Samla präktighetspoäng

Hur är det med er tro på karma? Funderar ni på det i bokstavlig mening ibland? Om det kanske finns ett minus- och ett pluskonto att fylla på och ta ifrån. Jag gillade ju verkligen My Name is Earl- serien där Earl kommer på att han måste gå tillbaka och göra upp med all dålig karma i sitt liv innan han råkar ut för något riktigt illa:

... men rent realistiskt så vet jag ju att dåliga saker händer bra människor och vice versa. Hela tiden.

Så njä, karma tror jag inte på i någon egentlig mening. Vilket är lite synd, just nu. För jag har haft en så oerhört lång, präktig period ett tag. Inte bara har jag tagit mina studier på Högsta Allvar, jag har jobbat ifatt en massa surdegar, arbetat MYCKET ideellt, tränat nio dagar av tio och varit rena supermorsan komplett med hembakat och färskpressade juicer och pysslande och högläsande och allt det där...

Jag skulle verkligen ha "karma"-råd med en liten urballning eller två just nu.

Det kanske till och med är dags?

Innan jag blir så präktig att jag inte kommer ihåg hur man gör för att INTE vara det.

Jag menar, härom dagen var jag verkligen godissugen, och köpte en chokladkaka för att äta till fikat. Och då äter jag en banan först, så jag inte skulle proppa i mig för mycket. Och cyklade en halvtimme extra på motionscykel.

Lamt.

Svartbyxkomplikationen

Om ni undrar var någonstans i Sverige det kan blåsa motvind åt två håll samtidigt så är svaret: där jag bor. Nu är i alla fall årets första långutomhustur på cykel avklarad. Det skulle bara bli en mil... men så blev det fler... och så var jag ju tvungen att ta mig hem på något sätt också.

Sammanfattningsvis så sitter jag nu här med ben som känns som domnade marchmallows och väntar på att kunna börja stretcha.

Så jag antar att jag tagit någon form av principbeslut med den här rundan.

Jag råkade igår ut för en svarta byxor-komplikation. Det finns väl inte många kvinnor som har ett eller flera par svarta byxor att ta på sig? De är liksom bra till allt. Jag har två par just nu som är i någon sorts krisartat stadium. Det ena paret hade någon sorts stretchtråd i sig, och efter en mängd tvättar har nu den tråden börja krypa ut på utsidan av byxorna. Det blir son någons sorts små stretchtrådsnoppor på benen. Det andra paret är ett par svarta jeans som jag dragit sönder tre hällor på (och LAGAT också, jag är väl inte uppfostrad av vargar heller) och de börjar nu vittra sönder i sömmarna.

Så då ställdes jag inför tre val: bryta mitt köpstopp och köpa nya, svarta byxor, gå i svarta träningsbyxor eller träna bort si så där en fyra kilo tills jag bekvämt får plats i något av de två par svarta byxor som bara hänger i garderoben som "formkollare" (okej, går att knäppa, läget lugnt) och skådebröd.

Jag räknar med att de gamla byxorna kanske håller i en månad till - om jag lyckas komma i de andra byxorna tills dess så får köpstoppet fortsätta gälla. Annars blir det tillfälligt avbrott där.

Sa jag, att jag ska baka en flourless chokolate cake med hasselnötsgrädde till påskmiddagen i morgon, förresten? Nej? Det blir nog en fyra mil till det, för att ta knäcken på den byxsprängaren.

Årets första väderångest

Jo, jag vet att hela Sverige väntar på en vår som aldrig verkar komma. Men jag har i alla fall, från och med idag startat trädgårdssäsongen. Svärfar med bror har hela veckan beskurit fruktträden i vår trädgård (jag tror vi ligger på tolv stycken just nu, men två av dem är för små för att beskäras, och två av dem ska bara beskäras på hösten). Så tecknen fanns ju där. Säsongen står inför dörren.

Så idag slog den till - väderångesten!

Tidigare under året har jag varit helt okej med att bara sitta kvar inne fastän solen har lyst från blå himmel. Med upphöjt lugn har jag konstaterat att det bara var bluff-vår och jobbat vidare.

Men idag kände jag mig piskad att ge mig ut, röja grenar, hacka is, kratta kottar - och rensa i växthuset. Och där - där var det redan 15 grader varmt och när jag lyfte på lite torra löv så insåg jag ju snabbt att jordgubbarna börjat säsongen utan mig. Centimeterstora, gröna blad överallt.

Så var det dags, då. Men förra året var det mer dags - då såg det ut så här under påskhelgen:

Påsktrender

Förra helgen var jag på påskmarknad där jag pratade med en försäljare om pynt-trender. Hon sade att folk i allmänhet väljer mer dämpade färger och naturmaterial när de pyntar inför jul och påsk.
Litegrann i den här stilen:

För att det ska stämma bättre ihop med de allmänt vit/beiga inredningarna.

När jag tittar mig omkring hemma så inser jag förstås att någon trendföljare är jag ju icke.

 

Så nu har jag väl bara att bestämma mig för om jag är vansinnigt före min tid eller efter min tid. Eller bara gör lite som jag vill.

Åka eller inte

Jo, jag fick den här inbjudan i mailen idag: (klicka på bilden)

Vad tror ni, är detta ett ämne jag kan ha några åsikter om?

Har hela tiden anat att jag är synsk

Ja, då var jag nyss hemkommen från hufvudstaden, då. Där haver jag presenterat...äh, jag orkar inte skriva i den stilen längre.

Jag var upp till universitetet för att diskutera det metodologiska upplägget för min masteruppsats. Det kändes bra - jag har tydligen förlorat förmågan att stressa upp mig i Stockholmstrafik och jag hade förberett mig. Jag hade till och med förberett mig så pass att jag äntligen tagit reda på PRECIS vad som skiljer en Masteruppsats från en "vanlig" magister:

Masterexamen är en svensk akademisk examen som uppnås efter fullgörande av 120 högskolepoäng (motsvarande två års heltidsstudier) på avancerad nivå. Den engelska översättningen av masterexamen är Degree of Master (Two Years).

En tvåårig masterexamen infördes i Högskoleförordningen från 1 juli 2007 som en påbyggnad på en kandidatexamen eller annan treårig examen på grundnivå, i enlighet med den europeiska Bolognaprocessen. Denna masterexamen kräver alltså totalt fem års högskolestudier, vilket motsvarar 300 högskolepoäng (ECTScredits) eller 200 poäng i det gamla svenska systemet. Detta till skillnad från den magisterexamen som kräver totalt fyra års studier, och som fortfarande kommer att finnas kvar i Sverige, dock i något modifierad tappning med krav på att man först tar ut en treårig examen.

En masterexamen ska enligt den europeiska Bolognaprocessen kunna byggas på med tre års studier till doktorsexamen. För en svensk doktorstitel krävs emellertid, vanligtvis, fyra års doktorandstudier även i fortsättningen, oavsett om man har masterexamen eller magisterexamen sedan tidigare. Masterutbildningen kan trots detta beskrivas som en magisterutbildning kompletterad med studier som tidigare inledde forskarutbildning.

Internationellt betraktas studier på masternivå som post-graduate studies, dvs som del av en forskarutbildning, medan magisterstudier i Sverige traditionellt har betraktats som del av grundutbildningen.

Så nu står det plötsligt strålande klart för mig varför jag inte tog ut mina examina tidigare och istället gör det nu - jag är givetvis synsk! För eftersom de nya reglerna gäller fr.o.m 2007 så har jag genom mitt slarv sparat in ett år och gör redan nu post-graduate work. Om jag vill så kan jag då doktorera redan efter 3 år istället för fyra om andan faller på och platserna finns...

Det är lite svårt nu att fortsätta uppmana pojkarna att vara noggranna och inte lita på turen.

Lubbe och Marika

Ibland är gammal äldst. Och återigen känner jag mig lite berättigad i mina ständiga klagomål över dem som läst "Fifty shades..."-serien och tycker den är så nyskapande. Pah. Jag har suttit och läst avhandlingar om självbiografier och snubblade över en historia jag glömt bort. Förhållandet mellan två av dåtidens mest kända, svenska författare: Marika Stiernstedt och Ludvig "Lubbe" Nordström (han med Lortsverige).

När man läser deras korrespondens så blir man helt golvad av känslodramatiken - under den idealiserade ytan (de var ju ett "perfekt" par) så stormade det något så oerhört.

Det hela inleddes med att Marika, som då var 35 och nyss hade skilt sig från en man som mer varit som en kamrat, skickar ett brev till den några år yngre Ludvig. Han satt pank och utfestad i Frankrike och fick helt plötsligt ett brev från den vackra och bästsäljade Marika, den kvinnan ALLA pratar om, och hon skriver om hans bok, om hur genialisk hon tyckte han var.

Några få brev in i korrespondensen så har fan-breven förvandlats till något som skulle få Mr. Grey att gå och gömma sig i amatörskam. Ludvig skriver: "Er fåfänga får inte ta makten över er och köra bort mig. Jag vill göra om er, som jag tidigare sagt; jag har för första gången funnit ett material som syns mig alldeles passa för mina intentioner:" Hon skriver tillbaka: "Det känns ungefär som ni fört upp mig mot en vägg, höll handen på strupen mot mig och sa, ganska lugnt och sansat, att nu får du ta och ge dig!"

Jorå. Och sedan höll det på sådär i en 25 år framåt. Marika Stiernstedt beskriver ofta i sina dagböcker hur trött hon känner sig. Det undrar jag inte på.

I övrigt, bortsett från stormande par i avhandlingar, så har söndagen härhemma varit lugn. Vi har haft årsmötet på bokcaféet och någonstans mellan nu och sömnen ska jag hitta tid att fylla in en ansökan om projektstöd. Vi ska bygga ut uteserveringen inför säsongen och anlägga en ny trädgård full med ätbara saker vi kan använda i caféet. Örter och bär. Och en fin lekplats.

Bilder kommer. Jag lovar. Men först får väl den förbaskade tjälen gå ur marken någon gång!!

Det här med Earth Hour

Vet ni, jag skiter i Earth Hour i år. Faktiskt. Emedan alla nu drar efter andan och förfäras - låt mig förklara varför: jag tycker det är en miljömedvetenhets - skägg.

Ni vet, efter den tid i det klassiska Grekland, då det var ett kännetecken för filosofer att ha helskägg. Till sist blev det så självklart att bildning och skägg hängde ihop, att man inte ens behövde studera för att bli betraktad som smart. Man behövde bara anlägga skägg.

Vi gör det hela tiden idag också. Anlägger "skägg".

Hetero-skägg, till exempel. Det är den där tjej-eller killkompisen som man tar med sig på fester och släktträffar för att man inte är redo att komma ut som gay.

Smal-skägg är ett annat. Det är när man går på dejt och tar en sallad - och sedan svullar ostbågar när man kommer hem.

Vegoskägg och hälsoskägg finns det ju också. Hemma äter de biff med bea men på jobbet är det groddar som gäller.

Och så miljöskägget då - Earth Hour. Hela villaområden som drar ner gardinerna och stänger perisennerna och sedan sitter och surfar på telefonerna eller spelar Nintendo DS en timme så de kan ha gott miljösamvete i ett år fram till nästa gång: "Ni släckte väl i lördags? Det gjorde vi i alla fall vi, det är ju så viktigt att vara ett miljöföredöme för barnen! (så de inte försäger sig i skolan på måndag)"

Näh. Nej, tack. Istället lovar jag att fortsätta göra följande:

- Odla egna grönsaker och potatis och ta vara på frukt och bär från trädgården istället för att köpa allt.
- Begränsa antalet flygresor. Hittills har vi flugit en resa på åtta år, så inte så illa.
- Ha en bilfri dag i veckan trots att vi bor på landet. De veckor vi inte kan hålla detta får vi kompensera på sommarens semester.
- Återvinna.
- Begränsa all onödig konsumtion.
- Släcka lampor, isolera och fortsätta elda med ved.
- Fortsätta plantera träd i vår skog.

Manifestationerna lämnar jag åt någon annan.

Prick i himlen?

Fick ni höra det uttrycket när ni var små? Eller var det någon grej som hade ytterst lokal spridning? Min mamma och mina mostrar använde det uttrycket ganska ofta, vad jag minns. Det betydde ungefär att man gjort något väldigt bra men vet redan på förhand att man inte kommer att få vare sig beröm eller betalning för det. Då får man i alla fall en "prick i himlen".

Idag har jag, bara som ett litet exempel, böjt tiden och därmed motbevisat Einsteins teori som tid som en universiell konstant (i ärlighetens namn gjorde han typ det själv innan sin död också, men ändå) .

Jag lyckades mellan klockan 10.50 och 12.50 köra ungefär 3 mil med bil, handla på apoteket, hämta en beställd bok på biblioteket, storhandla både på Lidl och på Willys, hämta ut ett paket åt min man, tanka bilen och hämta barnen vid skolan.

Allvarligt, jag trodde inte mina ögon då jag svängde in på skolans parkeringsplats med nio minuter till godo! Jag hann till och med läsa hela inledningen av boken jag nyss hämtat. Jag måste ha ramlat igenom någon sorts portal till ett parallellt universum där tiden går långsammare.

Och ändå, trots att jag då antingen böjt tiden eller upptäckt ett parallellt universum, så inte stod det någon mässingsorkester på trappan hemma och spelade, inga banderoller, ingen konfetti och inget samtal från Nobelkommittén eller pressen.

Jag fick väl en prick i himlen, då - för min stora effektivitets skull.

Det kanske är det som är problemet med ozonlagret? Alla duktiga flickors prickar i himlen kanske till sist har tagit hål på det hela.

Köptempelbonanza

Igår var jag på ett föredrag som delvis handlade om Mall of Scandinavia. För dem av er som inte bor på snabbåkt avstånd från huvudstaden så kanske jag måste förklara att det alltså är en...ja, köpstad måste man väl kalla det, som kommer att ligga i anslutning till Friends arena i Solna.

Om man tittar på antalet bostäder osv. som kommer att ligga därute när allt är klart, så är det i princip som om någon tagit en småstad i storleksordningen min egen och bara lagt den bredvid en annan, större stad.

(här har ni arkitektens genomgång, bilder på hur staden kommer att se ligger ca. 5 minuter in och framåt: http://www.youtube.com/watch?v=BiyXZ2PrFbs )

...och lite renderade bilder från in och utsidan.

Jag begriper att vi inte längre är ett samhälle som tillverkar saker. Vi tillhandahåller möjligen tjänster, även om den biten också håller på att omvandlas till något annat.

Jag har inte heller något speciellt emot stället som Ullared, som liksom skapats av sig själv på någon plats. Inte för att jag någonsin känt ens en avlägsen längtan efter att åka dit och skaffa mig ett eget 4 meter långt kvitto, men ändå.

Men att bygga en hel stadsdel som inte har något annat syfte än att folk ska konsumera och hålla sig sysselsatta med allehanda former av verklighetsflykt? Hm.

Ja, för 2000 år sedan, i ett annat europeiskt, multinationellt förbund i ekonomisk kris så såg det ut så här:

Det är med andra ord bara en tidsfråga innan vi börjar slänga realitystjärnor till lejonen.

Känn dig själv

Den där eviga frågan om folk verkligen kan förändras är väl alltid aktuell och alltid intressant att diskutera. Jag brukar ju som oftast tro att jag tror att vissa sidor av ens personlighet kan förstärkas eller förminskas men inte i grunden tas bort eller ändras.

Så varför tror jag varje gång jag gör ett sådant där yrkespersonlighetstest att resultatet ska säga: "Du passar bäst som lejontämjare" eller "Du är utmärkt lämpad för att bli nunna" eller "Du borde försöka dig på en karriär som buktalare" ?

Jag gjorde ett sådant där test igår igen på jobbsafari.se (och hoppades på lejontämjarjobbet). Så här blev svaret:

INFJ-typer är ofta insiktsfulla, noggranna och principfasta personer som tycker om att hjälpa andra att uppfylla sina behov och önskningar. Deras talang är framför allt att utveckla och vägleda andra. De har ofta en stark känsla för vad det handlar om, innan andra omkring dem insett det. Därför är de duktiga på att hjälpa andra med deras personliga utveckling. Den inre världen av visioner och idéer är ofta deras favoritområde och de kan därför verka komplexa och svåra för andra att förstå.

För INFJ-typer är det viktigt att organisationen eller företaget är strukturerat och någorlunda välorganiserat, så att de kan bygga upp en harmonisk arbetsmiljö omkring sig. Denna typ behöver lugn och ro omkring sig så att det finns möjlighet att reflektera. Ofta hittar man INFJ:er i jobb där de kan använda sin talang till att skapa insikt och samtidigt utveckla och vägleda andra. Därför finns de ofta i positioner där de har möjlighet att använda sin kreativitet i samband med utveckling av människors potential. Oftast hittas de inom:

Undervisning, språk, konst, myndigheter, arkitektur, medicin, psykologi eller marknadsföring.

Ja, jag kan ju inte säga annat än att där var det ju inga överraskningar alls. I själva verket stämde väl alltihop. jag övervägde till och med att bli arkitekt i nian, men jag hade inte riktigt ork och motivation att läsa in matten. Medicin övervägde jag också, men jag har alltid mer varit intresserad av kroppens funktion än omvårdnadsbiten. Så där har jag "bara" läst anatomi och fysiologi och nutrition. Allt övrigt har jag jobbat med eller jobbar med nu.

Förutsägbart och lite trist, kanske. Men det bekräftar ju mina teorier.

Och förresten så kanske jag kan få in lejontämjargrejen någonstans under "att hjälpa andra med deras personliga utveckling". Jag har ju redan traktens garanterat lydigaste katter, i alla fall. kan ju inte vara så svårt att "skala upp" den verksamheten.

Blåst på våren?

Jaha, då faller snön på ett alldeles väldigt juligt sätt över Mälardalen. Så vackert. Och en liten aning onödigt.

Men passande, på sätt och vis - i morgon fyller min äldste son åtta år och just den här kvällen för åtta år sedan låg jag på BB och stirrade ut på värsta snöfallet och väntade på att en narkosläkare skulle få tid att lägga en epidural på mig. Vid det laget hade jag haft värkar i nästan två dygn, jag hade fått vattnet "punkterat", värkstimulerande dropp och jag vet inte allt... hade jag vetat då att jag skulle vara tvungen att hålla på 12 timmar till i samma stil så kanske jag hade hoppat ut genom fönstret. Men sådant vet man ju som tur är aldrig i förväg.

Och så snart barnet var ute, så... ja, då tog ju total-knockad-hormonerna över och sedan minns jag inte så mycket mer förrän vi var hemma igen och det var vår. På långfredagen var det strålande sol och vi var ute på första barnvagnspromenaden. Jag hade bara en tunn vårjacka, har jag sett på fotona.

Så det finns väl hopp om våren. Än.

Men jag är lite ledsen att inte fått vara med om snösmältningen innan vårdagjämningen. Då naturen känns alldeles galet vild och det luktar rått och jordigt från åkrarna och djuren ropar på varandra över fälten hela natten. Nu är det kallt och tyst fram till gryningen och ute vill man inte vara mer än nödvändigt med nordvästlig vind blåsande halvstorm om knutarna.

Annars står ju vårdagjämningen för nystarter och för att så frön, både bokstavligen och metaforiskt. Det är dags att fokusera på det man vill åstadkomma under resten av året och se till att det slår rot ordentligt. Ni som tror på liknande får ha drömdagboken redo på tisdag och onsdag natt - då ska det komma nyheter i drömmen om vad som komma skall.

Fruktsamma drömmar, allihopa.

Mera RAM

Tydligen så behöver mina kognitiva processer en uppdatering. Samtidigt som jag suttit och med viss skicklighet applicerat Foucaults makttekniker och teknologier på ett förhållande mellan två karaktärer i en bok så tittade jag in på Internet Movie Data Base och konstaterade att:

"Åh, den där filmen ser ritkigt rolig ut!"

...Så tydligen hade jag bara minne nog att utföra en intelligent process i taget.

Man kanske skulle söka på Dustin eller Net on Net efter lite fräscha nya minneskapslar.

Svårt att hitta något kompatibelt, i och för sig. Modellen är ju trots allt nästan 39 år gammal. Borde ha utgått ur lagret för länge sedan.

Jag får prova att defragmentera hjärnan med lite yoga.

p.s. Kommer i alla fall att se filmen.

Kalas eller kras. Eller roomservice.

Hur har ni det med kalas och sådant..? Är det något ni gillar eller inte? Det verkar i alla fall vara ett ämne som hyfsat många har starka åsikter om. Speciellt när man pratar om deras kalas som barn. Oj, vad många det är som har riktigt traumatiska minnen från sin barndoms kalas. Det är riktigt otäckt ibland när man tänker på efter - genom att bjuda hem folk för att fira kan man alltså traumatisera sitt barn lika varaktigt som vad som helst.

Jag har vänner som varit med om bilolyckor och skilsmässor och inbrott i hemmet medan de varit i nästa rum och det de i alla fall minns är att de kissade på sig på kompisens fest eller att deras mamma hade lagt frukt istället för godis i ta-med-hem-påsarna med allmän utskämning som påföljd.

Ja, det är inte lätt.

Vi har i alla fall haft kalas idag för äldste sonen. Han verkade inte särskilt traumatiserad efteråt. Jag tar chansen att bjuda hela pojkarnas klasser så länge som de går i vår fina lilla lantskola där en klass är runt tio elever. Det blir svårare sedan när de åker till storskolan med 25 - 30 elever/klass. Tyvärr.

Star Wars-muffins. The Dark Side har som vanligt smaskigast grejer...

Själv har jag aldrig gillat att ha stora kalas när jag fyller år. Jag har grubblat över varför. Jag kan endast minnas ett kalas från barndomen, och det tror jag mig minnas avlöpte enligt konstens alla regler. Jag minns att vi hade ett godisbord där alla fick fylla sin egen godispåse och marängswiss med hemmagjord chokladsås istället för tårta. Inget stort trauma där, tror jag...

Jag tror en del av det har att göra med att jag sedan min mamma dog när jag var 14 fått ordna hela kalasandet själv. Ni vet, städa eller hyra lokal, fixa maten och sedan städa och diska efteråt. På min student hade mina mostrar tagit med sig maten och en del av porslinet och det var jättegulligt. Men dagen efter fick jag fortfarande städa och diska i min egen lägenhet (emedan jag var så bakis att jag svettades Asti Chinzano).

Nä, min födelsedagsdröm är roomservice.

Gärna på något extremt lyxigt hotell där en servitör sveper upp den tappade servetten innan den ens hunnit falla till golvet. 

Det är att fira, det.

White trash-mousse

Nu har jag provat den mest oslagbara av alla kurer för allmän hängighet och ont i halsen.

Jag har ätit ungefär ett veckolass med mat på en dag.

Allt som sett aptitligt ut och rört sig tillräckligt långsamt/alternativt inte varit fastspikat eller haft alltför mycket mögel på sig eller tagit för lång tid att tina har jag stoppat i käften.

Med enorm självbehärskning har jag avstått från att tjuvstarta med sonens kalastårta (sorry kids, men här är ett lite lagom rynkigt äpple jag har klyftat åt er!).

Men jag HAR gjort white trash-chokladmousse av resterna.

Jaha, ni vill ha receptet? Jo, det är jätteenkelt. Man tar den överblivna vispgrädden från barnets tårta och rör i O'boypulver tills man har en någorlunda slät smet och sedan äter man den med en slickepott direkt ur bunken.

Är jag inte frisk i morgon kommer jag att ge mig på en St. Nickolaus. (Man blandar 80%-ig Strohrom med julmust direkt i munnen och låter bubblorna och spriten fräta bort bakterierna. Eller virusen.)

Men god jul på er då.

Nådiga sammanträffanden

Det är inte så hemskt ofta jag känner mig introvert och grubblande. Men idag har varit en sådan dag. Dessutom har jag ont i halsen. Båda sakerna är utmärkta anledningar att bara hålla tyst och ta in världen utan att agera särskilt mycket, men i vanliga fall brukar inte mitt liv vara så kompatibelt med detta.

Men idag minsann, arrangerade livet in sig på ett märkvärdigt lydigt sätt.

På förmiddagen fick jag efter bara ett par timmars jobb åka till skolan för att vara med om den blivande 8-åringens vaccination och eftersom det var så nära skolslut i alla fall, fick jag gå över till yngste sonens 6-årsverksamhet och titta på när han skrev fina M i ABC-boken och spelade färg- och form bingo. Mycket trevligt.

Ikväll var det till en början meningen att jag skulle hålla en presentation på ett möte, men det blev bortprioriterat. Jag ska istället göra ett reportage om en teater om kvinnor, av kvinnor och för kvinnor. Om - hör och häpna - Moa Martinssons liv. Eftersom jag dessutom i vår håller på att skriva uppsats om bland andra Moa Martinssons modersskildring i hennes självbiografiska böcker - bonus!!

Så jag ser fram emot en mörk teatersalong och ett starkt kvinnoöde och sedan sängen med ett duntäcke, en kopp té och omläsning av A Dance With Dragons därefter.

Enkla planer. Men bra nog för en dag som denna.

Karaktär, för tusan!

Att det ska vara så svårt, det där... att beskriva en karaktär i ett manus! Det gör mig så ledsen att det är något många aspirerande författare har börjat SLARVA med. För det känns som slarv.

Det förekommer ju rätt ofta, speciellt i moderna deckare av mycket, mycket etablerade författare att man gör en pappersdocka av alla utom huvudpersonen som kan få vara av kött och blod. Speciellt om det är en serie böcker. Man tar en rollperson man behöver - en polisassistent eller en kul granne eller nyfiken tant, ritar snabbt upp konturerna till den och hänger sedan på några klassiska attribut. (polisassistenten har problem med sin fru, den kul grannen kanske bjuder på en stänkare och den nyfikna tanten har säkert en pudel som hon går ut med).

Och det är okej.

Alla författare gör sådana figurer ibland.

MEN MAN KAN INTE GÖRA SÅ MED ALLA ROLLPERSONER I HELA BOKJÄVELN!

Jag vet författare som hör personernas röster inom sig, som vaknar på nätterna av att karaktärerna pratar med dem, som ser kläder på affären och tänker - det där skulle passa min hjälte/hjältinna. Det är dem jag tror på, de som kommer att lyckas till slut.

För om karaktärerna är levande för dem så är de levande och trovärdiga för andra.

Om man möter någon på stan och ska beskriva en person, så väljer man ofta den detalj eller det drag som skiljer den personen från alla andra personer. Det är sällan man på en gång säger: "Hon är av medellängd med grå ögon, har levt större delen av sitt liv i Arvika, men har nu flyttat till Stockholm för att göra något av sitt liv. Hennes senaste förhållande var med en man som inte uppskattade henne och det har gjort henne misstrogen mot alla män."

Men rätt ofta får man sådana beskrivningar tryckta i halsen på en tio gånger på två kapitel.

Om jag skulle tipsa någon skrivsugen människa om något, så är det: om man har en person som man vill beskriva - börja bakifrån. Skala av. Ta bort pappersplagg efter pappersplagg och se om det verkligen finns något därunder. Hitta kärnan, hitta den där innersta drivkraften, börja med en enda liten avgörande detalj.

Och bygg från den. Du behöver inte ens veta varför den är så viktig från början. Men leta. LETA!

Slut från PMS-redaktören.

Eskaleringar

Det finns vissa saker som eskalerar om man inte passar sig. Julklappsbyten, till exempel. En person får en biobiljett medan den andre ger en hotellhelg. Då måste person nummer ett kompensera med en cashmeretröja och så är upptrappningen igång.

Vetenskapliga uppsatser är också en sådan sak. Jag trodde jag hade ett fast grepp runt metodologin men så häpp! - skulle jag bara läsa igenom ett kapitel en sista gång och hittade hänvisningar till två stora verk som tydligen kommer att vara en stor miss att strunta i. Så nu måste jag fjärrlåna dem och läsa helst inom en vecka. Vet inte ens om det är görbart.

Barnkalas är en annan sådan grej. Äldste sonen fyller 8 och ska ha hem klassen. Temat är Star Wars och jag har redan utlovat a) en tårta med ljussvärd på och b) muffins med yoda på för yedierna och Darth Vader för sitherna....

Så kommer då barnet idag (medan jag satt och kikade på facebook) och säger:
" Jag vill inte ha någon skattjakt på mitt kalas. Jag vill att godispåsarna ska ligga i en piñata som ser ut som R2D2!", ja, då tänkte jag verkligen bara säga nej rakt av.

Men så lutar sig barnet fram och klickar där det står foton, scrollar och pekar på en bild.

"Den där gjorde ju du åt B. när han fyllde år."

Så då blev förstås svaret: "Okej, mamma ska se om hon hinner."

Till alla blivande föräldrar - gör aldrig mer än en köpt glasstårta och lite ballonger. Rätt som det är så är ni mitt i kalasupprustningen.

Jobba gratis?

Det har varit något av en måndag idag, ska jag villigt erkänna. Ett tag på eftermiddagen var jag så trött i skallen av att komma ihåg allt jag skulle komma ihåg att jag inte för mitt liv kunde komma ihåg om jag släppt ut katterna eller inte.

Jag fick helt enkelt öppna dörren och ropa. Och vips, två katter kom inte. Tur att jag i alla fall visste var barnen höll hus.

Men, jag tror att jag har ett visst grepp om arbetsveckan (som jag egentligen startade igår).

Jag fick också mail av en av mina författare som hamnat i en webdiskussion om huruvida man ska göra till exempel högläsningar och sådant av sina böcker gratis eller om man alltid ska kräva betalt.

Oh, det är en svår fråga, det där.

Jag tror att de flesta är helt okej med att jobba en del gratis i början av karriären. Samtidigt som jag vet en hel del karriärcoacher som ständigt insisterar på att man ska ta ut högsta möjliga avgift för ett jobb (speciellt om man är kvinna) för att visa hur högt man värderar sig själv och sin tid.

Jag är lite tveksam till att applicera den senare metoden rakt av. För att den ska funka så måste det finnas en efterfrågan först. Låt säga att du är världens främsta expert på ishavsfiske och fullt värd 10 000:-/timmen i arvode.

Det är bara det att ditt företag ligger mitt i Kalahariöknen.

Då spelar det inte stor roll hur bra du är. Marknaden finns inte.

Ibland kanske man måste skapa marknaden först och det innebär tyvärr en hel del arbete som man aldrig någonsin kan vara säker på att det betalar sig. Speciellt om man säljer en tjänst istället för en produkt.

Men lika viktigt i sammanhanget tror jag är att ha en klar gräns för NÄR man är klar med marknadsbyggandet och gratisjobbandet. I klar tidpunkt där man kan säga: Nä, får jag inte vettigt betalt nu, då lägger jag ner och inser att det här är inte min grej.

Lika svårt det. Men nödvändigt.

Slå vad om en matta

Jag borde ju veta bättre. Så gott som varje gång som min man går med på att slå vad om något, så har han något i ärmen. Men inte trodde jag väl att jag skulle förlora på var någonstans en matta fanns i huset.

Det hela är förstås mitt eget fel. Även fast vi var unga som sjutton när vi träffades så visade ju maken potential att bli just allt det där som jag redan visste att jag skulle vara kompatibel med i det långa loppet. Förutom alla de där basic-grejorna som att han är en bra pappa, har koll på ekonomin, inte super och är bra på...låt oss säga vissa andra saker, så har maken alltid varit självständig, smart och väääldigt bra på att laga saker man inte tror ska gå att laga.

Men sedan är han jävligt listig också.

Det är inte alltid till min fördel.

Det är inte alltid så kul att förlora i princip all äktenskaplig vadslagning.

Idag, innan middagen så tog jag en snabb sväng genom huset och konstaterade att jag nu skulle ta tag i den mattrokad jag planerat. Torka golvet på ställe A, dammsuga matta B, flytta matta B till ställe A, torka golvet där matta B legat och flytta dit matta C. Inredningsdomino.

Så vid matbordet säger jag:

- Efter vi har plockat undan ska jag skynda mig att flytta den där mattan till kontoret.

- Vilken matta? frågade maken.

- Den vita, runda.

- Vadå, den som redan ligger där?

- Vi hade en vit matta där förut, men den fick vi ju slänga för barnet kräktes på den så dant att det inte gick bort. Det FINNS ingen vit matta där nu, sa jag med viss trötthet i rösten eftersom maken vanligen inte noterar saker som att hela matbordet saknas om man inte påpekar det.

-Är du säker?

-Ja, bombsäker, svarade jag bombsäkert. Vi kan slå vad om 500 spänn.

- Jag gillar inte att slå vad om pengar, svarade maken eftertänksamt. Men om du kan tänka dig en annan deal så är jag med.

- Visst, anytime, sa jag som visste precis var mattan låg.

Resten av vadslagningen gjordes upp via teckenspråk eftersom barnen var kvar vid bordet och sedan gick vi direkt upp på kontoret utan att jag släppte maken ur sikte för att ge honom chansen att flytta mattan. Det behövdes förstås inte. För det hade han redan gjort.

Det här är min karmahämnd, förstår ni. Månaden innan vi blev ihop förlorade maken ett vad mot mig angående det latinska namnet på en lårmuskel (vi var instruktörer på samma gym) och jag tvingade honom att skriva "Åsa har alltid rätt" på ett papper 100 gånger som straff.

Inte visste jag att han skulle ta det som sin livsuppgift att lura mig 100 gånger om för att utjämna saken.

Omvårdnad och avundsjuka

De senaste två dagarna har jag haft myyyycket tid att tänka på saker. Ska någon - i det här fallet yngste sonen - göra undersökningar under narkos så innebär det massor av väntetider som liksom inte går att komma ifrån. Som att sitta en hel timme och bara vänta på att barnet ska sova klart, till exempel.

(Inom parentes så kan jag berätta att undersökningarna inte visade någonting, vi kunde bara utesluta vissa saker. Och eftersom många av de sakerna var skrämmande grejor så känner vi oss glada men inte färdiga, tyvärr.)

Hur som helst, så kom jag att tänka på en aspekt av hela vårddebatten som vi inte pratar så mycket om men som på samma gång är lite av kärnan i motsättningen mellan dem som säger att vården i Sverige är urusel och dem som säger att vården vi har i Sverige är toppen. Och motsättningen består ju av att båda parter har lika rätt. Eller lika fel.

Om man till exempel kommer in på Akademiska Barnsjukhuset i Uppsala så får man ju en drömvårdsituation. Gott om personal, stora, välutrustade lokaler (de hade för sjutton Playstations och ett videobibliotek med 100 titlar och lekterapi med pyssel och clowner...) och läkare som jag antar har sökt sig dit för att de VILL jobba med barn och har kunnat välja. Jag har aldrig vistats på en avdelning där det gått så fort att få tag på en sköterska eller haft så täta besök av läkare. Det visar på resurser. Det visar på en medveten prioritering. Att vara ett land med låg barnadödlighet - det är status det. Där har vi länge varit världsledande, och det vill vi som nation inte släppa.

Men det är inte den vården som de flesta av oss möter. De flesta av oss får ett samtal där vi får en läkartid en vecka senare hos en vikarierande läkare vi aldrig träffat och som vägrar att vidareremittera eller skriva ut ett enda recept.

Och vi svenskar gillar inte att höra om sådant. För det antyder att vi faktiskt har klasskillnader i landet. Det är bara det att de kanske inte ser ut som de gjorde förr eller är lika tydliga. Vi vill ogärna höra att det inte är så många som har ork och verbal förmåga att argumentera sig förbi primärvården och därför fastnar i en vårdsituation som inte har några resurser att ta till.

Och, med tanke på den senaste tidens rubriker i tidningen - vi kanske inte har spetsvården kvar så länge heller.

Eftersom vi nu var i Uppsala, så hade jag också möjlighet att känna den där lätta avundsjukan jag alltid får där. Det är förstås väldigt stereotypt, men jag skulle verkligen kunna tänka mig att bo där! I själva verket har jag tänkt ut att jag vill äga det där antikvariatet som ligger mellan studentkåren och sjukhusområdet (om ni vet var jag är). Men nu går ju inte det... så jag nöjer mig med att lite avundsjukt gå förbi teatrarna och affärerna och universitetet och försöker påminna mig själv om att åka på besök lite oftare. Fast på eget bevåg och inte för att undersöka barn, helst.

Behöver ett par dagar

...utan bloggande. Vi ska med lille sonen till Uppsala på undersökningar och jag ska inte ljuga: det är skitstressande. Jag har varit alldeles för ofta på sjukhus med släktingar och hittills har det inte varit upplevelser med lyckliga slut. Men eftersom jag åtminstone är realist om än inte optimist, så tycker jag ju att oddsen för att allt går bra borde vara på min sida.

Så jag tänkte nervvraka away from keys och återkommer till helgen.

Ses då.

Inventering

Jag är nu inne på den femte veckan av årets köpstopp och än så länge har jag inte varit särskilt frestad att bryta det. (Maken som följer sina egna regler angående shopping har förstås hemfört ett stycke grävmaskin vilket egentligen borde vara nog konsumtion för hela familjen för hela året i kronor räknat...)

Gissningsvis är icke-konsumtion en vana precis som allt annat. Det blir lättare ju mer man praktiserar. Som... en fasta med plånboken.

För fortfarande så har vi alldeles för mycket saker för att få någon överblick över dem. Jag stod faktiskt härom veckan med ett par jättefina Addidas-skor för barn för superpriset 99:- i handen inne på Intersport. Men jag lade tillbaka dem. Och det visade sig vara ganska klokt.

Idag har jag behandlat huset som ett företag och inventerat "lagret". Och det visade sig ju att äldste sonen redan hade sex par vårskor som han kunde ha, och den yngre sonen hade nio. Vilket extremslöseri med pengar det hade varit att kånka hem ännu ett par - 99:- eller inte.

Det visade sig också att jag redan hade alla partygrejor som kommer att behövas för äldste sonens annalkande 8-årskalas. Jag hade till och med svart karamellfärg och en tårtoblat med Batman på. Och inbjudningskort, som tydligen inhandlats någon gång.

Jag vet ju varför jag och många med mig shoppar som vi gör. Lika delar stress och lika delar bobyggande under stress. Många gånger glömmer vi helt enkelt bort sådant vi redan äger. Jag hade till exempel helt glömt bort att jag köpt en blå kavaj på rean förra året. Det var nästan läskigt att plötsligt stå med den i handen och inte komma ihåg den alls. Jag tiggde ju till och med åt mig en kavaj i julas av en kompis som hon skulle sälja på loppis annars, för jag var helt säker på att jag inte ägde någon annan än en svart kavaj.

Och - som en reaktion på stressen så är det ju skönt att shoppa när allt annat runt omkring gungar. Då har man sitt lilla lager att "boa" om sig med. (Slår det slint så blir man en hoarder, förstås...)

Så, jag fortsätter att gräva mig igenom en 15- 16 år av obetänksam konsumtion och säger till när jag nått bottenlagret och återvänder till shoppandets skara. Det blir inte på ett tag. Sonens födelsedagspresenter blir väl undantaget, kanske. Om jag inte råkar lyfta på någon låda och hittar en 20' cykel. (När jag skriver detta så kommer jag på att det ligger en paket med LEGO ovanpå kylskåpet och väntar på en födelsedag. Hjälp.)

Generation evolution

De barn som växer nu och som är födda på 2000-talet - de är ta mig sjutton lite läskiga. Det är bara att lägga sig platt på en gång och erkänna sig varvad och omkörd och inse att jag möjligen, MÖJLIGEN kommer att kunna hjälpa mina söner med läxorna upp till nian trots att jag är inne på mitt sjunde år på universitetet och trots att jag arbetat som gymnasielärare i åtta år.

Det kommer inte att räcka långt.

Lugn, bara lugn - detta är inte ett skrytinlägg över mina egna barn, det här är bara en observation i ren förundran. Samma förundran som när man ser något underbarn hoppa höjd eller uppträda i Idol med total självklarhet.

Jag tittade på Masterchef Junior (från annat land än Sverige).

Det finns alltså tioåringar som kan förklara skillnaden mellan en kyckling involeté och en kycklin voloutée. (jo, det förhåller sig som kaffe latte till café au lait - som om den förklaringen skulle göra det lättare) och sedan LAGA det också. Utan recept. Som inte är nöjda med sin trifle för att lagren är lite odistinkta, men däremot blev paneringen med krossade örter på laxen helt perfekt.

Kolla in detta klipp! OMG!

Ja, det känns ju betryggande att när min generation tappar förståndet helt av all LCHF-kost och hjärnförstörande sötningsmedel så kommer nästa generations robotstyrda gourmetmatsspäckade ålderdomshem vara den perfekta platsen för oss.

Jag tror att det till viss del beror på att det är okej att utveckla sina talanger och att nörda ner sig för barn idag. Och där kan vår egen generation klappa oss lite försiktigt på axeln. För alla mini-Hermiones och Mini-Sheldons vi hittat på och visat fram. 

Om natten

Vi har haft en period av dålig sömn ett tag. Jag vet inte riktigt varför, men jag har flera teorier. Dels är vi säkert lite stressade. Det är snart vårbruk, mycket på respektive jobb och yngste sonen ska snart på en undersökning där han måste sövas. Det är en del att oroa sig för.

Det kan också vara något virus. Vi har gått omkring och huttrat lite var till mans och varit "sådär" i magen och känt oss hängiga.

Katterna skulle kunna ha med saken att göra. De börjar känna av den annalkande våren och jag tror de helt enkelt rör sig en massa runt i huset. Säkert, på kattmanér, så sitter de också och stirrar på oss när vi sover, de små ludna freaksen.

Sedan tycker jag det är för varmt med duntäcke just nu i vår säng, så det har hänt mer än en gång att jag helt enkelt måste gå och lägga mig i soffan i stund för att svalka av mig. Jag tycker också att jag vaknar då och då av att pojkarna går på toa eller går upp och dricker.

Men är det allt som händer i huset på nätterna?

Vi skulle ju kunna rigga några webkameror på stratiegiska ställen och ta reda på vad som egentligen sker. Men, i ärlighetens namn vet jag inte om jag vill få reda på det.

Ni har väl sett Paranormal?

 

Huuuu....

Även om det inte är så illa så är det ändå skumt nog att hitta någon sömngående i huset. Nätet kryllar av filmer på olika sömngångare, och det känns litegrann som om personen som sovande plockar upp en sneaker lika gärna kunde plocka upp en hammare...

 

Nä. Kanske bättre att inte veta. 

Ikväll sitter vi uppe lite längre och tittar på film så kanske jag sover som en sten hela natten. Medan diverse aktiviteter pågår omkring mig.

Minimalistleken

Men hörni, vad hände med sportlovsveckan? Swisch, sade det och så var det så gott som slut. Hm. Ja, av alla de saker jag hade tänkt ta tag i när jag inte hade några möten inbokade så har jag väl gjort...en.

Inget lysande resultat.

Men under visst hot fick jag i alla fall pojkarna att delta i fredagsstädningen, så det är ju fixat och alltså är huset redo för minimalistleken. Vi är ganska långt från det idealet (tack och lov) i en stuga med fem rum som bäst kan beskrivas som "mysiga" i inredningsstil.

Ibland får jag ändå för mig att leka inredare a la dem man ser på pretentiösa program som Grand Designs och göra mig av med röran. Leken går helt enkelt ut på att gå från rum till rum och välja ut två saker (som inte är skräp) och ge bort eller återvinna dem. De måste i alla fall lämna huset.

That's all. Det är så inredningsmedveten jag blir.

Skojigare lekar utlovas i morgon lördag... eller inte.