Spökhistoria1, del 2

Här kommer andra delen. Läs inlägget före för inledningen, eller klicka i etikettlistan på Spökhistoria.

Gui, del 2.

Efter flera timmars sökande på internet kunde Johan konstatera två saker. Nätet var fullt av folk som gjorde underliga saker när de sov, men ingenstans kunde han hitta någon som varit med om exakt samma sak som han själv. Nu var frågan – hur skulle han bära sig åt för att lösa problemet? Han gjorde en mental lista med alternativ och gick igenom dem ett efter ett. Han vågade inte ta en sömntablett av rädsla för att göra sig själv än mer illa utan att ens kunna vakna om han orsakade sig själv verklig skada. Att gå till en läkare var inte heller ett alternativ så länge som klösmärkena var kvar. Det skulle ställas frågor. Obehagliga frågor. Tills vidare verkade det mest logiska svarat vara att hålla sig vaken till dess att han hittat någon eller något som kunde ge honom svar.

På söndagen hade han klarat sig utan sömn i 48 timmar i sträck. På diskbänken i köket stod tomma burkar med energidryck i rader, men efter burk nummer sex för dagen hade Johan fått en otäck hjärtklappning som övertygat honom att sluta. Nu var han istället på väg med raska steg längs gångbanan till firman. Han behövde någon vettig sysselsättning för att hålla honom vaken. Patricks bil stod på parkeringsplatsen, men annars var området tomt. Johan stannade i entrén och tittade på arkitektmodellen av den nya gallerian. Snart skulle de kunna börja bygga.

-         Johan? Vad har hänt, är du sjuk?

Patrick lät uppriktigt orolig och skyndade på nerför de sista stegen i trappan från kontoren.

-         Nej… nej, jag är inte sjuk.

Johan kastade en blick i spegeln vid hissen och ryckte till. Han var blek, med rödkantade ögon och mörka påsar under ögonen. Håret stod ut på ett konstigt sätt bak i nacken och de röda strimmorna syntes fortfarande över kanten på tröjan.

Förmodligen var det bristen på sömn som gjorde att han inte hade sina vanliga spärrar uppe, men bara en kort stund senare hade han berättat hela historien för Patrick medan de satt i varsin fåtölj utanför konferensrummet. Johan kände sig smått löjlig av att erkänna hur orolig han varit. Orolig. Eller ja, rädd.

-         Tja, det kanske är dags att ta semester! sa han med ett avvärjande skratt.

Men Patrick skrattade inte.

-         Vet du, du borde åka och hälsa på min svåger. Han forskar om udda fenomen, skriver böcker om det. Vad du än har råkat ut för så har han garanterat hört talas om någon som haft samma grej tidigare. Garanterat. Och man blir ju alltid lugnare när man vet vad problemet är, eller hur?

Johan nickade instämmande. Det hade han själv alltid tyckt. Patrick plockade upp telefonen och drog fingret över skärmen.

-         Jag skickar adressen till din telefon nu. Åk på en gång, han sitter alltid hemma och skriver på söndagar. Jag ringer och förvarnar honom om att du kommer.

På vägen till det lilla villaområdet i utkanten av staden hann Johan ångra sig flera gånger. Vad var det för person han var på väg till? Något flummigt medium? Den typen som åkte hem och letade spöken hemma hos folk? Det visade sig att Patricks svåger var lärare på universitetet och betryggande akademisk. Visserligen envisades han med att kallas Fille, bar ett irriterande hipsterskägg och ännu mer irriterande tjockbågade glasögon. Men flummig var han inte. Däremot intresserad.

-         Det här med att känna sig attackerad genom drömmen är förstås ett välkänt fenomen i många kulturer, inledde ”Fille” medan han hällde upp té i muggar med någon svartvit grafisk design. Här i norden trodde man ju på maran, det har du säkert hört talas om. Just den myten lever inte kvar annat än kanske i ordet mardröm förstås, men själva idén är överrepresenterad i populärkulturen. I skräckfilm, till exempel.

-         Som i Terror på Elm Street.

-         Ja, just det.

En del av Johan ville resa sig och gå. Men han kunde inte, inte riktigt än.

-         Så jag är jagad av Freddie Kruger, alltså, försökte han skämta till det hela.

-         Nja, den karaktären representerar en gammal tro att någon man förorättat i livet kan komma tillbaka och hämnas genom drömmen. Freddie var en vaktmästare som några high school-ungar tagit livet av om jag inte minns fel.

Fille lutade sig tillbaka i stolen och såg ner i sin kopp med rynkad panna.

- Har du hört talas om Jungs teorier om det gemensamma undermedvetna? Han tror att mänskligheten delar vissa uppfattningar och idéer utan att ens vara fullt medvetna om att de gör det. Även om du inte medvetet tror på det, så kan det hända att du straffar dig själv för att du har dåligt samvete över något. Finns det någon du har förorättat? Någon du tror skulle vilja hämnas på dig?

Spökhistoria 1, del 1

Så inleder vi spök- och skräckveckan på allvar då. Här har ni första delen av:

Gui (del 1)

På tisdagsmorgonen började Johan på allvar ångra att han köpt den nya I-phonen. Full mottagning, fullt batteri och ändå hade alarmappen inte fungerat. Istället för att väckas i god tid klockan fem minuter i sex och snooza två gånger, hade han brutalt ryckts ur sömnen av att grannens ungar med sedvanligt oväsen stack iväg till skolan halv åtta.

Nu skulle han missa morgonens pass på gymmet, missa den vanliga frukosten på Cup o’ Jo och förmodligen missa början på morgonmötet om han inte hade en otrolig tur. Som VD skulle han väl egentligen kunna ta sig alla de sovmorgnar han kände för, men Johan gillade helt enkelt inte tanken på att någon skulle komma på honom med att göra något så vanligt och medelsvensson som att försova sig.

Och vad var det nu egentligen han hade drömt strax innan han blev väckt av oväsendet i trappuppgången? Minnet fanns där, precis utom räckhåll. Något…obehagligt hade det varit i alla fall. Han tyckte sig komma ihåg att något i drömmen dragit honom i håret. Johan fnös till och slängde av sig täcket. Förmodligen någon latent manlig ångest över att vara medelålders och kanske börja tappa håret. Den sortens ångest hade han heller inte någon direkt förståelse för.

Samma kväll kopplade han för säkerhets skull in klockradion som stått oanvänd i drygt ett år. Två helt alarm kunde enligt all logik inte konstra samtidigt.

Men det gjorde de.

På sätt och vis spelade det ingen roll. Johan var redan vaken. Han låg där i sängen och såg hur de blå siffrorna på klockradion tickade fram minuterna till 06.00. Då inget av alarmen startade. Irriterad och vinglig av sömnbristen gick Johan igenom den vanliga morgonrutinen. Upp med fönstret, ut på toa, på med kläder, tillbaka för att bädda sängen. Klockan 06.30 var han framme vid gymmet, förste person in genom dörren. Som alltid.

Nattens dröm ville inte släppa taget. Inte ens efter ett extratungt benpass med 30 kilo extra på benpressen. Johan skulle aldrig medge det, men då han äntligen lyckats vakna hade han helt enkelt varit för rädd för att somna om. I drömmen hade han varit fastbunden, oförmögen att röra sig. Någon eller något hade sedan suttit på hans rygg, och dragit, dragit honom i håret. Det hade gjort ont, och han hade inte kunnat göra något åt det. Det var förstås hjälplösheten som var värst. Han var aldrig någonsin hjälplös.

Efter gymmet var det dags för morgonens frukost. Kaffe, rågmacka med ägg och juice på Cup o’ Jo. Men inte ens där var saker och ting som vanligt. Caféets ägare, Jonna, stod bakom disken istället för den lilla kinesiska tjejen som alltid brukade ta morgonskiftet.

-         Tjena, är det du som fått kliva upp idag? hälsade han kort.

-         Ja, och igår och under hela helgen. Ann har varit hemma och hälsat på familjen. Det var någon släkting som dött. Men hon ska vara tillbaka i morgon och då får jag lite ledigt.

Jonna lade upp fel macka på brickan och ställde en liten mjölktetra på kaffefatet. Johan orkade inte tjafsa, utan var bara glad åt att se sitt vanliga bord ledigt. När kvällen kom skulle han på allvar ta tag i sovrutinerna. Se till att rummet var svalt, lakanen bytta och telefonen på mute. Allt i ordning.

Natten till torsdagen drömde han ingenting. Han vaknade i tid, stängde av klockradion och satte sig upp. Trots att han tydligen fått de vanliga timmarna med sömn kände han sig inte riktigt utvilad. Bilden i spegeln ovanför handfatet gav honom en smärre chock. Vad hade han egentligen gjort med sig själv under natten? Över nacken, halsen och ner på bröstkorgen löpte smala, röda märken. Hade han klöst sig själv så illa? Det såg ut som om en stor, ilsken katt löpt amok över hela hans överkropp.

Märkena syntes trots att han tagit på sig sin mest höghalsade tröja. Johan noterade att Ann på caféet fick syn på dem genast. Hon sade inget, men de sneda ögonen blev klotrunda under ett ögonblick innan hon vände blicken mot kassaapparaten igen. När han väl kom till firman höll han sig mest inne på kontoret, låg och sur. Patrick stack in huvudet i rummet strax efter lunch.

-         Vad du ser sur ut! Har du inte hört att vi kan börja bygget i Katrineholm nu?

-         Kan vi? utbrast Johan, verkligt förvånad. Gubben med restaurangen, då?

-         Han gav upp. Hälsoproblem, tydligen. Jag hörde att han ligger på sjukhus.

Det var verkligt goda nyheter, nyheter Johan väntat på i månader. Men han kunde inte uppbåda någon större entusiasm. Det var den störda sömnens fel, förstås. Samma kväll upprepade han samma procedur som sist, men satte som sista försiktighetsåtgärd på sig ett par fingervantar. Han till och med lindade ett par varv sporttejp runt mudden, så de inte skulle halka av. Vad som än hände så ville han aldrig mer mötas av samma chock som på torsdagsmorgonen.

Så blev de inte heller. Istället slet han sig ur en vidrig mardröm klockan halv fem på fredagsmorgonen. Han vacklade ut på toaletten, drack vatten och stirrade sedan en lång stund på sig själv i spegeln. De röda märkena hade fördubblats under natten. Några av dem var nu så djupa att de blödde. Men på Johans händer satt vantarna fortfarande stadigt fasttejpade.

Gamla och unga tjejer

Idag har jag varit och pratat på en tjejdag i grann-småstaden. För (jag tror det är) tredje året i rad ordnar lärare, fritidspersonalen och kyrkan i samarbete en dag för högstadietjejer. De börjar med en gäst som pratar (i år var det jag), fika, kortkurser i sådant som tjejerna vill göra (som foto) och sedan gemensam middag och spakväll i badhuset.

Riktigt mysigt. Och en så bra idé.

Min lillasyster, som tyvärr inte finns här längre, var en av initiativtagarna till en tjejförening i Örebro, TORA, som funkade lite på samma sätt. Att tonåringar behöver förebilder och någon att hänga och prata med som är äldre, men inte är ens föräldrar. Och det är brist på sådana platser om man inte tränar en idrott. Ofta ger utbytet lika mycket till dem som är de äldre - "storasystrarna" och "storebröderna". Min syster var ordförande i TORA när hon dog, och hennes sista telefonsamtal kvällen innan var till sin vice för att ställa in ett styrelsemöte.

Jag är bara glad när jag får delta i sådan verksamhet på ett litet hörn. Den är viktig.

Dagens föredrag handlade om att vara företagare. Om att ett företag kan se ut på massor av olika sätt och man behöver inte starta på samma sätt som alla andra. Om att ha en idé och planera och prova. Vi täckte en hel del mark, men visst finns det saker kvar.

Jag funderade i förväg på om jag skulle prata om det här med att vara kvinna och driva företag. Om det faktum att man får möte och parera en hel del idiotier och fördomar fortfarande, fast det är 2012. Fördomar om att man inte kan något eller vet något, att man är för känslosam eller för ung eller i fel bransch. Och ja - jag pratar om mäns fördomar mot kvinnor. Tragiskt och onödigt. Men fortfarande.

Det finns inte en kvinna som är egenföretagare i min ålder som blivit kallad "lilla gumman" eller blivit behandlad som hon vore mindre vetande eller fått en tillsägelse att hon ska lugna ner sig och inte vara så känslosam - av ingen annan anledning än att hon är kvinna. Det är bara så det är, och det suger.

Men jag valde att inte prata om det.

Vet ni varför?

Jag tror inte att det kommer att behövas.

De här tjejerna var 12 - 15 år. När de väl utbildat sig klart och kommit upp i den ålder då de flesta väljer att starta eget, så kommer 80-talisterna att dominera arbetsmarkanden. Och de tänker inte likadant.

Män födda på 40-talet är i regel av två typer. Antingen har de för länge sedan insett att kvinnor bara är en annan människa med lite olika delar än de själva. Eller också kör de på i sina invanda hjulspår och fattar inte ens att de säger något fel eller nedsättande. Det finns inte så mycket att göra åt saken annat än att gå vidare.

Jag irriterar mig mer på de män som är födda på 50- och 60-talet och som av någon anledning uppfattar sig själva som jämlika. Och upplysta. Och som därför gärna undervisar varje yngre kvinna oavsett kompetens och utbildning om precis allting inklusive feminism. Berättar hur världen fungerar.

De irriterar mig verkligen. Och de verkar också, av den anledningen hitta mig väldigt ofta för att dela med sig av sin samlade kunskap om omvärlden. Vilken tur jag har. Jag som är så himla lågutbildad och osjälvständig, menar jag! Att jag får ta del av detta.

Men jag pratade inte om detta på tjejdagen. Jag vill inte påföra de här unga tjejerna fördomar åt andra hållet som de kanske aldrig behöver tackla. För de här är mina issues, mina irritationsmoment.

De här tjejerna får andra saker att tackla. Förhoppningsvis har de då någon som lyssnar när de behöver prata av sig. Och som kan bidra med anekdoter från "den gamla goda tiden" då man blev kallad bitterfitta om man sade att man var feminist.

Frankenstorm

Ni har kanske sett att de stadsdelar av New York som är närmast kusten just nu håller på att evakueras? Stormen Sandy närmar sig och hon är ju en värsting. Eller två värstingar, som slagit sig samman och bildat en Frankenstorm. 375 000 människor ska i god ordning lämna sina hem och sätta sig i säkerhet.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/vader/article15685573.ab (länk till borgmästarens tal)

Att flytta på 375 000 människor, det är ingen lätt sak. Jag undrar hur de kommer att göra med dem som vägrar? För det finns ju alltid några. Det är alltid någon som säger: "Här har jag bott i hela mitt liv, och jag tänker dö här också!" och ytterligare några andra som tror att allt bara är överdrifter från media och stannar på grund av det.

Här mitt på landet i mellansverige så känner man sig så gott som alltid trygg för dåligt väder. Blir det kallt och strömavbrott så finns det ved, och vi kan hämta vatten från gamla brunnen utan el. Vi har alltid mat så vi klarar oss länge. Huset är en timmerstuga med en halvmeter tjocka väggar. Det skulle vara någon form av skogsbrand, kanske som fick oss att flytta på oss. Eller nä, med ån så nära att pumpa vatten ur och traktorer att gräva med? Kanske inte det heller.

Men om - om vi var tvungna att ge oss av snabbt, hur skulle vi klara det?

Det blev ett intressant tankeexperiment. Det kanske är bra att kolla av sådant där.

Jag tror jag skulle klara det ganska bra på en timme. Packa in campingutrustning, vatten, bensindunkar, mat i bilen. Tömma medicin- och förbandslådor i en väska. Vi har alla bra kläder för utebruk. Jag har full koll på var allas pass och ID-brickor är. Det enda som vore kinkigt skulle förmodligen vara att vi nästan aldrig har kontanter hemma. I händelse av kärnvapenkrig/storkatastrof/whatever så kan man väl räkna med att VISA-kortet kanske slutar funka.

Hm.

Men tänk om jag blir totalkoko och vägrar? Jag brukar vara väldigt sansad i krissituationer, men tänk om det slår slint?

Tänk om jag börjar linda elstängsel runt gården och ladda bössan istället?

Undrar om det finns någon studie på detta, hur många procent av befolkningen som går åt vilket håll, så att säga. Här ska googlas - det kanske skrevs något efter Katrina.

Sedan är det ju dem som tror sig kunna tjäna på det heal också. Plundra, till exempel. Och jag slår vad om att det dröjer sig en hel massa stormchasers kvar för att filma den ultimata stormen.

Vi får se. Väder blir det, det kan man vara 100 på.

Över dem!

Jag vet att jag ibland skriver ganska nedsättande om folk. Ni vet, "folk". För dem som följt mig som bloggare ett tag är det inte så svårt att hänga med på att jag med "folk" menar personer som i kollektiv gör pantade saker fast de vet bättre.

Som när "folk" envisas med att handla alla julklappar dan-före-dan eller när "folk" kastar sopor i dikeskanten och så där...

Egentligen betraktar jag mig som sann humanist mer än bitter misantrop eftersom jag som regel är otroligt nyfiken på människor. Jag vill veta vad som får dem att göra som det göra, prata som de gör. Ofta finns det material till en hel roman i varje människas liv bara man skrapar lite på ytan. Och jag gillar att skrapa lite. Visst, ju äldre jag blir, desto svårare blir det att bli överraskad på riktigt av vad någon säger eller gör.

Åtminstone positivt överraskad.

Under det sista året (eller två) har jag dessutom upptäckt en ny förmåga hos mig själv som jag ännu inte bestämt mig för om den är bra eller dålig. Jag bara "släpper" personer som jag inser aldrig kommer att bli mer än en ytlig bekantskap.

Längre tillbaka var jag mer benägen att hålla kvar bekantskapen, fortsätta ringa eller maila och umgås för att se om antingen den andra personen eller jag kommer att utvecklas åt något håll som får det hela att fungera. Det hände visserligen aldrig, men jag försökte...

Nu verkar det bara som jag är villig att försöka till en viss gräns.

Under det sista året kan jag komma på två tillfällen då jag bara släppte personen mitt under en pågående diskussion. Jag bara satt där, medan den andre pratade och kände hur intresset dalade från soligt och vänligt engagerat till något som liknade permafrost under loppet av två meningar. Jo, personerna ifråga sade förstås några sådana saker som finns på min absoluta fy-lista. Men ändå?

Är det ett tecken på vuxen och mogen gränssättning, eller är det bara ett tecken på att jag börjar få dåligt med tålamod? Eller tid?

Hur som helst. Jag är mycket nöjd, glad och tacksam för de vänner jag har. Och de kan nästan säga och göra vad de vill, dem släpper jag aldrig.

Om inte de släpper mig först, förstås :-)

Andra generationen

Nä, han ville inte spela x-box. Eller titta på YouTube.

Sjuåringen ville istället läsa. 

Jamen, välkommen då, andra generationens bokslukare. Jag har väntat på att du skulle komma dit. Slukaråldern ska ju dyka upp en tre, fyra år efter att man börjar läsa, och du lärde dig ju den konsten när du var fyra. Som jag.

Nu vet jag att du läser Det stora skogsäventyret, där tre bröder rymmer ut i skogen och lever vildmarksliv.

Få inga idéer, unge man.

Till er andra, kommer ni ihåg att just den boken filmatiserades och visades som sommarlovsmorgon-program på åttiotalet??

Igenkänningsfaktor??

Den symboliska duschslangen

I början av detta inlägg vill jag bara få sagt att jag nu inköpt ett stycke ny duschslang. Jag ser detta som en stor och viktig symbolisk handling. Vi har verkligen bara haft tid att göra det allra mest nödvändiga i familjen och fått sortera bort allt det andra. Men det ljusnar tydligen nu.

Sedan har jag också fått bekräftat det som jag länge sedan misstänkt. Folk är irrationella på ett mycket förutsägbart sätt. Forskaren Dan Ariely har skrivit ett flertal böcker om beteendeekonomi. I korthet går det ut på att alla människor beter sig förutsägbart irrationellt när det gäller en mängd saker - inköp, folkomröstningar, barnuppfostran, kärlek - you name it. Det gör i sig att de flesta traditionella modeller för ekonomi och statsvetenskap inte fungerar.

Varför? Jo, därför att folk inte handlar logiskt. Det går inte att beräkna vad de ska göra.

Hur bra en teori än ser ut på papperet så fungerar den inte i verkligheten. Det finns inte ett normaldemokratiskt land i världen där stadsbudgeten gått att applicera fullt ut på verkligheten.

Men det finns ledtrådar, det finns små fingervisningar som berättar hur människor kommer att reagera. Det är det som är den förutsägbara oförutsägbarheten. Och det är det som Arielys böcker handlar om. Jag tycker dessutom att de är rätt lysande.

Däremot orkade jag inte hetsa upp mig över att ännu ett kungabarn ska gifta sig. Hela kungahuset känns så alldeles väldigt överspelat. Nu kommer säkert någon glad royalist invända att det är väl roligt att Sverige får lite bra PR, som när lilla Estelle föddes.

Tja. Fast i ett globalt perspektiv så är just nu den mest omskrivna bebisen inte en Estelle utan en Blu Ivy. Och min kommun behövde inte skicka dopgåvor till Beyonce och Jay-Z. Det mest mediaomskrivna kommande bröllopet hör inte heller till de kungliga. Där toppar Brangelina.

Vad vill jag säga med detta? Att det inte finns något som kungahuset i mina ögon kan tillföra som inte en riktigt berömd skådis/artist kan göra. Men Silvia gör ju så mycket välgörenhet! invänder vän av ordning. Jo, men hon varvas ju flera gånger om av Bono och Bill Gates, till exempel.

Nä, det där hoppar jag över och klickar/zappar förbi. Så långt det är fysiskt möjligt att blunda för eländet.

Ofrivillig retreat

Där fick jag. För någon vecka sedan gjorde jag en blogglista där jag bland mycket annat skulle svara på frågan vart jag ville åka på semester. Jag kunde inte nämna någon specifik plats, men jag skrev att jag gärna skulle åka på en sådan där populär tystnadsreterat i en vecka. Där man inte får prata alls utan bara tar meningsfulla promenader, äter under komplett tystnad och mediterar.

Ja, hej och hå. Nu är jag på vippen att tappa rösten. Igen.

Sedan en två, tre år tillbaka så tappar jag rösten helt av minsta lilla halsinfektion. Det är fruktansvärt irriterande, speciellt när man har yngre barn där den ene inte kan läsa mer än korta ord.

Första gången det hände var då jag jobbade som gymnasielärare och väntade äldste sonen. Jag kommer ihåg det så väldigt tydligt eftersom det var första och enda gången jag sjukskrivit mig i min yrkeskarriär. Jag har missat en uppsats också, en stor en, då jag var 27 och hade vattkoppor. För det ska man inte ha när man är 27. (jag hade 360-någonting koppor, alla med pestig svart, varande skorpa och var äckligare än monstret från den blå lagunen)

Egentligen är det inte så konstigt.

Jag har inte sparat på min röst alls på de senaste...öh, 38 åren eller så. Jag har väl aldrig varit gapig till vardags, inte så. Men jag har sjungit i otaliga luciatåg och julkonserter och sådant med de körer jag deltog i. Alltid i alldeles för tunna kläder och alltid i den allra högsta stämman där man måste ta i från tårna för att komma hela vägen upp. Teknik till trots, sånt sliter på stämbanden. Ja, och sedan blev jag lärare på gymnasiet och instruktör på gym.

Om jag hade en guldtia för varje gång jag stått i en lokal fullpackad med folk och med ett headset utan batteri och skrikit "KOM IGEN!! NU KÖR VI FÖR FULLT SISTA FEM!!" - ja, då vore Trisslotter helt irrelevanta.

Om jag hade en femma för varje gång jag försökt överrösta en klass på väg ut genom dörren... tja...

Nu är det som det är. Det blir ingen Harry Potter-läsning för barnen ikväll. Det blir tystnad och teckenspråk till maken (som säkert bara njuter av friden).

Och nästa gång ska jag skriva i en lista att jag önskar mig något roligare. Som en Aston Martin.

Vem går i ditt ställe?

Näst sista texten innan spökveckan börjar på allvar. skriv, skriv, skriv, allihopa! :-) Den här berättelsen är från Allhelgonaafton 2011.


Vem går i ditt ställe?

Ljudet från x-boxen dränkte Mias röst helt första gången hon ropade. Hon drog åt snörena i löparskorna, rätade på sig och försökte igen.

- Ho-hoo! Jag sticker nu!

Martin tittade ut från köket.

- Har du lilla ficklampan?

- Jaa. Och reflexväst och mobiltelefon, räknade hon tålmodigt upp och klappade på jackfickorna.

Martin höll upp handflatorna. Han hade alltid varit den som höll reda på ungarnas hjälmar och bilstolar och allergimediciner. Ibland smittade det av sig även på Mia. Hon log lite.

- Det blir bara en kort sväng. Två, tre kilometer på grusvägen.

Världen utanför ytterdörren var tyst. Grå. Dimman hade sänkt sig som en tjock, fuktig filt över åkrarna. Hur mycket Mia än ansträngde sig kunde hon inte se Perssons ytterbelysning, trots att granngården bara låg 300 meter bort. Det spelade egentligen ingen roll. Hon sprang samma runda flera gånger i veckan och kände varenda meter, varenda grop. Hon visste precis var hon skulle hålla igen och var hon kunde sprinta.

Efter bara några meter kastade hon en blick över axeln och tvärstannade. Huset var som uppslukat av dimman. Hon kunde inte ens se konturerna av taknocken. En rysning for utmed ryggraden.

- Näe, det blir en riktigt snabb tur ikväll, mumlade hon för sig själv.

Orden lät underliga i den fuktmättade luften. Mia knep ihop munnen, satte en fot framför nästa och sprang. Sprang fort. Hon började spana efter korsvägen där hon brukade vända alldeles för tidigt. Det fanns inga landmärken att ta fasta på, inget sätt att veta hur långt det var kvar. Hon såg kanske tre, fyra meter längre fram. Andetagen blev hackiga. Skrämda.

- Skärp dig, Mia!

Hon stannade, klatchade till sig själv på kinderna och tvingade sig att tänka logiskt. Mobiltelefonen låg i fickan, och displayen visade att hon sprungit i fyra minuter och 46 sekunder. Då var det en bit kvar till vändningen, även om hon sprungit på bra. Hon joggade vidare i jämn fart med mobilen i handen. Precis då klockan slog om till 7 minuter och 20 sekunder så dök korsvägen upp framför henne. Mia andades ut och kände hur axlarna slappnade av. Det var all helgonaafton och TV hade visat skräckfilm i dagarna tre inför helgen. Hon måste ha blivit mer påverkad än hon trott av den smörjan.

Vägen hem gick lättare. Hon sprang lätt och avslappnat och kom fram till grinden på nolltid. Då hon tryckte på handtaget insåg hon att något var fel. Det kärvade rostigt. Hon tog i hårdare, och hela grinden föll med ett gnisslande ljud ner på grusgången. Mia hörde det knappt. Hon stirrade framför sig. Huset var helt mörkt. Huset var...fel.

Det hon stirrade på var ett ödehus, ingen tvekan om saken. Panelen flagade. Fönstren gapade tomma. Efter några sekunder började hennes hjärna registrera detaljer. De vackra lyktor hon köpt på handelsträdgården förra helgen låg omkullvälta med sotiga glas på verandan. Vissnade rester av blommor stod i krukorna vid trappan. En ensam barnstövel låg slängd på den överväxta trädgårdsgången.

Med en flämtning störtade hon fram över gården, uppför trappan och ryckte i dörrhandtaget. Låst.

- Martin!! vrålade hon. Var är ni?!!

Inget svar. Mia pressade sitt ansikte mot närmaste fönsterruta. Hallen var tom. Mörk. Tapeten hängde i fuktskadade slamsor närmast toadörren. Hur var det möjligt? Det var inte ens en månad sedan de valde ut den? Det ringde i hennes öron, stack i fingrarna och Mia insåg att hon var nära att svimma. Hon blundade och sjönk ner med ryggen mot ytterdörren.

- Var har min familj tagit vägen? viskade hon tyst. - Var är de?

- De är här, svarade en röst. Det är du som gått.

Rösten var uttryckslös, könlös. Mia pressade händerna mot munnen och knep ihop ögonen hårdare. Till sist måste hon ställa frågan.

- Är jag död?

- En olycka händer så lätt. En dimmig väg, en löpare som halkar. Ett betongrör på fel ställe.

Rösten lät inte beklagande. Inte heller ond. Bara saklig. Men det hjälpte inte. Det här var inte den välkomnande övergång till andra sidan som Mia läst om. Inget starkt ljus och inga döda släktingar som hälsade en. Bara dimma och elände och en röst.

- Det är inte rättvist.

- Livet är inte rättvist och följdaktligen är inte döden det heller.

- Det struntar jag i.

Mia skakade på huvudet. Hon satt ju där, hon kunde känna den fuktiga luften mot sitt hår, känna lukten av sin egen svett. Det gjorde man väl inte på andra sidan?

- Ta mig tillbaka.

- Det kan jag inte.

- Det tror jag inte på.

Rösten försvann en lång stund. Så lång stund att Mia till sist tittade upp. Hon satt ensam och stirrade ut i resterna av det som varit hennes trädgård. En tanke slog henne och hon fiskade fram mobilen. Displayen var svart. Förstås.

- Vem går i ditt ställe?

Mia hoppade till. Rösten var tillbaka. Men utan gestalt, det kunde lika gärna vara dimman som talat.

- Jag förstår inte.

- Om jag skickar dig tillbaka måste någon annan av ditt blod gå i ditt ställe. Vem?

- Det kan jag inte välja! skrek hon rasande. Det är inte...

- Rättvist?

Hon bet ihop käkarna. Stirrade ner på sina skor. Sedan började hon fundera. Vem? Moster Eva-Lena var av hennes blod. Det var inte som om hon skulle sakna sin moster särskilt mycket. De hade aldrig kommit överens. Hur många gånger hade de egentligen grälat över hur Mia uppfostrade sina barn? En gång i veckan? Sedan hade hon redan levt 40 år längre än Mia, om man skulle börja tänka i år. Hennes barn var redan vuxna och utflugna för länge sedan.

- Min moster Eva-Lena går i mitt ställe.

- Som du vill.

Mia reste sig. Hon försökte att inte fundera över vad hon nyss gjort. Någonstans trodde hon fortfarande inte riktigt på hela situationen. Kanske hade hon fått en liten hjärnblödning? Kanske låg hon och sov hemma i sin säng? Och drömde?

- Vad gör jag nu? frågade hon ut i dimman.

- Spring samma runda igen.

- Och när jag kommer tillbaka är allt som vanligt? Hallå?

Rösten var borta.

- HALLÅ! skrek hon, rasande.

Inget svar kom. Mia böjde sig ner, knöt om skorna, och sprang.

Den här gången kunde hon själv höra hur snabba stegen var, hur metodiskt hon andades. Rytmen var perfekt och vägkorset kom precis då hon förväntade sig det. Så ökade hon farten. Stegen blev längre. Långt därframme kunde hon se en svagt ljus. Det måste vara fönstret i arbetsrummet på andra våningen. Hon sprang ännu snabbare.

Nu kunde hon se reflexerna på bilen i carporten, och det fladdrande ljuset från lyktorna på verandan. Så snart hon kommit innanför grinden, som ljudlöst svängde upp på oljade gångjärn föll hon på knä på grusgången och snyftade till av lättnad.

Värmen slog emot henne som en vägg då hon kom in. Ungarna höll fortfarande på med samma bana på spelet, hörde hon till sin förvåning.

- Hej, vad snabb du var! ropade Martin från köket.

Mia torkade näsan och kinderna i smyg på jackan och harklade sig.

- Ja, det var så himla dimmigt ute. Jag var rädd att halka.

- Din mamma har ringt. Hon och Eva-Lena skulle köra till IKEA innan de stängde och undrade om du skulle ha något. Tokiga tanter, det är ju uruselt väder att köra bil i och Eva-Lena använder ju aldrig glasögonen när hon ska.

Mia stod stilla i hallen. Hon tittade ut genom fönstret. Tittade i spegeln. Lyssnade på barnens skratt och skrik. Hon skulle kunna gå ut, springa en vända till...

- Mia? Hörde du? Ska du ringa upp?

Hon steg ur skorna och lät jackan falla ner på golvet, redo för tvättmaskinen.

- Nä, de ringer säkert igen.

Repris - minideckare

Jag skulle lägga in en skräcknovell från förra året i repris, men jag hittar dem inte just nu! Håll till godo om ni orkar läsa, med en minideckare från någon tidigare bloggutmaning.

Ett drama i fyra klänningar

Klänningen var svart, och om man tittade noga så var den också full av gråaktiga noppor på vänster höft där hon alltid bar handväskan. Det var den enda svarta klänning hon ägde och den hade tjänstgjort vid tre begravningar nu. Hon lovade sig själv, att efter idag skulle den åka raka vägen i soporna.

    "Therese? Det är dags nu." Den kvinnliga prästen hade en mycket mild röst, rogivande och tydlig. Tröstande. Kanske hjälpte det barnen lite? Therese reste sig och tog ett fast tag runt Liams hand. Han hade spelat tuff och oberörd stor kille hela dagen, men en tolvåring orkar inte hur mycket som helst och Liams framskjutna haka visade tydligt att han var nära gränsen till gråt nu. Ida-liten hade suttit fast som ett plåster mot hennes högra sida hela dagen och visade inga tecken på att släppa taget nu. De gick tillsammans genom förrummet mot kapellet.

    Längst fram i kapellet stod en kista draperad i ett broderat bårtäcke. Den var tom, förstås. Polisen hade inte hittat någon kropp. Förmodligen skulle de aldrig göra det heller. Bron över älven var så hög, och vattnet stod så högt efter snösmältningen. Therese drömde om älven, om det virvlande vattnet, varje natt. De hade hittat hans jacka insnärjd i en buske längs älvstranden. Och bilen, förstås. Parkerad vid broräcket med nycklarna i tändningslåset. Polisen hade konstaterat att det fanns fotspår och ett par handavtryck på taket till den röda V70:n och de antog därför att han klättrat upp där för att ta sig över det höga broräcket. För att kunna hoppa.

    Ovanpå den tomma kistan stod ett förstorat fotografi av Jens. Therese tittade på det leende, solbrända ansiktet i den vita träramen. Hon försökte känna något. Men hon kunde inte. Hon var bara tom och vilse.

    Klänningen var proper och diskret, med rutor i grå nyanser mot mörkare grå botten. Städad. Den perfekta klädseln för att i tingsrätten höra sin make dödsförklaras. Den hade också prislappen kvar, diskret instoppad och fasttejpad under kragen. Therese familjeadvokat, med det osannolika namnet Brigitte Hellman-Gevellman, hade nickat gillande då Therese anlänt samma morgon. Hittills hade dödsförklaringen gått förvånansvärt smidigt. Nu när den äntligen kommit till stånd. Therese ville helt enkelt inte riskera något genom att inte göra som advokaten föreslog. När Hellman-Gevellman föreslagit en klänning så hade Therese helt enkelt tagit en på öppet köp istället för att säga som det var. Att hon inte ens hade råd att köpa sig den allra billigaste trasan på H&M.

    Trots att polisbefälet som kommit först till bron vittnat om sin övertygelse att Jens begått självmord, trots att man hittat Jens ena sko fastkilad vid en pir alldeles vid havsbandet så hade det länge varit osäkert om Therese skulle få igenom dödsförklaringen utan väntetid. Om inte tillräckligt starka skäl fanns, trädde en väntetid på fem år in. Fem år utan tillgång till Jens bankkonton och försäkringspengar, utan möjlighet att sälja huset och bilarna. Fem år av jobb och räkningar och trötthet och barn som grät ibland innan de somnade.

    Det hade räckt med ett år av just det. De sista elva månaderna hade de suttit fast. Fast i ett hus fullt av minnen av en man och en pappa som bara inte kom hem från jobbet en dag. Fast i sorg. Fast i grå, släpig vardag utan pengar till så mycket som ett besök på McDonalds eller en bio. Therese visste precis i vilket ögonblick hon hade börjat hata Jens. Hon hade suttit i mörkret i vardagsrummet, yr av trötthet efter en vecka då hon tagit tre extra skift på jobbet - för pengarnas skull, förstås. Hon hade hört Ida börja gråta tyst inne på sitt rum, men bara inte orkat resa sig för att gå och trösta. I det ögonblicket hade hon bara känt hat mot Jens. Inte sorg. Ingen förvirring. Bara rent hat. Hon hade också bestämt sig för att ljuga.

    I rätten hade hon berättat om hur Jens dragit sig undan från henne under det sista året i deras äktenskap. Hur han ofta suttit tyst och frånvarande, att han verkat deprimerad. Det var förstås ren lögn. Allt hade varit precis som vanligt. De hade planerat en resa till Grekland samma sommar, till den ö där de varit på smekmånad, deras favoritställe i världen. Hon hade inte märkt någonting ovanligt. Ingenting som kunde tyda på att hennes man skulle hoppa från en bro strax därefter. Men det var inte något hon tänkte avslöja nu. Inte nu, när det gällde hennes och barnens fortsatta existens. Inte nu när hon var så full med hat mot en man hon älskat.

     Klänningen var grön som ett av de första björklöven om våren, med en solgul bård. Det var den gladaste klänning hon någonsin ägt och när hon köpt den hade den känts som en symbol för allt det nya och glada som kommit in i hennes liv. Huset var äntligen sålt, de stora bilarna utbytta mot en liten billig och de hade flyttat in i en ljus, modern lägenhet där det fanns plats för skratt och prat. Ida-liten var inte så liten längre utan på väg att bli tonåring och hon hade börjat ta hem kompisar igen. Det hördes fnittranden och musik från hennes rum om eftermiddagarna och varje gång Therese kom hem till en diskbänk full med smutsiga glas och ljudet av tjejtrams från lägenheten så skuttade hennes hjärta till av lycka. De var okej. De hade klarat det.

Nu, på rektorns kontor, kändes det annorlunda.
     "Liam säger att han drömmer mardrömmar om nätterna" avslöjade kuratorn försiktigt. "Det är knappt han vågar sova om nätterna, så han går hem efter lunch och sover på eftermiddagen istället. Han säger att han drömmer om sin pappa och om att drunkna." Therese satt stilla. Hon hörde knappt när rektorn harklade sig och förläget tog till orda "Vi har förstås all förståelse i världem för att det fortfarande är svårt för familjen. Men det ser tveksamt ut om Liam kan få något betyg i matte och engelska i år."

    Therese nya lilla blå bil stod parkerad med fronten mot skolans tegelvägg. Hon gled in på det varma sätet och lutade pannan mot ratten. Gråten, som under hela mötet lurat alldeles bakom ögonlocken svepte över henne som en flodvåg, dränkte allting. Hon satt hjälplös kvar i bilen och hulkade tills hela framsidan på den nya klänningen var en enda sörja av tårar, snor och svett. Till sist släppte sorgen sitt bakhållsgrepp, hon startade bilen. Säker till nästa gång hon kände sig för lycklig, och bedrövelsen och skulden kastade sig över henne som ett monster ur någon mardröm.

    Klänningen var vit och skir och hade virkad spets som axelband. "Kan jag verkligen ha den här?" hade Therese frågat Ida i affären. "Är inte 40 lite gammalt för såna här?" "Neeeej, mamma!" hade Ida svarat med femtonåringens hela självsäkerhet. "Det ska va' så nu. Du blir jättefin!" De hade lett mot varandra i provrummets spegel.

    I sanningens namn så kände Therese sig också "jättefin". Lite brudaktig, visst, men Anders hade verkligen gillat den. Anders. Ibland undrade Therese om hon med avsikt letat efter en ny partner som inte alls påminde om Jens. Anders var lugn, lite träig ibland till och med. Trygg. Och om hon själv gått igenom svåra saker i sitt liv så bleknade de i jämförelse med vad Anders hade upplevt. Ändå kunde han skratta och trivas. Det kändes som en försäkran om att han inte helt plötsligt skulle...
    Hon skakade på huvudet och stannade till för att ta av sig sandalerna. Sanden var fortfarande varm, men vinden blev allt starkare och blåste kall in från havet. Det spelade inte så stor roll. Det hon måste göra skulle inte kännas behagligt i strålande solsken heller. Hon var där för att ta farväl.

    De var tillbaka på den lilla grekiska ö där hon och Jens firat sin smekmånad. Hon hade gått med på resan efter lång tvekan och efter många nattliga samtal med Anders. Till sist hade det visat sig att Anders hade haft rätt. Hon njöt av att visa sina nästan-vuxna barn alla de hemliga ställen hon och deras pappa upptäckt för så många år sedan, njöt av att få tillbaka lite av de fina minnen som gömt sig under så mycket sorg och skuld. Nu när hon långsamt gick utför den långa, stenlagda piren såg hon flera av de små dykbåtar som gjort Jens så glad och upphetsad första gången de kom till ön. "Tänk om man kunde bo här jämt!" hade han sagt. "Äga en båt, chartra ut den till turister... Det vore livet."

    Therese kände en tår leta sig nerför kinden. Jens hade kanske varit lyckligare om han levt här. Då hade han kanske inte... Usch, det var svårt. Therese stannade för andra gången och skakade irriterat bort gråten. Hon hade stannat framför en av de nyare båtarna. En vit med blå dynor och en grön markis. På en träplakett stod namnet "Little Ida". Therese drog på munnen. Hon måste visa Ida den båten i morgon. När hon höjde blicken stod en man framför henne på kajen. Hans blick var skrämd, avvaktande.

    "Jens?!" Tankarna rusade runt, jagade varandra. Mannen var magrare än hennes Jens, verkade på något sätt yngre trots att han borde vara äldre. Huvudet var rakat, inte fullt av brunt, lockigt hår. Ögonen....Var det här mannen hon hållit i sina armar tusentals gånger under tretton års tid, vad det han? Hur kunde hon inte vara säker? Till sist stannade hennes blick på hans högra biceps. Han hade ett gammalt, vitt ärr där. Hon hade klöst in det. Sista veckan med Liam i magen hade hon gått runt med ständig ryggvärk, utan att förstå att de smärtande sammandragningarna betydde något annat. När de till sist kom iväg till BB höll Liam på att födas redan i entrén. Therese hade stapplat in i korridoren medan blod och vatten forsade ur henne i en häpnadsväckande het och väldig ström. Hon hade klöst Jens så hårt medan barnet bröt sig fram genom hennes kropp att han fått ett sår som behövde sys. Hur många gånger hade han inte visat fram det ärret? Hur många gånger hade de inte berättat den historien tillsammans?

    Han insåg direkt att hon känt igen honom. "Therese, följ med mig här." Han tog henne vant under armbågen, samma grepp som hundra gånger förr och förde henne längre ut på piren. Lyktorna slutade en bit ut och mörkret och vinden slöt sig om dem. "Hur kunde du?" frågade Therese lågt. Rösten skrämde henne själv. Den var låg, hes, full av avsky och hat. Han ryckte till. Kanske hade han förväntat sig tårar. Kanske hade han till och med förväntat sig att hon skulle falla på knä av lycka och tacksamhet för att han levde? "Jag orkade bara inte med" försvarade han sig. "Det blev för mycket, för inrutat. Jag tänkte, att om jag måste leva hela mitt liv som en vanlig Svensson så tar jag livet av mig. Ja, så fick jag idén att jag kanske bara skulle kunna låtsas ta livet av mig. Nästan som en metafor. Och sedan börja ett nytt liv någon annan stans."

    "En metafor. En metafor." Therese fick inte orden att betyda något. "Men hur?" "Jag sparade kontanter i över ett halvår, slutade snusa, slutade spela på v75. Jag visste ju att jag inte kunde använda mina kort eller ta ut några stora summor innan. Sedan var det ju bara att parkera bilen på bron och kasta ner jackan och skorna från biltaket. Jag liftade med lastbilar hela vägen ner genom Europa tills jag kom hit. Det var så lätt."

Det lät som om han tyckte om att få berätta hur smart han hade varit då han övergav dem. Som om han skröt över hur lätt det hade varit. "Jag är så glad över att din mamma dog innan du försvann. Som hon hade gråtit över dig..." sade Therese lågt och lungt. Jens ryckte till. "Åh, jag hade aldrig gjort så om mamma hade levat!" "Nähä." Hon stirrade på honom en lång stund och undrade hur psykopatisk man måste vara för att resonera som han gjort. Hon undrade också om han fört något av det vidare till barnen. Förgiftat deras gener.

De stod nu mitt emot varandra, längst ute på piren vid det låga räcket. Jens hade mörka byxor och en svart t-shirt på sig och det slog Therese plötsligt att de måste se ut som någon sorts paraodi på ett brudpar, en svart, en vit. Längst ut på pirens altargång mot den mörka himlen. Långt nedanför slog virvlande vatten mot den bit av piren som krossats till vassa klippor av vatten. Jens tycktes rycka sig ur sina funderingar. "Hur som helst," sa han energiskt "jag hoppas att vi..."

Hon knuffade honom. Det låga räcket träffade honom i knävecken, och han föll. Försvann ner i det mörka vattnet. Kom inte upp igen. Therese vände på klacken och gick tillbaka längs piren med den vita klänningen fladdrande runt benen. Stranden var tom. Och vad spelade det för roll? Hon hade ju trots allt inte gjort något fel. Bara avslutat det han själv börjat.

High fives och skräckiga omslagsbilder

Åh, jag måste säga att jag verkligen trivdes med både min lördagskväll och jag gillar min söndags också, hittills. Förra jobbveckan var lite utmanande och nästa vecka ser ut att bli rolig men ganska tuff den också så jag tänker ta tillfället i akt att high five:a mig själv för några saker i förbifarten.

1. För att jag övertalat min man att gå och se Skyfall fast den eventuellt är i 3D (ni minns Prometheus?) Det är mycket roligare att gå på bio med någon som fattar att man till exempel inte ska köpa högljutt godis och prata i öppningsscenen när de är i sällskap med en filmvetare.

2. För att det går så himla bra att skriva just nu. Alldeles i lagom tid och utan någon ångest för sådant som inte blir gjort ute i trädgården eller i huset. Leve oktober! Och regn!

3. För att jag var en så oerhört smart 20-åring. Det skulle behövas tre, fyra blogginlägg för att förklara varför jag klappar mig på axeln för det, men jag känner ändå att jag vill ha det sagt. Inte illa, lilla tjejen!

Så - vidare.

Jag har letat efter några extra bra och extra skräckiga bilder för inspiration till ett omslag för Spökantologin (arbetsnamn, den är fortfarande odöpt, fler förslag tack!). Jag hade själv inte en enda bild som var mystisk och spöklik. Jag fotar inte så, tydligen. Jag fotar mer såhär: http://pixabay.com/en/users/lilmedia/

Men jag hämtade andra bilder från några av mina favoriter som också håller till på Pixabay. Se och inspireras (klicka på bilden för större, som vanligt)

Försvinna från jordens yta

En stor snackis i veckan har varit att någon lyckats få en bild av David Bowie för första gången på jag vet inte hur många år. Jag tycker i och för sig inte att det är så konstigt. När någon tänker "Bowie" så är det förmodligen något sådant här som dyker upp i hjärnan:

Medan han i själva verket gått omkring på gatorna så här:

Som en helt vanlig farbror. I extremt fula solglasögon.

De allra flesta riktigt välkända artister ska enligt uppgift faktiskt ha förmågan att försvinna från jordens yta om de bara vill. En förmåga att slå av och på den där "stjärnkvaliteten". Kyra Sedgewick och Kevin Bacon är ett sådant där kändispar som paparazzi aldrig lyckats göra något speciellt av. De syns bara inte. När de inte är beredda på det. Så jag är inte så förvånad över att Bowie lyckats hålla sig borta ur media så länge. En stor scenpersonlighet, gott om pengar och ingen längtan tillbaka till rampljuset. Det är väl vad som krävs.

Och de är ju inte borta på riktigt.

Frågan är vad som krävs för det? Jag tänker på alla som försökt rymma från polisen, från familjer de inte vill ha eller vittnen som gömmer sig från brottslingar. Det dyker ju alltid upp, hittas alltid förr eller senare.

Förmodligen för att vanor är så extremt svåra att bryta. Folk parkerar alltid på samma platser, sitter vid samma bord på lunchen, köper samma slags skor år efter år... Det spelar säkert ingen roll om man bytt bort sina kreditkort, fått en ny identitet, bytt land. Till sist är det någon som hittar en för att man fortfarande följer sin vanliga söndagsritual med en långpromenad och chokladkaka i kiosken.

Skriva skräck och fota höns

Helgen närmar sig. Det blir delvis en jobbhelg för femtioelfte gången i rad, men å andra sidan har jag ju gått på kvartsfart de senaste dagarna. En del av helgen har jag vikt till något riktigt kul. Jag ska skriva de där utlovade skräck- och spökhistorierna till vecka 44.

Jag måste bara säga till er som lovat delta i den kommande antologin - det kommer att bli så kul! Det är ett så blandat gäng av män, kvinnor, alla åldrar och alla stadier av skrivvana. Jag tror vi är 12 stycken just nu.

Titeln på antologin är fortfarande ett bekymmer. Är det någon som har en ljus idé där så hör av er i kommentatorsfältet.

De senaste veckorna har jag fått en del nya läsare på bloggen som kommenterar så bra - jag är jätteglad för det. Ni fick ju inte vara med om 2011 års skräckrejs, men jag kan lova text och länkningar till en hel del bra och rrrrryyyysansvärda berättelser. Häng här runt vecka 44 så kör vi.

På lördag ska jag på lantrasevent. Där ska det visas upp djur av gammal svensk modell som inte längre används för matproduktion utan är mer som sällskapsdjur. Såååå...en hel hoper nya foton på grisar, höns och kaniner med andra ord. Men de är ganska trevlig fotomodeller. Håll tummarna för sol! Eller åtminstone för att det inte regnar.

Pest

Idag borde jag gå runt med en liten klocka runt halsen som de spetälska fick göra under medeltiden. Jag har passerat förkyld utan att inkassera 200:- och befinner mig någonstans mellan pest och kolera. Även om jag brukar klara mig fint från alla förkylningar som barnen drar hem, så gick det inte vägen den här gången. Igår satt jag på ett möte om landsbygdsutveckling någonstans långt uppe i Radioskuggans Dal och blev bara sjuuuukare och sjuuukare...

Jag hoppas bara att jag inte smittade alltför många. I så fall FÖRLÅT!! Jag var verkligen inte mer än lite snorig när jag åkte hemifrån. Snabbt förlopp, det där.

Dagens målsättningar är alltså rätt ödmjuka.

Jag ska:

a) fixa aktiva länkar i en pdf
b) posta ett brev
c) handla apelsinsaft och yoghurt
d) bygga lego
e) spela minecraft

...och, ja, överleva i största allmänhet.

Om ni skulle råka se mig medan jag handlar - kom INTE fram och hälsa, vinka från långt avstånd. Okej? Och jag lovar och min sida att tvätta händerna 37 gånger innan jag går in i affären.

Tjäääna.

Love addict

Ibland är det lite svårt att veta hur "normal" man är. Ibland är det givetvis också väldigt lätt, så lätt att man high five:ar sig själv och tänker "nä, så illa blev det i alla fall inte!". Idag tittade jag på en dokumentär som fick mig att känna att jag är glad att inte vara i dejtingsvängen. Varför? Jo, därför att jag upptäckte till min fasa att nästan alla "knep" som listas i böcker som Alla får ligga och liknande också finns med på listan över Kärleks- och sexmissbrukarnas avvikande beteenden.

Dokumentären var den danska Love addict som finns att se på svtplay här: http://www.svtplay.se/video/351218/love-addict

Ta en titt, den var sevärd och ganska kort. Men kom ihåg att delar av den är reenactments.

Efteråt var jag ganska förvirrad.

Jag har pratat med en kompis som är singel och absolut INTE vill vara det en minut till om olika knep och strategier för att närma sig det tilltänkta...äh...offret. Och jag svär på att hälften av grejerna som vi pratat om som tänkbara metoder dök upp på nej-nej-listan. Som att se till att bli kompis med "spanets" familj, till exempel. Det var en dålig sak. Eller att se till att skapa sammanträffanden där man plötsligt befann sig på samma plats som av en slump. Inte heller bra.

Jag sms:ade vännen ifråga efter att jag sett dokumentären. Hon tittade också (på ungefär hälften gissar jag) och dök sedan upp på chatten med ett "plong". I total panik: Jag har tittat på bilder av hans ex på Facebook för att avgöra om jag är snyggare än hon och jag har kollat på film från festen i somras där han var med tre gånger, jag måste vara en love addict, vad fan ska jag göra!! skrev hon.

Ja, jag hade ju inget vettigt att svara på frågan. för om man inte anstränger sig alls för att närma sig den man vill få till det med, och han inte heller gör något - ja, hur ska det då bli något? Om man inte ens får sucka lite häfört och hänge sig åt lite fria fantasier om någon man egentligen inte känner eftersom det är sådant kärleksberoende människor gör. Fantiserar fram ett förhållande.

Sedan ska jag villigt erkänna att några av personerna i dokumentären var mer än lovligt galna, och jag tänker därför sluta inlägget med ett citat från allas vår Pipan: "Man vet aldrig vem som sitter därhemma och tapetserar väggarna med bilder på ens ansikte."

Nä, man vet ju inte det.

Brrr....

Älska krånglet

Om ett par veckor har jag blivit tillfrågad att prata en halvtimme för några högstadietjejer om hur det är att vara kvinna och företagare sådär "på riktigt". Just idag har mest arbetat med sådant som går under beteckningen Allmänt Krångel och är känner mig en aningens slut i knoppen.

Under rubriken Allmänt Krångel går till exempel sådant som att ha med återförsäljare av böcker att göra. Jag försöker verkligen begränsa mig där, eftersom det verkar helt omöjligt för två handlare att hålla sig till samma avtal. Vissa har ingen lagerhållning, utan tar en årsavgift för katalogisering, marknadsföring och frakt, andra har consignementförsäljning och en tredje tar 20% av varje såld bok, men då måste det alltid finnas ett lager hos leverantören på minst tio böcker....

Mja, det är lite mycket att hålla reda på.

Det kanske är en bra sak att förmedla till högstadietjejerna? Att bygga upp allting stegvis och tänka efter före så att man har tid att krångla ut en grej i taget? Jag vet inte om det är rätt för alla, men det är så jag vill jobba i alla fall.

För livet är så himla bra på att krångla till sig ändå, och hur man än planerar är det i alla fall sånt som faller mellan stolarna. Även om jag och min man har arbetsfördelningen klar mellan oss i det stora hela, så dyker det i alla fall upp nya grejer som inte kan placeras i någon tidigare existerande kategori. Som att köpa duschslang.

Vår duschslang i metall har gått av och lindat upp sig på något vis och om man inte passar sig så skär man sig på den. En ny sådan slang kanske kostar en hundring och vem som helst av oss skulle lika gärna kunna köpa den - men det blir bara inte gjort! Vi har genomfört flera, ack så väldigt mycket mer komplicerade inköp den senaste månaden, men på duschslangen går vi bet.

Det beror förstås på att vi inte har gjort klart för oss om duschslangens hör till kategorin "inredning" som är mitt inköpsområde eller "rörmokeri" som är min mans. Det hade kunnat falla under kategorin "äckligt underhåll" som också är min - jag blir oftast tillkallad för att rensa bort hår och exkrementer, lyckliga jag - eller under kategorin "saker som behöver skruvas dit med lite tålamod" - min mans.

Allt jag vet är att jag under veckan besökt både Cheapy, Ica Maxi och Jysk, och min man besök Jula, Claes Ohlson och IKEA. Alla ställen där man kan köpa slang. Och fortfarande: trasig dusch.

Det kanske är ett gott råd både vad det gäller företagande och familjeliv: "Älska krånglet, för då har du mycket att älska!"

På bilden: äldste sonen (som aldrig är särskilt krånglig) äter köttbullar på IKEA medan hans pappa inte heller kommer ihåg att köpa duschslang.

Konst och kropp

Vad är sambandet mellan hängpungar och Jane Austen? Inget alls, säger ni - och nä, det finns väl egentligen inget. Men under min ganska sena måndagslunch så kollade jag upp två saker: En ny utställning på Nationalmuseum som jag verkligen vill se (Stolthet och fördom, kvinnliga konstnärer i Sverige och Frankrike 1750 - 1860) - där har ni Jane Austen - och sedan tittade jag på senaste avsnittet av Solsidan där The Switch diskuteras - där har ni den manliga hängpungen. Ta-daa, mysteriet löst.

För dem av er som missade eller ignorerade "solis" så är alltså the switch ett ålderstecken där pungen blivit längre än penisen (enligt Fredde). Han var också vänlig nog att ta en massa bilder på statyer i den här stilen:

...för att bevisa att ha ett paket där lådan hänger längre ner än presentsnöret i själva verket är ett klassiskt mansideal.

Jag satt förstås och skattade en del, men inte så mycket åt själva serien utan åt en historia som vännen B. berättade på en pubkväll. Han avslöjade att han och hans bäste vän vid tolv års ålder hade bastat i badhuset tillsammans med en medelålders man som plötsligt försökte resa sig upp och sa:
"Åh, nej - nu har det hänt igen!"
På något för mig som kvinna okänt vis hade hans ena testikel och halva pungen halkat ner mellan brädorna i bastulaven och han satt nu ohjälpligt fast.

Jag vet inte vad som är mest pinsamt att föreställa sig i sammanhanget - proceduren att få upp kulan på rätt sida igen eller att en man kan vara så korkad att han inte kan sätta sig på en handduk efter första gången de hände.

Nåja. Till seriösare grejer - konstutställningen Stolthet och Fördom pågår till 20 januari nästa år, och jag vill verkligen åka och se den. Om någon intresserad antingen av konst eller beklädnadshistoria och/eller kvinnlig och kultur - hör av er till mig så kan vi väl ha en konstdejt i Stockholm.

 

självporträtt av  Elisabeth Louise Vigée-Lebrun

vars verk är med i utställningen.

Saker man lovar. Del 429.

Det här är ett inlägg om saker jag lovar mina barn. Saker som sedan måste hållas, då förstås, om man inte vill verka inkonsekvent. Innebandyträningen har startat för året och i år är innebandyskolan för 2005:or 06:or och 07:or populärare än någonsin. Kort sagt, sporthallen har varit full till bristningsgränsen.

Det gör träningarna gapiga och bråkiga och jobbiga, och den yngste sonen vägrade helt enkelt att gå in på planen förra veckan. Nu ville jag inte att det skulle bli en stor grej av att han vägrade - i vår familj har man all rätt i världen att vägra göra något - men har man först tjatat om det i en längre tid så måste man i alla fall prova ordentligt. Som typ faktiskt SPELA en stund.

Jag har förstås barn som inte är dummare än att de förstår att utnyttja den här regeln till sin egen fördel. Så yngste barnet sa genast:
"Men mamma, du har lovat att du skulle prova spela Minecraft, för om man inte provar ORDENTLIGT, hur kan man då veta att man inte gillar det!?"

Dealen blev alltså till sist att sonen skulle prova innebandyn ordentligt trots överfull träning och jag skulle prova Minecraft.

Vad blev slutresultatet, undrar ni?

Ja, sonen tänker inte träna någon mer innebandy i år.

Och jag bygger en hel stad i Minecraft.

Tur att det inte var World of Warcraft det gällde.

(men man KAN faktiskt bygga en del coola grejer...)

Stulna listan!

..här också :-) Jag har så smått börjat på de läskiga, hemska novellerna inför spökveckan och sparar därför all hitte på-kraft till dem. Istället gör jag denna utmärkta lista som just nu cirkulerar på bloggarna.

1. Vad kallas du?
Svar: Åsa. Har inget direkt smeknamn. Annars kallas jag Mamma med extrem regelbundenhet.
2. Jag är bra på:
Svar: Att ta reda på hemligheter, läsa kroppsspråk, språk över huvud taget och på att lära ut saker.
3. Jag är sämre på:
Svar: Jag kan inte för mitt liv klippa rakt! Jag fattar inte varför!
4. Detta är jag rädd för:
Svar: Jag tror inte jag klarar fler stora sorger i mitt liv, men jag vet ju att de kommer.
5. Detta packar jag i handväskan på morgonen.
Svar: Ja, nu har jag ju fortfarande inte lyckats köpa mig en handväska...
6. Detta finns i min handväska:
Svar: Suck...se ovan...
7. Detta tycker jag om att göra:
Svar: Jag tycker om att bli underhållen och informerad, av böcker, av film, av människor, av teater, av...ja, allt.
8. Detta uppskattar jag hos min partner:
Svar: Att han är en sådan bra pappa, att han är en så ypperlig problemlösare och att han aldrig är tråkig eller har tråkigt.
9. Följande saker vill jag göra innan jag dör:
Svar: Konstigt nog är det en jättesvår fråga för mig. Jag planerar aldrig sådant och är väldigt nöjd med det allra mesta jag redan gjort. Hm, okej. Om jag tänker till på allvar. Jag vill se hur mina barn blir som vuxna och jag vill se mina barnbarn om jag får några. Allt annat är jag ganska nöjd med.
10. Något jag vill ha i present. 
Svar: En ny laptop med spillsäkert tangentbord :-S
11. Detta har jag på mig just nu:
Svar: Grön- och vitrandig tröja och svarta yogabyxor (överraskning!!)
12. Musik jag gillar:
Lyssnar mycket på Kent, Depeche Mode, Florence and the Machine, David Guetta vid träning som kräver det.
13. Favoritlåt just nu
Svar: Petra Marklunds f.d. Septembers nya. Oförklarligt bra.
14. En bok jag gillar.
Svar: EN!? Skärpning nu... jag får återkomma med ett helt inlägg där. Pff... Senaste boken jag kastade mig över med hjärtklappning och darrande fingrar var A Dance with Dragons av George RR Martin, men sedan dess har ingen "rört mitt hjärta så!"
15. En film jag gillar.
Svar: Igen - EN!!? Men härom dagen diskuterade min vän T. och jag om hur mycket vi gillar Blade Runner och hur mycket vi ser fram emot remaken.
16. Favorit TV-program
Jag tjuvkikade just på början av säsong 6 av The Big Bang Theory :-D

17. Favoritdoft?
Svar: använder inte många... men gillar CLEAN
18. Detta äter jag gärna:
Thai går mycket bra.
19. Dricker helst:
Svar: Kaffe, pepparmintté, chai, vitt vin, coca cola
20. Favoritgodis?
Svar: Winegums på bio, annars choklad
21. Hit vill jag gärna åka på semester:
Svar: Just nu lutar jag åt en sådan där retreat där man är tyst i en hel vecka.
22. Färg på mina ögon:

23. Min längd:
Svar: 1.61. Och en halv.
24. Jag tror på:
Svar: Den fria viljan, och på att det alltid finns ett val att göra. Även om man inte alltid gillar det.
25. Människor jag beundrar
Svar: De som vågar stå för sina åsikter och känslor.
26. Så här bor jag:
Svar: Röd stuga på landet i mälardalen. Vykortsvackert.
27. Antal krukväxter hemma.
Svar: 8. Föredrar sådana med lite storlek på.
28. Favoritfärg?
Svar: grön med mycket blå bastoner
29. Favoritcitat?
Svar. Jag gillar: "Livet är inte för de harhjärtade, och det är svårt att komma levande ur det".
30. Den bästa present jag fått?
Svar: Min kamera, tror jag.
31. Om jag vann en miljard skulle jag:
Gå upp på måndagen som vanligt och skjutsa barnen till skolan. Man ska inte hetsa upp sig över slikt ;-)
32. Vad gör du just nu?
Svar: Laddar för att skriva en artikel om en dragspelsstämma.
33. Vad ska du göra idag?
Svar: Nja, den här dagen börjar dra sig mot sitt slut...
34. Vilken är din favoritrestaurang?
Svar: Alltså jag gillar ju vårt eget bokcafé... men det är ju inte en restaurang på DET viset.
35. När badade du i en pool senast?
Svar: I tisdags. Simskola. För barnen alltså.
36. Har du varit med i någon skolpjäs?
Svar: OH, ja.
37. Har du gått någon modevisning?
Svar: Japp.
38.Vilket musikinstrument ogillar du?
Svar: Saxofon. Mina föräldrar lyssnade ALLDELES för mycket på Ingemar Nordströms.
39. Har du bestämt vad du ska rösta på i valet?
Svar: Nej.
40. Har du åkt moped någon gång?
Svar: Ja.
41. Har du skjutit någon gång?
Svar: Pilbåge, luftpistol och slangbella.
42.Får du ofta felparkeringsböter?
Svar. Nej. Det har hänt tre gånger på 20 år, kanske...
43. Har du hoppat/kan du tänka dig att hoppa fallskärm/bungyjump
Svar: Har inte, kan möjligen tänka mig. Men ingen jäkla bungy-lyftkran på charter med en asfaltsplan under... jeez...
44. Vilken är den bästa film du sett den senaste månaden?
Svar. Jag såg Prometheus och Jane Eyre på DVD. Gemensam nämnare, någon ;-) ?
45. Favoritpizza?
Svar: Fetaostpizza är gott.
46. Chips eller popcorn?
Svar: Chirre.
47. Vilken färg på läppstift använder du?
Har bara gloss.
48. Har du någonsin varit med i en skönhetstävling?
Nä, där går gränsen.
49. Vem är den senaste som du åt ute med, vad åt ni?
Med stans företagare och politiker på Guldfesten i torsdags. Jag tror vi åt mat, men vi skulle dansa efteråt så jag var lite ofokuserad.
50. Favoritchoklad?
Marabou mjölkchoklad.
51. Har du vunnit något pris någon gång?
Inget större.
52. Är du bra på matlagning?
Om jag orkar tänka på vad jag gör och tycker det är kul. Annars...nä.
53. Har du beställt något från shoppingprogrammen på tv?
Nej.
54. Har du varit tvungen att använda uniform i något jobb?
Nej.
55. Vad var det senaste du handlade?
Prydnadssten för trädgårdar.

56. När var du på sjukhus senast:
På återbesök med yngste sonen för två veckor sedan.
57. Det första du gör när du vaknar:
Stänger av väckarklockan så den inte hinner ringa och väcka mig.
58. Vad är du tacksam för idag:
Att jag slipper gå ut mer idag. Det är KALLT!
59. Har du varit i tidningen?
Jorå.
60. Dröm jag har just nu:
Vågar inte yttras högt av rädsla för att det skiter sig!
61. Hemlig last:
Tittar på TLC:s program och gråter åt dem...

glitter, diamanter, frost och debriefing

Då kan jag från och med idag pricka av "varit med i tiodanstävling inför publik" på min lista av saker som kan ha varit kul att ha gjort innan man dör. Jag gillar den listan, min lista. Den innehåller redan punkter som "Gå på balett/och eller opera på stort internationellt operahus (Sydney, 2002)", "Gå i en modevisning (om en ej så liten)", Se en Shakespearepjäs med Erlend Josefsson och/eller Stina Ekblad (1994 och 2003), "vara med på någon annans förlossning (2009) och så vidare och så vidare.

Det största och främsta intrycket av att dansa på Guldfesten just nu är egentligen att det ligger en himla massa guldglitter i sängen. Jag var tvungen att tvätta ut frisyren ur håret när jag kom hem, men det var bara för kallt för att duscha hel och hållen... och tydligen hade jag guldglitter på en hel massa ställen där man i vanliga fall inte har guldglitter :-)  I övrigt fick vi inte vinna guldskon, jag och min danspartner - den gick till paret som dansade paso doble komplett med dreadlocks och regnbågskjol/cape och ordentligt klackstamp i parketten - riktigt kul, och extrabonus för när "matadoren" slängde capen rätt på/över domarna.

Ute glittrar mälardalen ordentligt idag, och jag ska strax gå och försöka klarna upp huvudet lite med en promenad med vännen T. Jag misstänker att jag i morgon ska åka och göra ett reportage från en dragspelsstämma, så det känns som om en ledig förmiddag kan vara på sin plats. Det enda som kan få mig att jobba idag är nog om jag får besked om att jag kan hämta en viss, ny bok på tryckeriet...

På tal om glitter, ni läste väl att forskare identifierat en planet helt gjord av diamant? Den ligger någonstans i kräftans stjärntecken och ät två gånger större än jorden. Bling, bling!

Stor diamant?

Eller STOOOOOR diamant.

Katten lever! Eller inte!

Igår avslöjades att årets två Nobelpristagare i fysik heter Serge Haroch och David J Wineland, två kvantfysiker. Chansen att förstå vad de egentligen gjort eller upptäckt är för oss vanliga människor ungefär, eh...noll. Eftersom nu kvantfysik är ett så svårt ämne att inte ens kvantfysiker till fullo begriper det.

I princip skulle jag vilja påstå att de här två herrarna fått Nobelpris i att öppna en låda och titta inuti.

Nu handlar det inte om vilken flyttkartong som helst, givetvis. Utan om en metaforisk låda som innehåller ett speciellt litet pälsdjur. Schrödingers katt.

Edwin Schrödinger beskrev 1935 problemet med kvantfysik så här:

En katt är instängd i en låda tillsammans med en flaska med gift, en sensor och ett radioaktivt ämne. Om sensorn uppfattar att det finns radioaktivtet i lådan så går flaskan sönder, giftet läcker ut och katten dör. Kvantfysiken stipulerar, att efter en viss tid så är katten antingen levande, död, ingetdera eller bådadera. Inte förrän vi kan öppna lådan (kvantfysiken) så kan vi verkligen se om katten lever eller är död.

Vad herrarna Haroch och Wineland gjort är i princip att de kommit på ett sätt att öppna lådan och peta på katten med en pinne. Metaforiskt sett.

Deras upptäckt av ett sätt att kontrollera kvantfysiska partiklar kan leda till utvecklingen av extremt exakta klockor och superkomplicerade hypersnabba datorer.

Så nu är det alltså bara en fråga om tid innan Skynet bildas och Terminatorerna kommer, med andra ord :-S

Träskcykling

Härom natten fick jag återigen bekräftat att man kan lära sig att drömma tydligare. Efter gårdagens blogg är det säkert ingen som missat att jag tycker hösten har varit lite mycket jobb och lite lite lek (detta trots oväntad tiodans och så vidare...) så det kanske inte är så konstigt att följande dröm dök upp och fick mig att vakna och skratta åt mig själv.

Jag var ute och cyklade på min terrängcykel. I ett träsk.

Det är inte att rekommendera vare sig i drömmen eller i verkligheten. Vi har på riktigt en hel del sankmark i vår skog och det är en onödigt adrenalinstinn upplevelse att manövrera de blötare bitarna ibland. Hamnar man i obalans och måste sätta ner foten så kan sagda fot och hela benet (om man har riktig tur) försvinna ner i underjorden med ett "sschhlurp!".

I drömmen hade jag på något sätt hamnat på en smal, smal stig med värstinggegga på båda sidor. Och hur jag än balanserade - så visst hamnade jag mitt i skiten.

Drömtolkning onödig.

Men jag utlovade ju titel och bild på boken om HUR man lär sig att drömma tydligare. Så man kan utföra sin egen terapi i sömnn och inte slösa bort den sovande tiden på att vara improduktiv :-S

Här är den. Av David Fontana. Lite Jung, lite Freud, lite allmän symbolik, sådär. Och så ska man föra drömdagbok. Eller drömblogg, kanske?





p.s. Nej, jag cyklar inte i skogen under älgjakten. För den som oroar sig :-)

Läget

All work and no play makes Jack a very dull boy. ALL WORK AND NO PLAY MAKES JACK A VERY DULL BOY. All work and no play makes Jack a very dull boy.All work and no play makes Jack a very dull boy. ALL WORK AND NO PLAY MAKES JACK A VERY DULL BOY. All work and no play makes Jack a very dull boy.All work and no play makes Jack a very dull boy. ALL WORK AND NO PLAY MAKES JACK A VERY DULL BOY. All work and no play makes Jack a very dull boy.All work and no play makes Jack a very dull boy. ALL WORK AND NO PLAY MAKES JACK A VERY DULL BOY. All work and no play makes Jack a very dull boy.All work and no play makes Jack a very dull boy. ALL WORK AND NO PLAY MAKES JACK A VERY DULL BOY. All work and no play makes Jack a very dull boy.All work and no play makes Jack a very dull boy. ALL WORK AND NO PLAY MAKES JACK A VERY DULL BOY. All work and no play makes Jack a very dull boy.All work and no play makes Jack a very dull boy. ALL WORK AND NO PLAY MAKES JACK A VERY DULL BOY. All work and no play makes Jack a very dull boy.All work and no play makes Jack a very dull boy. ALL WORK AND NO PLAY MAKES JACK A VERY DULL BOY. All work and no play makes Jack a very dull boy.All work and no play makes Jack a very dull boy. ALL WORK AND NO PLAY MAKES JACK A VERY DULL BOY. All work and no play makes Jack a very dull boy.All work and no play makes Jack a very dull boy. ALL WORK AND NO PLAY MAKES JACK A VERY DULL BOY. All work and no play makes Jack a very dull boy.All work and no play makes Jack a very dull boy. ALL WORK AND NO PLAY MAKES JACK A VERY DULL BOY. All work and no play makes Jack a very dull boy.All work and no play makes Jack a very dull boy. ALL WORK AND NO PLAY MAKES JACK A VERY DULL BOY. All work and no play makes Jack a very dull boy.All work and no play makes Jack a very dull boy. ALL WORK AND NO PLAY MAKES JACK A VERY DULL BOY. All work and no play makes Jack a very dull boy.

...nej då, jag mår baaaara bra.

Sista dansen

Om några få dagar går Guldfesten av stapeln, och jag och elva andra ska då visa upp vad vi lyckas tillägna oss för kunskaper i cha-cha, rumba, samba, jive och paso doble. Vi kan ju dessutom glädja oss åt att evenemanget är slutsålt och att all kommer att ha mobiltelefoner med sig för att filma spektaklet. Jag menar, ska man göra ett spektakel av sig själv i backless Modesty Blaise-liknande outfit kan man lika gärna göra det ordentligt och för stor publik. Så har man det gjort.

Som lördagskvällssysselsättning tänkte jag köra på samma tema och titta på dansfilm. Jag har redan sett Strictly Ballroom, min favorit i genren. Baz Luhrman är regissören och den är en film av tre i hans red curtain-samling. (övriga två är Romeo+Julia och Moulin Rouge). De finns förresten att köpa på Ö&B för 79:- för alla tre just nu.

Klippet är från Youtube. (Aussie-aussie-Oz!)

Film nummer 2 är Colin Nutleys Sista dansen. Den kom 1993 och är minst lika sevärd för allas frisyrer samt tegelstensmobilerna som folk drar fram ur fickorna! Dessutom innehåller den Reine Brynolfsson som är en av mina svenska favoritskådisar och guldrepliker som "Och där stegar hon in, Lise-Lotte, som en älg som kliver ut ur dimman!"

Men - och nu kommer bekännelsen - jag tänker inte titta på Dirty Dancing.

Jag gillar den verkligen inte. (Slå mig inte, slå mig inte!!) Jag ville aldrig att någon Johnny Castle skulle komma och SE MIG och lära mig dansa. Det är nästan skrämmande att jag redan vid 14 års ålder var tvärsäker på att jag inte gillade Leader-of-the-pack, snyggast-i-stan-typen. Och jag tyckte att repliken "Nobody puts Baby in a corner" var så oerhört töntig att jag rös. "Ingen sätter Lillan i ett hörn!!??" Allvarligt?

Nu känner jag dock att bloggen lever i stor fara att tappa läsare... så för alla som tycker att jag verkligen får ta och skärpa till mig, här kommer en snutt med Johnny och Baby. Jag väljer bara bort att klicka på just det klippet.

Handgun fannypacks för alla!

Jag har just ägnat en fikapaus åt att surfa nätet efter en väska. Det är ganska otroligt med tanke på den enorma mängd skor jag har - men jag har just nu inte en enda allroundväska att släpa med mig till vad som helst. Jag har ingen aning om när jag slutade vara bra på väskor?

Förmodligen någonstans i barnvagnsförskingringen. Det var ju det bästa med att släpa runt på en vagn (och senare sulky). Att ha någonstans av stuva allt från extraskor till vattenflaskor, picknickfiltar och matkassar. Men det är nu ett par år sedan barnen blev för stora för vagnar och jag har inte acklimatiserat mig. Jag har förstås en kameraväska att släpa runt på vissa jobb och en messenger bag stor nog för en pärm till andra jobb. Ett par laptop-väskor. Ungefär 300 träningsväskor och ryggor.

Men ingen bra vardagsväska.

Jag har också lite svårt att bli "till mig" över ikoniska väskor som till exempel en Birkin.

Jag kan bara inte hjälpa det. Jag tycker inte de är så speciella. Och att köa i ett år och betala ett års hyra för att få dem?

Nej.

Jag menar, visst skulle jag kunna kånka runt på i alla fall den orange om jag fick den...

Men nej.




Under mitt surfande fick jag till min fasa se att det fortfarande säljs en hel del sådana här:

En herrhandväska, populär hos en stor andel män under 1970-talet. Bland annat min egen far.

Om jag vore singel och på blind dejt med en man som bar en sådan, vore jag svårt frestad att sms:a en kompis under bordet och be henne ringa med en påhittad kris... det känns som en dealbreaker.

I rättvisans namn kanske jag ska erkänna att min egen man hade en sådan väska att bära runt växelkassan i (han körde då taxi) när vi träffades. Han hade också en snötvättad jeansjacka med motorcykelmärken på. Jag måste verkligen sett en del utvecklingspotential där.

En annan storsäljare på den amerikanska marknaden var denna:

Japp, det är alltså en magväska med specialfack så man kan få med sig sitt handeldvapen på ett smidigt sätt och sedan kunna dra det snabbt som en annan cowboy.

Här var det meningen att jag skulle lägga in en rad spydiga anmärkningar om det stora landet i väst och deras syn på

a) mode

och

b) vapenkultur

Men jag skiter i det och låter bilden tala för sig själv.

Till sist kan jag meddela att jag nog hittade en väska jag gillade nog för att kanske köpa den.

 Den kommer från Spikes & Sparrow och kostade 1 800 på nätet. Såååå jag kanske måste fundera en stund till. Jag hade tänkt mig något i 500:- klassen som mest.

Får bli en ekonomisk handgun fannypack, då. Den kostade bara 17 dollar (handgun not included).