Alltid redo?

För någon dag sedan bloggade vår otråkiga Tråktant om hur det alltid är bäst att packa lite extra om och utifall. Samtidigt undrade hon om det egentligen var ett lite stört beteende. Jag har faktiskt ofta undrat samma sak. Om vi till exempel behöver vattenflaskor, våtservetter och handsprit som tar upp en plats i bilarna.

Men.

Sedan kommer den dagen då man har två jobb att göra på skilda platser. Och då man är på väg tillbaka till bilen. Går ungefär en meter bakom en överförfriskad och väldigt skitig man i 60-årsåldern.

Och denne man får någon sorts bryt och börjar spotta vilt rakt fram i luften.

Och det blåser stark motvind.

Då är man fanimej ganska glad åt att ha hela bilen full med rengöringsprodukter och vatten.

Ungdomens misstag

Den senaste veckan har min bästa kompis och jag spekulerat lite i om det är absolut nödvändigt att bära sig pantat åt när man gått ut gymnasiet. Som en efterutbildning. Vi har känt varandra sedan vi var femton, och var därför med på en hel del av varandras mer puckade påhitt. Men, som vi upptäckte nu i veckan så finns det en hel del vi ännu inte hunnit gå igenom. Vi flyttade båda hemifrån när vi var sexton och var från den punkten helt utan föräldraöversyn + att vi inte bott i samma städer hela tiden. Det finns alltså en del mark kvar att kartlägga.

Eftersom vi nu också är vad våra studentjag rått benämnt som "gamla" kan vi också ta med nästa generations dumheter i diskussionen. Några gemensamma bekanta har en son som fick ett jättebra erbjudande om jobb, men som istället valde att åka till Peace and Love. En av min bästa kompis släktingar ska åka själv ner till Frankrike för att träffa en kille hon chattat med på nätet. Hon är 19. Pratar ingen franska. Men hon var helt säker på att det var okej och att han var normal, eftersom "Han har ju barn".

Jaha. Jag behöver inte kommentera det vidare.

Sedan började vi då bena i vårt eget beteende och konstaterade till slut några saker:

1) Det är nog bra med en pucko-period efter gymnasiet, när man fortfarande är ung, energisk och har gott läkkött både fysiskt och psykiskt. Annars kommer den där äckliga 40-årskrisen och slår till hårt som bara den...

2) Vi ser det som en stor fördel att våra värsta grejer inte har skett på den ort vi nu bor.

Eftersom:

turistattraktionen

Det blev dåligt med bloggläsandet igår. Och bloggskrivandet. Jag har inget annat att skylla på än att det var onsdag och bokcafé och nytt besöksrekord. Den högsta summan i kassan och största antalet besökare sedan vi öppnade för fem år sedan.

Helt otroligt. En bra kombination av fint väder, starten på semestern och en bra artikel i tidningen som går ut till alla i Köping hjälpte till. Tack och lov att så gott som hela personalen var på plats och jobbade järnet.

Efter att ha ätit upp 58 räkmackor, 24 andra smörgåsar, två morotskakor, två plåtar med paj, ett kilo chokladbollar, 30 stora bakelser, 2 liter hemgjord glass och druckit minst 60 liter kaffe, åkte gästerna hem och lämnade oss i nöjd halvkoma.

Vi har väl så smått börjat acceptera att vi nu är en turistattraktion som folk lägger ner stor möda på att åka och besöka. Men det är fortfarande en rätt udda upplevelse att se någon ta fram kameran och ställa sig och fotografera fikabufféen.

Jag har dessutom också lite svårt för att se MIG SJÄLV som en del av turistattraktionen. Många av våra stammisar är grannar och vänner och vana att ge oss en kram eller två när vi kommer. Tydligen så har det spritt sig även till många andra kunder. Jag försöker ta det som en bra grej att få kramar av människor jag inte känner, men som ni vet så är jag lite rädd om mitt personliga utrymme.

Jag jobbar på det.

Alternativt skaffar jag mig ett sådant där litet plasthjärta som hängde i barnvagnarna då jag var liten. Ett med texten "noli me tangere" på. Om jag känner att jag behöver.

Idag gav vi upp...

...hoppet om att det skulle bli väder man glatt och villigt kan gå ut i. Istället har vi ägnat förmiddagen åt att försöka måla sommaren.

Till råga på allt har hela familjen drömt mycket livliga drömmar hela natten. Och de som inte drömt har stört de övriga. Jag gjorde misstaget att börja läsa Ronja Rövardotter för pojkarna som godnattsaga igår, och vi slutade alldeles efter Ronjas första möte med grådvärgarna.

Jag får se det som ett bra betyg på min dramatiska lässtil, barnens fantasi och Astrid Lindgrens otroliga text - och mycket riktigt. Yngste sonen drömde mardrömmar om grådvärgar hela natten. "Människor här i grådvärgaskogen - grådvärgar alla, bit och slå till!" Den killen, han kan se vad som helst på TV utan att det påverkar honom det allra minsta. Men får hans egen fantasi skapa monstren... då blir det för läskigt.

Själv har jag drömt om samma person hela natten. Om och om igen. Så jag får väl ta tag i att reda ut vad personen vill eller symboliserar. Men jag borde kanske ta en tupplur först. Utan grådvärgar, helst.

Gruppdynamik

En bra måndag får man bjudlunch - alltså var dagen bra :-) Skämt åsido, jag var i grannstaden för att träffa redaktör och kollega, och eftersom tidningshuset där de jobbar ligger alldeles bredvid min mans arbetsplats, så tog jag tillfället att lämna de sommarlovande barnen hos maken.

Jag spenderar inte så jättemycket tid tillsammans med min mans kollegor. Det är ingen av dem som bor i närheten och de håller aldrig fester som inkluderar respektive. De (en del av dem) skulle säkert vilja, men samkvämen bekostas av skattepengar och det blir lite känsligare då.

Eller också finns det andra anledningar...

I alla fall kan jag konstatera att jag inte direkt behövde presenteras för dem jag inte kände igen - jag visste ju redan vilka de var. Min man pratar trots allt en hel del om vad som händer på jobbet och av den informationen kunde jag ganska genast gissa mig till vem som var vem.

Vem som var gruppens mamma, vem som var chefen, vem som var den som var jäääääkligt snygg och poppis som ung och så vidare och så vidare... Det var helt uppenbart för en förinformerad betraktare.

Och det fick mig förstås att undra över andra grupper som jag själv deltar i. Jag började direkt grubbla på vilka roller som tilldelats - ja, huvudsakligen mig - i de grupperna. Hmmmm...

Jag skulle gärna ta in en skarp utomstående betraktare för att ta reda på saken. Det vore kul.

Eller också vore det jättehemskt. Tänk om jag får höra att jag är gruppens clown/krisgeisha/syndabock eller annan otrevlighet när jag föreställt mig något helt annat?

Kanske bäst att låta bli. Ignorance is bliss i det här fallet som i så många andra.

Men jag kan ju åtminstone skvallra om mannens jobb med lite fler visuella minnen i framtiden!

Gamla fina traditioner

Jag hoppas ni tar rubriken i den ironiska anda den skrevs. Jag tänker inte ge mig in i den där kvasidebatten som Carola försöker föra i media och diskutera vem som har rätt att fira vad och när - utan bara konstatera att människor alltid har uppmärksammat årets mörkaste dag och årets ljusaste dag. Och att innan vi här i norden började fira midsommar med sprit, mat och kubbspel så firade vi med sprit, mat och blodsoffer. Det är bara att se i ögonen att för 1200 år sedan så tyckte vi här i det blivande Svea rike, att inget säger "Party" som en massa döda saker dinglande från träd.

Den sista veckan tycks jag ha kanaliserat någon hednisk förmoder, eftersom jag tillbringat en alldeles oproportionell tid med att:
1) Slå ihjäl saker
2) Ta hand om blodiga inälvor

Den första anledningen är att pojkarna har börja fiska. En bra, sommarlovig sak, och de är inte fega för att rensa fisk på något sätt. Men processen måste ju övervakas för att det ska bli något kvar av aborrpinnarna.

Den andra anledningen är ju att en av småkatterna tror att han är en tiger, och har övergått från att ta möss till att släpa hem stora, äckliga åkersorkar som är stora som min fot. Så stora, att han måste stanna på vägen och vila, för han är för liten för att bära dem mer än tio meter i taget, och så stora att de fightas tillbaka. De här kampsorkarna lägger sig på rygg och hugger katterna i ansiktet.

Det kan inte vara bra. Alltså väntar jag tills katten dragit "first blood" och sedan går jag ut och slår ihjäl sorkarna med lämplig pinne.

Inte fräscht. Men förmodligen historiskt korrekt bettende för veckan ifråga, då? Får twittra Carola och fråga.

Appropå blod - femte säsongen av TrueBlood har börjat sändas nu. Är den bra? Ja, om man gillar sjuka, skuvade HBO-serier. Vilket jag gör.

Glad midsommardag.

Midsommarskrock

Så här inför midsommarafton hade jag tänkt hjälpa mina singelvänner lite på traven genom att föreslå lite olika metoder att hitta den man eller kvinna som är ens tillkommande. Det vanliga, det som alla kan, är väl att plocka sju sorters blommor och lägga under kudden. Sedan drömmer man om den man måste gifta sig med. Men jag visste ju att det finns lite olika regler för det där plockandet på olika ställen i landet - så jag tog fram en jätterolig bok jag har som heter Älskogens magi av Ebbe Schön.

Den fick plats högt upp på min gilla-lista, sedan jag läste om ett osvikligt knep från 1700-1800-talet för att få en kvinna intresserad. Man skulle ta en död mullvad och linda in den i en näsduk, och sedan skulle man klappa till den tjej man var intresserad av med paketet. Därefter skulle hon osvikligen bli intresserad och kär i en. Jag antar att det är det som Henrik Fexeus menar med en ofelbar öppning på konversationen.

Hur som helst, det där med blommorna är trixigt. I vissa län är det nio, i andra sju och i överpresterande Bohuslän (harestad) var man tvungen att plocka nio blommor PLUS nio kvistar från fruktträd. I Bjuv i Skåne skulle blommorna hängas i spisen istället för under kudden (mkt hygieniskt) och i Österbotten i Finland ska man lägga blommorna på sin nakna kropp. Hög risk för fästingar, där...

Om man ger upp det där med blommor, så kan man ta till salt-knepet. Man ska äta så mycket salt mat man kan och sedan lägga sig och sova utan att dricka först. Förr var det salt sill som gällde, men det funkar säkert med chips idag. Saltlakrits, kanske? Ens tillkommande ska ge en något att dricka i drömmen. Är det vatten så blir äktenskapet fattigt, är det en annan dryck så blir paret rikt. Själv skulle jag förmodligen drömma om coca cola zero. Undrar vad det betyder.

Det finns förstås enklare saker att göra. Man kan räkna något som finns i rummet, som blommor på tapeten (har inga, men en fin cappucinofärg) eller fönsterrutor (en). Så finns det bokstavsmagi, och det är nog det jag skulle välja om jag var tvungen. Det passar mig fint. Här är ramsan:

Jag ställer mina tofflor i bokstaven T
och önskar min käraste se,
helst i hans/hennes dagliga kläder.

Lätt som en plätt. Och nu har alla ni som letar "ny" några alternativ.

Men dröm försiktigt. Skrocket säger ju att midsommardrömmar ofta slår in.

Glad midsommar.

Tro på turen

Igår hade jag en dag med tur och framgång. De kommer inte så ofta de där dagarna, då man känner att man helt enkelt inte kan missa. Det känns som något hämtat ur en Harry Potter-bok (Halvblodsprinsen?) då Harry vinner en trolldryck, Felix felicitas, som ger honom obruten tur i åtta timmar framåt. En dryck, som är så potent att den naturligtvis räknas som doping i magivärlden. Så.

Min fall back-reaktion på en sådan dag har vanligen varit skräck. Jag har tänkt "Uh-oh! Nu har jag haft för mycket tur på sistone, nu kommer himlen att ramla ner över mig!" Det är förstås en allmäntråkig och fullt normal reaktion på en osäker uppväxt då vanligen katastrofer faktiskt HÄNDE.

Så nu tänker jag faktiskt vara onormal och otråkig och faktiskt bara anta rakt av att mitt flyt kommer att fortsätta. Det känns som en gynsam tid för sådana tankar - sommarsolstånd och allt!

Jag tänker inte ens gardera mig och ta i trä eller knacka tre gånger eller någonting. Utan bara inse att jag har jobbat hårt som en liten iller och nu kommer belöningen.

Och Jante kan ta sig därbak.

Smultronterapi

Efter en allmänt trött och schizofren dag bestämde jag mig för lite terapi a la landet.

Långpromenad och smultronplock.

...och när jag kom hem hade tydligen helvetet frusit över utan att någon berättat för mig! För min man hade skaffat facebook.

Tydligen infann sig 40-årskrisen till sist.

Omval i livet

Jag hörde nyss att Friskis & Svettis styrelse har som tradition att de gör omval i sina liv en gång per år. Ganska kul tanke av en styrelse att föra ut valen även på ett personligt plan och en riktigt bra livsfilosofi.

Ofta tvingas man göra livsval i situationer som är kritiska. När något stort och/eller svårt händer och då - då är det svårt att hänga med och tänka logiskt. Valen görs under extrem press och stress men fortsätter ändå att genomsyra vardagen en ganska lång tid framåt. De kan också vara riktigt svåra att rätta till. En sådan situation kan man väl likna med en regeringskris som tvingar fram ett misstroendevotum. Så får man ta det man får och vara nöjd med det.

Självklart kan man inte kontrollera varje aspekt i sitt liv och självklart kan det hända att ett val man gör på ren intuition funkar precis lika bra som ett genomanalyserat beslut.

Jag är ute efter något annat.

Att man har tid för att ta ansvar för det som händer i ens eget liv, och inte låter sig viljelöst föras med. Även om valen i många fall är helt självklara, så är det nyttigt att återbekräfta för sig själv att man gjort det valet medvetet.

Låt säga att man älskar att vara gift med sin partner, eller att man har det bästa jobbet i världen - även då ser jag som en väldigt värdefull handling att åtminstone en gång per år säga: Jag väljer detta i ett år till eller längre. Jag tror det gör en mindre benägen att ta saker för givet.

Kanske blir man också mer medveten om sådant (eller sådana) man väljer bort ur sitt liv.

Ska du bo där du bor? Ska du äta det du gör? Ska du söka nytt jobb? Hitta ny partner? Ha kvar bilen eller inte? Det finns hundratals omval att göra (eller inte göra).

Så - inventera livet och gör omval, det är min rekommendation för dagen.

Vilka "styrelsemedlemmar" sitter kvar, och vilka ska tackas av med en blomsterkvast?

Temat för dagen...

...är färg. Det har vi bestämt, jag och barnen. Utanför pissar syndafloden ner, så vi håller oss inne. Yngste sonen har tagit på sig en röd-gul-orange peruk och ser ut som ett penntroll för att motverka gråvädret, och jag håller på att måla bakstyckena i stora bokhyllan samtidigt som jag tar ut och dammar 1 000 000 böcker.

Sedan har jag också gett upp hoppet om min off-white soffa som idag ska färgas mörkgrå. Lagom skitig färg som inte kommer att visa spår av lortiga barnfingrar eller kattassar. Önska mig lycka till, där.

Det var fantastiska färger på himlen igår natt också. Men fukten hängde i luften och jag fick inte en enda bild jag var helt nöjd med. Otroliga dimmslöjor över hela bygden. Men skam den som ger sig. Jag ska ut och fånga midsommarmystik på bild igen, bara det blir uppehåll några nätter.

Planer för en lördagkväll

I år har jag lovat mig själv att försöka ta riktigt bra bilder över midsommar. Att ta vara på det där speciella ljuset som inte finns någon annan stans någon annan gång. Sedan är det skitsvårt att fotografera i... tycker jag i alla fall.

Man jag kan ju knappast bli bättre om jag inte övar.

Alltså. Jag ska ut så sent jag orkar, kamerabatterierna är laddade och minneskortet tömt. Och uppvärmningen är klar.

Sverige i midsommartid. Lovely.

I've got the moves like Vader

Nu börjar det gå lite långt med merförsäljningen för storfilmer... Titta vad som fanns på affären idag!

Det är alltså yoda, Darth Vader, en stormtrooper och en TIE fighter i godisform. Hm. Lite att ta i. Fast hallon-Vader smakade gott.

Sedan vet jag inte heller vad jag tycker om att se detta:

Den del av Kinect-spelet där Vader och The Emperor har en dance off som om de vore några pojkbandsföredettingar på finlandsfärja.

Fast det pinsamma i sammanhanget är förmodligen att jag tycker den biten av spelet är jättekul ATT GÖRA.

Lämpliga metoder:

Låt oss bara konstatera att jag har kommit på en hel rad nya metoder för att helt glömma bort att man har PMS.

Till exempel kan man ha säsongspremiär på bokcaféet. Som vanligt sa vi till oss själva att: "I år måste det väl plana ut i alla fall!" och som vanligt visade det sig att vi hade nytt besöksrekord för en öppningsdag. Folk gillar fika och böcker. Så enkelt är det. Och de gillar gott fika och billiga böcker ännu mer.

Sedan idag tyckte jag att jag skulle ta ett krafttag med något i trädgården, och bestämde mig för att skotta bort tre gigantiska högar (en med sand, en med grus och en med sten) från gårdsplan. För hand. Det tog fyra timmar att skotta bort två. 

Ja, så kom min man hem och sa "åh, vad bra att du fixade de där, de hade jag tänkt ta bort med traktorn annars."

Jo, men inte ska vi slita på nya traktorn, liksom... 

Jag går och lägger mig. Läser er i morgon.

Prometheus

Varje gång en regissör meddelar att han eller hon ska göra en film/göra om en film/göra en prequel som hör ihop med en tidigare succé så blir man som filmentusiast en aning rädd. Man tänker: "Ååååååh nej, nya Star Wars...." eller "Ååååh nej....nyinspelningen av Psycho....."

Visst är det så att många visionära filmmakare hade idéer för till exempel science fiction-film som inte gick att genomföra eftersom den tekniken inte fanns än. Visst. Men det faktum att regissörerna fick tänka till en extra gång och renodla storyn och ta bort istället för att vältra sig i effekter är många gånger det som gjort filmen så bra.

Förväntningarna är ju dessutom skyhöga. Innan jag gick för att se Prometheus tittade jag på flera program med recencenter som erkände att de under hela veckan fram till premiären gått och tänkt "lugna ner dig, du har för höga förväntningar!" för att kunna ge en rättvis bedömning. Och jag håller med samtliga av dessa recencenter som i efterhand gick ut från salongen med känslan:

Jag är inte besviken. Tack och lov, den höll!

Redan från början så fick man känslan av att Ridley Scott hade hela projektet säkert i hand och inte tänkte släppa efter något. ( Jag menar, har man gjort Alien, Thelma och Louise, Gladiator, BLADERUNNER! så varför skulle man... fast vi kan ju tala tyst om G.I. Jane....)

Min personliga favorit i filmen var Michael Fassbender, som den syntetiska människan David. Ett välkänt och älskat tema i många Scott-filmer. Människan som monster och androiden som den mänskligaste av personer.

Jag skulle kunna skriva i timmar om hur roboten sitter i skeppet på väg genom den mörka rymden, helt isolerad, och lär sig om mänskligheten genom att titta på gamla brittiska filmer från 50-talet. Snygg kommentar där, till den moderna människans isolering där alla känslor måste filtreras genom media och sociala medier.

Hur som helst, se filmen med fullt förtroende. Det är mitt tips. Men gå inte dit om ni inte gillar den TYPEN av film, det vore bara dumt.

Jesus i Sibirien

Visste ni inte att Jesus redan återuppstått och bor i Sibirien? Jaså, inte? Hm, där ser man. Kolla gärna klippet härunder:

Nu har jag i det här inlägget valt att bortse från en hel uppsjö av frågor man skulle kunna ställa sig i ämnet. Som, till exempel skulle jag kunnat ägna sida upp och sida ner åt att teoretisera om varför dessa sektledare alltid envisas med att klä sig i en dräkt som förmodligen inte hade ett skit att göra med den eventuellt äkta person som levde i Nazaret för ett par tusen år sedan. Bilden av Jesus som klädd i fodsid, vit skrud med ljusbrunt hår och blå ögon har visserligen blivit ikonisk, men den uppkom ju under Renässansen (till viss del under medeltiden också) och är i princip hitte-på. Men kommer det en sektledare som påstår att han är Jesus - så VIPS och sandalerna på och VIPS odlar han ett Robin Hood-skägg.

Nä, det jag undrar över är varför dessa sektledare alltid ägnar så enormt stor tid åt att få kvinnorna i sin närhet att göra det han önskar (så även den här sibiriske typen). Det ska byggas skolor där flickor får lära sig från början att vara underlägsna, och det ska avgränsas från mediavärlden och det ska ordnas speciella kläder....

Det måste vara fantastiskt jobbigt... så himla arbetsamt! Snacka om en lång och krånglig väg bara för att få komma in i trosorna på några extra jungfrur.

Det finns ju så mycket enklare sätt... vara med i Idol, till exempel. det har jag hört ska funka på ungefär liknande sätt.

Icke-tråkig

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja förklara saken utan att låta väldigt egenkär, men alldeles innan jag bestämde mig för att bli ihop med mannen jag sedan gifte mig med, hade jag ett flertal... anbud, kan vi kalla det. (Låter lite som något ur en 1800-talsroman.) Det var i och för sig en 1 800 000 år sedan.

Hur som helst, den främsta orsaken till att jag blev kär i min man var att jag insåg att han aldrig skulle bli tråkig.

Han är smart och självständig och har ständigt 1000 nya idéer och 1000 åsikter om det mesta. Jag antar att han inte visar så mycket av det offentligt. Istället verkar han ganska lugn och eftertänksam. Med andra ord blir de flesta ganska överraskade när jag berättar om den nyaste idén som uppkommit.

Som nu, här senast i veckan.

Min man vill inte gå och se Prometheus med mig, för han tror nämligen att 3D är en bluff.

Han kan nämligen inte se det.

Övriga publiken sitter och duckar och skriker, och han sitter bara still, övertygad om att allt är masshypnos och bedrägeri.

Men tråkig är han inte.

Den blomstertid

Fram med den vattenfasta mascaran. Son ett ska sjunga sång i kyrkan med de andra barnen som "är så vacker att man gråter". Man uppskattar ju varningen. Det är lätt att bli hysteriskt sentimental på skolavslutningar. Dessutom, eftersom vi då bor i Bullerbyn, ska kvällens avslutningshandlingar ska föredras i liten björklövsprydd lantkryka.

Som den stora hedning jag är, har jag inte mycket kontakt med kyrkorummet i övrigt. Men ska det sjungas "Den blomstertid nu kommer..." så ska det ekas mot ett kyrktak. Så är det.

bloggexil pga kaffespill

Ja, som några av mina facebookvänner redan noterat och kommenterat så spillde jag ju kaffe över tangentbordet på min laptop i morse.

Det är inte att rekommendera.

Effekten blev tvådelad:

1) Vissa tangenter slutade fungera.

2) Jag fick konkurrera järnet om datorplats hela dagen och har därför varken hunnit blogga eller läsa bloggar.

Nu hoppas jag verkligen att min dator som står upp och ner på tork självläker till i morgon, då sommarlovet börjar. Annars blir konkurrensen avsevärd även i fortsättningen. Synd att man har så smarta ungar att de ser skillnad på ett öppet jobbdokument och mammas blogg.

"Mamma måste ha datorn, mamma jobbar!"

"Nä-häää, du har facebook öppet!!"

Allmänt tillkunnagörande:

På förekommen anledning: Till alla telefonförsäljare, samt försäkringsbolag, pensionsbolag.

Attention:

Jag har aldrig, och kommer aldrig att köpa en vara eller tjänst som säljs via telefon.

Så ge upp.

Detta gäller även de företag där jag redan är kund, och som därför inte omfattas av Nix-tjänsten. Jag ändrar inga försäkringar, tjänstepensioner eller annat på det sättet.

Inte heller kommer jag att acceptera något som helst prova på-erbjudande, inte ens om detta erbjudande innefattar en naken Bradley Cooper inlindad i bladguld med en chokladmoussetårta på huvudet.

Slut på meddelandet.

Åsiktslathet

Man mår lite "sådär" när man öppnar nättidningarna på morgonen och ser att SD nu är Sveriges tredje största parti. Om man med "sådär" menar frustrerad, aningens uppgiven och trött på att det svenska folket blivit så åsiktslata.

En stor del av SD:s framgång beror utan tvekan på att vi inte orkar sätta oss in i politiska program. De flesta väljer bara det enklaste och övertydligaste budskapet. I allmänhet kan medelsvensken diskutera deltagarna i Big Brother med större insikt än stadsministerkandidaterna inför nästa val. Jag minns med alltför stor klarhet hur min vän ringde mig efter förra valet och skrek i telefonen - eftersom hennes exsambo lyckats rösta på SD till riksdagsvalet och V i kommunvalet. Samtidigt. Han visste ju hur som helst inte vad något av partierna egentligen stod för, så för honom var det fullt logiskt.

Samtidigt så är inte det hela problemet. Många av oss väljer den till synes enklaste lösningen på alla problem eftersom vi tror att enkelt också måste vara rätt.

Det blir som någon sorts egendomlig Occams rakblad-metod till politik:
1) Problem: något är fel med vårt samhälle.
2) Antagande: ofta orsakar yttre hot oro i ett samhälle.
3) Antagande: de som inte är "vi" är "dem".
4) Slutsats: Tar vi bort "dem" ur ekvationen löser vi problemet.

Det verkar på papperet enkelt och snyggt och lätt att ta till sig. Det kräver inte mycket tänkande alls, men det verkar som en logisk tankekedja. Ett bra argument.


Men inte desto mindre en logiskt felslut.

Att leva enligt Occam är att vara lat och förenklad. Att rösta på SD är också att tänka en halv tanke i taget och vara nöjd med det.

Idrottsprestationer och filmmusik

Vad är det som gör att episk filmmusik alltid passar så bra ihop med idrottstävlingar? Så bra, att de flesta inte ens undrar varför de känner igen låten som spelas i bakgrunden på reklamen inför hockey SM eller under tävlingarna i Mästarnas mästare.

Självklart så är ljudproducenterna skickliga. De vet hur de ska förstärka en känsla. För sådär en tio år sedan spelades alltid denna låt inför varje kommande lagprestation:

Passande förstås. Ett "Band of Brothers" som ska ut och "kriga" på planen.

På samma sätt så funkade ju all musik från Gladiator.

Idrottare som moderna gladiatorer och så vidare. Inte alltför långsökt. Och min store filmmusikfavorit Hans Zimmer är ju stor favorit även hos svenska ljudproducenter. Så stor, att jag i sista avsnittet av Mästarnas mästare hörde den här musiken:

Temat från DaVinci-koden??? Det var väl inte så passande, eller? Men sedan kom jag att tänka på att namnet på sången egentligen är Cheavliers de Sangreal (riddarna av det sanna blodet) och alltså är inspirerad av korsriddare på väg i omöjlig strid. Okej, då.

Den sista tiden har en annan av mina nya filmkompositörfavoriter börjat dyka upp. Ramin Djawadi. Relativt okänd än så länge, har mest jobbat för TV (till exempel med Prison Break) men har nu fått sitt genombrott med följande:

Känner ni igen den? Ja, den förekom i Mästarnas mästare den också. Bra musik, men verkligen? Jag kom bara att tänka på en del av de mer grafiska scenerna i den serien och kunde inte riktigt föreställa mig Anna LeMoine eller Jörgen Jönsson där...

Var är vargen? Här.

Idag fick jag ett nytt problem att ta ställning till. Ska jag låta pojkarna, fem och sju år gamla, gå ut och leka själva på kvällstid? För i lördags satt svärföräldrarna och åt middag med vänner i sitt hus, tittade ut genom matsalsfönstret och såg varghanen som vandrat omkring i trakten på sista tiden gå förbi ute vid växthuset. Det är tio, femton meter från huset.

Jävla skit också. Jag hade sett fram emot att släppa ut killarna i trädgården relativt obevakade under långa, varma sommarkvällar. Men det är ett lite för stort rovdjur lite FÖR nära.

Så nu har vi varg, räv, grävling och vildsvin och bäver som trampar över gården så fort det blir kväll. Vågar man hoppas att några av dem äter upp några av de andra?

Inga ungar ute själva på kvällarna, alltså. Eller katter.

Och första ljusa, klara kvällen som kommer så sitter jag i växthuset med kameran och väntar.

Så kan man också luras.

Först vill jag bara ha det sagt - när vi väl kom ner till Turkiet hade vi en helt felfri semester. Vädret var perfekt, maten god, havet varmt, hotellet modernt och rent och fyllt med trevlig personal. Okej, vi fick snabbt vänja av oss med att förväntningen att alla överallt förstår engelska och istället raskt byta till tyska - men herregud, är inte språkproblemen större än så... ja, då är det inte ett problem.

Vad som däremot VAR ett problem var resebolaget. Solresor. Jag skulle verkligen vilja rekommendera resmålet - Side - men välj ett annat bolag.

Det första som hände var att de raskt blåste oss på en dag. Vi hade jämfört pris på resa/timmar på plats och valt det alternativ som gav oss en heldag på plats efter ankomst och före avresa (båda resorna skulle ske på natten). För att vara säkra på att få just den dealen bokade vi redan i slutet av januari. Och betalade. I mars kom sedan ett mail:


Tack för din bokning!

I detta e-mail finner du ovan ett bifogat dokument, det är en
bekräftelse/biljett. Vi ber dig kontrollera att bokningen är korrekt.

Överst på bekräftelsen/biljetten finns bokningsnummer och lösenord. Om du
har fått en bekräftelse skickas per automatik en biljett närmare avresan.
Biljetten ska skrivas ut och tas med till flygplatsen.

...och i det bifogade dokumentet hade avresetiden ändrats. Istället för att åka hem klockan 18 på kvällen skulle vi nu åka hem 9 på morgonen. Och missa en hel baddag och tre måltider. (som ni ser nämns inte detta i texten, direkt. Inget: OBS! notera ändrad hemresetid)

Nu såg vi inte ombokningen förrän vi skulle boka långtidsparkering. Vi hade ändå tur. De flesta andra upptäckte ändringen i bussen till hotellet i Turkiet, då reseledaren upplyste om hemresetiden och sedan fick ta emot de allmänt sura klagomålen.

Saken är den, att vi förmodligen inte hade ändrat bokningen även om vi upptäckt ändringen i mailet. Vi hade betalat, och att få pengarna tillbaka och sedan boka en ny resa...nä, det hade blivit krångligt.

Jag gissar att Solresor räknade med detta. Ett klassiskt Leo Getz-moment. Ni vet, killen från Dödligt Vapen som får ett utbrott i bilen och skriker "They fuck you in the Drive Through, 'cause they know you gonna be miles away before you realize you've been fucked!"

Fult. Gärna samma resmål igen, perfekt för barnfamiljer. Men med ett annat resebolag.

p.s. Gissa om jag kom att tänka på detta resebolag när jag ser Solresor-loggan!