅT honom.
Det är kanske att bli lite väl vuxen.
Det kanske är vi som ska ha reflexvästarna istället - speciellt som vi alla ska träffas och ha kräftskiva på lördag.
tisdag 10 september 2013
Post hoc ergo propter hoc
Jo, min arbetsdag idag bestod ju först av en och en halv timmes föreläsning med Olof Röhlander och sedan en halv dags jobb med mitt eget företag. När jag sedan stack ut på cykeln lyckades jag också inse varför jag irriterat mig så mycket i förhand på den föreläsaren.
Det är absolut inget fel på Röhlander som föreläsare, det är show, stand up och självhjälp i ett och framförs med bravur. Jag skrattade ordentligt flera gånger, mestadels därför att han använde sig en hel del av sådana här bildexempel:
...till exempel som illustration på hur man känner sig när man sagt ett skämt man velat ta tillbaka redan innan det kommer ut ur munnen på en. Och jo, det förekom en hel del halvt missförstådda referenser till antika filosofer och till Nietzsche (of course) - men det var inte det som jag redan från start hakat upp mig på.
Han var ju där för att peppa alla elever att ta chansen och studera hårt och inte göra om samma misstag som man kanske gjort tidigare i livet. Som att skita i gymnasieengelskan för att den var trist, till exempel. En berömvärd insats.
Men. Röhlander, liksom andra optimistivrare vill att man ska se sina tidigare svåra perioder som något utvecklande och därigenom värdefullt. "Utan mina svårigheter och min kamp, vem vore jag då? Det är dessa som gjort mig till den människa jag är!" - stilen.
Och det, mina vänner, är en post hoc ergo propter hoc. Ett logiskt felslut. Det finns ingen logik i att anta att det svåra vi varit med om har varit nödvändigt för vår utveckling. I slutändan kanske vi hade varit precis samma människa ändå. Vi kanske till och med hade varit en bättre människa utan det där svåra i vårt förflutna.
Varför jag protesterar mot den där synen på det hela är, för att det dels gör att vi håller fast i saker som gjorts mot oss alldeles för länge och tillmäter det alldeles för stor betydelse. Jag vet inte hur många gånger som jag har hört folk säga: "Om jag inte hade blivit vräkt den där gången så hade jag aldrig förstått pengars värde!" eller "Om inte min pappa gett mig så mycket stryk när jag var liten så hade jag inte varit hälften så stark som människa!"
En sorg, en vidrig handling eller en ångestfylld period omhuldas på så sätt i minnet som något fint och karaktärsdanande. Nej. Jag tror inte det är bra.
Jag vill istället se det som två enskilda perioder eller händelser i ett liv. Den ena negativ, den andra positiv. De behöver inte ha med varandra att göra.
Post hoc, ergo propter hoc betyder ungefär: det här hände nu, alltså måste det bero på det som hände före. Man brukar illustrera felslutet med meningen: jag ber aftonbön varje kväll då solen går ner, alltså måste jag be för att solen ska gå ner.
Nej. Och jag hoppas aldrig att jag står på en scen och ser det som jag upplevt som kränkningar i mitt liv som något positivt och utvecklande. Det hände. Nu händer något annat.
Det är absolut inget fel på Röhlander som föreläsare, det är show, stand up och självhjälp i ett och framförs med bravur. Jag skrattade ordentligt flera gånger, mestadels därför att han använde sig en hel del av sådana här bildexempel:
...till exempel som illustration på hur man känner sig när man sagt ett skämt man velat ta tillbaka redan innan det kommer ut ur munnen på en. Och jo, det förekom en hel del halvt missförstådda referenser till antika filosofer och till Nietzsche (of course) - men det var inte det som jag redan från start hakat upp mig på.
Han var ju där för att peppa alla elever att ta chansen och studera hårt och inte göra om samma misstag som man kanske gjort tidigare i livet. Som att skita i gymnasieengelskan för att den var trist, till exempel. En berömvärd insats.
Men. Röhlander, liksom andra optimistivrare vill att man ska se sina tidigare svåra perioder som något utvecklande och därigenom värdefullt. "Utan mina svårigheter och min kamp, vem vore jag då? Det är dessa som gjort mig till den människa jag är!" - stilen.
Och det, mina vänner, är en post hoc ergo propter hoc. Ett logiskt felslut. Det finns ingen logik i att anta att det svåra vi varit med om har varit nödvändigt för vår utveckling. I slutändan kanske vi hade varit precis samma människa ändå. Vi kanske till och med hade varit en bättre människa utan det där svåra i vårt förflutna.
Varför jag protesterar mot den där synen på det hela är, för att det dels gör att vi håller fast i saker som gjorts mot oss alldeles för länge och tillmäter det alldeles för stor betydelse. Jag vet inte hur många gånger som jag har hört folk säga: "Om jag inte hade blivit vräkt den där gången så hade jag aldrig förstått pengars värde!" eller "Om inte min pappa gett mig så mycket stryk när jag var liten så hade jag inte varit hälften så stark som människa!"
En sorg, en vidrig handling eller en ångestfylld period omhuldas på så sätt i minnet som något fint och karaktärsdanande. Nej. Jag tror inte det är bra.
Jag vill istället se det som två enskilda perioder eller händelser i ett liv. Den ena negativ, den andra positiv. De behöver inte ha med varandra att göra.
Post hoc, ergo propter hoc betyder ungefär: det här hände nu, alltså måste det bero på det som hände före. Man brukar illustrera felslutet med meningen: jag ber aftonbön varje kväll då solen går ner, alltså måste jag be för att solen ska gå ner.
Nej. Och jag hoppas aldrig att jag står på en scen och ser det som jag upplevt som kränkningar i mitt liv som något positivt och utvecklande. Det hände. Nu händer något annat.
måndag 9 september 2013
Motivera dig, människa
I morgon kommer föreläsaren Olof Röhlander till folkhögskolan där jag mestadels jobbar nu. Jag har inte varit supermotiverad inför detta, eftersom jag på grund av denna föreläsning inte har några lektioner den dagen och gärna hade sluppit åka 14 mil tur och retur för att höra på hur någon ska försöka få mig motiverad. Det som motiverar mig hade nog varit chansen att spara två arbetstimmar att lägga på företaget istället. Men, men. Jag åker dit i morgon som en duktig anställd och ler mot den inhämtade motivatorn.
..som ni kan se här i klippet.
Jag antar att jag är en gammal grinkärring. Men jag är inte så jätteförtjust i kategorin motiverande talare. Proffs-peppare. För mig känns det mer vettigt i så fall att ha en egen coach eller mentor. Jag är ganska introvert och påverkas mycket lite av yttre faktorer.
Jag får istället se det hela som någon sorts löneförmån... många betalar hundratals kronor för att se detta!
(fast nu tittade jag in på hans hemsida, läste hans "Om Olof" och kände att jag började ogilla honom på riktigt... Hjälp, har jag blivit SÅ cynisk? Döm själva:http://www.upphopp.se/om/om-olof-rohlander/
Eller försök att inte döma. Jag fastnade på att han skriver att han har ett "favvishäng" och han inleder kuriosa om sig själv med sitt golfhandikapp. Det är svårt.)
Jag ska skärpa mig. Men använder han orden "foka på" istället för fokusera på så finns det risk att jag kastar en sko.
Jag antar att jag är en gammal grinkärring. Men jag är inte så jätteförtjust i kategorin motiverande talare. Proffs-peppare. För mig känns det mer vettigt i så fall att ha en egen coach eller mentor. Jag är ganska introvert och påverkas mycket lite av yttre faktorer.
Jag får istället se det hela som någon sorts löneförmån... många betalar hundratals kronor för att se detta!
(fast nu tittade jag in på hans hemsida, läste hans "Om Olof" och kände att jag började ogilla honom på riktigt... Hjälp, har jag blivit SÅ cynisk? Döm själva:http://www.upphopp.se/om/om-olof-rohlander/
Eller försök att inte döma. Jag fastnade på att han skriver att han har ett "favvishäng" och han inleder kuriosa om sig själv med sitt golfhandikapp. Det är svårt.)
Jag ska skärpa mig. Men använder han orden "foka på" istället för fokusera på så finns det risk att jag kastar en sko.
lördag 7 september 2013
Folk, fä och trollkarlar
Ni vet att jag ibland skriver om "folk" och använder termen i lösast möjliga betydelse just för att de absolut inte uppför sig som...ja, som folk. Ska.
Det är dags igen. Just när man tror att ens omgivning inte kan uppföra sig sämre, så händer det något nytt. Igår kväll/natt hade makens jobb fest och jag var utsedd fyllechaffis. Eftersom det var fredag blev det inte så sent, så vid 23.30 ungefär så fick farfar och farmor hålla koll på sovande söner medan jag åkte till grannstaden och hämtade.
När vi kom hem och svängde ner på vår lilla väg så såg vi lysena av två bilar som på något sätt verkade köra på åkern istället för på vägen. Vi mötte dem lite längre ner, på vägen med med tveksamt antal lysen och räknade ut var de hade varit. Förmodligen hade de stulit ett eller flera av fåren som går och betar i hagen även nattetid när det är så varmt. Det är ju också ett sätt att roa sig en fredagskväll. Slänga in någon annans Bä bä, vita lamm i kombin och ta med sig. Fy. I slutändan så finns det 300 småvägar här runt omkring och en polisbil i regionen nattetid. De kom nog undan helt ostraffat. Folk.
Mer positivt är att vi ägnat lördagen åt att hänga hemma i det fina vädret. Nästa helg är det dags för "The Harry Potter Experience" igen i stan, då de tar ett hus och förvandlar det till ett låtsas-Hogwarts och låter barnen prova lektioner, bli sorterade av sorteringshatten och så vidare. Här är store sonen från förra året, då han var på lektion i trollformler:
Pojkarna värmer just nu upp genom att göra allehanda brygder av vad de hittar i trädgården. Den är fortfarande full av sprakande färg, och det blir vackra resultat.
Den här brygden ska man bli vacker av, påstår de. Men jag vet inte om jag känner mig ful nog att dricka den. Speciellt som den i grunden innehåller små bitar av alla svampar sönerna hittat i gräsmattan. Kanske ska hålla mig till té som vanligt.
Det är dags igen. Just när man tror att ens omgivning inte kan uppföra sig sämre, så händer det något nytt. Igår kväll/natt hade makens jobb fest och jag var utsedd fyllechaffis. Eftersom det var fredag blev det inte så sent, så vid 23.30 ungefär så fick farfar och farmor hålla koll på sovande söner medan jag åkte till grannstaden och hämtade.
När vi kom hem och svängde ner på vår lilla väg så såg vi lysena av två bilar som på något sätt verkade köra på åkern istället för på vägen. Vi mötte dem lite längre ner, på vägen med med tveksamt antal lysen och räknade ut var de hade varit. Förmodligen hade de stulit ett eller flera av fåren som går och betar i hagen även nattetid när det är så varmt. Det är ju också ett sätt att roa sig en fredagskväll. Slänga in någon annans Bä bä, vita lamm i kombin och ta med sig. Fy. I slutändan så finns det 300 småvägar här runt omkring och en polisbil i regionen nattetid. De kom nog undan helt ostraffat. Folk.
Mer positivt är att vi ägnat lördagen åt att hänga hemma i det fina vädret. Nästa helg är det dags för "The Harry Potter Experience" igen i stan, då de tar ett hus och förvandlar det till ett låtsas-Hogwarts och låter barnen prova lektioner, bli sorterade av sorteringshatten och så vidare. Här är store sonen från förra året, då han var på lektion i trollformler:
Pojkarna värmer just nu upp genom att göra allehanda brygder av vad de hittar i trädgården. Den är fortfarande full av sprakande färg, och det blir vackra resultat.
Den här brygden ska man bli vacker av, påstår de. Men jag vet inte om jag känner mig ful nog att dricka den. Speciellt som den i grunden innehåller små bitar av alla svampar sönerna hittat i gräsmattan. Kanske ska hålla mig till té som vanligt.
fredag 6 september 2013
Fredagsförbannelsen
Idag försökte jag skylla felstavningar och brådska på att det är fredag. Jag menade förstås att jag känner mig lite småsliten i skallen efter en lång, lång vecka - men eftersom jag skrev till en smått bossig och rätt språknördig person i 20-årsåldern (jag vadar till knäna i sådana just nu) kom svaret tillbaka snabbt som en spottloska i motvind: "Skyll inte på en stackars oskyldig veckodag! Vad har den någonsin gjort dig?"
Jag funderade ett ögonblick på om fredagar egentligen har gjort mig något tidigare. Och naturligtvis kom jag på det. Men jag kunde inte utveckla detta i det forumet av ett flertal orsaker. Bland annat för att det är ganska personligt.
Fredagar har alltid varit en dag när jag gjort fel och/eller korkade saker. Allt från...att köpa kläder (okej, oftare skor) jag egentligen inte har råd med till att bli osams med folk jag inte vill bli osams med. Jag har haft sex med fel personer, druckit mig så redlös att jag inte kunnat gå, bestämt mig för att riva ut ett helt rum i huset och sedan måla det i en färg jag inte gillar och permanentat mig - och den gemensamma nämnaren är att detta har hänt på en fredag. Inte samma fredag förstås. Även om det skulle kunna ha hänt det med.
Jag verkar ha ett mycket sämre omdöme än vanligt på fredagar. Det har väl inte med veckodagen i sig att göra. Kanske har det mer att göra med att jag slappnar av och förbereder mig på helgledigheten så dant att jag släpper garden helt och inte ens orkar tänka mig för.
Det var länge sedan nu jag känt av den där fredagsförbannelsen. Först och främst för att jag haft egen firma i flera år där jag själv bestämt när jag vill vara ledig och innan dess var jag föräldraledig med två småttingar som inte brydde sig mycket om huruvida det var helg eller vardag. Var de vakna så skulle de upp och om det betydde att mamma var tvungen att sätta fötterna i golvet halv sex på en söndagsmorgon så var det inte deras problem.
Nu, när jag 80% av arbetstiden är på en plats där chefen inte ruckar en sekund på timmarna, så kanske jag kommer att känna av den där fredagsförbannelsen lite mer. Jag tänker mest på shopping och inköp av alldeles för dyr helgmat främst, eftersom jag passerar mega-monster-köpcentrat jag ibland nämner, varje dag med en och en halv gång min vanliga lön skvalpande på kontot.
Jag får hålla emot.
Eller, ska jag det förresten? Om man inte ger efter för fredagsförbannelsen så kanske man inte känner av söndagsångesten ordentligt? Och då får man ju inte den där "nu är det ordning i världen"-känslan på måndagen sen. Då blir ju måndagar bara en vanlig tråkdag.
Så kan vi ju förstås inte ha det.
Jag funderade ett ögonblick på om fredagar egentligen har gjort mig något tidigare. Och naturligtvis kom jag på det. Men jag kunde inte utveckla detta i det forumet av ett flertal orsaker. Bland annat för att det är ganska personligt.
Fredagar har alltid varit en dag när jag gjort fel och/eller korkade saker. Allt från...att köpa kläder (okej, oftare skor) jag egentligen inte har råd med till att bli osams med folk jag inte vill bli osams med. Jag har haft sex med fel personer, druckit mig så redlös att jag inte kunnat gå, bestämt mig för att riva ut ett helt rum i huset och sedan måla det i en färg jag inte gillar och permanentat mig - och den gemensamma nämnaren är att detta har hänt på en fredag. Inte samma fredag förstås. Även om det skulle kunna ha hänt det med.
Det var länge sedan nu jag känt av den där fredagsförbannelsen. Först och främst för att jag haft egen firma i flera år där jag själv bestämt när jag vill vara ledig och innan dess var jag föräldraledig med två småttingar som inte brydde sig mycket om huruvida det var helg eller vardag. Var de vakna så skulle de upp och om det betydde att mamma var tvungen att sätta fötterna i golvet halv sex på en söndagsmorgon så var det inte deras problem.
Nu, när jag 80% av arbetstiden är på en plats där chefen inte ruckar en sekund på timmarna, så kanske jag kommer att känna av den där fredagsförbannelsen lite mer. Jag tänker mest på shopping och inköp av alldeles för dyr helgmat främst, eftersom jag passerar mega-monster-köpcentrat jag ibland nämner, varje dag med en och en halv gång min vanliga lön skvalpande på kontot.
Jag får hålla emot.
Eller, ska jag det förresten? Om man inte ger efter för fredagsförbannelsen så kanske man inte känner av söndagsångesten ordentligt? Och då får man ju inte den där "nu är det ordning i världen"-känslan på måndagen sen. Då blir ju måndagar bara en vanlig tråkdag.
Så kan vi ju förstås inte ha det.
torsdag 5 september 2013
Appropå skräck
Det blir på grund av dubbeljobb, mycket film, tv och böcker i bloggen just nu. Det är det jag håller på med hela dagarna. När jag inte undervisar i film så redigerar jag texter och layoutar skräckboken som ska komma ut snart.
Appropå skräck, så har jag nu i två dagar stört mig alldeles väldigt på en poster för en amerikansk serie som heter American Horror Story. Inte på själva serien, den är bra med gammal hederlig skräck. Vi är på väg tillbaka dit, Twilight-trilogin är tack och lov över och jag sörjer inte ett dyft över att TrueBlood ska lägga ner. De borde hållit sig till bokkonceptet från början och inte börjat fjanta runt.
Hur som helst. Postern. Här är den:
Appropå skräck, så har jag nu i två dagar stört mig alldeles väldigt på en poster för en amerikansk serie som heter American Horror Story. Inte på själva serien, den är bra med gammal hederlig skräck. Vi är på väg tillbaka dit, Twilight-trilogin är tack och lov över och jag sörjer inte ett dyft över att TrueBlood ska lägga ner. De borde hållit sig till bokkonceptet från början och inte börjat fjanta runt.
Hur som helst. Postern. Här är den:
Alltså, de försöker ju inte ens...
Jag gillar verkligen inte när producenter och marknadsförare blir så där jäkla övertydliga. Lite finess och ett antagande att publiken kan tolka lite mer dubbla entendres än så kan man väl få begära.
Eller? Är jag överkänslig.
onsdag 4 september 2013
Nätverkad till döds
På mitt nya och andra jobb har vi fem tänkbara mötestillfällen inbokade varje vecka, varav två är av det kortare slaget - men sker varje vecka lika oundvikligt som skatterna och döden - och de övriga tack och lov inte är bokade varje vecka. Detta med den minsta personalstyrka jag någonsin arbetat med på en skola. Vad vill jag ha sagt med detta? Att jag ser det hela som en produkt av den arbetsplatskultur som vi egentligen inte vill ha.
Någonstans på vägen har någon kommit fram till att personalen någonstans ville ha mer tid att diskutera och reflektera över sitt arbete, men istället för att frigöra tid genom att ta bort arbetsuppgifter så lade man mötestider utanpå dem. Det här har jag tjatat om förr, och det var inte heller detta jag skulle skriva om.
Vad jag skulle skriva om, var att ordföranden för en lokal förening för kvinnliga företagare var i tidningen idag, besviken över att de kallat över 600 kvinnliga företagare till ett upptakts/informationsmöte - och ingen kom. Ingen.
Det beror inte på att föreningen är dålig. Jag är själv medlem och tyckte att höstens program såg intressant och roligt ut. Men jag kommer inte att gå på någon av aktiviteterna. Jag hinner bara inte.
Är man företagare så finns det en ofantlig massa nätverk man kan delta i. Alla är fyllda av intressanta människor, har roliga tillställningar och informativa föreläsare. Vill jag, så kan jag delta i ett eller två evenemang av det slaget varje dag i min egen stad eller någon av de närmaste orterna. Frågan är bara - varför?
Vad leder detta nätverkande till?
Efter fyra års eget företagande kan jag konstatera att allt det där nätverkandet inte - för mig - har gått att omsätta i pengar en enda gång. Det närmaste jag har kommit är att hitta en tjänst eller två att köpa i mitt eget nätverk som jag inte behövt leta efter, men jag gjorde ingen vinst på detta. Jag kunde ha åstadkommit samma sak genom att googla, egentligen.
Så då är frågan - har jag nätverkat fel? För att ta reda på det har jag till exempel gått kurser som arrangerats av ett nätverk för att lära mig att nätverka rätt (det finns något ironiskt i detta). Där kunde jag konstatera att jag redan gjorde allt som jag skulle göra - utom att lägga ner tiden i efterhand på att följa upp och återknyta kontakten med varenda ny person jag träffat på dessa nätverksträffar.
Det tänker jag inte göra.
För jag hinner inte det heller.
Däremot har jag, då jag helt kallt har skurit bort alla nätverksträffar och mingel i höst redan nu upptäckt att jag hinner svara på fler mail, skicka fler pressreleaser, göra mer omfattande prisjämförelser och läsa på mer om det jag gör. Och vet ni?
Bara att ha tid att sköta mitt ordinarie jobb noggrannare har gett mer pengar i kassan. Så nä, hur gärna jag än skulle vilja vara mer aktiv med dessa drivna och roliga företagare, så är det just nu mer ekonomiskt vettigt för mig att helt enkelt vara i ett nätverk med mig själv.
No man is an island, sägs det ju. Men den här kvinnan kommer att vara sitt eget nätverk ett tag framöver.
Någonstans på vägen har någon kommit fram till att personalen någonstans ville ha mer tid att diskutera och reflektera över sitt arbete, men istället för att frigöra tid genom att ta bort arbetsuppgifter så lade man mötestider utanpå dem. Det här har jag tjatat om förr, och det var inte heller detta jag skulle skriva om.
Vad jag skulle skriva om, var att ordföranden för en lokal förening för kvinnliga företagare var i tidningen idag, besviken över att de kallat över 600 kvinnliga företagare till ett upptakts/informationsmöte - och ingen kom. Ingen.
Det beror inte på att föreningen är dålig. Jag är själv medlem och tyckte att höstens program såg intressant och roligt ut. Men jag kommer inte att gå på någon av aktiviteterna. Jag hinner bara inte.
Är man företagare så finns det en ofantlig massa nätverk man kan delta i. Alla är fyllda av intressanta människor, har roliga tillställningar och informativa föreläsare. Vill jag, så kan jag delta i ett eller två evenemang av det slaget varje dag i min egen stad eller någon av de närmaste orterna. Frågan är bara - varför?
Vad leder detta nätverkande till?
Efter fyra års eget företagande kan jag konstatera att allt det där nätverkandet inte - för mig - har gått att omsätta i pengar en enda gång. Det närmaste jag har kommit är att hitta en tjänst eller två att köpa i mitt eget nätverk som jag inte behövt leta efter, men jag gjorde ingen vinst på detta. Jag kunde ha åstadkommit samma sak genom att googla, egentligen.
Så då är frågan - har jag nätverkat fel? För att ta reda på det har jag till exempel gått kurser som arrangerats av ett nätverk för att lära mig att nätverka rätt (det finns något ironiskt i detta). Där kunde jag konstatera att jag redan gjorde allt som jag skulle göra - utom att lägga ner tiden i efterhand på att följa upp och återknyta kontakten med varenda ny person jag träffat på dessa nätverksträffar.
Det tänker jag inte göra.
För jag hinner inte det heller.
Däremot har jag, då jag helt kallt har skurit bort alla nätverksträffar och mingel i höst redan nu upptäckt att jag hinner svara på fler mail, skicka fler pressreleaser, göra mer omfattande prisjämförelser och läsa på mer om det jag gör. Och vet ni?
Bara att ha tid att sköta mitt ordinarie jobb noggrannare har gett mer pengar i kassan. Så nä, hur gärna jag än skulle vilja vara mer aktiv med dessa drivna och roliga företagare, så är det just nu mer ekonomiskt vettigt för mig att helt enkelt vara i ett nätverk med mig själv.
No man is an island, sägs det ju. Men den här kvinnan kommer att vara sitt eget nätverk ett tag framöver.
tisdag 3 september 2013
Spridda observationer
Nummer 1) Sedan jag började pendla 14 mil dagligen har jag upptäckt att tisdagar är de värsta trafikdagarna. Folk bär sig åt som ett gäng förrymda biltjuvar och motorvägarna är packade med långtradare efter långtradare. Det bekräftar något jag länge misstänkt - det är något FEL med tisdagar. De har alltid varit en sådan där megajobbig dag, på samma sätt som att fredag alltid är en bra dag och onsdagar är en sådan dag det alltid ligger för många möten eller evenemang på.
Nummer 2) Om jag vore yrkeskriminell och bodde i Stockholms län så vet jag precis när jag skulle slå till i förorterna. Under Obamas besök i hufvudstaden är 2000 poliser från länet inkallade för att turas om med bevakningen av vissa bestämda gator och platser. 2000 poliser är väl så många som finns att tillgå i länet? Så då torde det alltså vara tämligen riskfritt att stjäla alla de där bilarna som rekommenderas att man ställer hemma och göra inbrott i alla de där villorna i förorten. Ni som bor där - håll lite extra grannsamverkansutkik under de dagarna, va? Jag kan inte vara den enda person som resonerar så.
Nummer 3) Jag brukar inte skriva så mycket om träning eftersom det under de sista åren har blivit så synonymt med samhällsklasser och sätter sådan press på främst kvinnor. Är du smal och vältränad ses du som lyckad och rik, är du fet ses du som fattig och misslyckad. Jag skulle gärna vilja att det var annorlunda - men alla undersökningar som görs bland svenskarna om detta visar på samma tragiska resultat. Ber man om en anonym åsikt i frågan så är det så folk resonerar. Alltså har jag undvikit ämnet så långt det går.
Innan vi skaffade familj var jag och maken gyminstruktörer i 100 olika saker och mätte allt vi åt och förde diagram över vår egen vikt, fettprocent och våra mått. Av dessa faktorer är ju vågen den sämsta indikationen på hur man ser ut, men det är den som är lättast att ta till. Så idag hittade jag excel-arket där jag förde in mina mått under flera år för att främst se hur viktträningen tog. För tio år sedan, när jag tränade sju pass i veckan på gymmet på fem dagar och promenerade de andra två hade jag följande mått (räknar bara upp några av dem): Vader 38cm, lår 51 cm, rumpa 97 cm, höfter 89 cm, midja 62 cm och biceps 33 cm.
Jag tog fram måttbandet (med viss bävan) efter ett år då jag bara lagat husmanskost och tränat 3 - 4 dagar i veckan där styrketräningspassen har varit en kvart långa och all kondition varit på min cykel och upptäckte att jag nu har följande mått: Vader 37cm, lår 50 cm, rumpa 97 cm, höfter 89cm, midja 67cm och biceps 31 cm. Tio år och två barn senare.
Så nu sitter jag, en liten smula chockad och undrar om jag istället för att träna så mycket under åren 20-30 istället borde ha lärt mig ett till språk? Eller hur man knypplar? För jag verkar ha använt en del av tiden på fel saker...
Nummer 2) Om jag vore yrkeskriminell och bodde i Stockholms län så vet jag precis när jag skulle slå till i förorterna. Under Obamas besök i hufvudstaden är 2000 poliser från länet inkallade för att turas om med bevakningen av vissa bestämda gator och platser. 2000 poliser är väl så många som finns att tillgå i länet? Så då torde det alltså vara tämligen riskfritt att stjäla alla de där bilarna som rekommenderas att man ställer hemma och göra inbrott i alla de där villorna i förorten. Ni som bor där - håll lite extra grannsamverkansutkik under de dagarna, va? Jag kan inte vara den enda person som resonerar så.
Nummer 3) Jag brukar inte skriva så mycket om träning eftersom det under de sista åren har blivit så synonymt med samhällsklasser och sätter sådan press på främst kvinnor. Är du smal och vältränad ses du som lyckad och rik, är du fet ses du som fattig och misslyckad. Jag skulle gärna vilja att det var annorlunda - men alla undersökningar som görs bland svenskarna om detta visar på samma tragiska resultat. Ber man om en anonym åsikt i frågan så är det så folk resonerar. Alltså har jag undvikit ämnet så långt det går.
Innan vi skaffade familj var jag och maken gyminstruktörer i 100 olika saker och mätte allt vi åt och förde diagram över vår egen vikt, fettprocent och våra mått. Av dessa faktorer är ju vågen den sämsta indikationen på hur man ser ut, men det är den som är lättast att ta till. Så idag hittade jag excel-arket där jag förde in mina mått under flera år för att främst se hur viktträningen tog. För tio år sedan, när jag tränade sju pass i veckan på gymmet på fem dagar och promenerade de andra två hade jag följande mått (räknar bara upp några av dem): Vader 38cm, lår 51 cm, rumpa 97 cm, höfter 89 cm, midja 62 cm och biceps 33 cm.
Jag tog fram måttbandet (med viss bävan) efter ett år då jag bara lagat husmanskost och tränat 3 - 4 dagar i veckan där styrketräningspassen har varit en kvart långa och all kondition varit på min cykel och upptäckte att jag nu har följande mått: Vader 37cm, lår 50 cm, rumpa 97 cm, höfter 89cm, midja 67cm och biceps 31 cm. Tio år och två barn senare.
Så nu sitter jag, en liten smula chockad och undrar om jag istället för att träna så mycket under åren 20-30 istället borde ha lärt mig ett till språk? Eller hur man knypplar? För jag verkar ha använt en del av tiden på fel saker...
måndag 2 september 2013
Ber om en förklaring
Nu måste jag få be er om att upplysa mig. Jag har aldrig varit på evenemanget Ladies Night, ni vet - den där officiella varianten som förut leddes av Martin Stenmark och så... Men jag undrar faktiskt vad som egentligen är Ladies Night med det hela numera? Här är årets uppsättning artister:
Missförstå mig rätt nu, jag gillar artisterna i sig i andra sammanhang och tycker de är jätteduktiga - men vad i detta ska vara speciellt ladies only? Om vi tar bort Thomas Järvheden från ekvationen skulle jag kunna gå på föreställningen med mina barn. Eller mina manliga gaykompisar. Eller (och då kan vi lägga till Järvheden men ta bort Isaksson) med min man.
I mitt privatliv väljer jag gärna män med hjärna före magrutor och avgudar sådana som lyckas nörda ner sig ordentligt i saker, och jag har ju som alla vet en stor röstfetisch som många gånger är det jag verkligen går igång på. Men om jag bestämt mig för att gå ut på en Ladies Night med tjejerna, ja - då vill jag faktiskt gärna ha fantasin av en riktig hunk på scenen där jag kan sitta och skandera "Var inte blyg, mindre tyg!" med min BFF och dricka vin och alltför söta drinkar i salongen.
Är jag helt bakom flötet/politiskt inkorrekt/grottkvinna om jag tycker att det kan väl få finnas med åtminstone en kille på Ladies Night som är a) straight b) ser bättre ut än min egen man och c) ser bättre ut utan skjorta än med skjortan på?
Har jag missförstått konceptet helt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)