torsdag 31 januari 2013

Oscarsfilm och Mello

Det känns som en lämplig ingress på det här inlägget vore: Snart är det dags!

För det är det ju. Både för Mello och Oscarsgalan. Om Mello bryr jag mig "sådär". Deltävlingarna kommer jag med största säkerhet att hoppa över helt - eftersom det är många bloggare som är mycket engagerade i evenemanget så tror jag att jag hänger med i andra hand genom dem fram till finalen. Så får jag ändå reda på det intressanta.

Däremot har jag nu börjat titta igenom de nominerade filmerna för årets O - och tänkte recensera dem vartefter jag ser dem.

Jag börjar med den film jag var mest nyfiken på: Silver Linings Playbook.



Bygger på en mycket välskriven teaterpjäs, och har fått en mycket avskräckande svensk titel (Du gör mig galen!) Ick. Ignorera den och se filmen istället. Men för alla dem som just nu kämpar med depressioner och bipolära svängningar och OCD - den första timmen kommer att vara tuff. För filmen är oerhört välspelad. Hög igenkänningsfaktor för många där.

Filmen handlar om läraren Pat Soltano som kommer hem och hittar sin fru i duschen med en kollega. Han har länge kämpat med sin bipolaritet och den händelsen skickar honom raka vägen in i en psykos. Efter att nästan ha slagit ihjäl fruns älskare tas han in på psyket i åtta månader. Där försöker han (med viss mani) ändra på sig själv för att frun ska ta honom tillbaka. Han letar efter ett lyckligt slut på sagan.

Efter åtta månader hämtar hans mamma ut från sjukhuset, och tar hem honom till familjens hus, där pappan (som spelas av Robert DeNiro) har en riktigt ordentlig OCD. Genom Pats bäste vän (som är på väg att bli utbränd) träffar han Tiffany, som efter sin mans död blivit svårt deprimerad och sexmissbrukare.

Pat och Tiffany gör upp en deal där Tiffany smugglar brev till Pats före detta fru mot att han ställer upp och tränar tiodans (typ) med henne inför en tävling hon vill göra.

Så vad tyckte jag om filmen?

Oh, jag gillade den. Inte minst för att den är så oerhört smart skriven. Skådespeleriet är oklanderligt - DeNiro en små medlens mästare. Jennifer Lawrence är nominerad för en Oscar i år och kommer att få den. Bradley Cooper likaså, men han kommer inte står sig i konkurrensen i år. Han kommer att bli nominerad igen nästa år.

Sedan gillar jag budskapet. Att vi alla är lite skadade på något sätt. Det är ingen idé att se ner på någon för att de fått en stämpel i form av en diagnos på sig. I själva verket kan de visa sig att man är precis lika tillstökad själv men saknar insikten om det.

Det, och sedan det faktum att ett lyckligt slut kanske inte är total mental och kroppslig hälsa, utan att träffa någon med kompatibla issues och göra det bästa av situationen.

Betyg? 8 av 10, skulle jag säga.

onsdag 30 januari 2013

Herotik, revy och nyckeljakt

Svara på detta: hur gammal måste en erotisk bild vara för att övergå från porr till konst? På så gott som alla museum finns det gott om nakna bröst och erigerade penisar i de klassiska avdelningarna. Det är ju något fint och kulturellt att beskåda, medan det då naturligtvis inte räknas som lika fint att stirra på någons nakna sillisar på omslaget av en tidning på kiosken. Ändå hade ju allt från början samma intention.

Anledningen till att jag funderar över det här är att jag på fredag ska göra reportage från ett galleri med en utställning om fotografier från tidigt 1900-tal med sex och skönhet som tema. Utställningen har till och med 18-årsgräns (bra PR-knep?). Frågan är hur grafiska bilderna egentligen är. Jag tror inte många av dagens 12-åringar skulle höja på ögonbrynen år detta, till exempel:
















Utställningen heter "Herotica" - därav ordet i rubriken.

Övriga helgplaner är revy och middag med bokcafégänget och ytterligare en artikel från en vintermarknad med specialöppet på museum.

I en sekelskiftsvilla som används som museum ska barn få gå skattjakt efter hushållerskans tappade nycklar. På samma gång lär sig barnen förstås om hur huset användes förr och vad som hände i hushållet under en typisk dag.

Duktig museipedagog, där.

Återkommer om hur samtliga av evenemangen blev.

tisdag 29 januari 2013

Underhåll

Mitt sådär på blanka tisdagen fick jag igen bekräftat av sjukvårdande person att jag håller på att bli gammal. Vanligen brukar det ske under halvårskontrollerna av mina bröst, då jag hela tiden får höra att de är så fint att mina tuttar börjar bli så fattiga på vävnad och rika på fett. Då SER man ju så mycket bättre på mamografin, till exempel. (jo, det är en positiv sak, men det låter kanske inte så himla positivt).

Ja, dagens problem var ett eksem. Jag har alltid haft fin hudkvalitet och hade aldrig sett just den varianten av utslag på min kropp. Men när jag råkade nämna det för sköterskan fick jag raskt veta att "Det är sådant man får vänja sig vid på vintern när man blivit äldre!"

Jaha.

(näe, jag bli bara lite torr i ansiktet på vintern...)













Än så länge så känner jag inte att jag krisar ner mig av sådana kommentarer. Jag tänkte vänta med det till min femtioårskris.

Men visst har jag noterat att allt fysiskt underhåll tar dubbelt så lång tid nu som det gjorde för säg 15 år sedan. Får att få samma resultat så gäller halva födan och dubbla träningen, dubbla antalet hårfärgningar och klippningar och scubbar och allmänna insmörjningar.

Frågan är hur länge man orkar trappa upp den eskaleringen.

Eller hur länge man behöver.

En mycket rolig bekant till mig, med humor av sorten drastisk och självironisk, konstaterade att den största fördelen med åldrandet var att man till slut får så dålig syn att man inte ens ser rynkorna och alla hår som växer på fel ställe och de stora porerna. Man bara tittar sig i spegeln och ser något lite lagom rosa och otydligt i konturerna, och så ritar man dit sminket där man tycker det brukar vara.

Tricket är bara att undvika skarpt ljus, glasögon med korrekt styrka och förstorande speglar.

Så är det kaka.

måndag 28 januari 2013

Äntligen!

Nu, efter vad som bara kan beskrivas som någon slags laptop-domino har jag äntligen alla program jag behöver installerade på jobbdatorn.

Och då vägrar den helt plötsligt hitta vårt lokala nätverk. Tji internet.


Omstarter, felsökningar, avstängda brandväggar...nada.


Så nu sitter jag vid en annan dator i alla fall.


Där jag inte ens har Word.


Kan det vara måndag?



lördag 26 januari 2013

Kom igen, stör mig, reta mig, kittla mig!

I morse läste jag en blogg av allt annat än tråkiga Tråktanten (klicka här för att läsa ni med) där hon ställde sig frågan om varför det är en sådan läsförståelsekris i landet, när nu det är fler personer än någonsin vars högsta dröm det är att ge ut en bok. Hon frågade sig om det kan vara så att folk är så upptagna av att skriva att de inte hinner läsa.

Som förläggare sedan tre år tillbaka och littvetare och lärare innan måste jag nog ge henne rätt. I regel så får jag in en hel massa manus som i stort sett kopierar det som för tillfället är stort på marknaden. Folk läser en del och sedan skriver de något liknande.

Litegrann är det de större förlagens fel (tycker jag). Branschen lider av samma problem som filmindustrin. Om det inte finns ett stort affischnamn som kan sälja det hela (en kändis som berättar om sin svåra barndom till exempel) så måste boken passa in i en lättfattlig form. "Den nya Liza Marklund" eller "Som Arn-böckerna fast på 1700-talet!"

Det är sällan någon vågar ta en ekonomisk risk på något udda.

Och det är så synd.

För det är det som konst och kultur ÄR! Konst och kultur ska vara automatiseringens fiende.

Vi människor försöker ständigt göra vår existens normativ. Vi vill ha det "som vanligt". Först tycker alla att det är udda och lite frånstötande på ett ballt sätt att klippa håret som September och året därefter sitter den på allas huvuden. Den har blivit normal. Filmen Jaws skrämde brallorna av en hel generation filmskapare som nu gör film på precis samma sätt och som inte skrämmer någon. Vi kan bli lite rädda eller lite roade eller lite upphetsade av det hela, men det är på ett automatiserat sätt. Vi är inte riktigt där. Vi är... torktumlarluddsgrå.

Ibland rycks vi häftigt ut ur det automatiserade och är till 100% där. I oss själva. Utan att slippa undan. Oftast beror det på en traumatisk händelse. Bilen hamnar på hal is och vi åker nästan av vägen. Något hugger till av smärta i bröstkorgen. Ett barn är på väg att springa ut framför en bil.

Alla sinnen skärps, vi är medvetna, vi handlar snabbt och med skärpa. Men vi mår ju inte så bra efteråt.

Konst och kultur ska ge oss samma sak. En känsla av att det här, DET HÄR är något utöver det vanliga, något som tar oss någonstans. Väcker oss från automatiseringen. Den vetenskapliga termen är verfremdung, eller ostranenie.

Men det får vi oftast inte.

Vi får inte litterära bungyjump med osäker lina från en racklig lyftkran. Vi får ett medelintensivt pass på Friskis.

Och det är synd.

Men skicka mig det udda, det konstiga och det egna. Och gör det nu!

fredag 25 januari 2013

Extra extra på extrat

Det låter lite konstigt, men jag är så himla trött på alla extrasaker som jag får som konsument just nu. Nio gånger av tio visste jag först och främst inte ens att jag borde ha dem - och sedan är de oftast inte så bra som de verkar utan ställer till mer besvär i slutänden i alla fall. Ja, i de fall där det inte handlar om en ren "bait and switch", där man får prova en månad gratis (och sedan säljer sin själ till någon appdjävul för resten av sin framtida existens).

Jag vill inte ha några fler poäng på inköp, klubberbjudanden, självscanningar, kundkvällar, betala-med-mobilen-appar, recept från kändiskockar, happy hours, tjejkvällar i centrum, jippon, medlemsbonusar.

Vad vill jag då?

Jo, jag vill gå snabbast möjliga väg fram till den vara jag vill ha, och sedan vill jag betala den på det sätt jag önskar till en levande människa - och sedan vill jag gå raka vägen ut igen utan att trakasseras av fler försäljare på vägen till bilen.

Det är allt jag vill.

Men, eftersom det verkar vara så fantastiskt omöjligt att få till, så finns det vid det här laget inte mycket annat att göra än att införa ett köpstopp igen.

Jag tänker mig ungefär fram till sommaren.

Det förra köpstoppet jag införde varade ungefär i nio månader, en lagom tid. Jag fick fortfarande köpa presenter till folk, och jag fick byta till mig saker och ta emot presenter. Och om barnen förstörde t.ex. sina stövlar så fick jag ersätta dem. Men ingen lustshopping. Endast matvaror och hygienprodukter. Inga kläder, skor, smink, heminredningsprylar, böcker, pryttlar...

Ja, det får bli så. Nu och fram till julisemestern.

Det känns redan bättre.

torsdag 24 januari 2013

Varning!

Om du för närvarande går på diet eller har börjat ett nytt liv efter nyår, så skulle jag tipsa dig om att sluta läsa detta inlägg nu!!

Ni som är kvar -  Philadelfia och Marabou har ingått någon syndig och ohelig allians och tillsammans skapat detta:
















Så nu är det där jobbiga steget när man faktiskt måste GÖRA smet att ha ovanpå muffins passerat. Det är bara att bre på och se glad ut.

Mmmmmm....maraphilly....

onsdag 23 januari 2013

Klipp

Hej, hallå. Jodå, jag lever fortfarande. Några dagar afk (away from keys) och jag börjar så långsamt ta mig tillbaka till sociala media. Långsamt. Jag har faktiskt ingen riktig brådska! :-D

En del av exilen har berott på den ödesdigra 16 år gamla blanketten som nu är inlämnad - innan jag visste att allt skulle ordna upp sig tyckte jag inte att det var någon större idé att läsa så mycket till uppsatsen jag ska skriva. Om det visade sig att jag inte kunde gå kursen förrän nästa år - ja, då skulle jag ju bli tvungen att göra om allt detsamma igen.

Sedan visade det sig ju att jag kommer att kunna lämna in uppsatsen. Det, plus att jag i sista sekunden bestämde mig för att studera tre författare istället för två, gjorde att jag plötsligt hade åtta böcker att läsa på en vecka.

Nu är det nästan gjort i alla fall.

Idag sitter jag istället och arkiverar artiklar. Eftersom jag jobbar som frilans så har jag sparat de fysiska tidningarna också, för att dubbelkolla antalet tryckta artiklar mot lönespecifikationerna. Så att jag verkligen fått den betalning jag ska ha för alla. Men själva tidningarna har jag bara lagt på hög, i en allt högre och mer ostadig stapel.

Så nu river och klipper jag ut dem.

Egentligen hade jag inte tänkt spara dem alls. Det kändes inte viktigt.

Men så kom jag att tänka på att jag har någon konstig hang up inför mina meriter. Jag tar inte ut examina jag har rätt till, sätter inte upp diplom eller priser eller utmärkelser och på mitt visitkort står det kort och gott: Åsa Lundqvist.

Jag behöver bli bättre på det där. Så idag har jag alltså arkiverat artiklar och uppdaterat min hitlist på Libris.
(alltså Kungliga Bibliotekets register på vilka verk man får tillskriva som sina egna - och bara för sakens skull, här är de:
http://libris.kb.se/hitlist?d=libris&q=LiLmedia&f=simp&spell=true&hist=true&p=1




Hittills har jag inte hittat någon mer, missad examina, glömd publikation eller ej uthämtat Nobelpris.

Men pappershögen är ju inte slut än.

fredag 18 januari 2013

Tillfälligt avbrott

Jag kommer nog att få ta en vecka - 10 dagar och bara blåjobba på. Minimal skärmtid utöver den text som måste produceras på digital väg. Så, redan nu, förlåt för att jag inte kommer att hinna läsa och kommentera på er andras bloggar på ett tag. Jag läser ikapp senare.

Inte heller kommer min egen blogg att vara plats för några skarpare iakttagelser inom den närmaste framtiden. Lika så gott är väl det. Jag har försökt formulera mig i ett par dagar nu runt frågan om fattigdom i Sverige. Det går inte så bra. Jag blir för arg.

Kort och gott vill jag bara konstatera att den svenska metoden för att ta itu med sådant som är obehagligt och svårt är densamma:

...och jag vill tillägga att det inte alls förvånar mig att Uppdrag Granskning inte hittade några fattiga barn som ville ställa sig framför en kamera och berätta om hur de har det.

Det hade förvånat mig mer om de HADE hittat någon.

För här i Sverige pratar vi inte om obehagliga saker. Vi visar inte upp det vi skäms över. Och att begära att ett barn, som fortfarande är kvar i skammen ska göra det - det är den värsta sortens skandaljournalistik. Det är Misery Lit. 

onsdag 16 januari 2013

Tydligen...

...så KAN man faktiskt fixa till saker man glömde bort att göra för 16 år sedan. Om man ringer i runda slängar 13 - 14 telefonsamtal och sedan hittar rätt blankett.













Jag sitter alltså just nu och funderar på vad mer jag kan göra som jag inte fått till tidigare... om det ligger något och skräpar i bakvattnet som jag hade på gång för kanske åtta... eller 22... eller 4 år sedan.

Om det är någon läsare som kommer på något och som var med "då det begav sig" så kan ni väl maila eller kommentera. Jag ska hem till vännen T. i morgon och provköra hennes Dolce Gusto (eller den andra typen vad den nu heter) och eftersom vi känt varandra i 23 år så kommer hon nog på något.

Hmf.

Precis när jag sitter och skriver detta så dyker en liten röst upp i huvudet: "Tog du verkligen ut din andra kandidatexamen? Den i film? Från Stockholm U?"

Nej.

Nej, fan, det GJORDE jag inte!

Vad - är - det - för - fel - på - mig? Jag måste verkligen ogilla titlar och betyg på något djupt plan...

tisdag 15 januari 2013

Cirklar

Igår kväll slogs jag återigen av hur underligt det känns när folk bara utan förvarning ploppar tillbaka in i ens liv utan förvarning. Utan att man sett skymten av dem på 5-10 år. Eller mer. Det lustiga är att det har varit det övergripande temat för mig under de sista ett och ett halvt åren. Folk kommer tillbaka och fyller i alla de där "vad hände egentligen med dig?"-hålen.

Det är som att äntligen få läsa slutet på en roman, eller se sista Vänner-avsnittet eller något. Ibland har jag dessutom blivit grymt överraskad av "slutet".

Livet rör sig i cirklar hela tiden, men det är inte alltid man är medveten om var i cirkeln man för tillfället befinner sig.

Sedan är det kanske lite synd att man inte får välja och välja bort vilka personer som dyker upp igen... Det hade gjort livet lättare.
















I övrigt ville jag bara tipsa om nya serien Nashville på tv3. Se den. Oväntat charmig och välgjord.

Här är länken till play: http://www.tv3play.se/play/295517

måndag 14 januari 2013

Mord, galaklänningar och Batman

Det här blir ett mycket konstigt inlägg. Eller ett passande ett, eftersom underrubriken på min blogg är "Engagerat osorterat". Precis så.

Först mordet då. Två stycken. Återigen i samma grannstad, som jag bloggat om alldeles för många gånger. Ett svartsjukedrama som slutade i ett mord, ett mordförsök och ett självmord. Jag blir så fruktansvärt beklämd. Hur så mycket skit kan hända i en så liten håla - mord, överfall, våldtäktsförsök och försök att brandbomba flyktingförläggningen... och eländet har inte ens några gemensamma beröringspunkter annat än att de händer just i de städerna. Här är länkar till artiklar om det hela:

http://www.magazin24.se/nyheter/arboga/2013/01/14/tva-skjutna-i-arboga

och

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16065193.ab

Nu ska jag dessutom till samma stad ikväll. Fast på pressvisning. Av Batmobilen. (!) Den som användes i senaste filmen och som åker på turné världen runt till olika däck- och bilfirmor. Det kommer att kännas lite wierd. Men vad fasen... och nu tror mina söner igen att jag har världens coolaste jobb. Vete fan om jag kan låta bli att skriva "To the Batmobile!" på facebook innan jag åker...

Sedan hade jag tänkt skriva om Golden Globes-galan som gick av stapeln i natt. Men glamouren gick ur mig, om man säger så, med mordrubrikerna i morgontidningen...

Så kort:
 1) vinnarna blev ungefär som väntat. Kul med Maggie Smith och Homeland. Alla vinnare finns att läsa här:
http://www.imdb.com/oscars/nominations/golden-globes?ref_=rto_nb_gg

2) Jag tyckte det var lite halvfånigt att alla svenska tidningar slog upp Jodie Fosters tal som hennes "komma ut-tal". Hon har, som hon själv sagt: "Varit "out" sedan stenåldern.

3) Jag gillade följande klänningar:














.... och det var allt så länge.

söndag 13 januari 2013

Appropå

...gårdagens inlägg, så hade jag idag tid mellan två julgransplundringar som skulle förevigas för tidningen. Så jag åkte och handlade, sådär extremt långsamt som man kan göra när man har en timme att göra av med och inga barn som lever om under tiden. Jag tittade på tumvantar, köpte julknäcke för 3 kr paketet och skaffade mig, äntligen ett förråd av nya trosor. Heja mig - mitt enda nyårslöfte kan alltså uppfyllas.

Ja, och så passade jag på att läsa årsastrot för oxen 2013 (i Amelia). Där stod att jag skulle ha ett år där Saturnus skulle straffa mig om jag inte såg till att göra min läxa ordentligt, med konsekvensen att krångel skulle uppstå och jag skulle bli tvungen att göra om saker.

No shit.

"Ha!" tänkte jag. "Vilken tur då att jag inte tror på sånt trams!"

...sedan läste jag vidare och såg att oxen ska få en passionerad och het sommar med massor av kärlek och sex.

Och då ville jag ju plötsligt tro på astrologi i alla fall.

lördag 12 januari 2013

Nästan i tid

Jo, ni vet den där hemskt avancerade kursen jag kom in på i Stockholm? På universitetet? Den krävde ju minst 120 högskolepoäng varav merparten i litteratur (givetvis) för antagning. Och eftersom jag har 315 (nej, 325? 300...alldeles för många hur som helst) poäng i så var det ju inget problem att komma in.

Men.

För att bli REGISTRERAD på kursen och få ut poängen i slutänden så krävs förstås intyg på tagen kandidatexamen - och av någon anledning så tog jag aldrig ut den. Jag fyllde uppenbarligen inte i papperet och skickade in det. Det låter kanske konstigt att jag inte hade något aktivt minne av detta, men till sammanhanget hör att det första ämne jag läste på universitetet (1993) var litteratur och kurserna avslutades 1996.

Det finns alltså folk som går på universitetet NU som inte ens var födda då detta begav sig.

Så det blir nog lätt som en plätt att fixa till detta nu...lätt. Jag tjurade nästan inte alls över detta igår. (Ha!)

Istället satt jag och funderade på vad sjutton jag gjorde 1996 (förutom att INTE ta ut akademiska examina). Ja, jag hade redan träffat min man och varit ihop med honom i ett år. Vi hade nyss skaffat kattungar och börjat bygga ut huset vi fortfarande bor i:











Blivande maken med skogskattunge - samma katt som vi fick begrava förra senhösten.











Rummet jag sitter i just nu. Något mer inrett idag. I själva verket har vi hunnit göra om det två gånger.



Min bästa vän då var min lillasyster. Hon höll på att göra slut med sin dåvarande pojkvän och flyttade året efter till Karlskoga. Farmor och mormor levde fortfarande. Pappa hade en extremt besvärlig period, vi visset sällan i vilket skick han skulle vara, om han hade mat och husrum eller om det var något som behövde ordnas av oss.

Jag hade precis fått mitt första ordentliga jobb, en heltidsanställning på gymnasiet som lärare. Jag blev utkörd ut kopieringsrummet minst en gång för kollegor jag inte kände trodde jag var en av eleverna.

Vi tränade jämnt. Jag tror jag fortfarande var instruktör på karateklubben då, men jag hade börjat tröttna och sökte mig mer och mer till gymmet. Jag ville bygga muskler, jag ville helst tävla i fitness och ett generande stort antal av mina foton såg ut så här:















Ber om ursäkt. Men så var det.

...och jag befann mig ofta i sådana här situationer:














På instruktörskurs. Den "skalade" armen antyder anatomilektion. Jag är den i mitten med alldeles för mycket lugg.


Så nä - ingen egentligen förklaring på varför jag inte kunde lämna in ett papper. Jag vet inte. Det känns inte ens riktigt som jag på de bilderna.

Kul var det ändå att hitta dem. Och fortsättning följer i ämnet.

fredag 11 januari 2013

Isdövhet och ubåtar

Jag har drabbats av isdövhet. Ett syndrom jag inte riktigt visste fanns, men jorå. Det är nog ungefär ett lika vanligt syndrom som snöblindhet om vintern. Kanske.

Äh, i alla fall. Jag har varit ute under eftermiddagen för att göra i ordning vår stora trädgårdsdamm till skridskobana åt pojkarna. Det blir ingen jättestor sak, en två tre meter på bredden och fem, sex på längden. Men alldeles lagom för den äldre pojken att repetera skridskokunskaperna och för den yngre att lära sig på. Sedan finns det ju andra fördelar också. Som att de bara kan gå in i huset för att gå på toa, dricka saft eller bara tjura ur framför teven om det går sämre, medan den andre killen kan fortsätta öva. Det är inte lika lätt vid den offentliga banan i stan.

Det tar ungefär en och en halv timme första gången man gör i ordning banan. Skotta, skrapa, sopa, skrapa, sopa och sedan hälla på några hinkar vatten sent på kvällen. Det ger perfekt is dagen efter.

Men det där skrapandet... Det är inte ett helt trevligt ljud.

Aluminiumspade mot is. Brrrr.... En smartare kvinna hade ju gått och hämtat hörselskydd efter halva tiden. Men det gjorde ju inte jag. Så efter en och en halv timmes tid var jag alldeles förstörd i öronen. Den sortens lite nervdallrande förstördhet som man kunde få efter en kolik-skrikfest när pojkarna var bebisar.

Is gör över huvud taget inga trevliga ljud. Häromdagen promenerade jag förbi ån och ryste år ljudet av is som krockar med och bryter sönder rötter och nedfallna grenar. Som en jätte som knäcker benknotor.

Så nu har jag tagit tillflykt till datorn och tittar på Last Resort, ny serie som började igår på trean. Den verkar lovande, om man gillar filmer som Jakten på röd oktober och Rött hav. Vilket jag gör.

Trevlig fredag.


(inte vår bana... utan glaciär i antarktis :-D )

torsdag 10 januari 2013

Nomineringar

Disclaimer: Tidiga Oscarsförutsägelser i detta inlägg räknas givetvis inte som skrivna i sten. Jag återkommer som vanligt med den kompletta listan dan-före-dan (jag vill se SAG, Globes och BAFTA först)

Ja, så har de då släppts - presentationen av Oscarsnomineringarna slutade för ett par minuter sedan. Förstås är jag lycklig att se att en film jag har STORA förhoppningar på Silver Linings Playbook, var representerade i kategorierna bästa film, bästa regissör, bästa manliga huvudrollsinnehavare, bästa kvinnliga huvudrollsinnehavare och bästa adapterade manus. Yup.

Där skulle jag kunna tippa bästa manliga... men som det ser ut nu så tippar jag nog mera på antingen Joaquin Phoenix (jag sa ju att han skulle bli nominerad! Kolla tidigare inlägg under taggen film om ni inte tror mig) eller Hugh Jackman.

Så här dags i spelet tror jag bästa film går till Les Misérables. Vi får se.

Bästa animerade - antingen Frankenweenie eller Modig. Förmodligen Modig.

I övrigt ser det bra ut för nordiska filmer i bästa utländska film, men jag tror Amour tar statyetten.

Som kuriosa kan nämnas att det bland årets nominerade finns den äldsta och den yngsta nominerade kvinnliga huvudrollsinnehavaren (85 respektive 9)

...och för er som undrar vem sjutton Seth Mcfarlaine är - ja, han är alltså bland annat hunden i Family Guy (och författare till serien).

Jag gillar valet av den anledningen att han kan säga i princip vad f-n. som helst. Ser fram emot inledningstalet.

Hela nomineringslistan här: http://www.imdb.com/oscars/nominations/

onsdag 9 januari 2013

Nya liv, exakta ord och zompyrer

De ska ha börjat nu - folks nya liv - sådär i början av 2013. Många tror att vi nu gått över i en helt ny tidsålder (den ska alltså ha startat 21 december då världen INTE gick under rent bokstavligen) och det ska firas genom att alla blir lite snällare, smalare, duktigare och jag vet inte allt. Det gäller att hålla sig undan till någonstans andra veckan i februari när alla börjar inse att det fortfarande är samma liv som alltid de lever och att de stora och genomgripande förändringarna kanske lite var lite väl yvigt tilltagna.

Jag avgav ett lite halvdant löfte till mig själv att jag skulle slänga alla de trosor i min låda som hade hål eller trasig resår, och aldrig gå ut i trasiga underkläder igen. (nån ordning får det vara) Det löftet har jag brutit åtminstone tre gånger sedan 1 januari.

Annars sitter jag och väntar på att en del knivskarpa och exakta formuleringar ska ramla in i huvudet på mig och sedan överföras via tangenter till hårddisk.

Det går sådär, kanske litegrann eftersom killarna provspelar den nya x-boxen. Vi har nu tre. Det känns lite överdrivet. (men en är chippad, en är gammal och en är öppen för x-box live SÅ DET SÅ! sägs det...) Men jag är ju inte helt ny på det här med mammaskap, så jag inbillar ju mig inte att det blir tystare om jag tvingar dem göra något annat.

Alltså sitter jag med grubblande min framför datorn.

En del av tiden ägnar jag åt att försöka beskriva min teoretiska forskningsbakgrund.

Resten av tiden tänker jag på annat.

Som: Om en zombie biter en vampyr som sedan biter en människa - blir då människan vampyr eller zombie?

Eller zompyr?

Viktiga frågor som kräver sina svar.

tisdag 8 januari 2013

Decamerone a la mellanmjölk

Okej, hur är det med den klassiska bildningen, nu då? Någon svensklärare som dängt Boccaccios digerdöden-komedi i huvudet på er någon gång? För den som nu sluppit, så kan jag berätta att romanen handlar om tio unga människor som flyr undan pesten i Venedig till en lantgård. Där berättar de den ena fräcka berättelsen efter den andra för varandra - allt för att illustrera hur många tänkte att eftersom man ändå med största säkerhet skulle dö snart, så kunde man lika gärna passa på att supa, ha origier, stjäla och bete sig allmänt sedeslöst.

Det är eskapism professional, det.

Själv har jag idag en liten annalkande katastrofkänsla inför vårens arbetsbörda. Kanske inte så liten, heller. I väntan på att det ska gå över så läser jag Panduros nya katalog.

Det var bara för jobbigt att dra ihop folk till en bacchanal, så jag tänkte titta på bilder på cupcakedekorationer istället.

Same - same.


måndag 7 januari 2013

Resultatet

Idag får man väl ändå lov att säga att julledigheten är över? Tjugondag Knut i all ära, men det är mera ett sådant där skäms-datum om man glömt ta ner adventsljusstakarna än en helg att fira. Undantagstillståndet är över och i morgon ska barnen dessutom transporteras till skola i vanlig tid.

Så jag gick tillbaka och utvärderade mina mycket måttlig julönskningar för att se hur resultatet blev. Här är de - önskningarna i kursiverat. Jag önskade mig att jag:

... ska få äta god mat i rätt måttlig mängd och inte faller för frestelsen att vräka i mig en massa fett och salt som förstör magen ända fram till trettondagen.

Det gick bra. Mycket beroende på att yngste sonen inte får äta så gott som något onyttigt alls eftersom ingen fortfarande vet om han har njursten, gallsten eller annat magjävelskap. Och då sympatibegränsade sig hela familjen utan pip.

...får slippa tillbringa tid på barnakuten.

Ja, tack och lov. Akutmottagningarna var dessutom överbelastade under helgerna här omkring, så jag hade i princip behövt tappa en eller annat kroppsdel för att övertalas att åka dit. Förmodligen knappt då. (Nä, skit i det, vi lägger armen i frysen så tinar vi upp den efter nyår. Den håller sig.)

...får slippa extremväder och endera hållet och kan ta några lugna vinterpromenader ensam.

Ja, det gick mycket bra, det.

...under dessa promenader får möjlighet att tänka efter och reda ut en hel del av sådant jag inte haft ork att reda i under hösten.

Tänka efter i lugn och ro, ja, komma fram till något vettigt - nej. Dessvärre. Jag får lita på att några av problemen "självläker" utan min inblandning.

...har ordentligt med tid att läsa sådant som är hysteriskt intressant men inte helt lätt lära sig (igen). 

Oh, det gick också bra. Roligt är det också.

... får ha barn som inte slåss på allvar mer än en gång/dag 

De har varit ganska sams, faktiskt. Det var bara under den första dagen på lovet som jag funderade på att ta den ene och slå den andre med.

...får ha katter som inte ramponerar julgranen helt och inte äter presentsnören

Nja, de skalade de nedersta grenarna ganska rejält. Och de åt snören, båda två. Men de kom ut i kattlådan. Det roligaste var kanske när jag slängde ut granen och katterna alldeles översiggivna stod och stirrade på granliket ute på terassen.

...får ha en man som vilar ut ordentligt och INTE vrickar till vare sig ryggen eller knäet, vilket annars brukar vara standard så snart han är ledig.

Det funkade fint.

...inte får vinterkräksjukan.

Där klarade jag mig också!

Så, på det hela taget: ett lyckat resultat. Det gäller att lägga ribban på lagom nivå, tydligen.

söndag 6 januari 2013

Vishetens källa

Medbloggaren Sammelsurium påminde mig om att idag diskuteras de tre vise männen och vishet runt om landet i kyrkorna. Hon ställde också frågan om vi lever våra liv vist.

Så jag började fundera. Jag vet inte om jag direkt gör det. Jag försöker leva förnuftigt. Vara praktisk. Logisk. Tänka igenom saker.

Ja, och sedan tar jag i alla fall något hoppa-över-stupet-beslut och hoppas att jag landar någorlunda mjukt.

I efterhand brukar det ju visa sig att de där oförnuftiga grejorna oftast är dem som fungerar bäst för mig - så alltså lär jag mig ingenting av det. Eller också lär jag mig vara totalt oförnuftig hela tiden.

Men är vishet och förnuft samma sak?

Vishetens brunn syftar ofta på Mimers brunn i asatron. Om man drack av den kunde man se och höra allt som finns i världen, allt som har funnits och allt som kommer att finnas. Det låter alldeles övermåttan gräsligt i mina öron. Tänk att se allt elände som sker och allt som kommer att ske? Brrr...

Enligt ordboken är visdom:


Visdom eller vishet är ett ord som har en djupare innebörd än all intelligens, kunskap, förstånd. Förutom att besitta alla dessa egenskaper, ska man även ha förmågan att kunna fatta de bästa besluten ur alla möjliga aspekter.
Visdom motsvaras av Prudentia i de fyra kardinaldygderna.
Prudentialatin för förstånd eller klokhet, emellanåt används ordet sapientia, är en av de fyra kardinaldygderna. Den är som sådan skild från listighet genom att bara verka för godhet och kunskap genom att införliva erfarenhet och eftertänksamhet.


Så det låter lite svåruppnåeligt.

Äh, jag nöjer mig med att vara lite lagom småklok. Jag lämnar visheten till dem som har tid att tänka två sammanhängande tankar tillsammans utan att telefonen ringer eller någon gapar efter saft.


lördag 5 januari 2013

Vad skrattar ni åt?

Jag vet inte direkt om min humor har blivit mer sofistikerad av att bli mamma år två små pojkar. Snarare tvärtom. Och nu var den inte särskilt klyftig till att börja med. Ofta kan jag ärligt säga att många missförstår mig helt när jag skämtar med dem och tar det jag säger extremt bokstavligt. Kanske för att de förväntar sig att något mer moget och övertänkt ska komma ur munnen på mig.

Det gör det sällan i sådana sammanhang. Jag är rätt barnslig när det gäller sådant...

En del av mina pojkars humor har jag svårt att fatta till en början. Min yngste son gav upp ett tjut av lycka igår när jag lät mig övertalas till en tripp till Lekia, och han fick se detta underverk:


Det är alltså ett sällskapsspel där man turas om att stoppa modellera (den där varianten de använder i oops slimey som pruttar när man klämmer på den) i munnen på en plasttax och sedan med hjälp av "kopplet" pumpar ut sagda lera tills den kommer ut i form av en bajskorv under allehanda mysko ljud.

Till en början tyckte jag hela idén var enormt fjantig... men sedan började jag ju se humorn i det hela. Den är bara för jäkla ful... det går bara inte att låta bli att dra på munnen när man mosar ner gul geggamoja i munnen på den.

Däremot kan jag inte förstå varför de finner Happy Wheels så fascinerande. Ni som har barn - vad är det jag inte fattar?


Barnen är förstås inte sena att hacka tillbaka på mig. Härom dagen satt jag och tittade på ett avsnitt av TopGear då de tre lagom feta och medelålderskrisande programledarna provkör bilar i Albanien och försöker avgöra vilken av bilarna som är bäst lämpad för östmaffiaförhållanden genom att stoppa in en skendöd och halvnaken alban i bagageluckan.



Jag vet, det är helt politiskt inkorrekt och ganska...öh.. vidrigt. 

Eller, som äldste sonen sa när han med en nästan åttaårings hela förakt gled förbi:

- Det där programmet suger ju...

Tar gärna emot tips på saker som INTE suger och som jag kan titta på.

fredag 4 januari 2013

Award season

Snart är det dags - alla filmnördars favorittid på året och vad som bäst kan beskrivas som elitserieslutspel fast aningens mer glamouröst att titta på. Plus, att om man verkligen vill klä sig för tillfället så får man ju dra sig mer åt glitter och paljetter-hållet istället för matchtröja och gul-blå sminkning.

Här närmast släpps nomineringarna till Oscarsgalan den 10:e januari, och därefter går Golden Globe-galan av stapeln den 13:e januari. Dessutom med Amy Pohlar och Tina Fey som värdar. Hurra!

Listan på nomineringar till den galan finns här: http://www.goldenglobes.org/2012/12/nominations-2013/

...och jag hoppas så, så mycket på många fina "globes" för Jennifer Lawrence och Bradley Cooper i Silver Linings Playbook. Alla vet säkert redan hur duktig Ms. Winters Bone och Hunger Games är, men jag är ganska lycklig över att Mr. Hangover får plats att visa hur jäkla duktig han egentligen är. Inom ett år har han dessutom en Oscar (japp, ni hörde det här först), om inte The Place Behind the Pines kommer så himla tidigt på året att den blir bortglömd.

Jag återkommer den 12:e med fullständiga förutsägelser. Jag gillar inte alls Life of Pi, men jag misstänker att den kommer att sopa rent bland många priser...

I år kanske jag måste traggla mig igenom Guldbaggegalan också... eftersom en bekanting gjort musik till en av de filmer som fått många nomineringar. Se här:  http://silverfura.se/2012/11/20/nyheter/

...och Call Girl har ju sin beskärda del av press... vi får se.

Frågan är nu bara:

Vad är award season-motsvarigheten till slutspelsskägg?

Vad ska man skaffa sig och sedan inte raka bort/ta ut/klä av sig/ förrän "hemmalaget" vunnit?

Förslag mottages här eller på facebook.


torsdag 3 januari 2013

Den tiden på året

Det är den tiden på året nu. Den tiden, då allt mälardalen är täckt av ett lager is med någon centimeter lömskt vatten ovanpå.

Den tiden då min man och mina svärfar röjer i skogen och nere vid ån.

Den tiden då min man kommer in och säger:

"Jag ramlade bara platt på rygg en gång, men det gick bra, motorsågen landade bredvid."



onsdag 2 januari 2013

Den symboliska nya kalendern

Vissa saker ska bara göras. Första dagen på nya året så ska innehållet från den gamla kalendern flyttas över i den nya. Möten, telefonnummer, visitkort. (ja, jag vet att det är den 2:a idag, men jag ligger lite efter. Fick inte tummen ur igår, jag höll på och städade min garderob istället)

Det är något extremt symboliskt över en helt ny kalender med tomma sidor, en per dag, med gott om plats för anteckningar. Det ger en sådan illusion av kontroll över tiden och tillvaron. Jag fyller i hela familjens tider och möten, som om vi aldrig skulle glömma något av dem, alltid komma i tid i organiserad, god ordning.

Redan dag två brukar verkligheten rasa över en som ett lass tegelsten. Idag gick det extra snabbt, eftersom jag medan jag satt och letade datum i mailen fick schemat från min Masterkurs i litteratur på Stockholm U och blev lite stressad bara av att läsa om den 80%-iga närvaron på seminarierna. (kan meddela att jag redan givit upp tanken på att åka tåg - tur att vi har en snål hybrid...)

Som ni också fattat så har jag inte kalendern i telefonen. Huvudanledningen är främst att jag brukar boka in möten medan jag faktiskt pratar i sagda telefon och att det är väldigt sällan som min papperskalender får slut på batteri. Kalla det old school. Jag gillar det.

Förresten, såg ni den där artikeln om aupair-förmedlaren som blev anklagad av tre tjejer utan inbördes kontakt för att ha tafsat på dem. Hans svar då domen fallit var "att han var dömd på förhand eftersom domaren och nämndemännen var en hög med kärringar". (länk)

Hans ombud måste ha haft ett lätt och ofrustrerande jobb, tror ni inte ;-) Jag skulle gärna vilja veta hur många gånger frasen "Om du bara håller din stora käft stängd..." förekom under samtalen mellan klient och försvarsadvokat.

tisdag 1 januari 2013

Nyårsafton - light

Det verkar som om nyårsdagsvädret snällt anpassat sig till dem som vill ligga i soffan, mer eller mindre bakis, och titta på Ivanhoe. Eller på backhoppning (om det är en sådan någonstans). Efter vad jag kan läsa på facebook är det som vanligt ett stort antal personer som inlett det nya året med blykeps.

Jag har svårt att uppamma något intresse för nyårsafton. Inte ens då jag festade mer som regel än undantag var den kvällen något stort. Förmodligen reagerade jag redan från start på alla hysteriskt upptrissade förväntningar om allt KUL! GLAMOURÖST! ROMANTISKT! man ska göra då... nä, jag har alltid skruvat ner tempot och kan räkna antalet brakfester jag närvarat på den 31 december på ena handens fingrar.

Igår var inget undantag. Vi stannade hemma och lagade mat med barnen. De har redan förstått att alla dagar som slutar med -afton ska guldkantas en aning, så en trerätters middag var på schemat, följt av Ghostbusters*, och sedan lite raketer när de började blinka och gäspa på allvar.

Det där med att laga festmat med barnen är en del av min listiga plan att någon av dem så småningom ska utveckla ett matintresse stort nog att ta över familjes kulinariska utmaningar. Jag tycker det är kul att laga festmat - men jag tycker det är ännu roligare att bara sätta mig ner och äta den.

Än så länge gillar pojkarna att kladda med blodapelsinsallader och kräftstjärtar och kycklingglaze och kokosrullade ananasspett... men frågan är hur länge det håller i sig när det inte längre är en nyhet att få tända ljus själva och skära saker med riktig kockkniv som på TV...

God fortsättning på er alla.





* Vi har börjar visa visa filmer från 80-talet med 15-årsgräns för pojkarna nu - de tycker specialeffekterna är hysteriskt roliga och inte alls skrämmande - Indiana Jones, Star Wars och Gremlins verkar ju som ingenting jämfört med Harry Potter... Men vi väntar ett tag med Poltergeist och Terror på Elm Street, tror jag...