Antal

Antal födelsedagspresenter handlade idag - 3. Mkt bra.

Antal julklappar handlade idag - 2. Ganska bra det med.

Antal skickade mail idag - 8. Förvånansvärt återhållsamt. (mest för att det är så jobbigt att skriva på min telefon)

Antal bakade bröd till söndagens julmarknad - 50. Vört, sikt, ciabatta. 'nuff said.

Antal Angry Birds-figurer i sockerpasta klara för tårta - 15. Mkt, mkt bra.

Antal inköpta burkar med inlagda mandariner - 0. För man kan inte komma ihåg allt.

Antal bok att snabbläsa ikväll för vidarebefordran i morgon - 1. Och jag vet redan på förhand att jag kommer att få krupp på den.

Antal barn som är knäpptysta just nu - 2. (har de slagit ihjäl varandra?)

Antal make som också är knäpptyst - 1. (men han sover förmodligen bara)

Antal adventsstjärnor/ljusstaker uppsatta - 7. Boo-yah.

Antal försök att hitta kläder utan glitter för julfester/middagar/föreställningar - Upprepade.

Antal plagg som faktiskt köptes in - 2. Okej, 1 då. För det ena var bara en vanlig tröja som var så skön...

Antal rader kvar att skriva i detta inlägg - 1.

Ha en bra fredagskväll.

Ferrys kulor och grannsämjan

Hur trivs ni med era grannar? Själv är jag granne med mina svärföräldrar. De bor sju meter bort. Oftast tycker jag det är mycket trevligt att ha en generation till så nära för pojkarna att umgås med (barnvakt). Och mer tänker jag inte skriva i den frågan.

Men jag skrev till en FB-vän att jag gärna skulle ha Björn Ferry som granne. Det vore inte tråkigt. Speciellt inte om han fick för sig att dekorera sin egen gran hemma i trädgården på samma vi som den kontroversiella Östersundsgranen han dekorerade med testiklar. Fruktbarhetsgranen. Så här såg den ut:

Det är alltså de där stora, plastiga sakerna längst nere i granen som ska vara pungkulor.

Folk blev såååå upprörda.

Speciellt för barnens skull.

Nu är den granen i mina ögon inte särskilt fallisk. Den ser ut som ett träd med två uppblåsta plastsäckar längst ner. Vilken morot (eller zucchini om man har tur...) i affären som helst ser mer fallisk ut.

Så vilka är barnen som blivit så upprörda? Antingen är de väl så små att de inte upptäckt att snoppar och snippor är något fult, eller också är de stora nog att veta hur barn kommer till och att det inte är något konstigt med det.

Eller också har de smått överspända föräldrar med svårigheter att prata om sex och kroppar med sina barn. Det kan vara det.

Nej visst, man ska väl inte översexualisera någonting... men jag kanske kan får räcka upp handen lite försiktigt och påstå att det inte var så fruktansvärt länge sedan vi här i Sverige använde våra midvinterträd att hänga blotsoffer i.

Undrar vad Östersundarna hade sagt om en sådan installation....historiskt korrekt och allt.

Och, visst - man kanske inte vill bo granne med en snoppgran. Det förstår jag. Men vore det ändå inte värre om grannens hus såg ut så här:

eller så här:

Jupp. Där hade jag nog kunnat göra slut på grannsämjan... eller åtminstone gå ut varje natt och flytta runt alla platsfigurerna på framsidan. Kanske ställa upp dem på led med ansiktet vänt åt samma håll. "Titta, de formerar sig för flykt"

Det finns alltid en - och ibland är de två

När jag var något (en hel del) yngre så kunde jag hamna i diskussioner om vad som helst. Idag är jag inte ens säker på att det var diskussioner jag hade.

En diskussion betyder enligt den sokratiska definitionen ett öppet utbyte av åsikter och information där man lär sig lika mycket av diskursen som av ämnet.

Det var inte det jag gjorde. Nä, det var argumentationer förklädda till diskussioner.

Numera har jag inte sådana. För jag tycker de är lite slöseri med tid. Man kan inte föra ett vettigt samtal med någon som är helt inställd på att övertyga en om "det enda rätta" eller "den enda sanningen". Jag är lite rädd att jag någon gång kommer att få slut på ord - jag måste redan ha använt upp mer än min tilldelade livstidsandel.

Så varför slösa på dem?

Tack och lov så har de flesta "diskussionerna" flyttat till nätet. Facebook och kommentarsfält. Igår lade en vän till mig upp en bild på en skulptur av en höna gjord av äggskal och ställde frågan: "Vem kom först, hönan eller ägget ;-)"

Jag svarade att eftersom dinosaurierna lade ägg, så måste det ha varit först. Varpå ung, diskussionslysten man som här ska få vara anonym genast vädrade morgonluft och högg:

med andra ord "vilket kom först, ägget eller dinosarien?" Men å andra sidan var ju inte alla dinosarier äggläggande reptiler. Sen har arter i all tid förändrats och kommit till med tiden, av olika anledningar. Vissa säger t.ex att all levnads varelser en gång bodde i vatten. De kan man se mellan fingrarna på våra "gälar" från den tiden. dvs det gick från enbart i vatten (som fiskar) till vatten o land (som krokodiler) och sen till enbart land (som människor, elefanter osv) även om människor kan simma o vara under vatten, är vi (inte längre i vart fall) byggd för att andas under vatten.

Vet ni vad jag svarade?

Ingenting. Men jag hoppas verkligen att han hittade någon att låtsas diskutera med förutom mig. Säkert. Säkert flera.

Men jag ska ha en hel hög med möten idag, så jag behöver alla ord jag kan skrapa ihop. 

Delar kvällen...

...mellan:

och

och

Diskussionen om vetenskap i det postmoderna samhället får väl kanske inte den odelade uppmärksamhet den behöver. Om man säger så.

Sockerpasta, pinkeye och flytt

Dagens teman ser ni i rubriken. Här kommer det hela mer utförligt.

Sockerpastan köpte jag igår. I rött, gult, grönt, orange, mörkgrön, ljusgrön och blå. Den ska förvandlas till angry birds, eftersom det är en vecka kvar till sonens födelsedag och han har önskat sig något i den här stilen:

...förutom att den här då inte dög, eftersom banan var för mesig och tårtan ska gå att spela på riktigt. Helst ska man kunna skjuta ut ljusen istället för att blåsa dem. (Ja, vi har brandsläckare, Fyra stycken varav en skum.)

Någonting i den här stilen.

Den andra sonen har fått ögoninflammation - pinkeye - och är skitsur. Inte minst därför att han måste ha äcklig gul salva som gör att ögat blir helt igenklistrat när han sover, inte går att öppna, och då får "ögat panik".

Sedan ska vi hjälpa till att flytta vännen T. till ny fin lägenhet. Andra våningen till tredje våningen. Det blir dagens träning, det.

Mamma och pappa är krokodiler

Idag var min son sur på mig, eftersom jag hindrade honom från att gå till skolan med feber och halsont. Han skulle nämligen på en teater med klassen. Med mumintroll. Dagen före gick en annan skolteater i stan, med just titeln Mamma och Pappa är krokodiler, eller något sådant.

Först trodde vi då vi läste på nätet att det var den sonen skulle se - men vi läste fel på datum. Jag sitter nu i efterhand och undrar om min son förstått någonting av krokodilteaterns egentligen mening. Det handlar om ett barn som har "krokodiler" till föräldrar. De vill inte göra annat än att äta och bada sig hela dagarna. Barnet skäms och vill inte ta hem kompisar. Men vem finns att prata med?

För mig är det tydligt att pjäsen är metaforisk och handlar om föräldrar med någon sorts social sjukdom, som alkoholism eller annat missbruk. Men min son, som ju är hyfsat intelligent i vanliga fall hade inga som helst referensramar för att tolka detta då vi läste om handlingen. Han trodde ju att föräldrarna var krokodiler på riktigt. Det värsta problem min son har på hemmaplan är väl när vi tvingar honom att plocka upp legot i sitt rum eller då han blir osams med sin bror. Han är trygg.

Så för honom är en krokodil en krokodil.

Ibland tycker jag att det blir lite väl mycket "blommor och bin" över diskussionen om föräldrar som man skäms över. Barnen som har det bra kommer inte att kunna förstå så mycket som de behöver, och barnen med problemföräldrar kommer att tycka det hela är till-gullat och aningens lögnaktigt.

Men vad gör man då?

Kanske berättar man lugnt och sansat och verkligt, men på en nivå som barnet kan greppa. Utan att förvandla de inblandade till djur, plantliv eller insekter?

Ja, jag är inte säker. Men jag fortsätter med policyn mjuk men ärlig för mina barn i alla fall.

Innehållsförteckning

Vore det inte fint om man kunde trycka en innehållsförteckning på en t-shirt och gå runt med? Det tycker jag nog. Härom veckan bad jag en person ge ett förslag på en produkt som hen trodde passade min livsstil. Idag fick jag förslaget.

Och det var hel galet.

Tydligen så framstår jag som en person som i slutet av en arbetsdag kryper upp i min favoritfåtölj med någon hantverkad pläd över benen, läser en bok av, typ, Orhan Pamuk och lyssnar på något klassisk pianostycke. Kanske sippar lite vin, eller dricker té ur handglaserad mugg.

Hm.

Nu är jag inte den kvinnan.

Vissa dagar tycker jag det skulle vara fint att VARA den där kvinnan. Men jag är det inte.

Jag är kvinnan som kommer innan för dörren och går raka vägen för att hitta sina mysbyxor. Som äter Pågens saffransgifflar direkt ur påsen och som slappnar av Minecraft (ja, jag åkte dit!) eller någon taskig dokusåpa som Hells kitchen. Som lyssnar på Florence and the Machine och dricker mintté ur en mugg från IKEA.

Inte jag.

Utan mer så här ("Men shit, nu sa Ramsey Fuck! igen...)









Men det är väl ingen av er här i bloggdala som missat på den grejen??

Knäcka koden

Sonen har nyss lärt sig simma. Det gick lite knackigt först. Han kom en tio meter, sedan sjönk han, fick vatten i munnen och sjönk lite mer. Men nu - nu jäklar, nu är ungen snart vattensäker. Det roliga är, att simkunskaperna bara föll på plats från ett badhusbesök till nästa. Från att ha simmat knackiga tio meter i taget så blev det plötsligt 100 meter.

Han hade "knäckt koden", som man så käckt brukar säga.

Samma sak var det med cyklingen. Och jag tror yngste sonen är på gång att knäcka läskoden. det är jättestor evolutionära hopp för barnen, hela tiden.

När slutar de?

För jag vet inte om jag har känt likadant på mycket länge.

Och - i vissa fall tror jag att man helt enkelt inte kan knäcka koden. Idag har jag till exempel för 800:e gången konstaterat att jag fan inte begriper mig på män. Vilket här helt otroligt om man tänker efter. Jag har bara tränat typiska kill-sporter, jag har varit flickvän/sambo/gift i över 22 år av mina 38 (vilken tanke där...) och jag har söner.

Men nä. Inte en chans till någon kodknäckning där, det är rena enigmachiffret fortfarande. Så visst, kvinnan kanske är det mystiskt könet... men män är fan det skumma könet.

Julrim från onda tomten

Eftersom jag redan haft en dag då jag inte hunnit med 367 000 saker som egentligen borde ha tagits tag i, så tänker jag i alla fall åstadkomma en blogg ikväll. Då har jag bara 366 999 saker kvar.

Jag kör en favorit i repris - ett tidigt julrim från onda tomten till den som idag förtjänat det.

Jag vet att du har taskig lön,

provisionen är det inte mycket med.

Men snälla säljar'n hör min bön,

jag vill så gärna handla mat ifred.


Jag skiter i fri samtalstid,

och displayen som är extrastor.

om täckning bra och milavid,

bryr jag mig mindre än du tror.


Förlåt att jag i mun blir ful,

men jag vill säga dig en viktig sak:

Lägg av! Annars får du fira jul,

med en I-phone uppkörd där bak.

Boss

Om ni har missat den - jag kan verkligen rekommendera nya serien från produktionsbolaget Starz. Den heter "Boss" och har Kelsey Grammer i huvudrollen. Han spelar en maktfullkomlig, karismatisk och tuff borgmästare som får reda på att han har en degenerativ hjärnsjukdom. Inom tre år kommer han att vara ett vårdkolli, och innan dess kommer han att bli desorienterad, få illusioner och skakningar.

Mycket intressant serie av flera orsaker.

Nr1. Regissören är Gus van Sant, som gjort filmer som Good Will Hunting, På drift mot Idaho, Milk, och Drugstore Cowboy. Serien är lika speciellt filmad och iscensatt som många av hans filmer.

Nr2. Intrigerna - ingen karaktär är till 100% ond eller god. Allt är gråskalor och alla beter sig oväntat OM man inte är med på helspänn för då får man en massa fina hints om vad som ska hända.

Nr3. Produktionsbolaget. Starz bangar inte för någonting. Är det en sexscen så får man se allt. De tar vid där HBO fegar ur om man säger så.

Fredagar på svt. Finns på svtplay i fyra dagar till.

Titta.

Djur som kan klockan

För fem minuter sedan öppnade jag dörren och släppte in katterna för att äta frukost. De gör nämligen det vid den tiden. Vi släpper utom mellan 7.15 och 7.30 varje morgon, och sedan får de mat mellan 9.15 och 9.30. På eftermiddagen/kvällen öppnar vi dörren och ropar cirka en halvtimme innan solen går ner.

Och det funkar. Varenda gång.

Det är sådana där saker som gör att folk som påstår att djur inte har någon kognitiv process eller tidsuppfattning mindre trovärdiga. Förmodligen har de inte ens bott i närheten av några djur...

Jag tycker inte man ska förmänskliga djur - en katt är en katt. En hund en hund. De anpassar sig efter den miljö de lever i och tamdjur kan genom avel få förstärkta egenskaper som gör dem mer kompatibla med människor. Men de blir ju inte människor för det.

Däremot blir jag skitsur på dem som påstår att djur inte har någon själ. Förmodligen är det bara något sätt att göra det lite lättare för dem flesta att till exempel kött ungefär som att man under medeltiden på vissa ställen i Europa inte trodde att barn hade någon själ förrän de fyllde två. Det var lättare att hantera den höga spädbarnsdödligheten om man hade inställningen att det inte var en "riktig" person som dog.

Idag tror vi ju annorlunda. Vi sjunger för fostret i magen, vet att om mamman äter mycket stark mat under graviditeten så får bebisen en "Spicy palet" redan från början.

Kor kan också klockan, förresten. Grannens kor ställer upp sig på led varje dag de går på sommarbete. Prick klockan 15.45. Det är bra, ifall man inte har möjlighet att ringa Fröken Ur. Man kan ställa klockan efter korna. Fast bara en gång om dagen.

"...och var är maten? Klockan är faktiskt 9.45!"

Matsedlar och portföljer

Det är kanske inte så konstigt att mina barn äter bättre i skolan än hemma...
Här är nästa veckas matsedel:

Måndag 2012-11-26	Ungersk gulaschgryta Omelett m svampstuvning Broccolimedaljong
Tisdag 2012-11-27	Panerad fisk & kall sås Kryddig pastagratäng m chorizo Asiatisk grönsakswok
Onsdag 2012-11-28	Köttfärslimpa & vitlökssås Ravioli Veg schnitzel & vitlökssås
Torsdag 2012-11-29	Tacofalu m majs Thaifisk m kokos, lime & chili Veg potatisgratäng m pizzasmak
Fredag 2012-11-30	Nötfärsbiff Pimento, vitlökssås Lapskojs Grönsaksgryta m quorn

     

Man får lite mindervärdighetskomplex...

Eller nej, det får jag inte. Men jag skulle gärna äta lunch varje dag på mina barns skola. Det kanske fanns någon tanke med bestämmelsen att föräldrar bara för äta lunch EN gång per termin med sina barn på skolan.

Annars skulle man kunna äta riktigt, riktigt bra för 45 kronor istället för en halvdan dagens för 85.

Hur som helst, visst har det skett en hel del utveckling sedan ens egna skoldagar då kokhöns med ris var veckans höjdpunkt, och hamburgare med bröd och mos (!) var terminens fest.

På något sätt känns det lite nostalgiskt att lapskojsen är kvar...

Hur gillade ni skolmaten? Jag tyckte "sådär" om den. Under gymnasiet kanske jag åt i skolmatsalen en dag av fem. Men min blivande man försvarade redan då familjeäran genom att han och de andra teknisterna använde varenda minut av matrastens 50 minuter till att äta. De konstruerade gena trerättersmenyer, där de först åt råkost, sedan den "riktiga" maten och till sist efterrätt bestående av fil med knäckebröd i.

Dessutom använde de sina mkt viktiga portföljer till ett specifikt syfte (förutom att placera ut dem i korridorerna på ett så korkat sätt att de små humanisttjejerna fick manövrera förbi dem i någon sorts labyrintstil). De hade en reservknippe med bananer i dem, ifall de skulle bli hungriga. Bananer, en stiftpenna och en miniräknare.

Vadå Foucault??

Ibland måste man helt enkelt ta en sträng titt på sig själv och fråga: "Men herregud, när slutade du använda just den delen av hjärnan?"

Jag menar, vi brukar ju skämta oss mammor emellan ibland att vi förmodligen krystade ut stora delar av hjärnan tillsammans med efterbörden - att vi har haft gravidhjärna och amningshjärna och så vidare... och ja, det är inte lätt att vara skarp när år av sömnbrist och mysko hormoner har gjort sitt. Men ändå brukar ju jag tycka att jag är hyfsat smart.

Men inte så smart som jag varit, tydligen.

I förebyggande syfte (jag lovar, mer info kommer...) har jag börjat återbekanta mig med giganterna inom min nisch. Genier som Foucault, Bourdieu, Lacan och Beauvoir.

För några år sedan hade jag ett visst begrepp om vad de pratade om. Om någon skulle komma på tanken att fråga, kunde jag till och med med visst självförtroende förklara vad som skiljde episteme från dispositif och Bourdieu från Lacan...

Idag - not so much.

Nu sitter jag och läser och känner mig i stort sett som:

 

...fast eftersom jag har en del - öh - artificiell intelligens applicerad på mitt hår så är jag väl en brunhårig apa då. 

Frågan är bara vilket av alternativen som gäller:

1) Har jag blivit mindre intelligent alternativt håller på att bli senil vid 38 års ålder

eller

2) är jag bara otränad och kan öva upp de grå cellerna snabbt och hoppas att cellulärt minne fungerar som muskelminne

eller

3) har jag begravt gammal kunskap under en massa ny (som till exempel bokföring och e-handel) så djupt att jag inte har en chans att exkevera den igen?

Äh. Jag kanske ska lämna Foucault åt sitt öde en stund och titta på Sathurday Night Live istället.

Under kontroll men ganska urspårat

...är läget just nu för att uttrycka sig som Yoda. Efter en måndag på barnakuten med sonen är vi nu "under vidare utredning" igen och ska snart till simskola. Jag måste bara jobba ifatt en och en halv missad dag först.

Man får vara lite effektiv...

Jag har i alla fall hunnit stämma av med vännen T. Hon har inte heller haft någon bra start på veckan. En av hennes nära släktingar har fått en hjärtepisod och hon har fått agera sambandscentral och terapeut för övriga familjen.

Så vad händer då när två övertrötta/stressade kvinnor pratar i telefonen efter en sådan måndag? Ja, det hela spårar givetvis ur ruskigt snabbt.

Först gick vi igenom hela vår respektive släkthistoria och konstaterade att i princip var loppet kört för oss båda två och det var lika bra att gå ut och sätta sig i ättestupan på en gång.

"Ja, och om du tror att vi kommer att kunna sitta på ålderdomshemmet och minnas saker tillsammans så kan du bara glömma det" konstaterade T. "Jag kommer att vara helt dement och sitta med trosorna på huvudet och skrika Vem är du egentligen?!"

Har vi riktig tur regrederar vi tillsammans till ungefär den ålder vi lärde känna varandra i och rymmer från ålderdomshemmet för att göra sådant vi gjorde då... men det är ju förutsatt att vi lever så länge. Vi börjar helt enkelt bli i den åldern då skit händer. Folk får strokes, hjärtattacker, diabetes och cancer fast vi ju då tycker att vi fortfarande är unga och fräscha... okej, HJÄLPLIGT fräscha.

Nu slipper jag tänka på den biten, men jag och T. pratade också om att det faktiskt är lite riskabelt av rent medicinska skäl att släpa hem någon från krogen också. Vi konstaterade att eftersom vi förmodligen skulle hamna i ålderskategorin män 35- 50, så kanske man måste ta upp det där med hälsa och genetik.

Så man inte ger någon en hjärtattack så att säga... mitt i.

Frågan är bara hur man tar upp något sådant på ett fint sätt. På krogen. Visst, man kan ju fråga hur mycket han tränar och så... men det hör väl till att man överdriver lite i en sådan kontext.

Bor man i ett högt hus finns förstås en ganska säker metod jag hörde talas om någonstans... man tar med sig mannen hem, men låter honom inte stiga in i hissen. Istället säger man: "Okej, du tar trapporna. Jag tar hissen. Kommer du upp till fjärde våningen före hissen i ett sådant skick att du fortfarande kan prata så får du komma in i lägenheten och så blir det åka av."

Det är väl sådant som kallas benchmarking, tror jag.

Så, ja. Läget är under kontroll. Men ganska urspårat.

Till alla pappor

Till alla er som...

Varit vakna på nätterna med sjuka barn.

Förklarat samma sak trehundra och en gånger.

Torkat snor.

Lovat och svurit att INTE berätta för mamma.

Hämtat. Och skjutsat. Och hämtat. Och skjutsat.

Varit jävligt nervösa för att gå in i förlossningsalen. Och sedan gjort det ändå. Ibland mer än en gång.

Fått sina tånaglar målade rosa.

Bytt blöjor.

Spelat Zlatan/ Darth Vader eller hulkens röda kompis (Rulken)

Gått ut mitt i natten med en hund som egentligen tillhör ett av barnen (och som har svår diarré)

Lagat mat med gömda grönsaker i.

Fått höra: "Mäh, orka! Du fattar ju ingenting!"

Tröstat när kompisar svikit.

Sagt: "Säger mamma nej så är det nej från mig också!"

Packat väskor. Burit väskor. Packat väskor. Och burit väskor.

Kommit ihåg både fruktburk och kontaktbok. Men glömt gympapåsen (och hämtat den).

Tittat på riktigt dåliga barnprogram med intresserad min.

Låtsas förstå Justin Biebers storhet. (alternativt One Direction)

Låtsas förstå Sean Banans storhet. (alternativt Markoolio)

Varit alldeles svettig medan ni tittat på matchen/föreställningen/uppvisningen. Men spelat cool och inte klappat så högt som ni tänkt från början.

Berättat godnattsagor med röster och allt.

Väntat uppe på lördagskvällen, men skyndat i säng i samma sekund ni hört nyckeln i låset så att tonåringen får veta att du har fullt förtroende.

Övningskört med hjärtat i halsgropen.

Bytt blöjor som ser ut som något från en annan planet.

Till alla er.

Vi gillar er.

Det finns té och så finns det té

Vissa saker blir alltid mer än summan av sina delar. Om man kombinerar dem når de oanade höjder. Som att tomat, ost och oregano var och en för sig är helt okej, men som bas på en pizza - genidrag.

Eller som mögelost, päron och pepparkaka. Eller... parmaskinka, getost och fikon.

Det kan gälla personer också - kompanjoner, danspar eller gifta par. De blir bättre tillsammans än var och än för sig. Det kan förstås gå helt åt andra hållet också. Vissa personer och ingredienser tar fram det värsta hos varandra.

Igår kväll bestämde vi (okej, jag...) att jag inte orkade med någon film om sexmissbruk, utan det blev några avsnitt av senaste säsongen av The Big Bang Theory. jag vet, jag tjatar, men upphovet till hela inlägget kom från det avsnitt då übergeniet Sheldon bråkat med sin flickvän och tror att vanligt kamomillté inte kommer att räcka till för att trösta honom. Penny föreslår att han ska testa en annan sorts té.

Har ni gissat?

Oh, ja. Long island iced tea.

Sheldon, som aldrig dricker alkohol drar i sig två på raken och hittar sin inre texikan.

Jag sympatiserade lite med honom. I've been there. Och jag har ett antal vänner som jobbat på krogen eller som bartenders och som för några år sedan kunde blanda en perfekt "iced tea". En sådan som smakar läsk. Och som man kan dricka rätt många av en varm sommarkväll innan man utan förvarning tappar kontrollen över viktiga kroppsfunktioner.

Det är förstås blandningen som gör det. De olika spritsorterna gemensamt som tar bort all den vassa smaken av alkohol och samtidigt förgiftar kroppen så oerhört...

Jag har förstås hunnit glömma vad som är i en L I I T. Och jag kommer med största säkerhet inte någonsin att våga dricka en igen. Men här är receptet för den som vill prova:

Long Island Ice Tea

2 cl Vodka
2 cl Gin
2 cl Rom
2 cl Tequila
2 cl Cointreau
1/4 pressad citron
cola

Fyll drygt halva glaset med is.
Häll i Vodka, Gin, Rom, Tequila, Cointreau och citronjuicen.
Fyll upp med Coca Cola, rör om och garnera med en citronskiva.

Tänk på någonting och försök minnas det efteråt...

(den sista meningen stod verkligen i receptet jag kopierade... ye be warned)

Prova den som vill. Jag tror jag håller mig till äppelglögg ikväll, jag.

Min typ av fredagsmys...

(ett uttryck som jag för övrigt helst inte använder... men vaddå...)

Vi hade tänkt visa barnen denna:

Men de är sådana trötta små apor att jag tror det får bli tidig godnattsaga och tvångsnattning istället.

Så då ska jag och maken förhandla oss fram till antingen sex avsnitt av säsong sex av:

...eller den här filmen...

Som egentligen handlar om hur plågsamt det är att vara sexmissbrukare och hata sig själv för det. Men som jag kanske kan lura mannen att se om jag lockar med grafiska nakenscener.

Hmmm....

Det blir inga chips i alla fall. Nå'n måtta får det vara.

Hoppsan, vad hände med året?

Jag undrar vad jag kommer att minnas av 2012 sådär i efterhand? Det är märkligt hur vissa år bara försvinner förbi utan att lämna några större intryck. Vi är snart framme vid första söndagen i advent, jag har redan handlat julklappar och planerar julmarknad och snart är det 2013.

Det har inte varit ett tråkigt eller händelselöst år (fast ett sådant kan jag å andra sidan när jag hade sist) - det har hänt massor. Men det har inte varit ett år av vare sig jättehöjder eller jättedalar. Bara ett väldigt snabbt förbisprunget år.

Mitt bland alla naturkatastrofer och val och oroligheter och krigshärdar så har 2012 bara passerat.

Det är väl en himla tur att jag inte tror på att världen ska gå under den 21 december. Där kör jag stenhårt på Magnus Betnérs linje: om nu mayaindianerna var så smarta att de kunde förutsäga jordens undergång 600 år senare, så var det en himla miss att inte förutsäga att de själva skulle bli utplånade av conquistadorerna...

Men hur minns ni ert 2012? (lika bra att ställa den frågan nu, som det här året har löpt på så är det förmodligen den 3 januari innan jag kommer på att fråga nästa gång)

Har det varit ett maratonår eller ett spurtår?

Och god jul och gott nytt år och god fortsättning och glad påsk på en gång...

Våld i småstäder

En av våra grannstäder har under hösten varit ett olyckligt litet centrum för elände och våld. Överfall och våldtäktsförsök. Förmodligen är händelserna procentuellt inte fler än i en större stad. Men eftersom det nu är en liten stad så märks allt så väldigt tydligt. Alla känner någon som känner någon som var inblandad.

Och då blir det så tydligt.

När jag stod på badhuset och såg jag tre kvinnor, lite yngre, som alla skulle in på samma pass på gymmet. De var ordentligt påpälsade och hade uppenbarligen cyklat. Och alla tre stannade direkt innanför dörren, tog upp mobilen. De ringde hem för att tala om att de hade kommit fram utan att bli överfallna i den beryktade cykeltunneln.

Jag undrar vad det gör med en stad? Den där känslan av att inte vara trygg i småstadsidyllen?

Undrar om det blir värre i en liten stad, slår hårdare än i en storstad?

Det är klart att det bara är en illusion att man är tryggare i en småstad - men den illusionen är så livskraftig. Är man i en storstad så tänker sig de flesta för när de går hem på nätterna, de undviker vissa områden, kanske tar med sig ett överfallslarm på löparrundan. Man är medveten om att saker kan hända. Och dem som överväger att flytta till staden gör det väl medvetna om problematiken - men tycker ändå att fördelarna är fler än nackdelarna.

Men i en liten stad? Utan egen polisstation. Där lokaltidningen inte har någon redaktion längre. Inget sjukhus eller akutmottagning. Om folk börjar känna sig otrygga där... då går det ack så fort nerför med fastighetspriser och företagsetableringar och inflyttning.

Det står i lokalmedia idag att polisen gör stora insatser i området, och jag hoppas det. Den där osäkerheten smittar. Och det går snabbt.

Jag förstår inte konst

Om det nu ens är meningen att man ska göra det? Det är ju också en fråga. Vissa saker berör mig, andra gör det inte. Skulptural konst och fotografisk konst känner jag att jag kan ha åsikter om. Installationer gör mig förvirrad. Litegrann som den gången jag stod på Moderna museet och verkligen, verkligen ville plocka upp en gul vante från golvet. För det såg ut som om någon tappat den, och det var kallt ute.

Men jag tordes inte.

För den kunde ju tillhöra en av installationerna. Visserligen bestod resten av installationen i det rummet av ketchupflaskor med olika mängder ketchup i, men vad vet jag - den gula vanten kanske symboliserade människans längtan efter...döden/en icke-existerande Gud/värme?? Det är egentligen inte mer långsökt än att en grön get med ett bildäck runt sig ska symbolisera Jesus. (Jo, det finns ett sådant konstverk på MM)

Dagens konstbråk är väl att Anna Benson tvingats plocka ner delar av sin utställning som hängde på Hotel Anglais för att den var för vågad. Läs mer om Anna Benson och se tavlorna här eller läs artikeln här

I korthet så är Benson en sådan där mångkonstnär som gör allt - skriver böcker, artiklar och målar. Har varit egenföretagare sedan hon gick på gymnasiet, idrottsstjärna och så vidare... jag gissar att folk på Hotel Anglais var superlyckliga av att boka in en så ny och spännande konstnär/renässansmänniska. Ja, tills dess att de såg tavlorna, alltså. Nu plockas de ner efter tre veckor istället för tre månader eftersom de anses vara för provokativa. Benson säger i media att hon tycker det är synd och skam att man inte kan få visa tavlor där nakna kvinnor rör vid varandra.

Eftersom jag då inte förstår konst så undrar jag om det var det som var knäckfrågan... eller om någon helt enkelt tyckte de var för fula? För mig såg de mer ut som något som mina barn ritat om jag skulle be dem rita "En naken tant som stoppar upp handen i snippan på en annan naken tant" (lugn, det tänker jag inte göra)

Men nu förstår jag inte konst, som sagt var.

Hur som helst, att få en utställning nedtagen i förtid eftersom den är för provocerande kommer att öka Bensons försäljningssiffor, så hon skrattar säkert hela vägen till banken. Och den som intendent-ar på Hotel Anglais kanske lär sig att titta till en extra gång på tavlorna innan han eller hon bokar in utställning. Är det en kejsare med nya kläder man köper? Eller bara en naken gubbe?

Vem var Bond, nu igen?

Jo, vi var ju och såg Skyfall igår jag och maken. För en gångs skull var biografen i Köping fullsatt - mestadels av par i yngre och äldre medelåldern. Som vi då, alltså (bara att erkänna färg). De främsta två raderna dock, hade intagits av en tills nu helt ny Bond-publik. Ålderskategorin 12- 14 år.

Skyfall är tillåten från elva år, något som de sista tre Bond-filmerna inte varit. Så nu skulle den yngre publiken se vad de egentligen missat. Och av förvirringen på dessa rader så tyckte de nog att de inte missat så mycket. Filmmakarna hade som bekant valt att fira Bonds 50-årsdag med en film som innehåller en massa, massa hänvisningar till hela den långa genrehistorian och dragit ner på fläsk-action-scenerna från de tidigare filmerna.

Resultat? Total mystifiering från de yngre tittarna. Det började redan efter öppningsscenen, då Adele börjar sjunga "close your eyes and count to ten..." och en stor animerad kvinnohand drar ner Bond under vattenytan. För de allra flesta var detta en klassisk Bond-intro-låt, men en stor del av tolvåringarna trodde i ett par ögonblick att det var en riktig hand. Mja. Kanske inte.

Jag tror faktiskt att för att njuta av Skyfall fullt ut på det sätt som filmen förtjänar ska vara väldigt bekant med genren. De flesta är ju förstås det. Stort synkroniserat "Oooooh!" i publiken till exempel, då Bond öppnar dörren till ett garage och bilen är den riktiga, Aston Martin DB6 som användes i Goldfinger.

Själv höll jag på att få totaltilt i huvudet av alla små hints och kopierade miljöer och referenser i kläder och uttryck... Förmodligen skulle jag kunna nörda ur på allvar och skriva en uppsats eller två om alla filmcitat och intertextualiteter.... men det ska jag inte.

Framför allt inte här för det skulle också innebära spoiler efter spoiler...

Men jag måste säga att Ralph Fiennes är lysande. Lysande. Om, OM man kan sin Bond, så vet man redan genom hans kroppsspråk och klädsel i hans första scen vem han kommer att spela i kommande Bond-filmer.

Var Skyfall sevärd, då? Oh ja, verkligen. Men mest om du är bekant med genren. Man får se Bonds barndomshem, veta namnet på hans föräldrar och så vidare... allt sådant där som man förväntar sig i en jubileumsfilm. Och det är lite förtjusande att se säcken knytas ihop på ett sådant snyggt sätt, cirkeln slutas... I princip kan man nu fortsätta göra tjugo filmer till eller sluta som det är. Resultatet blir detsamma.

Och mer tänker jag inte säga.

Nu ser jag istället fram emot The Hobbit och Django unleashed. Hurra för filmvintern.

FIlmhelg

Det kan bli riktigt glest mellan varven vad det gäller biobesök. Underligt nog, med tanke på att vi tidigare gick minst en gång i veckan. Det beror förstås inte bara på tidsbrist och småbarn, utan förstås också för att det finns så mycket film tillgänglig på annat sätt. Hyrfilm, pay-per-view, filmkanaler DVD-premiärer bara någon månad efter filmen släppt. Och det är ändå bara de lagliga sätten... Lägg till det att TV-serier har blivit fullt jämförbara film i många fall tack vara uppgraderingar i produktionssättet. Nä, vi går inte på bio lika ofta.

Vi sparar det.

Men på höstlovet måste man. Speciellt med barnen. Så igår var vi och såg Hotell Transylvanien. Typisk film för hela familjen, där jag lade upp stora magskratt "Ha, ha, HAAAA...!" åt sådant som barnen inte alls tyckte var roligt. För den som inte hängt med på det animerade tåget, så handlar filmen om Dracula, som blivit ensamstående pappa efter att frun dött och som bygger ett avlägset hotell för monster för att skydda sin dotter. Men på tonårsvampyrens 118:e födelsedag ramlar det förstås in en människa i form av en lätt stenad backpacker som heter Jon på hotellet.

Filmen är förstås full av små intertextuella godbitar, med många hänvisningar till filmbranschens tolkning av monster. (OBS! Skitkul passning till Twilight-hysterin när Dracula får se en bit av den filmen... ). Själv blev jag alldeles fnissig åt den scenen där Varulven Wayne (i orginalversionen är de Steve Buscemi som gör rösten) ligger halvt begravd under sin jättekull med ungar mitt i natten och stirrar rödögt upp i taket...Där insåg jag att jag har en lätt match som endast i undantagsfall delar säng med maken, två ungar och två katter. Det kunder vara värre.

Ikväll väntar Skyfall. Mer som den filmen i morgon.

Trevlig lördag!

Spökhistoria 1, sista delen

Upplösningen. I del 4.

Gui, del 4

Han backade långsamt ut genom dörren utan att våga ta blicken från det stirrande ansiktet därinne. Vad var det egentligen han såg därinne? Mötte han blicken hos en ond ande? Johan vände tvärt och gjorde något han inte behövt göra på säkert fyrtio år. Han lade benen på ryggen och sprang så fort han kunde bort från det som skrämde honom.

Med andan i halsen sprang han in genom dörrarna på firman, tog trappan i tre stora språng och fortsatte in på sitt kontor. Sedan vägde han på en fot i taget medan datorn startade upp. Knackade med musen i bordet medan kontraktsfilen öppnades. När han väl hittat namn och fullständigt födelsedatum på den gamle kinesen med huset använde han sig av det onlineföretag som de brukade anlita för kredit- och personupplysningar. Medan han väntade på svar gick han fram och tillbaka, fram och tillbaka på mattan. Patrick gick förbi i korridoren.

-         Hej, kunde Fille vara till någon hjälp? undrade han i förbifarten.

-         Ja, ja, fint. Visst. Eller jag menar, jag sov bra i natt.

-         Ja, du verkar…taggad.

Patrick gick vidare, och det plingade till i mailkorgen. Svaret visade svart på vitt att Cheung Bai, född 1938, hade avlidit i sitt hem för två veckor sedan. Dödsboägare var An Hua Ekdahl, född 1990. Ett barnbarn? Men om kinagubben var den som var död, hur kunde Ann – An - på caféet vara spöket? Anden? Johan satt som fastfrusen med korslagda armar i kontorsstolen. Till sist plockade han upp telefonen.

-         Finns det någon sägen från Kina som handlar om hur man tar död på ett spöke? frågade han kort så snart Fille svarade i andra änden.

-         Johan? Hej. Du kan fortfarande inte sova, hör jag. Jo, det finns berättelser om hur man till exempel strypt spöken med sådan där röd, hartsig tråd som du har i spökfångaren. Det är förstås ett sätt att…

Johan tryckte bort samtalet och vred stolen så han kunde se ut genom fönstret. När det väl blivit mörkt skulle han vara beredd.

Han lade sig inte i sängen, utan halvlåg i den stora fåtöljen i vardagsrummet. Tråden han lindat upp från spökfångaren hade blivit nästan en meter lång. Han hade gjort en snara i ena änden och dragit den över vänsterhanden. Resten av tråden hade han lindat runt den högra näven. Nu satt han där, som någon torped ur en gangsterfilm och väntade med sin strypsnara. Väntade på att somna.

Det tog sin tid. Och när det väl hände, märkte han inte ens att han gled över i sömnen. Plötsligt var han bara inte ensam i rummet. An satt hopkurad vid dörren, hukad som ett djur med det mörka håret hängande fram över ansiktet. Han förstod att hon samlade sig för att attackera och lutade sig provocerande framåt.

-         Kom då. Kom och ta mig bara. Den här gången är jag beredd på dig, din lilla kossa!

Hon attackerade. Med knyckiga, omänskliga rörelser sprang hon över golvet. Naglarna klöste i mattan som de klöst honom under tidigare nätter. Och sedan var hon över honom. Hennes hud var iskall, kroppen hård och oeftergivlig som sten. Det överraskade Johan så mycket att han med nöd och näppe hann få upp armarna. Alla hans styrka gick åt för att tvinga snaran runt hennes hals, och han drog… och drog hårdare. Till slut skar tråden så djupt att den korsades på mitten. Och spöket som varit An försvann i tomma intet som en såpbubbla som sprack.

Johan släppte tråden på golvet och gick raka vägen till sängen. Han hade vunnit. Det var över.

Han sov i drygt ett dygn, och vaknade bara för att gå på toaletten och dricka vatten. När han till sist kände sig utsövd och sträckte sig efter mobilen insåg han att det var torsdag. Displayen visade 37 missade samtal och lika många olästa mail. Han hade inte hört en enda ringning. Vad han också noterade var att han var hungrig. Utsvulten, rent av. När hade han ätit sist? Efter en snabbdusch tog han bilen bort till Cup o’ Jo, övertygade om att det skulle vara ägaren Jonna och inte An som stod bakom disken. Så var det också.

Jonna stod bakom disken, alldeles vit i ansiktet. Caféet var tomt på folk, och hon ryckte till då Johan öppnade dörren.

-         Åh! Förlåt, jag är alldeles i upplösningstillstånd. De har hittat Ann död!

Johan gjorde sitt bästa för att verka överraskad.

-         Verkligen? Hur gick det till?

-         Hon hade hängt sig hemma i sin lägenhet. Jag vet ju att hon var jättetight med sin morfar, han som dog, men jag trodde aldrig… och vet du vad det värsta var?

Jonna sänkte rösten dramatiskt.

-         Nej?

-         Polisen har frågat en hel massa konstiga saker. De sade att kroppen såg ut som om den varit död i två veckor istället för i två dagar… Gud vad äckligt, hon kanske hade någon sjukdom…

Eller också kanske du har jobbat ihop med ett spöke i två veckor, tänkte Johan för sig själv. Men han sade inget, utan bara klappade Jonna tröstande på axeln och gick. Han kunde ta sig en macka på jobbet istället.

Det stod en bil han inte kände igen parkerad på hans parkeringsplats. Två män i vindjackor stod lutade mot den. Irriterad drog Johan åt parkeringsbromsen och hoppade ur sin egen bil.

-         Hörrni, det där råkar vara min parkeringsplats…

-         Johan Strandberg?

-         Ja?

-         Vi kommer från kriminalpolisen. Vi skulle vilja prata lite med dig.

Patrick såg på från fönstret på andra våningen. Polisen hade just avslutat sitt samtal med honom. Till en början hade han inte velat tro det var sant. Deras VD? Under misstanke för mord på någon tjej han kände? Men om han tänkte närmare efter… det irrationella beteendet, paranoian. De där rivsåren.

Världen var upp och ner. Inte undra på att han själv börjat sova så dåligt på nätterna.

Spökhistoria 1, del 3

Här kommer tredje delen. En del kvar...

Gui, del 3

Nu var det Johans tur att sänka blicken. Han tvingade sin trötta hjärna att gå igenom bekantskapskretsen. Hans ex? Ekonomen de var tvungna att sparka förra året? Killen som hyrt båtplatsen innan honom?

-         Det…finns en gubbe, sa han till sist trögt. En korean… eller kines. Thailändare, vad vet jag. Vårt företag ville köpa huset där han bodde för att riva det. Han ville först inte flytta. Men vi övertygade honom.

-         Och du känner att det inte gick helt schysst till? frågade Fille med ett relativt neutralt tonfall.

-         Nej.

Det blev tyst ett ögonblick. Fille strök sitt skägg, precis så som universitetslärare alltid gjorde på film innan de sade något väldigt eftertänksamt.

-         Det här är så intressant, sa han till sist. Kan du mycket om asiatisk kultur, har du rest mycket i till exempel Kina?

-         Nej, aldrig.

-         Just kineserna har en väldigt utvecklad mytologi som rör spöken och deras förmåga att interagera med levande människor. Det finns till och med sägner om spöken som äter, eller som kommer tillbaka för att ha sex med någon. Eller för att hämnas på någon. Även genom drömmen ibland.

Tröttheten gjorde Johans tålamod kort.

-         Sitter du och påstår på allvar att jag är besatt av någon kinesisk ande, fräste han till. Ska jag ringa någon excorsist nu, eller?

-         Nej, nej, försäkrade Fille hastigt. Nej, jag menar att du någonstans snappat upp den här kunskapen. Och ditt undermedvetna använder myten som ett slags botgörelse för ditt dåliga samvete. Din hjärna har på något sätt kopplat ihop gubbens nationalitet med mytens ursprung.

Johan lugnade ner sig något.

-         Så, vad skulle en kines göra för att få sova gott på nätterna då?

Den andra mannen höll upp ett finger för att be Johan vänta och gick in i rummet bredvid. Han öppnade en låda, stängde den, och öppnade en till. Tydligen letade han efter något. Då Fille kom tillbaka höll han ett föremål i händerna.

-         I vissa provinser använder man en sådan här för att avvärja onda andar.

Johan tog emot saken. Det såg ut som ett nät, gjort av lätt klibbiga trådar, som om de var doppade i tjära eller kåda. Här och var satt små, sexkantiga speglar fastknutna. De fångade ljusen från fönstren.

-         Är det… en drömfångare? frågade Johan osäkert.

Saken påminde vagt om de indianska varianter han sett säljas i presentaffärer.

-         Ja och nej. Den fångar spöken, sägs det. Jag köpte ett par sådana där i Beijing och använder dem i undervisningen. Du kan låna den där.

-         Men du sade ju att det var mitt eget psyke som konstruerat alltsammans, invände Johan förvånat.

-         Ja. Men det betyder inte att det här inte kommer att fungera, svarade Fille och log. Och du måste verkligen få sova, så mycket är säkert.

Då Johan kom hem slängde han spökfångaren på bordet i hallen. Han tänkte lämna den till Patrick redan nästa morgon, det hela var bara för vidskepligt och dumt. Med stor beslutsamhet följde han sedan de vanliga kvällsrutinerna och gick och lade sig. Efter bara ett par minuter kände han hur den vanliga mardrömmen närmade sig. Hur något smög sig närmare och hur hans kropp stelnade till och blev orörlig. I sista sekunden innan drömmens grepp var totalt, reste han sig och småsprang ut i hallen. Han hämtade spökfångaren och hängde den alldeles ovanför huvudet, runt sänglampan. Och somnade.

Nästa morgon vaknade han utvilad. Han kunde knappt minnas en måndagsmorgon då han varit så alert, så vaken. Han tog en snabb femkilometersrunda redan innan gymmet öppnade dörrarna och gjorde sitt personbästa resultat i bänkpress. På strålande humör gick han mot Cup o’ Jo för att äta frukost. Tydligen visste Fille, det fåniga namnet till trots, vad han pratade om. Det skulle…

Han tvärstannade innanför dörren på caféet. Bakom disken stod Ann. Hon stirrade på honom med ögon runda som två glänsande mynt. Över hennes ansikte löpte tunna, tunna röda linjer, som om någon lagt ett nät över henne och det bränt sig fast i hennes hud. 

Samma slags nät, samma mönster som i spökfångaren.