Sax och nyckel och påsk

Tack vare Madeliene (Singeliskruttbloggen) har jag äntligen fått svar på vad man ska göra när man verkligen tappat bort något. Man ska lägga en sax och en nyckel i ett fönster och gå därifrån. Sedan ska grejen dyka upp.

Jag hoppas verkligen att det fungerar. För laddaren till min kamera är fortfarande borta.

Idag fick jag dessutom åka och göra ett jobb som jag trodde skulle bli ganska kul, ta en hel massa bilder för ett bilduppslag från en påskmarknad.

Ja, tyvärr så återvände ju vintern till Mälardalen inatt med snö, och det blåste så jävligt att halva huvudet var som bedövat efter fem minuter...

Några bilder i alla fall:

Oharmonisk simtur

Igår var jag med äldste sonen på simskola. Den hålls givetvis i ett badhus, så jag tänkte ta tillfället i akt och simma lite själv. Vi gillar badhuset ifråga riktigt mycket, inte minst för att det är ett äventyrsbad och det är mellan 30 och 36 grader i bassängerna. Inget blåfruset huttrande medan man väntar på barnen, alltså.

Men för motionssimmare är bassängen katastrofal...

Det finns en bana. Man får rum två i bredd. Och i den ska man då trängas med alla andra som kommit på samma idé. Det blir inte särskilt harmoniskt.

Har man tur så hamnar man med några som simmar ungefär lika snabbt och som förstår alla de där oskrivna reglerna... som att det inte är läge att crawla eller simma ryggsim med alltför stor iver, att man simmar motsols och håller åt sig när man möts och sådant där.

Men sedan finns det ju dem som anser att de minsann har betalat ett inträde på 45:- och då ska de göra det mesta möjliga av det. Som de två bekanta, en man och en kvinna i 60-årsåldern igår som knappt kunde simma utan gick på botten större delen av längden. Två i bredd. Med en meter emellan sig. Och pratade.

Ja, och alla andra simmade då runt dem i alla möjliga konstiga formationer, halvvägs upp på bassängkanten, under, i delfinstil emellan...

Jag blev så himla frustrerad efter en kvart att jag var tvungen att gå upp.

Inte vilsamt.

Om jag fick välja, så skulle jag vilja simma någonstans sånthär:

...och vila ut efteråt någonstans sånthär:

Var vänliga att notera den totala bristen på "folk".

Vad var skrocket?

Hörni, jag behöver lite hjälp! Det finns något riktigt bra skrock man ska ta till när man inte hittar något viktigt. Vad var det?


Var det något helgon man skulle ta till eller en knut man skulle slå på någon tråd eller vad?


Saken är den, att jag har tappat bort laddaren till min Nikon-kamera. Och jag kommer verkligen snart att behöva ladda. Jag är redan på reservbatteriet. Visst, jag skulle kunna åka hem till min kompis T. som också har en Nikon, och ladda batteriet och sedan åka hem, men det verkar så...korkat.


Laddaren måste ju finnas någonstans i huset...


Börjar bli lite desperat på den punkten också. Tar nu till skrock, nästa steg är ren svartkonst.


Men jag är betydligt mindre slemmig i hals och bihålor idag. Alltid något.

anti-slemdieten

Nu har jag inte kunnat träna på 10 dagar och känner mig smått desperat. Jag har ju sedan första veckan i januari deltagit i en kost-och träningsutmaning som håller på i sexton veckor, och att då missa nästan två veckors träning gör det svårare att nå målen.


Så, för att återgå snabbare till gris-hård-blodsmaks-träningspass så mailade jag tränar-M för att fråga om det fanns någon kost som gör att slem och infektioner försvinner blixtsnabbt.


Och det finns ju förstås.


Jag ska utesluta allt socker och vitt mjöl (fast det hade jag redan gjort, så det är okej), allt kött/fågel/fisk (men jag får äta ägg) och alla mejeriprodukter. Jag får inte heller äta lök, vitlök, banan eller potatis (tydligen slemframkallande). Inga näringsbars eller drinkar heller. Åh, och inget kaffe.


Det känns inte som om det blir så mycket kvar.


Men det gäller i tre, fyra dagar så jag får "slemma av" i bihålor och hals/stämband. Sedan kan jag äta som tidigare igen. 


Vi får se hur effektivt det är. Nu - till grönsakssoppan som ska lagas. 

Vobb och brandrök

Det är en lite speciell känsla att titta ut på morgonen och se ett stort rökmoln över bygden. Speciell på ett inte-bra sätt. En gård i grannbyn, där bokcaféet ligger, hade fattat eld och ekonomibyggnaderna har brunnit ner till grunden. Så här såg det ut:

Fotot stal jag från Facebook av Thomas Persson. Du får höra av dig om royalty. :-)


Inga människor eller djur hade skadats i alla fall.


I övrigt har jag fått reda på att jag inte är hemma och vabbar med min yngste son. Nej, jag "vobbar" tydligen. Alltså, jag jobbar hemma med sjukt barn. Det är tydligen något som blir allt vanligare, och häpp! så dyker det upp någon psykolog som vill tala om att det är minsann en fara! För då blir inte barnen riktigt bra omskötta när de är sjuka.

Så jag kände att jag måste kommentera:


1) Måste vara blyga och försynta barn den psykologen har... om mina telingar önskar saft, snortorkning eller annat så hojtar de "Ma-maaaaa! Saft! Saaaaft!" vare sig jag sitter i telefon med miljonkund eller inte. 
2) Barn behöver inte aktiveras med 300 pyssel och andra aktiviteter när de är sjuka. Då ska de ligga nedbäddade i en soffa och titta på bolibompa och dricka juice och bli friska. 
3) Jag kan hur som helst inte göra något annat än jobba samtidigt för det är så fruktansvärt dyrt och krångligt att vabba och eller sjukskriva sig som f-skattare att det inte finns någon som helst mening.


Gomorron.

Det finns alltid någon som är värre

Mina båda pojkar har båda varit igenom den där lite lagom odödliga fasen i fem- sexårsåldern när de kan och vet allting inklusive hur hela universum fungerar. Den kommer tillbaka lite då och då genom uppväxten. Det är en jättebra och fin fas, egentligen... det gäller bara att som förälder lite fint påminna dem om lite då och då att det alltid finns någon som är värre. Större. Eller bättre. Eller mindre.

Sist vi hade den diskussionen hemma var då min yngste son, som väger hela 16 kg, hade bestämt sig för att han kunde spöa varenda en av Gladiatorerna. "Jag skulle bara putta bort dem!" sa han bestämt. Då fick jag lite fint säga att han kanske skulle träffa dem i verkligheten först innan han tog det slutgiltiga beslutet att försöka mosa dem på egen hand.

Det är bra att komma ihåg när man känner sig jobbig också. Som jag gjorde igår när jag först åkte iväg och gjorde två reportage och sedan satt på kvällen och gjorde en webannons som skulle in till en stor nätaktör.

Visst, det hade inte funnits tid att göra det tidigare i veckan, men jag kände ändå att "Usch, nu är jag en sådan där jobbig egenföretagare som sitter på helgerna och håller på och tar tid från familjen..." Ja, men så skickade jag iväg annonsen vid fem i åtta på kvällen i alla fall.

I morse såg jag att jag fått svar från webtjejen en halvtimme senare. Hon hade svarat, hittat vår kampanj och dubbelkollat datum och lagt upp allt för inplementering.

Så där var jag inte värst.

Sedan satt jag och kollade min Youtubeprenumeration från Game of Thrones, serien som har premiär på nästa säsong om en vecka. "Usch, här sitter jag - en vuxen människa - och blir alldeles till mig över en fantasyserie!" tänkte jag och kände mig jobbig igen. Ja, sedan läste jag kommentarerna där andra vuxna satt och rättade varandra för de stavat fel på fantasykaraktärernas namn...och så var jag inte värst där heller.

Jag antar att man inte kan dra det hela hur långt som helst. Om man vore kannibal, till exempel. Det vore ju inte mindre illa bara för att det finns någon annan (förmodligen i Japan) som ätit 27 människor när man själv bara käkat två.

Eller jag vet inte? Det kanske är bättre?

Förhoppningsvis kommer det någon som bloggar mer osammanhängande idag också. Så jag slipper känna mig jobbig där med...

Storm, sommartid och vandrande hjärnor

Hur gammal börjar jag egentligen bli? Det känns litegranna som om det är något som man gör då man är 80. Klaga över sommartiden.

"Vad ska det vara bra för? Då får jag ju än mindre sömn på nätterna och den är min själ dålig som den är!"

Äh. Nu har jag gjort det i alla fall. Jag har ju så många pensionärspoäng på mitt konto i alla fall att jag snart måste ha en dag när jag ligger i soffan och äter chokladbollssmet i bunke och tittar på Twilight för att jämna ut det hela.

Sedan stormade det rejält i natt också, så det tog mig två timmar att somna om efter att jag väckts av att skottkärran ute i trädgården for in i husväggen med ett KA-BLAM! vid tretiden.

Och till lunch idag ska jag göra reportage från en "Brainwalk" där folk går på promenad för att samla in pengar till hjärnforskningen.

Hej från surtanten. :-(

Warp stealth

Vi har ju ganska nyss köpt en miljöbil av den enkla anledningen att annars blir det för dyrt att åka...någonstans. Det var inte gratis att köpa bilen heller, förstås... jag får väl se det som tur i oturen att jag har ett självpåtaget shoppingförbud. Men det var inte det jag skulle skriva om.


Nej, jag skulle skriva om att köra vår Toyota Prius. 


Det är litegrann som att köra ett Nintendo. Och inte alls bra för min tävlingsinstinkt. När man sitter i bilen så ser man detta:

Den där stora displayen visar när bilen går på el och när den går på bensin. Ju mer bilen går på el, desto mindre bensin drar den. 


Nu har det i princip blivit en tävling mellan mig och maken om vem som kan köra snålast. Så jag sitter och stirrar alldeles för mycket på displayen när jag kör, för att se när bensinmotorn stänger av sig. Min man leder tävlingen också, inte bara för att han kör bilen till och från jobbet varje dag, vilket är nio mil mer än jag. Utan också för att han läser på. Det är nämligen inte bara vi som ägnar oss åt samma tävling, det beteendet är vida utbrett och det finns hela forum och bloggar ägnade åt ämnet.

När jag startade laptopen idag hade maken skickat en länk till mig till bloggen "Mike with a Prius" där det fanns en lista på alla metoder man kan använda för att köra enbart på el:
1) The Glide
2) Warp Stealth
3) Super Highway Mode
4) Regenerative Breaking
5) EV Mode


Oh, ja. Vi har hamnat i Nördlandia. Och jag kan inte ta mig därifrån, för jag fattar inte hur man byter bild på färddatorn från förbrukning till navigation.

Titlar

När det gäller titlar så är jag generellt sådär typiskt arbetarsvensk. Jag tycker det är lite småfjantigt. Jag har till exempel jobbat på skolor där de något äldre lärarna hade en klar uppdelning mellan dem som var adjunkter och de som INTE var det. Skillnaden? 40 högskolepoäng. Och en heeeel värld.


Så, nä. Jag är inte bra på att kalla folk professorn, advokaten, pastorn, ingenjören...jag blir bara full i skratt. Det är en himla tur att jag inte lyckats kapa åt mig någon kunglighet. Första gången jag skulle bli ombedd att offentligt prata om min partner som "Hans kungliga höghet" så skulle jag bryta ihop "Ha, ha, haa! Sluta! Orka, ba'!" 


Men igår såg jag i mitt mailprogram att man kan lägga till en titel som visas under ens namn i kontaktlistan. Och en person på min lista (med samma mailprogram) hade lagt till just en sådan.


Han hade gett sig själv titeln: Escapistic Dreamer.


Så skulle man ju också kunna göra. Det säger egentligen mer om en än titeln "revisor" eller "VD".


Frågan är vad jag skulle kalla mig själv. 


Ironic pragmatic?

Djurbloggande

Igår var jag på Strömsholms Djursjukhus. Nej, bara lugn. Katterna hade inte ätit upp något olämpligt igen (även om honkatten härom natten stal antennen till äldste sonens LEGO-speedbåt och grävde ner den i kattlådan). Nej, jag var där och pratade bloggar. De har startat upp en sådan som ska skildra det dagliga livet på djursjukhuset.


Jag lovade och svor på att följa bloggen även i fortsättningen, och tipsa om den. Och jag vet ju hur mycket djur ni alla har - ta chansen och kommentera och fråga på den bloggen. 


Här har ni länken:

http://blogg.stromsholmdjursjukvard.se/ 

Klick, klick.

Snövit - Krigarprinsessan

Jag gillar när sagor får vara mörka. Bröderna Grimms sagor var i originalversionerna inga trevligheter. Inget man läste för små, små barn för att de skulle sova lungt om nätterna. Men tyvärr förvandlar ju drömfabriken i Hollywood ofta något som skulle kunna bli en riktigt rysare till ett fantasyspektakel helt i onödan. Red Riding Hood som kom för ett par år sedan blev ju rena dravlet, till exempel.  Nu kommer filmen Snow White and The Huntsman - och Snövit har förvandlats till en medeltida krigarprinsessa. Som bygger upp någon sorts motståndsrörelse mot den onda drottningen i något Avatar-land som kallas The Sanctuary. Den ser snygg ut, filmen. Men jag har min tvivel...

 

Kanske går det bättre för The Raven? Där John Cusak spelar Edgar Allen Poe på jakt efter en seriemördare som kopierar fallen i hans noveller. Jag menar, även om jag alltid har mina tveksamheter om filmer som innehåller Kristen Stewart, så känner jag mig oftast väldigt trygg med filmer som innehåller en Cusack.

Retuscherat och animerat

För några månader sedan skrev jag om H&M:s underklädeskampanj, där de använde samma dataanimerade kropp på alla modeller och bytte bara ut huvudet och hudfärgen. Jag tyckte då att det var lite småäckligt och lurendrejeri. Nu sitter jag och funderar på om det kanske inte är lika bra att bara byta ut alla modeller till animerade istället. 


Istället för att presentera en ung och mottaglig publik med exempel som är helt omöjliga att uppnå eftersom bilderna är retuscherade till max, så bestämmer vi oss alla för att lära barnen redan från början att "Nä, det är en tecknad bild! Som tecknad film."

Här senast var det Demi Moore som drogs runt i pressen med rubriken: Är det här Demi? Eftersom hon i en parfymkampanj gått från detta:

Proffsmejkad och snygg men med rynkor och sånt som man har då man är 50 även om man är välbehållen... 


Till detta i kampanjen:

Den tecknade versionen. Det är så lätt att få till och så standard att det inte ens går att stoppa. Det tar till exempel 10 minuter för mig att förvandla den här bilden från i somras:

En bild jag är nöjd med, men som också innehåller alla påsar under ögon och rynkor man ser på en nästan 40-åring...


Till detta:

Jäkligt billigt gjort, men ni förstår vad jag menar.


Jag tror att vi är tillbaka till de målade filmaffischerna från tidigt 1900-tal, de som tecknades av konstnärer istället för fotograferades. Det var ingen som trodde att de var på riktigt. Heller.


Det här är till exempel inte Marilyn på riktigt:

Suits, stormar och en massa vitaminer

Idag är äldste sonens egentliga födelsedag. Men det går ett monstervirus på skolan, och efter kalaset igår eftermiddag började han huttra. Elva igår kväll fick han hög feber. Så idag har jag familjen hemma. Maken hade tagit ledigt för att frakta pojkarna till Lek och Bus på eftermiddagen - det blir det inget av med det.

Tack och lov att jag mestadels jobbar med bilder idag. Kräver ingen speciell ostördhet. Jag ska göra annonser för web. Det stormar utomhus till råga på allt, så vi håller oss inne och äter vitaminer och mineraler i alla de former vi kan hitta dem. Vi vuxna tar även pillersorten. Jag har inte tid med feber just den här veckan.

Jag passade på att introducera maken till en ny serie som börjat på svt - Suits.

Från början tyckte jag den innehöll en massa "det där har jag redan sett...."

Huvudpersonen är en karismatisk, karlakarl med välbetalt jobb (MadMen...) och jobbar på känd advokatfirma som bara anställer folk från Harvard (Firman...)

Roll två är en yngre kille med fotografiskt minne (Unforgettable, Sherlock, Psych) som kommit på avvägar i livet (Good Will Hunting) och som av ett misstag hamnar på anställningsintervju hos huvudpersonen, som letar efter en yngre version av sig själv. Han får jobb på advokatfirman.

Släng in ett par ûbersmarta och ûbersexiga kvinns som alla är lagom ouppnåeliga, en bästa kompis till den yngre killen som säljer knark och som har en alldeles för bra flickvän och en slemmig kontorsstreber som kommer göra allt för att sätta åt dem...ja, då har ni hela intrigen. Plus en massa referenser till filmer som manusförfattare älskar att kasta in. Batman och Robin, Clemenza i Gudfadern osv...

Det borde inte vara bra. Men det ÄR det. Himla bra serie.

Det stomar idag i Mälardalen. Vågar man hoppas att allt skräp blåser UT från trädgården istället för IN?

Kalasklart men inte stjärnklart

Ungarna somnade på 3 sekunder nyss.

Vi har haft sjuårskalas för äldste sonen. Först kom klassen:

(Valde med flit ett kort där man inte kan identifiera andras barn än mina egna. Tycker det är bäst så)

Sedan lyckades vi få iväg rätt antal barn hem med rätt föräldrar. Då såg jag ut så här:

Smått trött.

Därefter började nästa kalas med familj och nära vänner, och då fick den blivande vetenskapsmannen:

Och nu måste jag gå och äta upp saker som blivit över. Får inte förfaras...

Glasstårta och Daedalus-slem

Dags för ett helt lättsamt och icke-debatterande inlägg. Det är lördag trots allt. I morgon ska vi ha kalas för äldste sonen som fyller sju. Först kommer hans klass (det är okej, det är en liten klass, bara 12 ungar) och sedan  familj och vänner senare på eftermiddagen.


Mina barn gillar inte traditionell tårta. Med vispgrädde och möjligen marsipan. De vill ha en tårta att sätta ljusen på, men inte äta den. Men de gillar glass. Tyvärr finns det nästan inga glasstårtor att köpa längre. Har man tur kan man hitta någon platt sak på Lidl som är full med nötter. Så nu gör jag en egen variant.


Jag lägger ett par stora bitar plastfolie i botten på en springform, en tårtbotten underst och sedan skedar jag på och packar ihop ett bigpack glass i formen. Lägger plastfolien över och fryser i en halv dag. När man tar bort formen har man en perfekt glasstårta. Sedan kan man göra flera stycken som går utmärkt att stapla. I år gör vi den i tre lager med tre olika smaker ovanpå varandra och varje barn kan dekorera sin bit med chokladsås och strössel och frukt efter smak.


Sedan gillar mina barn också Labyrint just nu. Så jag har hittat ett bra recept på grönt slime som man kan fylla ett badkar med, för ett äkta Daedalus-bad.

Det är till och med ätbart och allergifritt, men det kommer att lämna fläckar om det läggs på tyg.


1. Ta en matsked potatismjöl/varje deciliter vatten. Vispa ihop.
2. Färga med karamellfärg. Lämpligen grön.
3. Koka upp under omröring och låt svalna.
4. Slimet är färdigt. Går att bära runt i plastpåse eller slemma ner varandra i badkaret med.

Får man säga att man älskar sitt jobb?

Det vore ju märkligt om jag inte gjorde det, i och för sig. Det är mitt eget företag, det var jag som kom på idén. Men ändå är det ju många som gör samma sak och sedan kommer på att det inte var så roligt.


Fortfarande så tjänar jag inga jättepengar och ibland är jag helt överhopad av jobb som jag inte vet om det kommer att betala sig eller inte. Jag skulle behöva två anställda och en nanny emellanåt. Som skulle jobba gratis då, förstås.


Men jag gör det jag vill. Och om jag vill kan jag göra det i pyjamas. Eller ta en paus och sticka ut och springa. Eller vara hemma med barnen när jag vill.


Ändå var det faktiskt inte det jag tänkte på nu. Utan att jag alltid får åka på så kul skrivjobb. Jag får se så mycket och möta så många människor jag aldrig skulle träffa annars. Jag är inte feg för att prova på nya saker, jag är ganska så orädd där. Men jag är inte heller typen som letar på en massa nya äventyr.


Där är jag lite lat. Jag vet att det finns familjer som varje fredag sitter och surfar runt efter spännande nya evenemang att besöka. Men så är inte vi. Det gör vi aldrig.


Så jag är hemskt glad att bli "tvingad" iväg på invigningar, konstutställningar, tävlingar, teatrar, föreställningar och föreläsningar.


Igår lärde jag mig mer om kroppen och hjärnan och sömnen. I morgon ska jag titta på istöltande hästar. 

Sömn

Ikväll ska jag göra ett reportage från en föreläsning om sömn. Det blir en artikel med bred målgrupp. Sömn är ju något alla gör eller har svårt att göra av olika anledningar.


Jag har nyligen fått börja sova som jag vill igen. Barnen sover gott i sina egna sängar, och om de vaknar på natten för att besöka toa så klarar de det utan min inblandning. Men innan dess följde ju förstås drygt sju år av dålig sömn. Det började redan då jag väntade äldste sonen som var en tung liten klump att bära i magen. Om jag lade mig på rygg för att sova från vecka 20 ungefär, så slutade jag helt enkelt att andas och fick vakna kippande efter luft.


Uttrycket "sova som ett barn" gäller uppenbarligen de få sekunder barnen ser ut så här:

Under de sömnlösa åren så somnade jag vanligen så fort jag fick lägga huvudet på kudden och vaknade ytterst motvilligt. Nu har jag tydligen sovit ikapp. För jag har börjat vakna vid fem varje morgon utan att kunna somna om. 

Vi måste kanske börja överväga gardiner i sovrummet. Vi har ett litet fönster som vetter in mot trädgården två våningar upp. Ingen insyn. Så det har inte varit aktuellt. Men jag kanske behöver lite mörker.

En åsikt om "hen"

Egentligen ville jag inte skriva det här inlägget, men faktum är att eftersom jag då jobbar med språk och har förskole/småskolebarn så har jag fått frågan vad jag tycker om användandet av ordet "hen" istället för att använda "han" och "hon".

Så, här är min inte särskilt ödmjuka åsikt:

Jag ser en klar fara i att könsutjämna till den nivån. Det gör det nämligen underförstått att det är ordet "hon" som inte är bra nog att mäta sig med ordet "han" och man måste därför ersätta båda. Ungefär som när min store son brottas med den lille, och jag totalförbjuder alla slagsmål eftersom jag VET att annars vinner bara den store. Det är enklast. Men det betyder inte att det inte vore bättre att lära lille sonen lite knep så han blir jämnspelt istället.

Man behöver inte säga "hen". Man behöver göra han och hon lika mycket värda.

Man behöver inte måla alla barnrum gula och gröna. Man behöver göra rosa och blått lika mycket värda.

Man behöver inte tvångsutbilda fler killar till sjuksköterskor eller fler tjejer till snickare. Man behöver ge snickare och sjuksköterskor samma lön.

Framför allt är det vi kvinnor som måste visa vägen lite där, genom att acceptera det våra medsystrar gör. Ingen ska behöva känna sig dålig och mindre värd för att de går hem och bakar muffins istället för att läsa aktiekunskap på distans. Ingen ska behöva känna sig mindre värd för att de går tillbaka och jobbar direkt efter förlossningen istället för att stanna hemma i ett år.

Lika värde för alla. Förståelse för folks val. Och inget jäkla "hen".

Madde och apanaget

Det kan inte vara lätt att vara Bertil Tenert. Hovets informationschef, alltså. Han som tog över efter La Valkyrie Elisabeth Tarras Wahlberg, som med oklanderlig artighet och kallt stål i blick och röst inte släppte en jävel över bron. Tarras Wahlberg påminde mig om en medeltida slottsfru som med svärd i hand stod på vindbryggan och ropade "Thou shall not pass!" meden Tenert mer hetsar runt med den panikslagna blick man har kunnat se hos till exempel Lindsey Lohans pressagent.


Det är inte lätt att försvara monarkin idag...


Visst, Vickan och Daniel och bebben är ju fortfarande poppis. Men i övrigt går det ju sådär. Det är mer som ett avsnitt av klassiska Dallas, där Kungen och drottningen verkar mer som Jock och Ellie  medan Vickan och Daniel är Bobby och Pam. Carl Philip har ju dragit ut på landet med en flicka med tveksamt förflutet och är alltså Gary. Och Madeliene...ja, hon påminner ju mest om Lucy.


Lite för blond, lite för bortskämd och på det hela taget ganska nöjd med att vara det.


Rent intrigmässigt så saknar jag ju förstås en JR och en Sue Ellen för att bli riktigt intresserad och tycka att mina skattepengar ska betala för underhållningen de erbjuder. Jag betalar hellre kabelbolagen en slant för att få se ännu en säsong av Portlandia eller Big Bang Theory.


Informationschefen gjorde ju sitt bästa härom veckan för att förklara Maddes frånvaro från de kungliga uppdragen med att prinsessans vistelse i USA sponsrades av familjens privata förmögenhet. Sedan kom han ju på sig och så blev det tyst om den saken. Eftersom Kungen inte direkt tjänat ihop sin privata förmögenhet genom att jobba på Burger King. Nej, släkten Bernadottes förmögenhet kommer ju från lyckade investeringar av en del av apanaget. Som då kommer från folkets skatter. Hoppsan.


Så nu paraderas Madde runt på olika välgörenhetsinrättningar och poserar framför kamerorna. Hon är hemma i ett par veckor, så det gäller att visa upp sig ordentligt. Aftonbladet hoppade snabbt på pressuppbådet med en ironisk rubrik "Titta hon jobbar!"

Och det var väl ungefär det som Tenert ville få fram. Nu gissar jag att han kommer på sig där också. På samma sätt som Kungens privata förmögenhet kommer från folkets kassa från början så är det inte heller jobb att besöka organisationer och titta på när DE jobbar.

Urmakare hitåt!

Ärligt talat, borde man inte få sjukskriva sig för tjall på den interna klockan? Min går helt fel just nu. Jag vet inte vad jag ska göra.

Normalt brukar jag, när som helst på dygnet kunna gissa tiden på någon minut när. Om jag vaknar till på natten så kan jag känna efter och tänka: "Aha, 05.47, då kan jag snooza lite." Ända sedan jag var barn och hade en alldeles särskilt otrevlig väckarklocka så har jag alltid satt mig upp en minut innan klockan ringer för att stänga av den.

Men nu, nu vet jag inte. Jag lyckas inte pricka in det. Jag speedar eller laggar. Först låg jag i morse och trodde att klockan var mer än den var och kunde inte somna om. Sedan somnade jag om alldeles för bra och vaknade av klockradion (som låter som ett brandlarm).

Är det någon som har förslag på åtgärd?

Nytt batteri?

Och var ska det i så fall insättas?

Är jag kanske laddningsbar?

Resistance is futile!

Igår tittade vi på Mello. Det var vi förstås inte helt ensamma om, men jag tänkte ändå att det var värt att skriva ner, eftersom jag varit en sådan die-hardmotståndare till hela evenemanget. Vår vanliga lördags-TV (Gladiatorerna) var inställt pga konkurrensen och därför fick pojkarna sitta och sjunga med i låtar istället för att puckla på varandra med soffkuddar.


Jag satt mest och reflekterade över hur mainstream och medelsvensson man kan bli om man är lite lagom trött småbarnsförälder. Det går inte att vara rebellisk och udda och intressant utan stor möda som man egentligen inte har ork till.


Det smyger sig på.


Igår åkte vi med barn till sportaktivitet, fixade i huset, hade besök av kompis på eftermiddagen, käkade Tacos och tittade på Mello.


Handen upp - hur många av svenskarna i 30-40 årsåldern med barn gjorde samma sak?


Jag tycker det är lite surt. Jag har alltid varit den som INTE följt strömmen, som omedelbart gått åt andra hållet. När den bra idén var att läsa pedagogik så läste jag film, när alla såg Titanic så väntade jag i tio år, när parmiddagarna svämmade över av bag-in-boxes så körde jag helnyktert.


Men nä, nu hinner jag inte springa före trenderna längre. Nu är jag mitt i dem. Jag hinner knappt införa ett köpstopp på all överkonsumtion så svämmar tidningarna över av folk som gjort samma sak. Allt jag gör för att vara personlig och "unikast" är det som "alla" gör nästa dag.


Medelsvensson. Medelklass. Medelålders.


Huuu.


Jag kom i alla fall fram till att jag måste låta luggen växa ut till i sommar. Jag kan inte gå runt med någon sorts Loreen-efterapning i sommar.


Hurra. Rebelliskt.

Att städa en hel stad

Jag hänger framför datorn en stund och försöker hitta lite motivation till att sätta igång med städning. Sådan där tråkstädning som att rensa i tvättstugan och plocka kvistar i trädgården och städa bilen. Det går sådär.


Men det kanske mer är en fråga om perspektiv? Eftersom det nu är ett år ganska precis sedan tsunamin i Japan med efterföljande kärnkraftskatastrof, så har tidningarna haft en del reportage för att följa upp hur saneringsarbetet går.


Det kommer att ta sådär en 40 år innan det går att bebo de drabbade städerna fullt ut och då måste följande saker göras först:


1) sanera de förstörda kärnkraftverken. Och det tar tid eftersom man bara kan vara 1-2 minuter i taget på de farligaste ställena.
2)Skrapa bort fem centimeter djupt jordlager från HELA staden med omnejd och lägga på ny jord.
3)Tvätta utsidan på alla byggnader.
4)Tvätta insidan av alla husen.
5) Beskära eller ta bort all växtlighet som träd och buskar.
6) Hetta upp all jord till 650 grader innan den läggs tillbaka på annan plats och går att odla igen.


Helt plötsligt känns det inte så farligt att torka lite golv eller packa några sopsäckar...

En ambitiös plan

Igår gjorde jag en av de bästa saker man kan göra på en kvinnodag. Jag struntade i att jobba i ett par timmar och åkte till min vän T. för att sitta och prata allmän goja i ett par timmar. Barnfritt (med undantag för ammande bebis som också hade snippa istället för snopp).


Vi har känt varandra i 22, snart 23 år och har därför pratat igenom våra liv x antal gånger på den tiden.


Men. Underligt nog kom vi fram till att det finns en uppsjö av frågor vi inte fått svar på. Saker vi verkligen ville få reda på!


Många av dessa frågor skulle med lätthet kunna besvaras om man bara lyfte på luren och ringde och frågade de inblandade personerna.


Men sånt gör man väl inte? Ringer och frågar någon:
"Hej, varför tog det egentligen slut mellan er 1997?"
eller:
"Var du verkligen kär i mig 2002, eller inbillade jag mig bara?"


Men ändå...


Vi kom i alla fall fram till att vi inte har det modet. Än. Men kanske en dag? Så planen är nu att vi under det år vi båda fyller 50 ska sätta oss ner och ringa runt. Sedan fegade vi lite och bestämde oss för att dricka vin först. Och sedan bestämde vi oss för att inte vara i landet under tiden. Utan i typ Thailand eller Mexico. 


Det blir intressant. Något att se fram emot!

Knivar, meloner och Tingeling

Jag ville helst slippa skriva något inlägg på temat kvinnodagen idag. För jag är så trött på att ständigt kliva på i uppförsbacke. Jag kände: "Jag har en bra jämlik man och fina omtänksamma söner, kan det inte få räcka?"


Sedan satte jag mig framför datorn, drog igång ett Play-avsnitt av Sveriges Mästerkock - och så var det kört. 


Är det möjligen någon som noterar att kvinnorna i introt får göra söta och sexualiserade saker? Som att Josephine håller i en stavmixer, Mirjam får kasta grönsaker lite tok-roligt över axeln och Sigrid får hålla en delad vattenmelon framför melonerna? Medan männen får skära kött med en stor, macho kockkniv och lägga saker i heta stekpannor med millimeterprecision.


Fjollifierandet av kvinnor är så inbyggt i varje del av samhället att vi inte ens märker det.


Så nu debatterar jag igen. Inte för att jag känner mig förtryckt eller hjälplös. Tidigare var jag mer benägen att hålla huvudet högt när någon sade något extra kvinnofientligt enligt teorin "Jag tänker inte sänka mig till samma idiotnivå." Glöm det. Nu ger jag tillbaka sju resor värre. Stryk mig mothårs, visst, gör det. Men konsekvensen kommer. 


Tack och lov så blir det bättre. Jag tror på det. Igår stod vi i leksaksaffären och köpte inbjudningskort till äldste sonens kalas. Han köpte superhjälpten Thor till killarna och Tingeling till flickorna. Jag bet ihop, för jag tycker verkligen att rosa tjejsaker är precis lika bra som killsaker och man behöver inte könsutjämna till idiotins hen-nivå. 


Men jag undrade om barnet hade fattat. Jag frågade varför han valt som han gjorde.


"Jo, de är ju lika" förklarade han. "Tingeling och Thor. Båda har vingar (på hjälmen och på ryggen) och båda slåss mot dem som är elaka och båda har vapen!"


Har Tingeling vapen? undrade jag. Och lillebror frågade samma sak.


"Ja, Thor har ju hammare och Tingeling har ju älva-pulver".
"Jaha" svarade lilleman. "Älvapulver är ju bra, faktiskt."


Sådär ja.

Klyschor och gammal skåpmat

Klyschor och gammal skåpmat

Ja, inte trodde jag väl att jag skulle sitta på en föreläsning om "Internets hot och möjligheter" och börja längta hem till att översätta litteratur som bara kan beskrivas som lätt.


Men efter fem minuter var det precis det jag gjorde. Usch, vet ni jag blev lite illa berörd av alla klyschor och fördomar som staplades på varandra mixat med ett och annat skämt. Det kändes som jag satt i någon underlig tidsmaskin transporterad tio år tillbaka i tiden. Ni vet, det skojades om nätdejting som dansbandskvällarnas stora förgörare, om ungdomar som bara kan konversera i SMS-text och hur världen blivit "snuttifierad".


Hjälp. Jag tror till och med ordet "tänk" som substantiv förekom, men jag är inte säker eftersom det vanligen framkallar spontankräkningar hos mig. Ja, och sedan var det medias fel att folk nu inte längre visste vilken sexualitet de tillhörde. De "visste ju inte längre om de var kvinnor eller män eller både-och".


Föreläsaren i fråga var dessutom forskare på ett amerikanskt universitet i ämnet. Mot slutet av föreläsningen fick han en intressant fråga om vem av de republikanska kandidaterna Romney eller Santorum använde sig av internet på effektivast sätt. Det hade han inte en aning om. 


Det är inte ofta jag, Fru snusförnuft och praktikalitet, får känna mig nyanserad och informerad. Men idag var det en sådan dag.


Tack och lov att jag åtminstone bara betalade för lunchen och inte för föreläsningen. Nu behöver jag några veckors detox från det spektaklet. Inga fler lunchföreläsningar under mars månad. Brrr...

Men hörrni, tack för hjälpen!

Det blev roligare att jobba igår. Inte lättare kanske, men oj vad ni räddade min kväll! Ett asgarv i minuten medan jag roade mig med att ta en speciellt klyschig scen och använde mig av era omskrivningsord. Här är den över satta texten:

Hon darrade, uppslukad av ögonblickets allvar medan hans ........... långsamt trängde in i hennes ..............., tills de var som en enda kropp istället för två.

Ersätt nu vänligen de prickade styckena med något av följande förslag från bloggen:

Manliga metaforer: Elefantsnabeln, guldspiran, spottande kobran, mandom, härlighet, av lust styvnad, den ludna lilla Petter-Nicklasen, snoken, prinskorven, fulslangen, snuskkorven, myrsloken, hårdborraren, taskmörten, galloppören, presidenten, Rasken, stenkrossaren.

Kvinnliga metaforer: Den mjuka persikoklyftan, silkesgömman, bultande skötet, fuktiga gömma, morrhoppan, mossberget, håriga grottan, ludna Ingrid, sky lips, kissemorran, venushålan, snuskkammaren.

Jag var tvungen att göra om texten 30 gånger bara för att få garva en gång till.

Idag blir det kanske inte lika roligt. Jag ska sälja tomtmark på webben och lyssna på föredrag om framtidens IT. 

Men eftermiddagen är ju lång, det kanske dyker upp något roligare.

Gunvor?

Erotiska omskrivningar och annat trams

Jag börjar spåra källan till att jag inte kunnat få ur mig en vettig blogg på ett par dagar och till att artiklarna i helgen tog så pinsamt lång tid att få iväg: jag måste skylla på tantsnusk. 


Jo, det går inte att beskriva på annat vis. Jag fick i uppdrag att redigera och översätta en text för ett annat förlag (som ska förbli namnlöst) som skrevs av en författare (som också ska förbli namnlös)med viss förkärlek för krångliga omskrivningar.


Det hör den här genren till att man använder sig av metaforer för ord som penis, vagina, orgasm och samlag. Och då menar jag inte den grövre sorten utan mer metaforer i stil med "hennes längtande njutningskälla".


Det är faktiskt hårt jobb. Att skriva på det viset, alltså. Dessutom blir jag alldeles Ebba Witt-Brattström på hela genren.


Får jag läsa om en enda kvinna till som "förlorar sig själv i njutningsögonblicket" eller en man till som "når höjdpunkten med ett halvkvävt skrik" så ska jag göra en del skrikande själv. Och varför ska alltid kvinnan kämpa emot i början för att sedan "ge efter för  hans passionerade kyssar"!??!!


Ja, och sedan ska jag förstås skriva klart och skicka iväg texten. För jobb är jobb.


Förslag på metaforer för det kvinnliga respektive manliga könsorganet emottages gärna via kommentarfältet. (Hjälp!)

Svåra existensiella frågor

Ack, ja. En morgon för djupa grubblerier.


Borde jag ringa Telias kundservice först eller åka till miljöstationen och återvinna vinterns upplag av platsburkar först?


Ska jag uppdatera min egen hemsida eller en kunds först?


Jag fick ett par vinröda skinnyjeans av en kompis som köpt dem oprovade på H&M:s rea och sedan inte kunde ha dem. Eftersom hon vet att jag inte shoppas just nu så fick jag dem. Men ska jag verkligen ha dem? De är ju inte turkosa i alla fall...

... och ska jag ha luggen kvar eller spara ut? En annan svår fråga.

Sedan är frågan, hur pass sjukt är det att försöka adda någon på facebook bara för att man vill snoka lite...okej, ganska sjukt. Det kan jag i alla fall besluta mig för att inte göra. Eller?

På frågan om det blir en eller två koppar kaffe till frukost så är svaret i alla fall definitivt ja.

Tur att vi redde ut det.

Lina I like

Okej, jag erkänner. Det här inlägget kom till mest bara för att visa att blogspot har roligare kändisar än Ameliabloggen.


Som Zeldas skapare till exempel.

Kan ni inte titta in till bloggen "Lina kan rita fint" ni också? linakanritafint.blogspot.com


För jag gillar verkligen Lina på ett ganska storasysterligt och icke-lesbiskt vis...


...och nu måste jag faktiskt skriva något själv också. Så - hej.

Tardis

Är det någon som minns i februari när jag hela tiden var mer stressad än jag behövde? Jag låg en hel vecka fel i min inre almanacka. Stressade runt utan anledning.


Så då lugnade jag ner mig.


Stort misstag.


För nu har tiden hunnit i kapp mig som någon sorts demon från Dr. Who och jag är EN VECKA FEL IGEN! ÅT FEL HÅLL!


Inte blir det bättre av att jag hitintills bara sprungit runt, runt i huset och skrikit: "Fan, fan, shit, shit, fuck, fuck, fuck!!" som en huvudlös höna.


Okej, de kanske inte skriker så. Men de skulle de nog göra...

(fuck!)

Huset vinner alltid

Lycka säljer inte. Så är det bara. När folk är nykära, eller nygifta eller nyförlösta eller nyss har avslutat Vasaloppet och/eller Vätternrundan så konsumerar de inte. Dopaminnivåerna är på topp som de är.


Men drömmen om lycka säljer. Oj, oj. Hela konsumtionssamhället är ju uppbyggt på att du som människa ska sträva efter att bli lite bättre och lite lyckligare.


Det går inte att komma undan det. Så fort man tycker att man kommit undan en grej så kommer nästa. Vi lever i en prestationskultur.


Nu, när den stora majorieten av svenska kvinnor  har provat antingen LCHF och LCHQ och har den grejen under kontroll - ja, då kommer nästa grej. Det är inte nog att du gått ner 15 kilo om inte magen är platt. Plattmagedieten är den nya LCHF. 


Och för svenska män så räcker det inte längre att bara åka Vasaloppet och Vättenrundan själv.
Nej. Nu ska du vara med i en team med kompisar som alla gör samma sak. The Big Bromance. Har du inte ett gäng kompisar att svettas med ute i löparspåret är du ute.


Eftersom man som del i en civilisation alltid måste ta ställning till trenden - antingen är man med eller helt emot - så kanske man istället bara ska säga: "Jaha".


Jag är varken för eller emot. Jag bara är.

Lång, lång säsong

Tidigare i veckan gjorde jag årets första långtur på cykel. Vägarna var i stort sett isfria (vågade inte upp i någon skog än)och överallt längs vägen där trädgårdarna låg i söderläge var folk ute och plockade kvistar och skräp och beskar fruktträd.


Jag fick lite panik. Det var då fortfarande februari. Men alla väderrapporter och förutsägelser menar ju entydigt att våren blir tidig och extra lång i år.


Så nu på förmiddagen får jag väl bita i det sura äppelträdet och gå ut och se vad som behöver göras.

Mina planer och andras

Vad jag hade planerat för eventuell ledig tid på sportlovet:

Vad pojkarna ville göra på sportlovet:

Göra om detta

Till detta:

Nåja, det är klart nu i alla fall. Och i morgon måste jag jobba.