Utsnitt: 8, 18, 28, 38

En helt vanlig lördag i tioårsintervaller.

Lördag, 8 år gammal.

Vi bodde på andra våningen i ett hyreshus i en liten, liten stad. En trappa ner bodde min moster och två trappor upp bodde min bästa kompis. Jag och min lillasyster hade samma år fått varsitt rum med nya tapeter. Mina var vita med rosa rosor på. En helt vanlig lördag höll jag ofta till i mitt eget rum. Jag ritade egna världar och hus på jättestora kartongark och gjorde kläder till min egenritade klippdocka. Förmodligen gick vi på eftermiddagen hem till mormor och morfar för att fika. Alla mostrarna var där tillsammans med varierat antal kusiner och män. Livet dryftades vid det runda köksbordet och jag höll munnen stängd och öronen öppna. Det var ett lungt år. Året därefter var vi tvugna att flytta till en ny stad. Pappa fick ett nytt jobb, och mina föräldrar köpte ett hus.

Lördag, 18 år gammal.

Jag hade flyttat ihop med min pojkvän. Vi bodde i en tvåa på 54 kvadrat, ganska gammal och med papperstunna väggar. Jag gick humanistisk linje på gymnasiet och jobbade extra på en grillbar. Vi tränade karate och jag hade precis börjat träna på gym. En vanlig lördag spenderade vi mycket tid på att gå. Ingen av oss hade körkort än, och vi behövde det väl egentligen inte heller. Men vi gick mycket. Till pojkvännens mamma, till kebaben, till kompisar. Jag spenderade mycket tid med att oroa mig för vad som skulle hända med min lillasyster och min pappa. Hon var fjorton, och vi hade det som någon sorts mål att klara hennes dagliga existens med en alkoholiserad och deprimerad pappa tills hon också kunde flytta och bo på annan själv. Fosterhem var hennes stora skräck. Hon sov hos sin bästis och hos sin nye pojkvän och jag hjälpte henne med pengar och kläder. Det tog energi.

Jag och min pojkvän umgicks med ett par andra par i vår krets som hade det gemensamt att de inte var särskilt väl fungerande som par. Vi var alla väldigt täta, och lördagskvällarna så gick vi ut tillsammans eller tittade på film. Jag tror det påverkade oss på ett väldigt dåligt sätt. Till slut så blir man som man umgås. Och året därefter började vårt eget förhållande långsamt falla i bitar. Långsamt och segdraget.

Lördag, 28 år gammal.

Vid det laget hade jag och min blivande man bott ihop i drygt sju år. Vi förlovade oss i februari det året (020202). Jag avslutade mitt sjätte år på universitet och fick ett nytt jobb. Hela det året var som en enda stor upptrappning. Året därefter hade jag tre jobb samtidigt, och ett ideellt åtagande som i princip var ett fjärde jobb. Vi gifte oss och gjorde två långresor. Men 2002 var livet fortfarande... under kontroll. Jag kände mig ganska kompetent, som om jag hann med. Jag kände mig smart och välutbildad, duktig på mitt jobb och jag lade ner en väldigt, väldig massa tid på mitt utseende och min kropp.

Jag tränade sex dagar av sju, och detsamma gällde förmodligen för en lördag. Jag gick upp först, och tog förmodligen en promenad innan frukost (för förbränningens skull). Sedan gjorde jag i ordning lite i huset, pysslade med någon grej som jag inte hunnit klart med i jobbet eller någon föreningssyssla. På kvällarna var det ofta någon fest eller något evenemang att gå på, och om inte så var det film, film, film, som gällde.

Jag vet inte om jag var lycklig eller inte, för jag reflekterade aldrig över det. Jag reflekterade inte särskilt mycket alls under den perioden. Jag bara gjorde. Ofta fick någon annan vara min moraliska kompass och säga: "Nej, det där är verkligen ingen bra idé!"

Söndag, 38 år gammal.

Livet har nu svällt över alla breddar som någon sorts överjäst vetedeg och mycket av tiden går åt att bara knåda ner livet till ett hanterbart skick. Nu är jag en gift tvåbarnsmamma med gård på landet och rackarns stor trädgård och ett eget företag och alldeles för många styrelseplatsen. Jag visste inte ens att det gick att göra så många olika saker på en och samma dag.

Samtidigt så hinner jag reflektera mer över det jag gör och upplever. Jag har kommit till det där läget när jag nu vet att inte vet så mycket. Och det är en bra sak att veta. Jag har också kommit till den acceptansen att jag har noll kontroll över livet - det enda jag kan kontrollera är hur jag reagerar på det som sker.

När jag nu skriver det här så inser jag att jag fömodligen också är lite rädd för "Åttan". Det året  i mitt liv (eller kanske jag ska skriva "tvåan"? 1982, 1992, 2002 osv) har alltid varit starten på stora förändringar. Det kanske är därför jag gått och nästan hållit andan hela året.

Jag undrar om det finns fler typiska år som jag borde ha koll på? Det är något att fundera över medan jag rensar garderoberna färdigt, tvättar, cyklar till skogen med pojkarna, syr pyjamasbyxorna jag lovade, mailar en av styrelserna och så himla vidare...