fredag 31 augusti 2012

Nestingterapi

Livet går ungefär på rätt köl igen, alla är hyfsat friska, huset har inte brunnit ner och katterna har inte blivit överkörda. Det har heller inte skett några större missöden med inredning eller inventarier och jag har till och med jobbat ikapp en del. Skörden blir inte bra i år efter skitsommaren, men vad gör man åt vädret...

Vi har ägnat åt oss lite nestingterapi, för att till sist och slutligen få grepp om tillvaron. Det kändes fullt berättigat, eftersom det numer är vetenskapligt bevisat att kvinnor blir hyperbra på att ta hand om värnlösa under stor stress (men inte på att ta hand om sig själva). Vi ser om vårt bo så det blir så tryggt och välutrustat och säkert för avkomman som möjligt. Det är inget att göra åt saken, det är bara att slappna av och låta hormonerna och reptilhjärnan göra sin grej.

Alltså har jag städat och rensat en massa garderober, storhandlat mycket präktigt och med planerade måltider en vecka framåt och toppade detta med en familjeexkursion på eftermiddagen. Först shoppade vi allt som kan behövas för en hel skoltermin i klädväg, sedan tog vi tillfället i akt och handlade till presentlådan/tidiga julklappar på en närbelägen leksaksaffär. Jag plockade till och med åt mig dubbla uppsättningar leksakskataloger så barnen kan kryssa för och lämna när äldre släktingar frågar efter presentförslag, istället för att jag ska bokstavera i telefon:
"Nej, de heter alltså både Bakugan och Gundalian invaders. G-U-N-D-A-L-I-A-N. Ja. Nej, de är inte gjorda av lego..."

Sedan stod jag alldeles för länge och log mot det här på legohyllan:

Det är Weathertop, om någon undrar. Eller Sindarin Amon Sûl, då...

Och sedan påstod min man att han höll på att svimma för att luften på denna leksaksaffär (en ENORM en, som påstår att de ÄR leksaker. Hint, hint) var för dålig och syrenivån eventuellt med flit sänkt så att alla föräldrar ska ta beslut med sänkt omdöme.

Så då var det bara att åka hem. Till nästet. Som känns ganska ombonat ikväll.

torsdag 30 augusti 2012

Om något viktigt

Förmiddagen har tillbringats på sjukhus, men jag är lättad att säga att det inte längre är någon omedelbar fara med den yngste sonen. Medicinen tog som den skulle och nu kan vi i relativt lugn vänta på att remitteras vidare för att ta reda på anledningen till varför han blev sjuk.

Alldeles innan jag åkte läste jag ett blogginlägg från en av mina favoriter, Asta.

Ni kan klicka in och läsa där, eller bara fortsätta läsa här nedan. För jag har kopierat inlägget i sin helhet. Det här behöver spridas vidare, och det här behöver vi tänka på medan vi är
a) friska
b) icke i ett valår också

ÖPPET INLÄGG:

Jag är Legitimerad Sjuksköterska på en medicinavdelning i en liten stad i Halland. 
Jag är stolt över mitt yrke! 

Avdelningen jag arbetar på har 29 sängplatser. Vår inriktning är mot kardiologi och nefrologi (hjärt- och njursjukvård) men vi har även allmänmedicinska patienter. 
På avdelningen har vi möjlighet att hjärtövervaka 8 patienter med telemetri och vi utför även påsdialys på en del våra njursjuka.
Varje sjuksköterska ansvarar för 6-8 patienter ihop med en undersköterska dagtid och en halv undersköterska kvällstid. Tämligen ofta har vi överbeläggningar i behandlingsrum och korridorer.
Jag skall under mitt arbetspass dela och administrera läkemedel, observera patienternas vitala parametrar, 
sätta dropp, ge injektioner, ta ven och kapillärprover.
Jag ska ansvara för omvårdnaden med allt vad det innebär. Riskbedöma gällande fall, undernäring och trycksår. Dela mat, mata, byta blöjor, vända, ta hand om dementa, hjälpa patienten med dess hygien. 
Jag ska byta perifera infarter, hålla kontakt med kommunsköterskor, anhöriga, sjukgymnaster. 
Jag skall ronda med läkaren, ha koll på patientens tillstånd och utföra rondåtgärder. 
Jag skall utanför kontorstid göra självständiga bedömningar kring patienternas tillstånd, förbättringar men framförallt försämringar. Jag kan samtidigt ansvara för en patient med pågående hjärtinfarkt, utreda en infektiös patient med div prover och odlingar, sköta dialys och se till att den dementa inte rymmer.
Det åligger mej att handleda studerande och nya kollegor. Jag måste vidare dokumentera allt jag gör. 
Detta är ett axplock ur min dag. 
Jag har en treårig högskoleutbildning och 10 års erfarenhet inom yrket. 
Jag tjänar på en heltid 24000 kr/ månad före skatt. 
FÖRE skatt!
Nyfärdiga kollegor går in på en lön på dryga 22000 kr. 
Å jag upprepar, efter 10 år och med massor av kompetens och erfarenhet så tjänar jag 24000 kr. 
FÖRE skatt! 
Hallands landsting ligger i botten på löneligan. Vi bedriver Sveriges billigaste vård. 
Pressar oss ständigt och hela tiden för patientens skull, för verksamhetens skull. 
Springer fortare, reflekterar mindre. 

Snart sägs de nya lönerna vara klara. Även detta året har det dragit ut på tiden. 
Inför ny lön så har man med sin närmaste chef, sk första linjens chef, haft medarbetarsamtal där jag som anställd får motivera varför jag är en tillgång för avdelningen. 
Det räcker nämligen inte med att sköta sitt jobb. Nej, det gäller att ta på sej extra ansvarsområden, gärna gå utbildningar, se till att man utvecklas. 
Därefter har man lönesamtal med sin chef. 
Hur ser hon och hur ser jag på mina prestationer och hur väl har jag uppfyllt målen?
Vissa extrauppgifter tar en massa tid. Vår medicinansvarige och våra huvudstudenthandledare lägger massor av tid och möda på sina uppdrag.
Hur belönas det?
Tja, inte alls skulle jag vilja säga. 
När det kommer till de nya lönepåslagen handlar det om hundralappar. Nån hundring eller två till den som inte engagerat sej så mycket eller som fortfarande är ny. 4-500 kr kanske till den eller dem som bär avdelningen på sina axlar. 
FÖRE skatt. 
Min närmaste chef, henne som jag har medarbetarsamtal och lönesamtal med, kan bara beklaga. 
Hon uppskattar sina medarbetare, säger sej vilja visa det, men saknar både pengar och mandat för att ge oss mer. 
Det i sej är heltokigt eftersom alla egentligen har rätt att löneförhandla med lönesättande chef. 

Arbetet i sej är tungt. 
Många av oss, kvinnor och män i sina bästa år, uppvisar stress och utbrändhetssymtom. 
Sömnsvårigheter, halsbränna, huvudvärk, ångest, labilitet, depression osv. 
Många av oss medicinerar med antidepressiva läkemedel och sömntabletter till natten. 
Många slutar för att de inte orkar med. Det gäller i synnerhet de som är nya i yrket. 
Nåt är sjukt på en sådan arbetsplats!
Att då, dessutom, få medarbetare som utöver de arbetsuppgifter som åligger dem, utföra extrajobb och gå utbildningar för så simpla pengar att det efter skatt blir till nån pizza el två extra i månaden är inte hållbart. 
Jag hör det ofta bland kollegorna, uttryck som "Jag skiter i det här för dom pengarna, jag kommer hit, gör det jag ska och sen får det vara bra." Vem kan klandra dom?
Den låga lönesättningen och den urusla löneutvecklingen är ett direkt hot mot verksamheten och kompetensen eftersom den hånar medarbetarnas vilja till att utvecklas och driva saker och ting framåt.

Hur tänker ni som är politiker och skall serva invånarna i Halland med vård?
Ni lovar guld och gröna skogar, men vad tror ni sker med en vård som bedrivs av så stressad och pressad sjukvårdspersonal?
Vad händer i förlängningen med patientsäkerheten och kvaliteten?
Vad händer med personalen?
Bryr ni er ett dugg? Ett år när det inte är valår?

onsdag 29 augusti 2012

Helstekt morsa

Just nu håller familjen på att återhämta sig från att ha varit på barnakuten i alldeles för många timmar igår. Yngste sonen blev plötsligt sjuk utan att vi vet varför. Han har fått medicin och är pigg och symptomfri idag, men ska ändå utredas vidare förstås. Så det blir en hel del vistelser i sjukhusmiljöer under resten av veckan.

Själv känner jag mig så här:















...och hur jag än försöker så tror jag att mitt största bidrag till kulturen och eftervärlden idag blir att jag pärlplattat minecraft-delar till pojkarna.

Den här bloggen kommer knappast heller att läsas med någon större hänförelse.

Så, eftersom jag inte orkar vara klipsk, smart, ironisk eller debatterande just idag, så tänkte jag helt enkelt tipsa om någon som har varit det i text.

Hon heter också Åsa (Erlendsson) och den här texten skulle jag också kunnat skriva ihop. Om jag haft något i hjärnan alls idag.

Klicka här.

måndag 27 augusti 2012

Rullatoraction

En av de mest omtalade filmerna just nu vad det gäller förväntad inkomst är förstås The Expendables 2. För den som missat ettan så innehåller filmen följande skådisar:

Sylvester Stallone
Dolph Lundgren
Jason Stratham (Transporter, ni vet)
Bruce Willis
Arnold Schwarzenegger
Chuck Norris
Jet Li
och
Jean-Claude Van Damme


Jaa, herregud...

Nu skulle jag kunna skriva ett vasst och ironiskt inlägg om hur gubbsjuk synen på filmstjärnor i Hollywood är, och så vidare och så vidare...

Men jag kan inte.

Jag tycker hela konceptet är lite... rart, på nåt vis. Och alla huvudrollsinnehavarna ser så glada ut i alla intervjuer: "Hurra, vi är 60 och får göra actionfilm! Vi är som Clint Eastwood! Heja oss!"

Istället har jag bara en fråga till er andra som läser detta: Hade det inte varit kul om denne mannen varit med?
Också?



söndag 26 augusti 2012

Brutna och trasiga

Har ni tittat på Dance Moms på Tv3? Om inte - börja inte. Det var riktigt plågsamt att se. Föräldrar som lever ut sin dröm genom sina barn, barn som inte vill göra det de gör, men inte vågar säga ifrån eftersom de inte vill göra föräldern ledsen och en coach som tror att den enda vägen till eliten är att först bryta ner totalt och sedan försöka göra något med de resterna.

Jag är så trött på den synen. Den inställningen.

Vet ni vad som händer när man bryter ner något? Det går sönder. Trasigt. Förstört. Det spelar ingen roll hur noga man försöker lappa och laga i efterhand, det kommer alltid att finnas en mycket större risk att allt bara faller isär i fogarna.

Det vandrar runt många trasiga människor därute ändå. Personer som är så kantstötta att de inte vågar satsa fullt ut, inte vågar älska fullt ut, inte vågar någonting - allra minst tro på att de någon gång kommer att känna sig hela och kompletta.

Det finns förstås människor som klarar av i princip vad som helst och ändå är intakta. Hela. Och det finns människor som får en enda liten mjuk puff och spricker i tusen bitar. Jag vet inte vad skillnaden är, vilken faktor som avgör detta.

Men att försöka göra detta med flit?

Använda det som en metod? För att skapa framgång?

På BARN?

De som varit igenom den skärselden intalar sig själva alltid att det var värt det. Det var värt smärtan och uppoffringarna för att få det där rekordet eller den där medaljen.

Självklart. Vad finns annars kvar? Mörker och tvivel.

Den som inte håller med mig kan ju titta på bilderna av Carolina Klüfts ansikte efter Finnkampen. Jag kan gissa vad hon känner när hon går och lägger sig på kvällarna.


fredag 24 augusti 2012

Skumtomtar

Två inlägg på en fredag! Jo, jag tackar jag. Men denna insikt var lite för bra för att inte dela med sig av (tyckte då jag och vännen T. som hade en intressant köksbordssejour på eftermiddagen).

Jag och T. har känt varandra i runda slängar 23 år, vilket betyder att vi
a) är medelålders
och
b) var med "då det begav sig"

Vi kan alltså utan alltför stor svårighet komma ihåg saker som börjar med frasen "Minns du hur..."

Idag började jag med meningen:

"Minns du vad som krävdes när vi var femton-sexton för att man skulle betrakta en kille för skum?"

"Vad menar du?" undrade T.

"Jo, när man var femton så kunde man ju säga: Han är riktigt skum, hans förra tjej kom på honom när han satt och tittade på nakna tjejer på datorn."

"Ja, eller: Han har ju haft två tjejer på två år, det är skumt mycket, tycker du inte!"

Så var jag tvungen att ställa följdfrågan:

"Men när höjdes skumfaktorn? Om jag säger: 'Han verkar riktigt skum' nu för tiden så betyder det att han och exfrun har satt eld på varandras bilar under skilsmässan och det har försvunnit två miljoner från firman. Eller att han har importerat ryska postorderfruar som sedan mystiskt försvunnit."

"Sant. Hade man vetat det när man var femton hade man förmodligen tagit killen med två flickvänner och hållit käften."

Det är en halkig skala, det där. Om det sedan beror på ökad empati, större livserfarenhet, en insikt om att alla har bagage... faktum är att det har hänt. Skumtomtarna idag är mycket "skummigare" än de var för tjugo-någonting år sedan.

Undrar vad som skulle krävas om man gav sig ut på dejtingmarknaden idag?

Skumfilter?

Skumsläckare?

Eller ett femtonårigt förkläde som står bredvid och skriker: "Men Oh my Gooood, inte HAN! Vilken skumtomte!!"




Avancerat häng

Om en liten stund ska min vän T. och jag rada upp våra sammanlagt fyra pojkar i rad i hennes soffa för ett Minecraft-maraton.

För mig är det helt obegripligt att det spelet har nått en sådan kultstatus, men jag försöker att inte vara alltför fördömande. (Men jag fattar fortfarande inte att de till och med tycker det är kul att sitta och stirra på walkthroughs av skräpet på youtube).

Under tiden som pojkarna ägnar sig åt x-boxen ska vi två ägna oss åt det betydligt BETYDLIGT viktigare ämnet - skvaller. Det var alltför länge sedan vi hade tid att prata igenom hela bekantskapskretsens göranden och låtanden i ett svep, och det kommer säkert dröja länge innan vi kan göra det igen.

Så den som väntat sig något seriösare på denna blogg idag - tji fick ni.

Kolla lite på mincraft istället.


torsdag 23 augusti 2012

10 000

...besökare har den här bloggen haft sedan jag startade den i mars. De flesta av dem är förstås av bloggstammisar. Ett måste och en livlina för den med tangentbordsdiarré och behov av lite feedback.

"Blogito ergo sum" - som en visare bloggerska än jag myntade.

Vad ska man skriva om då, vid ett sådant jubileumsinlägg?


När jag tänker på 10 000 så är det första som dyker upp beteendevetarna/forskarna som kom fram till att 10 000 timmar är den magiska gränsen där man övergår från att vara kunnig till att bli expert.

Visst, man kan väl tycka vad man vill om det. Jag tror till exempel att om man har en viss talang för något så går det fortare. Det känns ändå som om det ligger något i det.

Jag tänker så här - en normal arbetsvecka är 40 timmar. Låt säga att man på ett år jobbar kanske 2000 timmar. Alltså uppnår man expertis på cirka fem års tid. Det låter rimligt.

Jag började genast räkna ut vad jag kan kalla mig expert på.

Dessa ämnen klarade jag med god marginal:

- Att skriva. Där tror jag har varvat expertisen några gånger om eftersom jag skrev min första berättelse med en riktig handling när jag var runt fem år. Och nu jobbar på heltid med detta sedan ganska lång tid tillbaka.

- Att analysera böcker. Samma sak där. Jag lärde mig läsa när jag var fyra, och den första gången jag på allvar började fundera på hur en bok var uppbyggd måste jag ha varit kanske tio år gammal.

- Att uppfostra barn. Hela processen skyndades ju på av att jag hade båda pojkarna hemma på heltid tills det år de fyllde fem. Jag tror jag sammanlagt varit ifrån dem en veckas tid på de nästan åtta år jag haft dem.

- Att vara lärare. Jag jobbade heltid som lärare på åtta år, och var samtidigt tränare och instruktör.

- Att tvätta. Det är ta mig fan en deprimerande expertis att ha. Jag började tvätta familjens kläder när jag var 13, fortsatte över en pojkvän eller två till min nuvarande egen familj. Det är konstant jäkla tvättande i tjugofem år, det.

- Att ha sex. Lite förvånande den där punkten. Men jag har räknat efter, och - ja. Där har jag i alla fall använt tiden på ett bra sätt, verkar det som. Det hjälper förstås att vara i långa förhållanden, om man först måste leta rätt på en ny partner varje gång så blir inte statistiken lika god. Risken finns ju också att man träffar en del 4-sekunders män, och sådan drar ju ner snittet.

- Se och analysera film. Lätt passerat. Lätt.

Jag skulle kunna skriva att jag är expert på att träna, för där har jag lagt ner ännu mera tid... men jag har ju inte tränad samma idrotter hela tiden, så jag avstår. Jag har också varit gift i tio år, men det är mer som ett tillstånd, jag kan inte betrakta det som en "skill".

Goda bubblare i sammanhanget är:

yogan
cyklandet
fotograferandet
trädgårdsarbetandet
TV-tittandet
matlagandet
bakandet
husdjursskötsel
städning. *suck*

Upplys mig nu - vad är era expertområden??

onsdag 22 augusti 2012

Allmänt off key

Vissa dagar kan man helt enkelt inte kommunicera med folk på rätt sätt. Idag har det helt klart varit en sådan dag för mig. Jag har känt mig ostämd och vinglig i allt som har haft med människor att göra, från de närmaste till kassörskan på mataffären.

Jag har inte riktigt förstått vad de vill säga mig, jag har inte kunnat läsa kroppsspråk och jag har inte fått fram det jag vill säga.

När jag själv har sagt något har det hela tiden varit för högt, för glatt eller för tyst eller för underligt formulerat.

Hoppas nu bara att det går över till i helgen, då jag faktiskt skulle ha stor nytta av att uppföra mig vettigt och intelligent, åtminstone på lördagen...

Undrar hur jag ska göra för att fixa det här, då?

Inom yogan ska jag jobba med att öppna halschakrat och det tredje ögat, för klarsyn och god kommunikation. Kan vara värt ett försök.

Sedan kanske jag skulle ge en allmän uppmaning till alla som kommer att interagera med mig ett tag framöver:

OM NI VILL MIG NÅGOT, VAR VÄNLIGA SÄG SAKT UT VAD DET ÄR NI TYCKER JAG SKA GÖRA/BEHÖVER - ALLA FINA VINKAR OCH OMSKRIVNINGAR KOMMER MED STÖRSTA SÄKERHET ATT MISSFÖRSTÅS.

OM DET VERKAR SOM OM JAG INTE FÖRSTÅR, VAR SNÄLL OCH UPPREPA. JAG BLIR INTE ARG PÅ NÅGON SOM ÄR ÖVERTYDLIG.

Slut på meddelandet.

Tack för att ni lyssnade.

tisdag 21 augusti 2012

Dörr, port, entré

Om ytterdörren är husets ansikte så ligger vi lite illa till för närvarande. Vi är lite Fantomen på Operan, om jag säger så: "Don't look at me, don't look at me!!"

Den senaste veckan har det varit extra illa, eftersom min man inte har någonting emot att lägga byggskräp och verktyg precis utanför dörren så att allt blir lättillgängligt. Det är den så kallade Kråkan-metoden (från Mamma-Mu). Man har allting överst.

Nu i år har vi kört många mindre renoveringsprojekt på rad. Det började med att vi gjorde om pojkarnas rum. Sedan har vi satt nu panel och isolering på en gavelvägg. Bytt ett fönster. Sådär lagom, till skillnad från tidigare år när vi haft stampat jordgolv i huset under semestern pga golvläggning.

Men jag måste göra något åt entrén. Jag vill faktiskt att folk ska känna sig välkomna och att ytterdörren ska ge en vink om vilka som bor i huset (annat än det faktum att minst en person inte vet var soptunnan är).

Här är några fina exempel på dörrar:
Art deco. Passar förstås inte på vårt hus, men snygg!

































Vet inte vilka som bor i detta hus, men jag tror inte de kan vara så värst tråkiga.















Jag återkommer med före- och efterbild på mitt eget elände.

måndag 20 augusti 2012

Fegar ur...

Min kvällspromenad börjar bli läskig. Inte på grund av mörkret i sig. Jag gillar faktiskt att vara ute på natten, särskilt här ute på landet. Den största risken här ute är knappast att bli överfallen... snacka om tragisk våldsverkare som skulle gömma sig i ett dike härute, myggbiten och med häcken full med fästingar och rödmyror i desperat väntan på ett offer. "Nä-häää, det kom visst ingen idag heller..."

Nej, det beror ju förstås - precis om förra hösten - på bonden Niklas fodermajs. Den, som täcker ett helt fält och rassssssslar som tusen skräckfilmer när man går förbi.














I år har han visserligen varit vänlig att så majsen sådär femton meter in från vägen. Det är ju bra. Då har man några sekunder på sig att se Jeepers Creepers innan han sätter tänderna i en.

Nu är jag inte värst feg av mig i normalfall, och dyker någon sådan där fjant-rädsla på mig så gör jag mitt bästa för att bearbeta den.

Alltså utarbetade jag en plan som i grova drag gick ut på att jag skulle gå ut någon kväll i majsen och ta med mig kameran och filma alternativt fota lite läskiga bilder.

Men så var jag tvungen att tänka om lite.








I majsen har det nu återigen börjat dyka upp sådana här:


Den här bilden är från dalarna, där de gått in i en trädgård. Den gräsmattan lär vara ett minne blott efter det besöket...

Hur som helst.

Jag har inte lust att råka på ett nära möte med stor, hårig gris i majsen.

Så nu får jag hitta på något annat sätt att lösa problemet.


söndag 19 augusti 2012

Känslor på zoo

För jag vet inte vilken gång i ordningen den här sommaren tog jag med mig mina två babianer och åkte till djurparken för att hälsa på några besläktade själar. Den här gången tog jag med mig kameran och roade mig med att leka Joe Zammit-Lucia. Ni vet, killen som just nu visas på utställningen på naturhistoriska, där har porträtterat djur med mänsklig porträttestetik och försett dem med känslor och egenskaper.

Så här kanske: (klicka på bilderna för större, som vanligt)








KAMP
















FAMILJESTOLTHET














NYFIKENHET











HARMONI











TRYGGHET









VISHET







lördag 18 augusti 2012

Honom eller döden

Medan jag har gjort sådana intressanta saker idag som att flytta sten och grus från en del av gården till en annan, så har jag grubblat rätt mycket över det här med förhållanden. Och barn. Och barn och förhållanden. Det rör sig en del på den fronten i bekantskapskretsen (som vanligt) och dessutom har en del intressant TV spätt på det hela.

En före detta skolkompis ska i dagarna få barn med sig själv. Hon avslutade ett förhållande och insåg att hon inte skulle ha tid att vänta på den perfekta partnern, utan åkte till en klinik i Danmark. Som hon skrev:

...först ska man träffa rätt person och sen komma fram till att personen i fråga inte är en idiot (jo, men faktiskt) och sen ska man dessutom vara på ungefär samma plats i livet...


Jag förstod henne. Som kvinna har man inte gräsligt mycket tid på sig när man närmar sig 40. En man kan få friska barn betydligt lättare i femton år till. Det är kortare hållbarhetstid på ägg än på säd (ha, ha...). Jag kan också helt klart se fördelarna med att vara ensamstående förälder av fri vilja och från början än att tvingas bli det mitt i småbarnsåren som så många just nu tyvärr blir.

Sedan hoppade jag raskt i tanken över till en blogg jag läste tidigare idag hos http://frufartfylld.blogspot.se/ .
Hon skrev om en tredje bloggare jag gillar att läsa (nu blev det mycket internsnack) - som har svårt att hitta en man som ser bortom hennes fem barn och en hund och ser henne som kvinna. Jag förstår både henne och jag förstår den tänkte nye mannen som måste leva med det faktum att han kommer att komma i sjätte eller sjunde hand. Har man barn så har man. För de allra flesta finns det inget snack om att en ny kärlek måste finna sig i lite konkurrens.

När jag nu ägnat en massa tid åt att förstå en massa människor så ramlade ytterligare ett perspektiv in i skallen på mig.

För ett par dagar sedan såg jag "Här är ditt kylskåp" med Kjerstin Dellert. Jag blev påmind om den skandal som det blev i mitten av 60-talet (tror jag) då Kjerstin lämnade man och son för att få vara med sin nye kärlek, en sjutton år yngre dansare. Det var ingen liten skandal då, men som den snart 90-åriga Kerstin sade i programmet "Det var honom eller döden".



"Det var honom eller döden".

Oj.

Jag vet inte riktigt vad som skulle krävas för att jag skulle kunna reagera så. Jag tycker jag är bra gift med rätt man, men jag kan aldrig komma ihåg sådana dramatiska takter då vi blev förälskade (för tusen år sedan). Möjligen att jag tänkte "Antingen honom eller också kan jag vara helt utan pojkvän". Men döden? Nej. Ska man känna så? Samma sak hörde jag i samma program från Yvonne Lombard om hennes möte med Lennart Hellsing "Det här, det blir döden för någon av oss."

Kanske är den sortens dramatik reserverad för stora teater/operadivor födda på 20-talet.

Vad tror ni, människor som läser den här bloggen? Finns det en person någonstans på jorden som skulle kunna får er att titta på er nuvarande partner/barn och säga: "Nu går jag!"

Och skulle ni verkligen vilja träffa honom eller henne?

Tveksamt. Eller?





fredag 17 augusti 2012

Magisk frågesport

Ta en magisk quiz så här på fredagen - vänta ska jag ge er bakgrunden:

Jag var på bokcaféet för att sortera böcker idag på lunchen och hittade en bok som hette: Magi. Över 40 hemliga ritualer för att lyckas med kärlek, arbete och vardagsliv. Nu är jag, som alltid, väldigt fascinerad över människans ritualer. De rymmer så mycket hopp om att vi ska kunna påverka en vääääldigt komplicerad och svår värld. Ibland bara genom att dänga till någon med en död mullvad ;-) Det intressanta med just den här boken, var att det på framsidan stod: Innehåller tre formler på förseglade sidor att använda i nödsituationer. OCH DE SIDORNA VAR OSPRÄTTADE! Vem är så tråkig att de inte ens öppnar sidorna och tittar efter??

Hur som helst, här kommer quizzen - svaren på slutet.

MAGIFRÅGESPORT - folklore från hela världen

1) I vilken sorts ritual använder man en sådan här kvast?

1) För att flyga till Blåkulla under påsken?
x) För att rena huset från onda andar?
2) För att befria sig från skvaller genom att sopa bort onda ord










2) Vilken är färgen?

**** är färgen för intuition och visioner, och lockar fram dolda möjligheter

1) Silver
x) Guld
2) Indigo

3) Till vad för slags ritual behöver du följande ingredienser: Ett silvermynt, några blad salvia och basilika, två glas på fot och Strega/honungslikör

1) För att framkalla rikedom
x) För att framkalla kärlek
2) För att framkalla vackert väder

4) Vilka två ingredienser används i den skotska trollformeln "Shoon" och används med formeln: "Allt jag ser, må det öka, och min penningpung föröka"

1) En penningpung av läder och salt
x) Ett par gamla skor och ett guldmynt
2) En spegel som ska riktas mot solen och samtidigt visa bilden av ens hus

---------------------------------------------------------------------------------------

Nå hur gick det??



Här kommer svaren. 1. x- för att rena huset från onda andar. 2. 1 - silver. 3. x - för att framkalla kärlek. 4. x- ett par gamla skor och ett guldmynt.


torsdag 16 augusti 2012

Sammanfattningsvis

Jag har skickat iväg två pojkar till riktiga skolan idag. Det är lite stort. Milstolpevarning på den grejen.

















Så det är dags att sammanfatta sommarlovet. Jag hade lite taskigt samvete i början av sommaren, eftersom jag bara skulle jobba och jobba och jag var helt enkelt rädd att pojkarna inte skulle få ett sådant där långt och mysigt sommarlov som man minns från barndomen (om man har tur).

Men visst oroade jag mig i onödan. Igår satt vi och pratade och kom fram till att vi har:

Tagit sovmorgon, ätit ute på terassen, haft picknick nere vid ån, lekt med kompisar, varit på kalas, fikat på caféer, badat på utebadet, badat hemma i poolen, varit på museum, varit på marknader, varit på medeltidsdagar, gått på bio, spelat x-box och kinect, haft legomaraton och pysselmaraton och skjutit pilbåge.  Vi har snickrat och målat och gjort i ordning en uppfinnarverkstad och lekt med katterna och plockat alla sorters bär och odlat pumpor, morötter och tomater, och gått i skogen med farfar. Vi har cyklat långa kvällsturer på grusväg och trätt smultron på strå. Vi har varit på barnteater och konsterter och på zoo. Vi har grillat till lunch och vilat middag i trädgården. Vi har läst långa godnattsagor med Emil och Ronja.

Jag tänker faktiskt kalla det ett sommarlov med guldstjärna i kanten. Det har gått jäkligt fort, men varit väldigt bra.

Själv kan jag också tillägga i siffror räknat att jag har skrivit 25 artiklar för olika tidningar, tagit 627 fotografier, brett cirka 950 räkmackor och cyklat i runda slängar 60 mil.

Man ska göra lite inventeringar ibland. Så man får lite koll på vad man egentligen gjort.

Tummarna hålls för alla nervösa barn som börjat skolan idag. Det blir fint, det går bra, ni kommer att trivas.

tisdag 14 augusti 2012

Är det en riktig genre?

En stor del av mina bloggrubriker numera verkar innehålla frågetecken. Jag måste verkligen vara förvirrad. Eller undrande. Kanske frågvis? (där kom det ett frågetecken till)

Det jag undrar över idag är om man verkligen kan kalla "mammaporr" för en riktig litterär genre. För dem som inte stött på den här termen än, så är den tydligen sprungen ur ett försök att fylla ett behov hos den läsekrets av mammor och medelålders kvinnor i åldern 30 - 50 som läst ungdomslitteratur som Twilight och Hunger Games och saknat sexet. Eftersom förlag ständigt översvämmas av "fast i/med"-manus* så plockade de upp några av de mest välskrivna och marknadsförde dem listigt med layouter och synopsis som liknar de populära ungdomsböckerna.

Jag antar att benämningen "tantsnusk" känns ute.

Men är verkligen "mammaporr" bättre? Vad skulle den manliga motsvarigheten vara? Kan någon tänka sig ett förlag som börjar marknadsföra böcker under genren "pappaporr"?

Skulle inte tro det.

Det hela känns lite konstigt. Lite som när man letar efter bilder på  Disneys Den lilla sjöjungfrun till ett barnkalas och efter ack så få klick hittar bilder där Ariel får sig en treudd på något för barnaögon olämpligt ställe...

Dessutom tror jag att stilen och estetiken börjar bli för vanlig. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men nu petar alla serier som gillas av stora, kvinnliga målgrupper in extragrafiska sexscener. Speciellt de som görs på HBO. Det är standard och med andra ord inte särskilt intressant alls. Jag blev härom veckan tipsad om en speciellt het scen i en serie jag följer. Till min förvåning kom jag på mig själv mitt i scenen att tänka: "Men varför valde regissören den vinkeln? Och varför var det ett klipp där?"

Jag tror inte det var den eftersträvade reaktionen.

Nä. För mycket. För vanligt. För tråkigt.

Fram för det originella och det egna, inte fler efterapningar.




*Stolthet och fördom fast i nutid, Michael Connoley fast i Sverige, Twilight fast med älvor - ni vet...

måndag 13 augusti 2012

Borde jag oroa mig?

Efter en hel dags Väldigt Seriöst Vuxenarbete utan någon avvikelse ramlade jag med ett ka-brak rätt ner i tramsträsket efter middagen (väldigt seriösa laxbullar med ostsås) och barnnattningen (väldigt pedagogiskt läsande av Emil i Lönneberga inklusive röster på småländska).

Nu har jag hängt vid datorn i en halvtimme utan att göra något vettigare än att titta på fånga klipp på Youtube och göra allehanda test på facebook så jag fick reda på sådana viktiga saker som till exempel vilken kändis jag är mest lik och hur många gånger jag kan klicka med musen på tio sekunder.

Jag gjorde också ett test för dem som har läst och sett mer än sin beskärda del av fantasy och sci-fi. Ett Fandom-test. Det visade på en del oroande saker:

Nummer 1: Jag kan alldeles för mycket om ungdomslitteratur, men det går i och för sig att rättfärdiga med både mitt före detta yrkesval och mitt nuvarande.

Nummer 2: resultaten i testet, som visas nedan.
















Efter ett alldeles för långt test som jag ångrade tre gånger att jag börjat ta som kom jag fram till att jag inte fått en enda karaktär som kan räknas som helt god. De är alla i bästa fall ambivalenta och kan dras åt det ena eller det andra hållet, eller också är de med Dr. Who's ord: "the deadliest, most powerful, most malevolent lifeform evolution has ever produced." 

Ja, men vad trevligt då!

Dessutom har jag lite svårt att förstå att jag inte blev en Sagan om Ringen-Hobbit. Jag menar, jag föredrar definitivt second breakfast framför vackra landskap och bågskytte och "If you want him, come and claim him".

Borde jag oroa mig?

Eller är detta en naturlig evolutionsprocess, förr eller senare börjar man dras åt The dark side.

Kìyevame n, på er då allihopa. 

söndag 12 augusti 2012

Närmar mig den gröna älvan

Någon gång nu innan hösten måste jag sätta mig och räkna ut hur många ord/sidor jag egentligen hamrat ner under sommaren.  Jag är i princip bara förvånad över att jag har någonting kvar att skriva i något sammanhang över huvud taget.

En smartare kvinna hade kanske i alla fall gjort ett blogguppehåll.

Men med skrivande är det litegrann "Use it or loose it!" om man tvekar det minsta, om man är det minsta rädd för att sätta sig framför datorn och inte ha något att skriva - ja, då är det kört. Då är orden fet-tvär-slut och skrivkrampen ett faktum.

Så alltså har jag fortsatt. Jag borde kanske vara mer förbluffad över att jag inte utvecklat karpaltunnelsyndrom.

Skulle allting skita sig så har jag ju alltid Strindbergmetoden att ta till innan allt är förlorat:















(jag lovade ju dessutom bildbevis på att flaskan faktiskt existerar... och nu har jag gått så långt som till att den har tagits fram ur barskåpet. Men den är inte öppnad än.)

 

Men om den här gröna älvan dyker upp kanske jag blir lite besviken... Jag menar, man skulle ju kunna tänka sig roligare besök av feer.


 

Extrapoäng för den som hittar den gemensamma nämnaren mellan de två klippen... (förutom fe-grejen!)

lördag 11 augusti 2012

Odödliga teman

I eftermiddags var jag på premiären av en pjäs som bygger på en aldrig tidigare skildrad historia. Redan det är lite ovanligt. Det är inte ofta jag ser något helt nyskrivet. Istället går jag på "En modern Midsommarnattsdröm" eller "Romeo och Julian - en KBT-version" eller "Bridget Jones som teater!"

Just det faktum att jag aldrig hört den här berättelsen i någon tidigare form gjorde mig våldsamt nyfiken på att begrava mig i den. Tyvärr går det ju inte. Pjäsen var en och en halv timme lång, och sedan finns det inte mer att läsa. Visst, eftersom det är en sann historia med riktiga personer finns det en del faktatext, men det är inte det jag pratar om.

Jag ville ju gå hem och sjunka ner i en 600-sidors roman om dessa människor!

Tänk att ni läste en rekommendation (t.ex. på en blogg) för en roman med följande handling:


I slutet av 1800-talet bryter en ung man med sin berömde far för att försöka överleva som konstnär i Stockholm. Inom kort svälter han. Blek och svimfärdig vandrar Hjälten-i-berättelsen in på ett lokalt café som ägs av Hjältinnan-i-berättelsen. Hjätinnan är en praktisk och rådig kvinna, förlovad med en godsägare. Hon när dock en hemlig beundran för konstnärer och vill inte se den vackre, unge hjälten svälta. 

En kärlekshistoria uppstår - de kommer båda från hem där modern saknas och förhållandet med fadern är komplicerat. Hjälten längtar efter att bli beundrad och uppskattad och omhändertagen och Hjältinnan efter att få flyttas från sin säkra, trygga tillvaro till något nytt och passionerat.

Hjälten reser till Amerika för att måla. Där hamnar han på sjukhus, och det visar sig att han har fått hjärnsyfilis efter en rad förhållanden. Chockad väljer han att inte berätta något för Hjältinnan, som istället får skicka honom pengar till en hembiljett. Han återvänder hem till Sverige och tar ett arbete på arkitektkontor. Hälsan fortsätter att vackla, och paret för en sorts varken-eller-tillvaro. Hjältinnan gör två aborter i tysthet medan de väntar på att Hjälten ska få sin stora chans. Han hoppas och önskar ständigt att någon lagom liten stad ska brinna ner till grunden, där en ung arkitekt kan få skapa sig ett namn.

När Hjältinnan blir gravid för tredje gången vägrar hon helt enkelt att göra abort. Hjälten friar.

Och det är nu berättelsen blir intressant.

Hjältinnan vägrar. Hon vill inte binda sig med en man som inte kan försörja henne, som emellanåt är så sjuk att hon är rädd att han ska dö. Hon vill istället föda barnet i hemlighet och låta det uppfostras på landet tills de båda kan få råd att gifta sig och flytta till en ny stad där ingen känner dem. De får en dotter.

Så händer det omöjliga. Någonstans i mellansverige brinner en liten stads hela stadskärna ner till grunden, och en av stadens rikaste män anlitar Hjälten som arkitekt. Hjälten flyttar från den stora staden till den lilla och får uppdrag efter uppdrag. Han blir helt uppslukad av sitt nya uppdrag och träffar Hjältinnan och sin lilla flicka alltmer sällan. Han sätter sin prägel på hela staden.

Ja, sedan kommer förstås Den Andra Kvinnan. Hjälten har förstås haft andra kvinnor hela tiden, men aldrig som nu. Hon är vacker, välkänd och gillad i den lilla staden och Hjältinnan får snart ett brev på posten där Hjälten ber henne lösa dem från deras trolovning. Hjätinnan vägrar. Tvärvägrar. Passionen och den svikna kärleken blir till bitter besvikelse och hämndlystnad.

De tre fastnar i en rasande triangel av hat och rädsla och passion och kamp ända fram tills Hjälten till slut blir galen av sin sjukdom och dör. Hjältinnan och Den andra avslutar dramat med en uppgörelse inför hela staden under Hjältens begravning.

Jag menar - skulle inte ni köpa den och läsa den i semesterhängmattan? Romantik, sex, vilda fester, remarkabla sammanträffanden, triangeldraman, dysfunktionella familjer och otroliga byggnader...

Vill ni se en av byggnaderna som Hjälten ritade på riktigt?

Jag får helt enkelt tjata på manusförfattaren/regissören tills den där romanen dyker upp.

fredag 10 augusti 2012

Själv har jag två. Massmördare.

Så satte Aftonbladet nytt världsrekord i fånig nätartikelrubrik:

Din katt - en massmördare?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15238084.ab

Artikeln går ut på att tamkatter kan fånga över 40 smådjur/ dag om de får jaga. Sedan hade de grävt upp någon ornitolog också som påstod att om man vill ha ett rikt fågelliv så ska man hålla katten inne.

Ja, det är liksom därför man började ha dem... katterna. Själv har jag två, och när de lägger sina bytesdjur framför fötterna på mig så får de beröm. Den lilla honkatten jagar huggorm och åkergrodor som specialitet, och jag är inte ledsen för det heller. Hankatten tar sork och jagar skator i vild förtvivlan (han har inte fått någon än, men vi hoppas fortfarande...)

Det blir lite tragiskt när vi kommit så långt från naturen att vi tror att den naturliga och korrekta varianten är att hålla en av naturens bästa skadedjursjägare instängda och hellre lägger ut gift.
















Katten med sitt första byte. Mus hittad inne i badrummet. (titta, nu dokumenterar hon det hemska massmordet också!!)

onsdag 8 augusti 2012

Länge leve regnet

När jag skriver rubriken börjar jag genast tänka på den där repliken från The Devil Wears Prada: "Did we fall and accidentally hit our head on the pavement? No?"

Jag har inte slagit i huvudet särskilt hårt. Vad jag minns. Men idag så gjorde regnet att vi bara hade 50-60 gäster på bokcaféet istället för 300. Jag bredde 40 räksmörgåsar istället för 120. Folk trängde ihop sig i den gamla skolsalen och drack mängder av té och vi hade tända ljus på borden. Vi hann prata med alla gäster och ingen var trött då vi plockade ihop.

Det var mysigt.

Jag kan förstå att våra gäster gillar att sitta på uteserveringen och sola sig under de flesta andra av våra öppetkvällar (vi brukar snitta på en regnkväll per säsong) men själv så skulle jag föredra att besöka oss en regnig dag. Äta morotskaka och dricka té med tända ljus och välja böcker i lugn och ro medan regnet smattrar på taket. Det är mera jag. När det är sol vill jag hellre sitta i min egen trädgård.

Hur som helst, säsongen närmar sitt slut och det var riktigt kul att ha en kväll då jag hann med att prata med varenda en som besökte oss.

"That's all."

tisdag 7 augusti 2012

IKEA i verkligheten?

Jaha, så nu kan man räkna med att minimalismen är död på riktigt? Eller?

För IKEA, med sina extremtongivande brottareffektiva stylister slår nu fast, att vi lever i verkligheten och inte i små äggskalsmålade dockhus där allt alltid är undanplockat och alla ting smakfulla och matchade. I den nya katalogen och på hemsidan är det fullt med lagom-slarviga interiörer på inspirationssidorna. Kökshanddukarna är inte vikta, de är slängda över bänken. I sovrumsavdelningen så finns det nästan inte en säng som är ordentligt bäddad. Alla lakan och filtar är lite tillskrynklade.

Om jag blundar lite ser jag framför mig horder av stylister som konstfullt sprider ut morotsbitar och köksbänkarnas rostfria ytor (för det BLIR lite stökigt när man lagar mat).

Vi kommer att följa efter. Tro mig.

Jag är inte helt ledsen över det.

Inte för att jag någonsin trott att jag skulle kunna äga ett sådant där extremt välputsat hem. Nej, nej. Inte med en familj där mamman (jag) skiter rätt mycket i vad andra tycker och där pappan (oppfinnar-Jocke) monterar isär x-boxar och ugnsbakar dem, eller där äldste sonen ständigt släpar runt på superhjälteparafenalia och den yngste lever livet stående på huvudet. Vem ska hålla på minimalismen? Katterna?

Nej, jag är glad att folk får börja plocka fram sina saker igen. För jag är nyfiken på folk jag kommer hem till. Jag vill se vad de läser, vad de tittar på för film, vad de spelar för spel och gillar för mat, och vad de sparar på. För det säger så mycket om dem. Jag vill lägga personlighetspussel. Inte stirra på en tom, vit vägg med något tänkvärt ord uppklistrat som en dekal. "LOVE" - eller sånt...

Jag vill gå fram till någons bokhylla och se vilka böcker som är tummade och slitna, eller grubbla över vilken träningsväska i hallen som hör ihop med vem. Jag vill faktiskt se den där verkligheten som IKEA pratar om i reklamen. Inte känna det som om jag vore på besök på ett hotell och sitter i en lounge istället för i ett vardagsrum.

Om ni kan, när nu den nya katalogen kommer, ta en gammal en från 2005-2008 och jämför. Räkna antalet rena diskbänkar mot antalet stökiga, räkna de bäddade sängarna mot de obäddade. Kolla hotellstilen mot hemstilen. Ni kommer att bli förvånade över skillnaden.

söndag 5 augusti 2012

Min man, MacGyver

I det Lundqvistska hushållet:

"Vad ska du baka, älskling?"




















"Oooookeeej...."
















"Tänk, det där ser misstänkt ut som x-boxens moderkort... Det ÄR alltså x-boxens moderkort..."


(Och hur tror ni det gick? Jo, x-boxen funkar igen. Perfekt. Ingen mer red ring of death. Så nu kan jag inte säga någonting negatvit om någon mer uppfinning eller reparation som utförs under året.)

fredag 3 augusti 2012

Gammal är fan äldst

Har just varit och gjort reportage från Sten och Stanleys allsångskonsert och kan konstatera följande:

När man turnerat i 50 år kan man sätta sig i en timme med en reporter och bara fika och snacka skit utan att det är så märkvärdigt. Trots att man var ett av de första europeiska banden som signade med Decca.

När man har turnerat i 5 år och har varit med i idol, så ska man ha 1 500 för ett meet and greet, all press ska godkännas av publicist och man har tid i max sju minuter.



Lite synd bara, att hälften av de berättelser jag fick hör aldrig kommer att kunna gå i tryck utan så krafitg censur att de förlorar all sin hhumor...

torsdag 2 augusti 2012

Om jag skulle säljas på Blocket

Om jag skulle säljas på Blocket i existerande skick, så skulle annonsen förmodligen innehålla orden "Något sjabbig och lätt vanvårdad, ett renoveringsobjekt med viss potential."

Fingernaglarna är gröna och ofilade, tånaglarna saknar lack, håret har en centimeter utväxt och jag har en riktig bonnabränna där magen är fiskblek, eftersom jag inte legat still i solen sedan i maj. Och något har under natten ätit på vänstersidan av mitt face (skulle kunna vara zombie, men jag tror det är knott) vilket har resulterat i en rad röda, upphöjda prickar.

Så nu väntar jag på att Svensk Filmindustri ska ringa. Jag skulle kunna spela spelfilmsvarianten av den här donnan, till exempel:
 

Dags att ta fram rasp, vinkelslip, spackelspade, svinto och stålborste och gå loss på det här renoveringsobjektet, då. 

Tjena på er.

"Nu ska jag göra mig vacker..."


onsdag 1 augusti 2012

Sjuk, sjuk humor

Det har varit cafékväll och jag är trött som en död sengångare, men jag tänkte bara titta in för att meddela att min humor tycks ha tagit en sväng till det allt sjukare och att jag samtidigt botat min zombieskräck.

När jag tittade på bilder från Comic Cons zombiewalk fick jag syn på ett demonstrationsplakat med texten:

WHAT DO WE WANT?

BRAINS!

WHEN DO WE WANT IT?

BRAINS!

...och den texten har jag nu skrattat åt varenda gång jag tänkt på den i två dygn.

Är det bara jag som finner den kul? Hur nära en madrasserad cell är jag?

Lika kul tycker jag förresten att den här vägskylten är.
















Och med det säger jag "Good night, sleep tight! Don't let the zombies bite...."